Att vara på utflykt bland grus och tuttar.

Vi har varit lediga idag, min yngsta dotter och jag.
 
En liten dag mitt i veckan att utnyttja på bästa vis.
Men den började en aning åt det knackiga hållet då vi var trötta så till den milda grad på morgonen. På något sätt lyckades vi ändå göra oss ett par korvsmörgåsar till frukost. Vi kokade även kaffe, men det blev av någon okänd anledning knappt drickbart. Det bar på en underlig eftersmak som tvingade den stackars pappan att hälla ut eländet i vasken. Trött, tröttare, tröttast var vi.  

Då, på morgonen, såg vi ut ungefär så här:



Fruktansvärt slitna, men också förväntansfulla eftersom vi denna krispigt, klara förmiddag i september hade beslutat oss för att besöka farbror Kent på hans jobb. Efter avslutad korvsmörgåsfrukost släpade vi ut oss på uppfarten där dottern genast ville visa upp en blåsa som hon hade i munnen. Jag inspekterade den noga innan vi gav oss iväg på äventyr.
 
Under vår promenad till Kenth såg vi hur en stor lastbil tömde en container på återvinningen. Det var en rafflande föreställning. Spänningen var olidlig...och lite dryg eftersom killen som skötte anordningen råkade ut för smärre tekniska problem när han skulle tippa containerns innehåll i lastbilens gap.
Trist, men med gratis underhållning har man större förståelse och tålamod.
Fattas bara annat.



Farbror Kenth hade utearbete idag. Han gjorde fint i gruset framför bioentrén. Det är filmvisning i afton och då vill man inte ha en massa biobesökare som snubblar på maskrosor och annat ogräs. Det vill man naturligtvis inte ha. Hur skulle det se ut, liksom? Och hur skulle skadestånden påverka bioverksamheten?

Vi ägnade ett par minuter åt att betrakta Kenth när han arbetade. Att arbete gör sig bäst på distans är en sak som vi, min dotter och jag, är rörande överens om.
Här tittar vi på när Kenth arbetar:



Efter en stund blev dock suget efter att få delta större än den medfödda lättjan. Kenth visade hur det skulle gå till:



Sedan gick det av bara farten. Jag lyckades dessbättre hålla mig på avstånd.



Hårt arbete leder i de flesta fall till stor hunger och det här var inget undantag. Så fort som gruset var rensat skrek den lilla magen i högan sky efter något att omvandla till energi. Mitt kaffesug hade tilltagit och medan jag drack kaffe åt dottern sin medhavda matsäck av fruktig natur. Det var både kladddigt och gott. Kaffet var varmt och jag brände mig i gommen. Fan också.



Fulla av energi och koffein gick vi på tur i lokalerna. Vi hittade en uppstoppad Domherre som vi klappade. (Fågelinfluensan, undrar ni? Jo tack, jag vet, svarar jag och tvättar mig frenetiskt med handsprit.) Vi hittade ballonger som vi skuttade och hoppade med. Vi spelade fotboll och lekte cirkus. Vi dansade och sjöng. Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt?
 


I ett skåp fann jag (till min förvåning, det ska erkännas) ett par löstuttar som den lokala revyn tydligen har använt sig av i någon uppsättning. Jag provade dem länge och väl. Konstigt vore väl annars. Det kändes mycket bekvämt och naturligt. Jag ville inte släppa dem ifrån mig. Blev lite tragiskt till slut. Men så kan det gå.



Sedan var det dags att gå hem. Vi skulle laga middag. Falukorv med ris och blomkål. Det smakade betydligt bättre än vad det låter. Mums!
 
Fan tro't.
 
Vi hade en riktigt bra förmiddag hos farbror Kenth. Vi kommer alldeles säkert att återvända.
Och ja, tuttarna råkade följa med mig hem under blusen. Ett sådant tillfälle kan man inte försitta.
Självklart inte. 

Once in a lifetime, mina vänner. Once in a lifetime.

Ha det gott.

Amen.

Kram.













 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0