Söndagsfika med sträv smak.



Ovan syns de två familjemedlemmar som bakade pajen. Pajen var god, inte tu tal om det. Ingen skugga skall falla över dem. Mycket söta flickor. Älskar dem.
Två av mina döttrar har bakat paj. Rabarberpaj. Den yngsta och den äldsta hjälptes åt och resultatet blev över förväntan. Men det är en sak med just rabarberpaj som gör mig både bekymrad och irriterad. Inte så lite irriterad, faktiskt.
Efter man har snaskat i sig den grönslemmiga godsaken, lutat sig tillbaka, klappat magen, sugit rent mellan tänderna och så smått börjat omvärdera sin pessimism och dystopiska framtidstro märker man att något har hänt i munhålan: allt har blivit strävt. Det är strävt överallt. Man stryker med tungan över tänderna: strävt.
Man fortsätter längsmed gommen: strävt. Allt är strävt! En fruktansvärd känsla. Paniken kommer smygande för man vill absoult inte vara sträv i munnen. Ful, ja, möjligtvis, men inte sträv. Det strider mot alla lagar om välbehag.
Jag frågade sambon om också hon upplevde samma tråkiga orala status. Jo, hon var i samma sits som jag. Sträv. Jag frågade äldsta dottern och sonen och även de visste berätta en likartad historia. (De två yngsta hade bedömt pajen såsom alltför sur att äta och slapp på så vis undan vårt bryderi.)
Den tillfredsställelse som alldeles nyss vaggat oss sömniga försvann och ersattes av oro och disharmoni.
Det skar som en kniv i själen varje gång vi drog med tungan över någon yta i munnen. Där satt vi, en samling Waldestålare, och gjorde miner och åtbörder som vore vi apor med faciala tics och tvångstankar.
I ren desperation förde jag till slut fram diskborsten som lösning på problemet. Kunde vi inte ta diskborsten och rota runt inne i munnen? Hjälpa varandra. Du skrubbar mig så skrubbar jag dig? Lite som man gör med toalettborsten när oönskade fläckar lämnats kvar och förfular den vita pjäsen från Gustavsberg. Men, nej, se där fick jag genast mothugg. Det var ingen bra idé och dessutom hade diskborsten precis använts för att rengöra gjutjärnsgrytan som vi tillagade middagens köttfärssås i. Diskborsten var således flottig och att byta ut en sträv känsla mot en flottig ansågs meningslös bland de som var drabbade. Pest eller kolera, liksom. Jag blev nedröstad, tystad, kallad tanklös och till och med dum.
Och nu sitter jag här och skriver, är alldeles förjordat sträv från tungspets till gomsegel och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Uppgiven, trött och förtvivlad är jag.
Och sträv. Jättesträv.
Funderar på att öppna den där påsen med chilichips som gömt sig i skåpet under spisen.
Ska nog göra det. Byta strävt mot starkt. Det gör jag.


Sträv.


Fan också.

Och nu går det inte att dela upp texten i stycken. 
Inte min dag idag.
Dubbelt fan.

Sträv.

Avancerad dans med tydlig smak av 80-talets mellanstadiedisco.

Ett försök att återuppliva "häl-till-häl-dansen" som var så populär när seklet knappt var siktat. En 80-talsrelik som jag ändå tycker att vi behandlar på rätt sätt med inslag av moderna influenser.
Njut. Tack.
Ett försök att återuppliva "häl-till-häl-dansen" som var så populär när seklet knappt var siktat. En 80-talsrelik som jag ändå tycker att vi behandlar på rätt sätt med inslag av moderna influenser. Videons dåliga kvalité skänker uppvisningen ett nästan brutalt drag av autencitet. I skenet av skolmatsalens (i det här fallet kökets) blinkande lysör tog vi våra första taffliga steg mot flaxande Oleo-häng och stel mogendans i Parken.

Nostalgins lokomotiv. Utfört till perfektion.    

Mäktigt!
Njut!
Tack.

Lilla mamma och Sofie.



Här ligger jag i mitten (och under) alla barn som har direkt anknytning till mig. Jag är den midjebreda, flinande individen som syns bakom den stilige pojkens hand. En mycket vacker pojke. Han måste släpa runt på en smått magisk genuppsättning. Sannerligen måste det vara så.

Till detta noteras, när jag nu ser min valliknande lekamen så här från ovan, att jag har blivit alldeles hårlös om benen. Märkligt. Jag som hade vader som en kentaur när jag var ung. Muskulösa och toviga som breda buffelryggar. Och nu? Släta och friktionsfria som huden hos mjölkvita dalkullor i valfritt Zorn-kludd. Besvärande faktum, minst sagt. Jag vet att min bror Tomas påpekade just det här fenomenet för många herrans år sedan, men vem hade väl kunnat ana att det skulle drabba även mig? Ingen. Allra minst jag. Men så är en gång för alla det mänskliga förfallet: grymt och oåterkalleligt.

Tidigare ikväll var jag ute på en promenad runt Mohedas sockengräns. Jag stannade till vid kyrkogården, sa hej till mamma och pappa, drog lite ogräs som vuxit upp jämte de liljor som broder Tomas planterat på gravarna, blev lite ledsen och tänkte att nog fan är det för djävligt det här med den förbannade döden.
Bara för djävligt rakt igenom. Jag får fortfarande ruska på huvudet och tala mig själv till rätta när jag cyklar hem från jobbet på eftermiddagarna. Jag tror att jag ska se lilla mamma utanför Ica i livligt samspråk med någon. Den svarta väskan runt handleden, det grå håret på rufsig tur i vinddraget och de slitna, vita lågskorna på fötterna. Hon tittar upp, ser mig och börjar vinka febrilt. Jag stannar och hon frågar hur det är med Sofie. Alltid: Hur är det med Sofie? Hennes lilla ängel. Första flickan i släkten på mannaminne. De hade något speciellt ihop de två. Ett osynligt band som knöt dem samman. Hur är det med värdena? Har dom varit bra idag? Hur är det med Sofie?

Det är bra med Sofie. Hon kämpar på. Hon är duktig. Hon är bäst. Hon är vår ängel. Men ibland, lilla mamma, ibland saknar hon dig så mycket att hon nästan kvävs. Hon säger ingenting, försöker hålla det för sig själv, men vi märker och ser. Vi försöker prata, men det är svårt. Och det är så synd att det skulle bli på det viset. Hon hade behövt dig och din värme några år till. Övernattningar med nattlinne till långt in på eftermiddagarna. Förtroliga samtal som ingen annan fick höra. Din trygghet, ditt skratt och din vänskap. Hon hade behövt dig, lilla mamma. Det är så tråkigt att du är borta.
Så tråkigt, så sorgligt och så outsägligt trist.


I morgon är jag ledig. Det ska tydligen bli fint väder i morgon också. Jag tänker lägga mig på filten och invänta barnaskaran. Sedan ska vi äta glass och skratta.

Sådeså.  


Stopp och väx.



Det här är mina barn.

Taffligt utställda och uppradade i en skogsglänta av en nervös fader som fumlar med kamera och snubblar på rötter i slutarögonblicket. 

Trots mina allom kända brister har jag, förvisso med vägledning och stort stöd av min sambo, lyckats arbeta fram en synnerligen välartad skara barn som skänker mig både stolthet och glädje. (Ibland gör de mig arg, men det vill jag inte berätta här.) En begåvad samling med många välljudande strängar på sina små lyror. Omtyckta och älskade av alla. Det är åtminstone vad jag vill tro. 

De kan egentligen bara tillskrivas ett enda stort fel: nämligen det att de växer åt fanders för fort. Alldeles åt pipsvängen för fort. Ja, nu är jag naturligtvis glad för att de växer, utvecklas och mår bra, konstigt vore väl annars, men enligt mitt förmenande växer de här Waldestålska individerna med en hastighet som kommer oroväckande nära någon Einsteinrelaterad teori. Och det kan aldrig vara bra. Det kan det då rakt inte. Inte en chans. 

Det finns väl ändå ingen rimlig anledning att skjuta i höjden på här abnorma viset? Att sträcka ut kropparna okänt antal centimetrar under ett par veckor? Varför stressa, mina små underverk?! Varför skynda så förskräckligt?! Världen ligger förhoppningsvis kvar där den ligger en stund till, och vuxenlivet är - om vi ska vara ärliga mot varandra, och det tycker jag att vi ska - inte värdigt att eftertrakta med någon större glöd. 

Att vara barn slår vuxenlivets minimala fröjder på fingrarna nästan alla dagar i veckan...utom kanske på fredagar, då det är bag-in-box-bonanza, men det hör inte riktigt till saken och sådana omoraliska tankegångar hotar rasera mitt övriga resonemang med sitt alkoholromantiska innehåll. Usch. Fy Jonas. Inte så.

Nä, men nu är det som så att jag efter intensiva samtal med mina barn har kommit fram till en lösning som verkar fungera för alla parter. Barnen har högtidligt lovat mig att inte växa mer. Inte en millimeter till innan femtonårsdagen. Lite själviskt, kan tyckas, men det finns tillfällen i livet då man måste lägga in sitt veto för att skapa lag och ordning. Det här är ett sådant tillfälle. Jag tänker behålla dem i nuvarande storlek så länge det går. Ett löfte är ett löfte. Det kan inte brytas.

- Sluta växa där i soffan, Hampus! Jag hör dig nog!

Sådeså.

Familjepresentation.






Ovan ser vi en bildkavalkad föreställande de människor som betyder mest för mig - min familj.

Längst upp till vänster: Yngsta dottern i en mundering som vi kallar "Flickan med svavelstickorna, med napp".

Andra från vänster: Näst yngsta dottern. Ett rivjärn som just är på väg att fuska i Monopol. Äger en vilja av stål. Kommer att gå längst av alla.

Andra från höger: Bloggens innehavare jämte den vackra äldsta dottern. Odjuret och skönheten. En flicka med sällsam begåvning.

Längst upp till höger: Sonen härmar Thåström. En konstnärlig själ med diplomatiska förmågor. Familjens FN.

Mellersta raden till vänster: Min livskamrat och min bästa vän. Jag älskar henne.

Mellersta raden till höger: Katten Bill. Södra Sveriges minsta exemplar av kastrerad hankatt. Kissen med glaskäken. 

Längst ner: Jag, när jag härmar Eric Amarillo. 

RSS 2.0