Photo a day - nature.

Småländskt sommarstilleben. Älskat av allt och alla. Från dansk över tysk och tillbaka till urbaniserad, utflyttad glesbygdsbo. Ett nostalgiskt ögonblick att eftertrakta. Själv ser jag det knappt. En ko är en ko och en äng är en äng, hur grön den än må vara. Man blir hemmablind. Men man borde öppna ögonen. Man borde hänga lite mer med kossor och göra gräsänglar på gröna ängar.
Det borde man sannerligen göra.

Photo a day (part two) - in your fridge.



Här ovan står vi och försöker fiska i vårt eget lilla kylskåp kallat Sverige.

Vi hade lite tråkigt framåt söndagseftermiddagen så därför beslöt vi oss för att ringa broder/farbror Kenth. Ja, nu var det inte tänkt att broder/farbror Kenth skulle komma och muntra upp oss med diverse gycklarkonster eller så. Det var inte tänkt han skulle jonglera eller stå på näsan för att väcka vår trevnadskänsla, nä, det var det inte. Det begär vi inte och jag tror inte heller att han behärskar de konsterna särskilt väl. 

Däremot hade jag lagt fram en idè om att lite fiske kanske skulle kunna pigga upp våra sommarfrusna själar en smula och då är broder/farbror Kenth rätt person att sätta i arbete.

Jo, han var intresserad av att delta, lät han meddela när han svarade i sin hemtelefon, det var faktiskt lägligt att frågan kom just då eftersom han precis var på väg att köra ner till båten för att tömma den efter gårdagens intensiva regnande. Vi bestämde möte nere vid båtplatsen och glada över det positiva svaret gav sig jag och yngsta dottern genast ut bakom garaget för att leta mask. Vi hittade minst tre magra stackare som verkade lida svårt av rigor mortis redan innan de hamnat på kroken.

Nåväl.

Hemma hade vädret varit dugligt men så fort vi steg ur bilen för att möta upp med Kenth som stod i båten och kastade regnvatten överbord medelst spann började det blåsa upp. Mörka moln tornade upp sig och hotade oss från vilket håll vi än vände våra blickar. Det slog om. Det blev kallt. Kylskåpskallt. 

Men inte gav vi upp inte! Vi gick ner till strandkanten där löddriga vågor stänkte ner våra byxben. Vi gick vidare ut på några hala stenar och tänkte just kasta ut vår metrev när äldsta dottern upptäckte en snok två decimeter från våra fötter. Jag hoppade en meter rakt upp i luften och skrek högt och gällt som riktigt små flickor brukade göra när jag var liten. Det hela var mycket obehagligt. Mina barn behöll lugnet och bar mig därifrån. Jag var ytterst nära kvävning genom svimning framkallad av svår chock. Sedan åkte vi hem.

Hemma var det kallt. Jag satte mig på altanen och höll på att frysa ihjäl. Två minuter till och jag hade frusit ihjäl. Det var kylskåpskallt. Nästan minus. 

Ja, jag klagar igen. Kan inte låta bli.

Kallt. Jättekallt. Hela tiden.

Djävla sommar.

Fan också.


Photo a day - light.



Så kom det då till slut. Ljuset.

Om än bara för ett par sekunder innan molnen åter tog kommando och återställde den grå ordningen. Jag tänker inte klaga mer på vädret. Jag tänker inte ondgöra mig över den svenska sommaren. Jo, det tänker jag alldeles säkert göra, men inte idag. Orkar inte. Det är som det är.

Man kan dra självklart trista paralleller till vår inställning till det svenska fotbollslandslaget. Vi hoppas mot bättre vetande på en annan utgång än vad all statistisk fakta tillhandahåller. Vi vet, men ändå vägrar vi inse. Vi vill inte, för då finns det liksom inget kvar. Försvinner hoppet dör själva meningen med det mesta.

Men man ska nog inte ha för stora förväntningar på sådant som man rent intellektuellt vet aldrig kommer att infrias. Man ska inte låta sig dras med i den allmänna hysterin. Man får försöka skydda sig så gott det går mot bångstyriga emotioner. Man får stilla sig till ro och acceptera att ibland är det bara som det är. Man kan inget göra åt situationen. Den svenska sommaren bjuder bara på glimtar av ljus. Det svenska fotbollslandslaget sprattlar till vart femtonde år.

Ljuset.

Nu kom det igen! En liten reva i de mörkaste av moln!

Nu kanske det vänder?!

Eller...?

Photo a day - lunch.



En matig sörja i en grön skål. 

När vår äldsta dotter fick sin diabetesdiagnos sa vi till henne att hon skulle få den katt som hon längtat efter så länge. Naturligtvis fick hon det. I det läget kunde hon ha önskat att jag skulle fånga solen i handen utan att bränna mig och jag hade försökt, men hon ville ha en katt. Och så blev det. Närmare bestämt blev det katten Bill. En liten gråspräcklig fästingmagnet med ett oerhört bekräftelsebehov.

Han är minikissen med glaskäken som allt som oftast får pyngel av kvarterets mer bastanta medlemmar av släktet hankatt. Vi snackar bjässar med BMI som en mindre brunbjörn. Tungviktare med mord i den gröna blicken. Bill har upprepade gånger försökt mäta sina krafter med dessa morrhårsförsedda rötägg (främst då Svarta Murre, en fullblodsgalning på fyra tassar som håller en hel glesbygd i skräck med sina psykopatiska infall) och det slutar alltid illa. Varje gång. Jag vet inte vad han försöker bevisa. Kanske har han sett "Rocky" i smyg och förväntar sig att han, till slut, ska gå segrande ur kampen mot sina övermäktiga motståndare. Eller så kanske han bara är rejält korkad, vad vet jag. Jag har så förtvivlat svårt att bedöma katters intellekt och mentala tillstånd. 

Vi har givetvis försökt tala med honom om det här, försökt påpeka att husse inte är intresserad av skyhöga veterinärskostnader bara för att han vägrar inse att vilja inte alltid försätter berg. Men han duckar skickligt för alla frågor och sätter sig istället och slickar sig på ryggen eller något liknande som katter behagar göra på sin fritid. 

Men vi tänker bygga upp katten Bill. Han ska bli ett kraftpaket. Vi ger honom rikliga mängder med klafsig sörja som luktar apa bara för att han ska lägga på sig de kilon som krävs för att han ska kunna ge sina antagonister på moppo. Vi dopar honom. En vacker dag är Bill herre på kvarterets täppa. Barrvägens Thomas O'Malley.
En knockoutkung på egna premisser.

Whiskas - en mästares val.

Vi hoppas. Vi misströstar. Och vi klöks varje gång vi fyller den lilla gröna skålen med den matiga sörjan.

Håll upp garden, Bill. Håll upp garden för husses plånboks skull...



Kissen med glaskäken vilar inför nästa batalj.



    

Photo a day - color


På mitt jobb har vi många gröna saker - som den här.

Nog pratat om det.
Nu går vi vidare.

Tack gode gud för det.

Amen.

Photo a day - something you made.



Jag har inte så många intressen. Har aldrig haft. Jo, jag gillar förstås hockey, men det är mer ett gift än ett intresse. Egentligen mår jag mest dåligt av att titta på och engagera mig i den där förbannade sporten, fast det skulle jag aldrig kunna erkänna för mig själv... 

Jag har alltid varit en gosse som mer ägnat mig åt att fundera på om jag inte borde skaffa mig intressen än att  utöva intressen i verkliga livet. Jag är en teoretiker på området. En försiktig teoretiker som sällan prövat sina teorier i praktiken. En liten fegis med skygglappar på. 

Men ända sedan jag var liten har jag gillat ord. Ord har varit mina kompisar och med ord har jag känt mig bekväm på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Jag har alltid läst mycket. Inte just för tillfället eftersom det är så många andra ting som pockar på daglig uppmärksamhet, men förr, när jag hade tid att tappa bort mig i ett litterärt myller av karaktärer och förvecklingar kunde jag tillbringa hela dagar på rygg med böcker i hand. 

Jag har skrivit lite då och då, mest för byrålådan och alltid med tvivel om det som jag skrev verkligen var någonting att ha. Självkritiken har varit förödande. Inte kan väl jag? Nä, det kan du inte, Jonas. Inbilla dig ingenting. Sluta upp med det där. Genast. 

Och det var vad jag gjorde tills jag fick chansen (tack Bettan) att skriva en sommarkrönika för några år sedan.  Då insåg jag att det är det här jag tycker om. Det är det här jag vill göra. Jag älskar att skriva. Det var lite som att hitta hem. Efter ytterligare några turer blev jag engagerad som fast krönikör. Nu kan jag inte låta bli att skriva. Jag måste på ett eller annat sätt formulera mig, annars mår jag inte riktigt bra i vare sig den lilla kroppen eller knoppen. 

Det dåliga självförtroendet kretsar fortfarande som en hungrig gammal gam över mig när jag skriver, jag tycker sällan att något är speciellt bra, men det spelar liksom ingen roll längre för jag skriver ändå, oavsett hur lågt gamen flyger i syfte att förstöra det jag håller på med.

Jag önskar bara att jag hade vågat tidigare. Att jag hade försökt följa mina instinkter. Att jag hade slagit dövörat till när rösten sa till mig att jag inte dög. För jag duger. Människor säger att jag kan. Människor läser det jag skriver, de kommer fram till mig och de säger att de tycker att jag kan.

Människor anser att något som jag gjort är bra.

Det är jag oerhört tacksam för. 


Photo a day - guilty pleasure.

Ibland följer jag det svenska landslaget i fotboll ... tyvärr...
End of story.
God natt.

Photo a day - something old.


En gubbe som eftermiddagsvilar i den gamla furusängen och som gömmer sin degiga dubbelhaka bakom sin - förvisso nyinköpta - svarta blus med vita ränder. Någonting gammalt som blir äldre för var sekund.

Stofilen på Barrvägen. Mohedas Metusalem.

Ligger han inte där och härsknar rentav, gubben Waldestål.

Jo, visst gör han det. Man känner hur det stinker ända hit. Usch. Stäng dörren och släck lyset.

Ättestupan har söndagsstängt. Den öppnar imorrn. Vi hivar ut honom då.

Stäng dörren och släck lyset så länge.

Tack.

Photo a day - your shoes.


Hinner inte blogga idag. Hinner faktiskt inte med att göra någonting som inte innefattar sporten fotboll.

Skorna som bilden så vackert förevisar är förvisso inte mina, men de tillhör min näst yngsta dotter som har ärvt dem av min son. Indirekt är de således mina eftersom jag står som upphovsman till dess innehavare.

Nä, jag hinner verkligen inte med det här för vi har tillbringat hela dagen på Moheda IP där barnen tämligen framgångsrikt deltagit i cupspel (mer om detta vid senare tillfälle) och nu är det EM-fotboll på los televisionos.

Man hinner med inte hur mycket som helst. Man är inte mer än människa. Man är inte mer än Jonas, och det är svårt nog att hinna med att vara enbart det.

På återseende. När tid finns.

I löööööööve you, som Liberace sade och okynnesköpte sig en sobelpäls och några nyslipade diamanter. 

Amen och tack för kaffet.

Jag hinner verkligen inte med det här. Verkligen inte.

Photo a day - reflection.




Jag står i fönstret på mitt jobb och tittar ut. Det är på många sätt en fruktansvärt deprimerande utsikt.
En akvarell med gråskalans alla toner representerade. 

Regn, regn, regn och regn.

Det är det här vi går och väntar på under nio månaders tid. Under mörk höst, sträng vinter och slaskig vår.

Nio månader.

Under den tiden hinner en graviditet fullbordas. En ny människa vandrar från ingenting till någonting.

Nio månader.

Och vad gör vi då själva under denna årstidernas sorgesång? Vad gör vi redan levande? Jo, vi går och väntar i nio månader på att få födas på nytt. Att få återuppstå långt bortom december. Vi väntar på den där sommaren som ska frälsa oss från tunga tankar, frostskador, elräkningar, isiga vindrutor, bleka anleten och raggsockor som slirar på dragiga golv. Vi väntar och vi bygger upp förväntningar.

"Solen skiner! Solen skiner på sommaren och då är det varmt, må du tro! Vänta du bara så ska du får se!" 

Feberdrömmar och hallucinationer.

Men det är vad vi sitter och säger till varandra samtidigt som vi torkar våra snoriga näsor med remsor av den lokala livsmedelsbutikens billigaste papper. Det där som som rivs och lämnar röda märken mellan näsborrar och läpp. Där sitter vi och tror och hoppas, fast egentligen har vi bara glömt hur det var och hur det oftast är.

Regn, regn, regn och regn. Bara nio månader till nästa chans.

"Då skiner solen, må ni tro!"

Så fan heller.

Dripp, dropp. Dripp, dropp.


Photo a day (part two) - someone you love.



Elljusspår i sommartid. Vi är ute på promenad. Nå, vissa sprang mer än de gick, vilket gjorde att de var så trötta när vi lämnade elljusspåret att de fick bäras hem den sista biten. Det här gäller främst den lilla raketen som stormar fram på grusstigen ovan. Mycket energi här - mindre på vägen hem. Snedfördelad förbränning på grund av övertändning. Så kan det gå. Även för oss vuxna. Många (alla) är de fester där jag har gått ut för hårt och somnat innan halv tio. Ingen skugga ska falla över den lilla tösabiten.

Tittar vi riktigt noga på bilden så ser vi - förutom då den lilla tösabiten - en kvinna i rosa jacka. Hon står bredvid tjejen i rosa tröja som hon samspråkar med om något som vi inte kan uppfatta härifrån. Den kvinnan är min sambo och jag älskar henne. Hon är mor till mina barn och hon är min bästa vän. Vi delar allt. Motgång och medgång. Sorg och lycka. Vi håller fast vid varandra. Ibland är vi arga på varandra och då grälar vi. En liten stund. Sedan är vi kompisar igen. Vi hör liksom ihop med varandra. Som sylt gör med våfflor och surdegsbröd med trendängsliga hipsters. 

Under sjutton års tid har vi vaknat upp jämte varandra...ja...nu är väl det en sanning med viss modifikation för de senaste tolv har det legat åtminstone en unge emellan oss och att vi överhuvudtaget har hittat utrymme att tillverka fyra stycken är ett sällan skådat mirakel. Men nöden är uppfinningarnas moder och tack gode gud för att tvättstugan aldrig är fullbokad i det egna boendet... 

Min Linda.

Utan henne vore jag förlorad och ställd utom hopp om överlevnad.

Jag älskar henne. Tills den där döden knackar på. 

Måtte det dröja länge än.

Photo a day - sweet.



Hade först tänkt att vända lite på begreppet med en annan bild, men så råkade jag knäppa av en den här. Och då tänkte jag att va fan, låt mig vara lika förutsägbar som sportjournalisten som utnämner Zlatan till landslagets viktigaste spelare.

Ibland kan man helt enkelt inte blunda för det uppenbara. Ibland finns svaret precis framför nosen på en. Min yngsta dotter, lite yvig i manen och med napp i mun.

Sweet. Söt.

Sådeså.

Photo a day - something you bought.



Tv-spel.


Här ser vi en ynka bråkdel av alla de titlar jag köpt till barn som med bedjande ögon och uppfordrande röster övertalat mig att öppna plånboken på vid gavel för att det kommit ut något nytt som lockar till eskapism och andra världsfrånvända känslolägen. Hemma hos oss finns det hundratals, nej, tusentals med silverskimrande cd-skivor under mattor och mellan soffkuddar, alla bortglömda av en eller annan anledning som är fördold bakom allehanda ursäkter och bortförklaringar.


Playstation 2, liksom. Vem fan spelar Playstation 2 längre? Inte många tydligen eftersom jag hittar repade exemplar av den insomnade föregångaren till nuvarande kronprins i tv-spelsvärlden lite varstans.


Och...jag förstår väl till viss del denna slit-och-släng-mentalitet. Jag vet väl för guds skull själv hur det var. Inte behandlade jag mina grejer med silkesvantar när jag var liten. Det där äpplet faller inte långt från det spretiga trädet. Men nog vore det trevligt om det fanns någon bland alla ungar Waldestål på Barrvägen som valde att frångå sin pappas dåliga exempel när det kommer till ordning, reda och duglighet och som visste att uppskatta de gåvor som givits dem till priset av de surt förvärvade penningar som smålänningar i allmänhet, och jag i synnerhet, anser värdefulla i överkant.

Jag vill se alla titlarna uppradade i bokstavsordning och helst i obruten originalförpackning. Är det för mycket begärt? Nä, det kan det väl inte vara. Så får det bli. Så ska vi göra.

Sådeså.

- Kom nu barnen! Pappa vill prata med er. Sätter ner och lyssna på vad pappa har att säga!

Nähä... Inte det, nä...

Fan också.

Photo a day - water.

Det här är Mohedas främsta turistmål. Den storslagna publikmagnet kring vilken folkmassor samlas vid framgång inom sport och lek. Vår fontän. Blundar man riktigt hårt kan man nästan föreställa sig en bystig Anita Ekberg halka runt på de grönalgiga stenar som bildar fontänens botten. Ett praktfull pjäs mitt i glesbygd.

Mina personliga minnen rörande världens åttonde underverk är av tråkigare sort. Ett av mina absolut första minnen (jag kan ha varit fyra, kanske fem) består av att jag cyklar runt den här fontänen med min trehjuling. Emellanåt är den tömd på vatten och då tillåts telingar i nappålder att nyttja den till en enklare form av speedway. Eller kanske snarare tilläts, då små barn av idag tack och lov har andra, mer givande, intressen än att cykla runt, runt på liten och begränsad yta. 

Hursomhelst. Jag cyklade alltså runt fontänen och det bar sig inte bättre än att jag cyklade omkull (av yrsel?) och slog upp ett litet jack i pannan. Det blev ilfärd till farbror doktorn och på vägen dit passade jag på att kissa i pappas knä. Och vid det avslöjandet ställde sig ögonblickligen landets samlade psykoterapeuter mangrant upp och applåderade! Vilket väntat sammanträffande! skrek de. Sök i din barndom, Waldestål! fortsatte de i jublande kör. Sök i din barndom och du skall finna svaren!

Nä, så enkelt ska det inte vara. Pyttsan. Lite mer motstånd än så krävs allt för att skingra de dimmor som döljer orsak till blyga blåsor och andra underliga beteenden. Seså, sätt er nu ner gentlemen och invänta eftertexten innan ni börjar skriva ner er recension angående Waldeståls yngste pojk och hans märkliga förehavanden.
Lugn i stormen.

Jag har fortfarande kvar ett litet ärr i pannan. Märkt för livet. Allt på grund av en fontän utan vatten.
Ödets orimliga ironi.

Magiskt.

Photo a day - morning

Bilden är arrangerad och genmanipulerad. Vanligtvis slocknar jag inte förrän framåt tredraget på eftermiddagen och jag är mycket snyggare i verkligheten.


Jag är en kvällsmänniska. Man skulle nästan kunna kalla mig nattmänniska. En nocturnal buckanjär med ståndaktig fjäder i pirathatten. En rebell i skydd av mörkret. En ljusskygg Nosferatu i glesbygd. Jag är ingen nattfjäril, för då snackar vi andra inriktningar, men jag kvalar med råge in i klubben för de sena timmarnas okritiska beundrare.
Så har det alltid varit. Det var liksom ingen mening med att försöka få mig i säng när jag var liten för min inre klocka var inte ställd som hos övriga barn i samma ålder. Jag löd under andra biologiska betingelser.

Mina bästa timmar börjar efter klockan tio på kvällen. Då är jag (gud förbjude) som mest kreativ och det är då jag lever upp och inser att livet inte är så tokigt ändå när allt kommer omkring. Mina nattliga vanor gav även vissa bieffekter. Bland andra den att jag under sena tonår, då beteendet eskalerade och var som värst (bäst), fastnade i diverse tv-serier som kanalernas programläggare gömt där de trodde att ingen skulle hitta dem.

Kvinnofängelset... Jag glömmer aldrig Kvinnofängelset. Underbar serie. Vad hände med Bea? Hur gick det för Joan "The Freak" Ferguson? Jag undrar än. Hoppas det gick bra. Tidlösa karaktärer. Lysande underhållning. Särskilt mitt i natten då det enda alternativet till Kvinnofängelset var att titta på gamla filmer inspelade på slitna VHS-band som inte blev bättre av all tracking i världen och som man hade sett fler gånger än det fanns stjärnor på den natthimmel som vakade utanför pojkrumsfönstret. Inget snack. Knockout-seger för damerna från "Down Under".

Nuförtiden har jag ett arbete där det ställs som absolut krav att man ska inställa sig klockan 06:00 varje morgon. Det är en okristlig tid för en kille som jag. Mina morgnar är ett sömnigt dis där jag med röda ögon tvingas betrakta min suddiga omgivning ur ett snedställt perspektiv och där mina i grunden positiva företräden jämnas med mark i samma stund som väckarklockan ringer sin förbannade signal och med hårda lavetter driver mig ur täckets varma omfamning.

I min värld är morgon ett skällsord. Särskilt en tidig sådan. Jag tycker inte om morgnar, liksom. Inte alls.

Usch och dubbelt fy för morgnar.


Photo a day - happiness

Att stämpla ut och få komma hem till hemmet där de personer som man tycker bäst om i hela världen finns.

Det räcker.
Det behöver inte vara mer än så.

Photo a day - something you're reading.



För en tid sedan antog jag en utmaning som gick ut på att man varje dag var ålagd att lägga upp en bild som skulle symbolisera ett givet ämne. Dessvärre tog det stopp när mitt internet gick förlorat (min framgångsrika kamp för att återfå det är väldokumenterad) och efter det så har jag väl helt enkelt inte fått tummen ur eftersom jag halkade efter så väldigt i uppdateringen när jag stred mot digitala väderkvarnar lite här och var. 

Men nu kör jag igång ånyo. Jag skiter i att jag hamnat på efterkälken. Jag kanske rentav lägger upp samtliga bilder jag missat på en gång? Vem vet? Jag har nämligen blivit fullständigt crazy så här på äldre dagar.
Skit i konventionerna, Waldestål! Agera mera! Tack. Jag älskar när jag blir uppeldad och vass i tonen.
Underbart.


Ovan kör jag en lite arrangerad bild av de titlar som jag just nu har för ögon och öron. Jag har lagt ut dem på vårt sängöverkast och blev det nästan inte lite porrigt, så säg. Vågat. Men sådan är jag. Inte.

Sanningen å säga så är det väl ungefär samma litteratur som jag begagnade mig av när jag var besudlad av ungdomens lättja för många, många, många år sedan, förutom under en period då jag grävde ner mig i allehanda klassiker och samtida kritikerfavoriter i ett fåfängt försök att bredda min påvra smak.

Jag är särskilt stolt över mitt beslut att läsa om Alice Babs memoarer. Underhållningshistoria har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag brukar lyssna till Hasse Alfredsons rotfasta stämma när jag försöker hitta vägar till den sömn som ständigt gäckar mig. Den skorrande skånskan i kombination med hans hemtrevliga prosa är som honung i varm mjölk. Ehrenmark läses av nostalgiska skäl och Henrikson roar mig kungligt i största allmänhet.

Vi har alltså att göra med en total gubb/pensionärsblandning på nattduksbordet and I löööööööv it.

Sådeså.

Photo a day - letterbox.

Min bror och ett par av mina barn på vandring genom kyrkogården. Vi har varit och planterat blommor på mina föräldrars gravar. De tycker om varandra, mina barn och min bror. Tycker det är en bild som fint symboliserar hur livserfarenhet går i arv. Hur en bra relation berikar allas vardag, ung såväl som lite äldre. Ett hand att hålla i på vägen. Trygghet. Genom det dagliga mötet mellan generationer uppstår trygghet. Då kommer den som...ja, ett brev på posten.

Photo a day - things you adore.

Jag hade ju tänkt skriva så mycket mer än jag kan göra. Om kapten Davidsson, om Stefan Liv och om hur mycket det här laget från Jönköping betytt för mig under årens lopp. Men nu har husets internet klappat ihop och jag är utlämnad till mobil och dess opålitliga pålitlighet vilket innebär att jag får hålla mig kort. Och har man dessutom, som jag nu har gjort, antagit en utmaning så får man fan anstränga sig en smula för att ro den iland trots att inget runt omkring fungerar. Så här kommer det. Kort och koncist: Jag avgudar HV71. Så är det bara. Inget kan ändra på det. Internet eller ej. Sådeså.

Photo a day - breakfast.



I fyrabarnsfamiljen får man vara glad för den plats man hittar. Saken är nämligen den att var man än placerar sin välformade stjärt är risken överhängande att man sätter sig på något som tillhör något barn i någon storlek. Så lyder en gång för alla levnadsvillkoren för pappan på Barrvägen.

Om någon blir sugen på mackorna så finns receptet här:

Bröd.
Kräftost.

Väl bekomme.
Tack.

RSS 2.0