Krönika: Sovrumsbekymmer.

 

Vissa nätter har vi ett överskott av armar och ben i dubbelsängen. Det tillkommer folk och fä ju längre natten lider. När vi två blir femton, liksom. Men det vore mig fjärran att klaga på hur det förhåller sig. I själva verket är det ganska angenämt och det påverkar inte min sömn i särskild utsträckning eftersom jag så sällan sover ändå. "Kan det kanske bero på att du ha en massa barn i sängen, Jonas, det där lilla missförhållandet att du inte sover som sig bör?" skyndar sig nu beskäftig vän av ordning att påpeka med förnumstigt eftertryck.

 

Kära vän av ordning: svaret på frågan är ett rungande nej. Min dåliga sömn är ett resultat av ett livslångt ointresse för nattlig vila. Härom har jag berättat i en tidigare krönika och vi ska inte ödsla tid på att reprisera det resonemanget. Låt oss bara helt kort konstatera att barnen icke bär någon skuld för min insomnia. Den är helt och hållet självförvållad. Ibland, när även katten har sökt sig till sängvärmen, blir det som så att fyrabarnspappan får en mycket begränsad yta att breda ut sin med åren allt tyngre och bredare lekamen på. Om man tänker sig att sängen är Sydamerika så är jag Chile där längst ut på vänsterkanten. En kuperad och medelålders landmassa som förtvivlat försöker klamra sig fast vid sin kontinent. Icke sällan tar jag spjärn med armar och ben mot golvet för att på så vis hålla mig kvar i den familjära värmen. Ett flertal gånger har mina krafter sinat och jag har rasat rakt ner i laminaten. Ett gubbigt landslide i glesbygd. Olycksfall i arbetet förekommer dessvärre. Det får man acceptera även om det är ett fenomen som bereder pappan viss smärta när det inträffar.

 

Men om jag mot alla fysikaliska lagar lyckas hålla mig på plats, om styrkan trots allt står mig bi, då ligger jag där med vidöppna ögon och funderar på ditt och datt. Låter tankarna fara som de vill. I sällsynta fall fladdrar en billyktas sken genom den nedrullade persiennen, men allt som oftast är det mörkt. Moheda bjuder inte sina medborgare något utsvävande nattliv. Endast den tunga andhämtningen från sängens övriga befolkning kan höras. Dova suckar och  försiktiga snarkningar vaggar mig till ro där jag ligger med halva kroppen utanför sängen och liknar Chile. Jag vet med mig att snart nog kommer krampen smygande och då far jag ofelbart i golvet med en kraftig duns. Men nog är det värt det ändå. Nog är det värt ett par rejäla och ömmande blåmärken att (om än under korta och fysiskt ansträngande perioder) få ta del av den mest unika och bästa värmekällan av dem alla, nämligen den som strömmar ur en överbefolkad och barnrik dubbelsäng.


Krönika: Farlig vinterlek.

 

Så här års är det är många som drar till fjälls. Där åks det på skidor och på andra platta ting som kallas "brädor". Ben bryts, hälsenor går av och hjärnceller lämnar sina kontor när coverband spelar upp till lustiger dans på tillställningar där svensken kastar sin blyghet i en gammal säck. Men glädjen till trots är det synnerligen farligt att befinna sig i snöiga backar. Det vet jag själv av ytterst bitter erfarenhet.

 

Under det sena åttiotalet hände det sig nämligen att vår klass var på friluftsdag i den lilla smålandsbacke som lockar mången hugad och amatörmässig alpinist i vintertid. Själv var jag inte alls intresserad av att utnyttja de snöiga förutsättningarna till Stenmarks-inspirerad verksamhet. Istället satt jag småsur, tunt jeansklädd och fastfrusen i en snödriva tillsammans med några likasinnade kamrater och försökte upprätthålla någon form av sedan länge flyktad värdighet. Ett tiotal meter bort visade sig emellertid min kompis Kristian (en denimrebell, som jag) helt oväntat bära på slumrande ambitioner inom fältet vintersport. Helt plötsligt stod han i backen med ett par lånade "Elan" på fötterna, redo att kasta sig utför den hiskeliga branten. Vi andra jeansklädda individer hann knappt uppfatta vad som var på väg att ske. Med gapande fågelholksmunnar såg vi hur Kristian lutade sig framåt och fick fart på den lånade utrustningen. Hastigheten ökade våldsamt och vi var just på väg att resa oss från vår exil i snöhögen för att ta upp en spontan applåd när vi insåg att Kristian för all del kunde åka rakt fram på ett nästan proffsigt vis, men att det dessvärre verkade vara skralt med kunskaper i att ta ut svängar i sidled. Kristian skrek. Vi skrek. Alla skrek, och hade det funnits risk för laviner i den snöfattiga småländska backen skulle sankt bernhardshundar och konjakskaggar varit behövliga inslag i den katastrof som utspelade sig rakt framför våra skräckslaget uppspärrade tonårsögon.

 

Kristian överlevde med en hårsmån. Vi följde spåren och halvvägs till Alvesta hittade vi honom där han stod och kramade livet ur en högrest tall. Skidor och pjäxor satt fortfarande som gjutna på hans värkande fötter, tårar hade frusit på hans genomskinligt vita kinder och tungan hängde som en köttig istapp mellan de blå läpparna. Det tog en halv termin innan alla leder tinat upp så pass att han kunde börja fungera någorlunda normalt igen.

 

Tag denna lilla berättelse som en svidande lärdom, medborgare. Undvik vintersport. Sälj era skidor. Bränn era brädor. Lås dörren i september och öppna den först när aprilsolen viskar ömma löften om snöfri vår. Lova mig det.


Krönika: Bikt i örtagård.


 

Jag och barnen satt på bänken under körsbärsträdet. Det var i början av juni och vår trädgård svämmade över av den blomsterprakt som är den första sommarmånadens absoluta signum. Fåglarna kvittrade, solen sken, de första getingarna flög yrvakna runt våra huvuden och det var gott att leva i en värld som tycktes bli grönare för var sekund som saktmodigt passerade. Vi satt där på bänken och jag försökte på olika vis roa mina ungar med de små verbala och fysiska utspel jag gärna praktiserar och som oftast mynnar ut i mängder av befriande skratt.

 

Nja... Nu överdriver jag. Så förbannat roligt är det nu inte när jag försöker skoja till det bland bekanta och obekanta, med det hör saken till att slänga sig med lite för bra självförtroende i de här sammanhangen. Skrattar man tillräckligt högt åt sina egna kvickheter överröstar man omgivningens tunga och uppgivna suckar och förblir lyckligt ovetande om hur tråkig man i själva verket är. Jag satt som sagt i vår trädgård, med tankarna långtifrån vardagens alla problem och gjorde mig redo att låta ännu en humoristisk bomb brisera när min son lutade sig mot sin äldre syster och viskade: ”Pappa är inte som en vanlig pappa, han är mer som ett barn som mamma måste ta hand om … han är lite som vi är.” Jag höjde genast mitt pekfinger och var på väg att barskt förmana pojken när det slog mig att den lille kanaljen till viss del hade rätt. Inte på så vis att deras mor måste byta blöjor på mig eller mata mig med smaklösa sörjor från små glasburkar, utan att jag mer är som ett barn i största allmänhet.

 

Jag blir nog aldrig vuxen i ordets rätta bemärkelse. Jag känner mig inte alls bekväm med den realitet som gör gällande att jag tillhör den övermogna delen av mänskligheten. Jag vandrar runt i min bubbla och blir förvånad varje gång det ligger en räkning i brevlådan som ska betalas. Av mig! Jag som är så liten! Och när det börjar talas om semesterresor blir jag glad och förväntansfull tills jag inser att det tydligen är jag som ska ordna med planering och alla praktiska detaljer. ”Men...”, mumlar jag med gråten i halsen, ”är det inte någon vuxen som ska ta ansvar för det här? Det måste väl finnas någon med fullständiga betyg och genomgången pubertet bakom sig som kan kliva fram i frågan?” Med det sagt vandrar jag ut i trädgården, sätter mig på bänken, samlar ungarna omkring mig och sedan skojar jag mig åter barnsligt glad. Där och då glömmer jag vardagens vedermödor samtidigt som jag oförsiktigt nog låter solen bränna sönder den flint som markerar att den barndom jag klamrar mig fast vid dessvärre har flytt sin kos för längesedan.


Krönika: Moster Märta.

 
 
 

Jag brukade få sova över hos min moster efter att mamma och pappa hade skilt sig. Pappa jobbade natt och eftersom inga andra lösningar fanns att tillgå ställde moster upp och gav mig tillfälligt husrum. Jag låg på en madrass på golvet och moster låg i en säng som var så hård och stum att min tioåriga kropp skrek av obehag när jag någon gång provade den. Det var svårt att somna där på golvet. Moster snarkade som ingen annan. Höga, utdragna snarkningar som emellanåt upphörde helt och som fick mig att hålla andan i skräckslagen väntan på att de skulle återupptas - för man visste inte, moster var lite till åren kommen och allt kunde hända, det hade jag läst mig till i min redan då hypokondriska jakt på olika sjukdomstillstånd. Men efter några sekunders ödesmättad tystnad drog så snarkningarna äntligen igång och jag kunde andas ut fram till det att nästa stillestånd inträffade minuten senare.

 

I sovrummet fanns en klocka. Ett gammalt väggur av det slag som slår i gonggongen både hel- och halvtimme och tickar ljudligt däremellan. Det var en magnifik symfoni som spelades upp för mig där i sängkammaren under nätter då jag egentligen skulle sova men istället låg vaken och räknade ändlösa sekunder. Jag funderade på hur länge en människa kunde vara utan luft och omkring mig vibrerade rummet av distinkta och okända ljud. Jag tyckte hemskt mycket om min moster och jag vet att hon tyckte mycket om mig. Ibland fick jag en puss på kinden. Pussen stacks och den luktade svagt av snus. "Hon rakar sig", påstod mamma med ett snett leende, "och snuset kan hon inte dölja fast hon försöker." Jag trodde henne och ändå inte.

 

I trappuppgången till mosters lägenhet fanns en ledstång som var alldeles len och blankpolerad efter många års användning. Jag brukade hålla i den och blunda hela vägen upp till det våningsplan där moster bodde. Först där släppte jag och öppnade ögonen. Det luktade gott i trappuppgången. På nedre botten låg en frisörsalong där det spelades dansbandsmusik och vägg i vägg låg en prydnadsbutik som hade stora porslinshundar i skyltfönstret. Jag ville verkligen ha en av de där hundarna. Särskilt den som föreställde en dalmatiner. Den såg nästan levande ut. Mosters tv hade roliga knappar som man bara behövde nudda för att byta kanal. Jag behövde inte trycka in dem som jag var tvungen att göra hemma. Hon hade alltid en skål med godis framme. Hon bakade kakor som smälte i munnen och till kakorna drack vi kaffe som hon kokade på spisen. Det godaste kaffe jag någonsin smakat. Jag saknar min moster. Jag saknar till och med ljudet av hennes farligt oregelbundna snarkningar.


Krönika: Glassig nöd.

 
Jag sitter på en av de färgsprakande soffor som står uppställda lite här och var i den överdimensionerade gallerian. Jämte mig sitter utsjasade själar som har tröttnat på shopping i affärer som lurar lönen av intet ont anande flanörer fortare än vad en testosteronladdad och bloddopad Johann Mühlegg tillryggalägger en femmil. Vi är en brokig skara människor som sitter där på soffan och blickar ut genom fönster som vetter mot det allt annat än upplyftande parkeringsområdet. Vi är en aning bleka och rödnästa. Andfådda och en smula uppgivna. Vi är som folk är mest när vardagskostymen hänger småskrynklig över slokande vinteraxlar. I mitt knä sitter dottern och försöker få i sig en glass som är rikligt preparerad med grovkornigt lakritsströssel. Det är en procedur där betoningen ligger på ”försöker”. Glassen rinner över bägarens kanter och med glassen följer strösslet och allt hamnar i mina kupade händer. Jag rycker i fickorna efter servetter som inte finns, och medan mina fingrar går på jakt efter föremål med uppsugningsförmåga påpekar dottern att hon minsann är kissnödig och genast måste få utlopp för sina naturliga behov. Det börjar forma sig till panik där på det färggranna sätet som är utplacerat för oss som känner att tillvaron i gallerian är lite stressande och pressande. 

 

Jag tittar upp från det lilla kaos som har skapats omkring mig och jag låter en bedjande blick glida över mina soffkamrater i hopp om att någon av dem ska komma till undsättning med ett papper eller två. De reagerar med att snabbt sänka hakan och försvinna in i uppslagna gratistidningar och mobilskärmar. Jag inser att här finns ingen hjälp att få. Samtliga håller bekväm distans till mina besvärligheter. Och det är väl egentligen inget märkligt med det. Inte heller i ett större perspektiv. Man har liksom nog med sig själv.

 

Det här med att vara människa och upprätthålla erforderlig fasad är ingen lätt uppgift. Dyra räkningar ska betalas, drygt arbete måste utföras så att dyra räkningar kan betalas, hem ska köpas och rustas upp för lånade pengar och nya bilar ska glänsa på uppfarten. Det är en stressande och pressande tillvaro i gallerian såväl som i samhället, inte tu tal om annat. Och när det höga priset för att framstå i respektabel dager väl är betalat finns varken ork eller kraft kvar att undsätta medmänniskor som har hamnat i nöd. Var och en får klara sig själv. Så är den moderna tidens självupptagna melodi orkestrerad, och jag, precis som de flesta andra, väljer sorgligt nog att nynna med i den mollstänkta refrängen trots att det gnisslar betänkligt i både öron och själ.    

    


Krönika: Ljudlig nostalgi.

 

 

Farbror Waldestål ligger i sängen med datorn i knät. Uppkrupen bland puffade kuddar och fluffiga täcken försöker han med tafflig pekfingervals nedteckna några fängslande rader att skicka till lokaltidningens redaktion. Det går trögt. Långa arbetsdagar har tagit ut sin rätt och den kreativa hjärnhalva som vanligtvis står honom bi verkar för dagen ha doppats i bedövande eter. Han stirrar i taket efter inspiration när ett ljud utifrån gatan tränger sig innanför sovrumsväggarna: ”TRRRRR...” Och igen: ”TRRRRR...” Omisskännligt. Ettrigt och intensivt. Från en moped. Fast lite dovare nu, för ungdomsmänniskan som leker ”Easy Rider” i glesbygd har tvingats peta i en lägre växel för att inte braka in i den bastanta betongsugga som står placerad vid slutet av återvändsgatan.

 

Ljud väcker minnen och minnen väcker nostalgi, och jag hamnar allt oftare i situationer där nostalgin tar rejäla nacksving och sedan vägrar släppa taget fastän jag tydligt visar att de intensiva tillbakablickarna framkallar andningssvårigheter. Det är en välsignad förbannelse, en lustfylld pina, och jag antar att det hela grundar sig i det faktum att jag inom loppet av ett år fyller fyrtio. Det är först nu som nostalgin verkligen börjar genomsyras av insikten i hur kort en levnad är och hur fort den tid man har blivit tilldelad rinner ut i intet.

 

”TRRRRR...” Det välbekanta ljudet från mopeder. Farbror Waldestål stirrar i taket och med ens är det 1987. Han är tretton och sitter på bänken utanför pappersaffären mitt i byn, den med fullständiga godisrättigheter och tvivelaktigt videofilmsutbud. Det är han, Mathias, Gunnar, Kristian, en Mathias till och med största sannolikhet även några Håkan och Anders som sitter där på bänken som är översållad av små bristfälliga poem som de och andra fjuniga och hormonstinna individer med möda karvat in med nycklar och pennknivar. "Adde was here" och "Puch Dakota fårever" är några av de mer rumsrena försöken till hällristningar i trä.


Novemberregnet ökar i styrka och på andra sidan vägen, på torget, tar någon skydd i telefonkiosken med den krossade rutan. ”TRRRRR...” Mopederna far kors och tvärs över gatan och de unga gossarna i stentvättade jeansjackor och trendriktiga hockeyfrillor pratar livligt vidare om sådant som pojkar i den åldern alltid har pratat om. De sitter där på bänken och slösar på vad i deras ögon verkar vara en outsinlig förmögenhet av världslig tid. 1987 är en evighet bort. Det känns som igår. Mopeden accelererar förbi betongsuggan vid slutet av återvändsgatan och farbror Waldestål börjar  hamra på tangenterna. Det är ändå fan vad tiden går.

 


Krönika: Testbild.

 
 
En tidig söndag satt jag i vår soffa och följde sömnigt ett av de morgonprogram som sänds ut till oss medborgare. En kavalkad av allehanda inslag passerade revy och det jobbades hårt för att få fram en lagom härlig stämning som skulle tilltala den allmänhet som satt vid platta tv-apparater och som så sakteliga försökte bryta sig ur nattens grepp. Det lagades mat som kallades "freeesch", det visades upp kläder som hängde oroväckande löst på pinnsmala modeller (vilka inte verkade ha fått njuta en ordentlig måltid sedan de gick i kommunal förskola). Det diskuterades inredningstips, film, musik och premiärer med välrenommerade prominenter ur olika skrån som i direktsändningens obarmhärtiga ljus ängsligt bevakade sina positioner som allvetande bedömare av landets vardagsestetiska och kulturella utbud.
 
Det var en torftig underhållning som bjöds mellan frukost och elvakaffe och jag var på väg att stänga av när min son uppenbarade sig i dörröppningen. Trött och rufsig stod han en stund och vajade på de för åldern karakteristiskt smala och kalvliknande benen innan han gick ut i köket och hämtade sig en tallrik fil. Han slog sig ner i soffan, han frågade vad jag tittade på och jag svarade att jag inte riktigt visste, men att jag antog att det var ett program där vuxna människor berättade för andra människor vad som var rätt och riktigt att tycka om. ”Det är väl ungefär som du gör när du säger att housemusik är uselt , pappa”, sa sonen och det var ju en högst berättigad iakttagelse att redovisa för den kritiske fadern som satt i soffan och raljerade över hur en liten klick människor är utsedda att agera smakråd åt en hel befolkning. 
 
Av någon anledning har vi ett oerhört behov av att låta andra människor diktera villkoren för hur våra liv ska levas: vi lagar samma ”freeescha” mat som tv-kockarna säger att vi ska göra, vi draperar oss i de textilier som modeoraklen påstår är en ren nödvändighet för att vi ska mäkta med att överleva just den årstiden, vi tittar på de filmer och lyssnar på den musik som ett fåtal recensenter anser att man bör uppskatta för att vara kvalitetsmedveten. Vi inreder våra hem i samma opersonliga och slätstrukna stil som inredningsmagasinen förespråkar och som grannen redan har gjort. Ja, alla utom jag då, förstås. Jag är min egen kompass och låter mig inte ledas längsmed någon upplogad fåra. Skulle aldrig falla mig in. Flockmentaliteten är så djupt rotad. Vi tillbringar stor del av vaken tid med att vrida och vända på oss själva för att passa in. Vad jag ska äta ikväll, undrar ni? Vet inte riktigt än, känner mig lite osäker i just den frågan, måste kolla med Per Morberg först.

Allt förändras.

 

Ibland tar jag en liten promenad. En sådan där spontan utflykt till fots som man då och då behagar ge sig ut på oavsett om man bor i stad eller glesbygd. Jag tycker om att promenera. Ofta är jag bångstyrig och motvillig när förslaget kommer på tal. ”Jobbigt”, säger jag till mig själv. ”Orkar inte”, fortsätter jag och anlägger en butter min. Men så fort jag fått på mig rätt klädsel och kommit ut på de vägar jag känner så väl försvinner all motvilja raskt.

 

Jag går nästan alltid samma runda. Ner mot centrum, genom gångtunneln, förbi mammas och pappas gamla lägenheter. Jag tittar upp mot deras fönster när jag passerar. Andra blommor, andra gardiner och andra människor som rör sig där inne. Människor jag inte känner lever nu sina liv på de kvadratmeter som förut var mig så bekanta. Allt förändras. Jag går över torget, viker in på kyrkogården och stannar till vid mammas och pappas gravar. Jag pratar lite med dem. Berättar vad jag har gjort sedan sist, säger att barnen mår bra och talar om att vi saknar dem mer än någonsin. Ibland gråter jag en skvätt. Beroende på årstid sopar jag bort snö eller löv från stenarna innan jag går vidare. Allt förändras. Årstider kommer och går. Människor lever och dör.

 

På många av gravstenarna ser jag namn som jag känner igen. Hela den generation som min mamma och pappa tillhörde är på väg att försvinna. Det är en märklig och skrämmande tanke att tänka och det är en märklig och skrämmande känsla att uppleva när man vandrar genom sitt glesbygdssamhälle och tittar i fönster till hus som man en gång bodde i eller kände ägarna till. Eller kände och kände, snarare som mamma och pappa kände, men jag var ju för det mesta med på ett hörn. Fick en karamell om jag hade tur, svarade blygt på tilltal om det ställdes någon fråga. Många av de personer vi brukade stanna och prata med är borta. Nisse som pappa alltid skojade med i affären. Evert med den pionröda näsan och det bullrande skrattet. Ulla på sin cykel.

 

Så många röster har tystnat. Mammas och pappas likaså. När jag var yngre kunde jag vandra runt länge på kyrkogården. Jag jämförde årtal och jag diktade ihop historier om alla de anonyma människor som låg där. Nu är det inte så trivsamt längre. Alltför många av namnen bär ansikten jag känner igen. De talar med röster jag själv har hört. Det sträcks fram karameller jag inte kan greppa, men som jag fortfarande kan känna smaken av. Allt förändras, hinner jag tänka innan jag lämnar kyrkogården och fortsätter min promenad med det förlutna tätt i hälarna och med en stark förnimmelse av ”Kungen av Danmark” på tungan.

(Publicerad i Smålandsposten)

 


Högtidstankar.


Så sitter man där på annandagen som så många gånger förut. Inlåst på toaletten med kraftiga kramper i en mage som i flera dagar jobbat på högvarv för att kunna ta emot och behandla de enorma kvantiteter slaktavfall och flottiga potatislådor vi slafsat i oss ur pyntade tråg. Köttbullar trillar från öronen, sillstanken sitter med hulling i näsborrarna och mellan de regelbundna kväljningarna hostar man upp halvsmälta prinskorvar som man snabbt sväljer igen för att inte verka otacksam över gudens goda gåvor. Där sitter man på avträdet och grimaserar och försöker massera den ilsket protesterande magen med stora rörelser och darrande händer. Ångerfylld, utfattig och med molande tandvärk efter kolan som slet två plomber ur överkäken redan under den tålamodsprövande uppesittarkvällen, då Lotta Engberg sjöng medley så käckt att klockorna stannade och vintern vände i tamburen.

 

Den kan vara lite intensiv i sin attack, den emotsedda julen. Nästan aggressiv i sin framtoning. Konsumtion och stress. Iphones till femåringar. ”Glöm inte att stänga av mobilerna under fruktstunden, barn!” Traditionsbundna måsten som till varje pris ska genomföras för att alla ska bli nöjda på olika håll. I sin nuvarande form lämnar den inte mycket plats åt det där otvungna umgänget inom familjen som är målet för varje högtid. Med femtiosex rätter i ugnen, trettioelva på spisen och en puls på etthundraåttio kan det vara förenat med vissa svårigheter att föra eleganta konversationer över generationsgränserna. Jag överdriver en aning, det gör jag väl för det mesta, men det hela äger stråk av sanning. Sedan skiljer det sig gudbevars ofantligt i hur man väljer att tackla högtidsproblematiken.

 

Jag hamnar alltför lätt i stresscirkeln. Jag låter det Fanny och Alexander-färgade julidealt utgöra fond för mina mer begränsade resurser. Hög puls, handsvett och stirrig blick är mina verktyg. Min pappa var av en helt annan sort. Det här var hans hemmaplan. Ja, herregud, vad han älskade julen och dagarna precis innan ledigheten. Kylskåpet fyllt till bredden, granen klädd, klapparna inslagna, skinkan kokande på spisen och en liten whisky och cola i farfars papperstunna grogglas som han var så rädd om. Påtagligt närvarande och ständigt med det där underfundiga leendet på läpparna. Inte en antydan till stress eller irritation. Istället såg man honom allt som oftast ta små muntra danssteg vid spisen iförd de där blå långkalsongerna med det oefterhärmliga gällivarehänget. Ingen har någonsin burit ett par långkalsonger med samma värdighet som min pappa. Hemligheten bakom en harmonisk jul kanske vilar i ett par blå underbyxor av längre modell? Jag ska testa nästa år. Ska bara varna äldsta dottern först...


 
 

Att upptäcka en rynka.

 

 

Jag står framför spegeln och konstaterar att jag har fått ännu en rynka. Ja, nu har jag många små rynkor på mer eller mindre lustiga ställen, men just den här tvärställda åldersmarkören har funnit sig tillrätta på väldigt synlig plats. Fenomenet uppenbarar sig strax till höger om min knytnävsstora näsa. Där kind möter överläpp bryter numera en hudens motsvarighet till Grand Canyon fram och det är ett nytt inslag att ta hänsyn till i mitt i högsta grad redan diskutabla yttre. Den andra ansiktshalvan är än så länge opåverkad och därför uppstår en olustig asymmetri när jag ser mig själv i spegeln. Den högra sidan känns aningen äldre än den vänstra och följden blir att jag inte riktigt vet hur gammal jag ska känna mig i relation till hur jag ser ut. Vad jag däremot vet är att rynkan är ett förebud om att jag är på väg in i nytt skede av livet och tidigare erfarenheter säger mig att varje sådant steg innebär att något invant och tryggt går förlorat. Jag tycker inte om när saker och ting förändras. Trygghetsnarkomanen Waldestål vill vara slät i hyn och evigt ung.

 

Men oavsett vad jag tycker och tänker så fortsätter det här underliga livet att rusa förbi och aldrig blir det tydligare än när jag ser på mina barn. De förändras och växer med en sådan förbluffande hastighet att jag inte sällan sätter någon matbit i halsen när jag ställs inför ännu en fullbordad utvecklingsfas. Det räcker med att jag lämnar tv-soffan för att hämta en kvällsmacka så har två av ungarna hunnit växa ur sina skor. När jag frågar sambon om det var vid klockan två jag skulle hämta sonen på dagis svarar hon att visst var det vid klockan två, men att det kanske vore bättre om jag hämtade honom vid skolan eftersom han går i tredje klass. Det är inte lätt att vara grubblande känslomänniska och att ständigt hamna i konflikt med tiden. Jag dröjer mig gärna kvar och kastar förstulna blickar efter det som varit.

 

Ibland kan jag fastna framför ett gammalt fotografi föreställande ett av mina barn. Jag kan sitta där och känna en enorm och egoistisk sorg över att jag inte längre kan krama just den lilla versionen av min hysteriskt växande unge. Jag kan känna en bottenlös saknad efter den där lilla varma handen i min. Jag kan längta ihjäl mig efter de där ögonblicken när de somnade i mitt knä framför tv:n och när de ville att jag skulle bära dem tills mina armar började krampa. En saknad efter stunder och ögonblick som oåterkalleligen passerar förbi. Olika skeden av livet. Det är något du måste lära dig att acceptera, Jonas, tänker jag och tycker mig skymta ännu en rynka i ögonvrån.

 

 

 


Färgprakt och gamla matlådor.


Höstlöv och Unicabox.

 

Det är höst. Nyss gick Waldestål och väntade på sommar. Nu sitter han i soffan och stirrar ut på träd som rister sig nakna i vindar som tilltar för var minut. Löv singlar mot marken och blir till ett färgsprakande täcke som sakta breder ut sig över den oklippta gräsmattan. Han betraktar skådespelet, men han låter sig inte roas. Han låter sig inte bevekas av dess skönhet. Med vanmakt betraktar gubben Waldestål årstidernas växlingar, han snörper på munnen och sveper en värmande kofta över de slokande axlarna.

 

När han i arla morgonstund cyklar till jobbet muttrar han de självklarheter som gjutit fundament i den svenska folksjälen och som sedan länge danat den kärva, nordiska karaktären. Han väser fram de bekanta fraserna med surgubbens omisskännliga diktion: "Börjar det redan bli mörkt?” ”Det var ju nyss midsommar.” ”Nu kommer snart snö och elände.”

 

Han fräser ilsket och för varje septembermorgon där det omkringliggande sceneriet blir allt mörkare, blir tramptagen tyngre och någon gång i obarmhärtiga november står han nästan still och kämpar i en framåtdrivande rörelse som inte för honom en millimeter mot föregiven adress. Fastfrusen mellan sommar och vår. En hjulbent isfigur i reflexjacka som med ett vresigt uttryck i det rödfnasiga ansiktet envist håller fast i den buckliga unicabox som hotar glida ur hans stela fingrar.

 

Det fanns en tid, i ungdomen, då gubben Waldestål uppskattade höstens intåg. Sommaren syntes honom för varm och den bestod till största del av outtalade krav på att allt skulle vara roligt och härligt på sätt som i de flesta fall var omöjliga att uppnå. Här ska föras till protokollet att han bodde i Mohedas glesbygd, han var blyg, tillbakadragen och mer bekväm med att inandas sitt pojkrums unkna dofter än att med glida runt på residensstadens stekheta uteserveringar – en sällsam kombination som inte alls bidrog till ett vidlyftigt och skabröst ungdomsliv i sommargrönska.

 

När så hösten infann sig kunde han slappna av och ägna sig åt ett mer småskaligt utnyttjande av världslig tid. Varför gå ut i solen när den lyser med sin frånvaro? Skönt att vara inne när nordanvinden blåser. Pojken Waldestål kunde vara sig själv. Gubben Waldestål saknar den känslan.

 

Så om ni nu råkar passera en skallig farbror i reflexjacka som sittande på en damcykel av äldre modell stretar på i motig nordanvind, ta er då tid att stanna honom, lägg en hand på hans axel, nyp hans kinder rosiga och försäkra honom om att var dag och var årstid har sitt specifika värde. Då ska ni se att han tinar upp och kanske rentav bjuder er på en smörgås ur sin buckliga unicabox.



(Publicerad i Smålandsposten.)
 

Pigg, glad och utåtriktad.

När jag är på mitt arbete har jag ett par lurar på mig. De är främst till för kommunikation och skydd, men de ger även ifrån sig ett ständigt radiobrus. Tio timmar om dagen förser de mig med distraktioner i form av nyheter (uteslutande dåliga), musik (oftast usel) och andra matnyttigheter man inte kan vara utan i det lilla samhälle som vi av gammal vana kallar vårt. Det finns dessutom otaliga program som vänder sig till olika samhällsgrupperingar och de här grupperingarnas sociala och populärkulturella särintressen.

 

Bland annat finns det ett som i ett stående fredagsinslag har tagit sig an uppgiften att föra ungdomsmänniskor samman. En relationsfrämjande programpunkt som efter en flörtig grundidé är tänkt att bidra till ökad nativitet. Det rör sig alltså om en sorts kontaktannons inför öppen radioridå. Till spelet hör att deltagarna initialt ska presentera sig och sina goda egenskaper för att på så sätt få de tilltänkta romanserna att hugga mer begärligt på den betade kroken.

 

Allt som oftast beskriver de kärlekstörstande ungdomsmänniskorna sig själva i oerhört positiva ordalag. Det är ett hämningslöst självförhärligande som strömmar ur mina lurar. Superlativen tar liksom aldrig slut: ”Jag är pigg, glad, utåtriktad och väldigt äventyrlig av mig! Jag tränar mycket, naturligtvis bryr jag mig om mitt utseende och händer det inte något hela tiden blir jag rastlös. Jag ger 110 procent i alla situationer, lyfter 200 kilo i bänkpress och joggar ofta tills jag kräks!” Det här är ju en beskrivning av det egna jaget som heter duga och den utövar säkert lockelse på mången hugad spekulant, men samtidigt har det fått mig att fundera en smula på hur jag själv skulle stå mig i den här mördande konkurrensen.

 

Ärlighet varar längst har jag fått lära mig, vilket innebär att mitt säljsnack skulle lyda något i stil med: ”Jag är trött, småsur, blyg, inåtvänd och feg. Promenader tar jag alltmer sällan och duscha försöker jag göra när stanken blir för påträngande. En händelsefattig dag är en bra dag. Jag är lat, svag som en konfirmand och joggat har jag inte gjort sedan 1986, då jag under ett snöbollskrig i skolan blev jagad av ett gäng blodtörstiga sjätteklassare en hel middagsrast.”

 

Jag vet inte, jag … men jag misstänker att Waldestål skulle stå utan sällskap när programmets slutvinjett tonat ut. Men nu är jag faktiskt ingen ungdomsmänniska längre. Jag har redan sällskap - ett underbart sådant - och mina bristfälliga egenskaper uppskattas i de familjära sammanhang där de dagligen förevisas i all sin otillräcklighet. Jag gillas för den människa jag är och det är en avundsvärd sanning som man omöjligt kan ljuga sig till.

 

(Publicerad i Smålandsposten.)

 

 

 

 

 

 


Vi möts igen.

 

Så är det lördagskväll och där sitter man igen, framför datorn, och letar låtar på den där musiktjänsten som blixtsnabbt levererar efter tycke och smak. Mina fingrar dansar ivrigt över tangenterna och den ena slagdängan efter den andra plockas fram ur minnenas dammiga arkiv. Ett fynd leder till ett annat och så fortgår det. Familjen sover, klockan har smugit sig förbi midnatt och om vi bortser från datorskärmens koncentrerade ljus är huset sänkt i mörker. Endast den sömnvägrande pappan är vaken och den sömnvägrande pappan sitter och funderar på om det verkligen är förenligt med rent samvete, exemplariskt föräldraskap och övrigt ansvarsfullt leverne att ens tänka tanken på ett glas vin till vid så sena klockslag.

 

Det är det antagligen inte, men nu har nostalgin en gång för alla slagit klorna i honom och det finns inte längre utrymme för rationella resonemang angående hur saker och ting bör vara i den bästa av världar. Medveten moral får stå åt sidan för gitarrsolon, pudelfrisyrer, punkig attityd, doo wop, svårmodiga män och kvinnor med akustiska gitarrer, kostymklädda crooners och annat smått och gott som sätter känslorna i svaj och får endorfinet att svämma över.

 

Det är ändå märkligt vilken makt musiken besitter. Vilken underlig förmåga den har att förflytta människor i tid och rum. Ändra sinnesstämningar, ge trygghet och bilda säkra skott i tillvaron. Det räcker med att jag hör två takter ur valfri Imperiet-låt för att jag med omedelbar verkan ska kastas tillbaka till pojkrummet på Storgatan och bli fjorton igen. Fjorton år med hockeyfrilla, acne, existentiell ångest och alldeles för stor jeansjacka. Jag kan höra raspet från den slitna nålen på min på tok för gamla stereo (den stereo som spelade skivorna lite för fort vilket gjorde att jag alltid blev förvånad över hur släpigt och fel det lät när jag hörde låtarna spelas någon annanstans). Två takter och jag faller hjälplös tillbaka i tiden. Och jag tycker om det.

 

Musiken kommer med kondoleanser och tröst. Mina sena nätter brukar sluta med att jag spelar ”We'll meet again” i Vera Lynn's version ett par gånger på repeat. Det var en av min mammas favoriter när jag var liten. Mina föräldrar var skilda och när jag stod på perrongen, redo att åka hem till pappa igen, brukade hon sjunga den för mig i en svengelsk tappning.

 

Det känns bra på det där vemodiga viset när Vera sätter ord på mina förhoppningar om att jag någon gång ska få möta lilla mamma igen och det brukar bli en fin avslutning på en lördagskväll som mitt i mitt eget levande liv oftast har hunnit bli till tidig söndag.

 

(Publicerad i Smålandsposten) 

 


Förlåt mig.


Understundom drar man sig till minnes episoder från det förflutna där slutresultatet kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Små händelser som inträffat under livets gång där ett litet förlåt hade varit på sin rätta plats; ett förlåt som av någon anledning inte kom att uttalas, där och då. Minns när jag var fjorton. Jag hade slutit upp med mina goda kamrater Mathias och Gunnar. Det var vinter och snö. Mathias hade lagt vantarna på en så kallad "cp-moppe" (en grov och obildad folklig benämning på en röd, motorförsedd historia på tre hjul med en huv som man fällde över förarplatsen) och nu var de ystra gossarna ute på Enevägen för att ägna sig åt att den för mig något udda aktiviteten "att sladda".

 

Nysnön låg centimeterdjup. Jag kände mig lite utanför mitt rätta element, det ska erkännas, men mina kamrater yrkade på att det här skulle mynna ut i en trevlig och meningsfull sysselsättning för de ungdomar i glesbygd som vi trots allt var. Jag hann knappt komma med invändningar innan Mathias med våghalsens vildsinta temperament kastade sig ut i våldsam spontandans med den röda moppen. En dans där gasreglage och en skrikande motor stod för musiken och där ett snöglatt och isigt väglag fick agera dansgolv. Vinden grep tag i hans hockeyfrilla och fordonets tvära kast ruskade hans jeansklädda kropp från sida till sida när han med en mästares handlag styrde undan alla faror som naturen bjöd honom denna vinterkväll. Jag var stum av beundran. Det blev Gunnars tur och även han excellerade i denna konst som dittills varit mig fullständigt främmande.

 

Så kom ögonblicket jag hela tiden hade fruktat. Mina kamraters uppmärksamhet vändes mot mig och de undrade om inte också jag ville utföra denna manlighetsrit på tre hjul. Nej, de undrade inte - de krävde att även jag skulle framföra mopeden längsmed Enevägens kurviga gatmönster. Jag svalde hårt, mötte deras uppfordrande blickar, bad en stilla bön och tog plats i förarsätet. Tre meter. Jag hann tre meter innan jag drog av gasvajern. Skammen var förlamande. Det roliga var slut och vi fick för hand skjuta hem den röda mopeden genom den tröga modden. Ingen sa något. Ord var överflödiga. Alla visste vems felet var.

 

Jag vill såhär i efterhand be mina kamrater om ursäkt. Det var inte min mening att förstöra det roliga den kvällen. Det satte djupa spår. Motorsport har sedan dess varit förknippat med en känsla av kapitalt misslyckande och blotta åsynen av röda mopeder gör mig illa till mods. Som tur väl är, bör tilläggas...

 

Förlåt mig, Gunnar och Mathias. Förlåt mig. Så, nu var det sagt. Nu kan vi gå vidare.

 


Krönika: Ett föredömligt uppträdande.

 

I söndags återuppstod jag från min hopplösa skönhetssömn på andra våningen och tog mig stapplande ner till den första där alla mina oförklarligt morgonpigga barn redan satt uppradade i soffan. De satt klistrade framför något tv-program där tecknade figurer hysteriskt sprang fram och tillbaka över skärmen i försök att vara underhållande med hjälp av höga skrik och atonala skrän. Det här är en stressframkallande form av underhållning jag personligen håller lika högt som vinterkräksjuka, men som av outgrundliga anledningar tilltalar vår uppväxande generation i en sådan utsträckning att den i stort sett förkastar alla andra, mer sansade, varianter av barnvänlig tv-produktion. Jag avskyr det, och så snart signaturmelodin till något av de här djävulska programmen basuneras ut och fyller vårt lilla hus med förebud om det elände som komma skall, drabbas jag av allergi och kliande utslag i kroppsliga regioner jag inte trodde fanns. Det är således ett vedervärdigt fenomen som jag försöker bekämpa med alla till buds stående medel.

 

Just den här söndagsmorgonen kände jag mig särskilt stridslysten och upplagd för pedagogiska motangrepp. Jag tänkte att här måste jag sätta hårt emot hårt, här måste jag ge de stackars barnen andra, mer intressanta, alternativ än vad dagens tv förmår erbjuda. Utan att ägna saken vidare planering gömde jag mig bakom dörrposten, sträckte ut mina rostiga lemmar så att det knakade i lederna, värmde upp tungan och käkmusklerna och inväntade det absolut rätta ögonblicket. Inget fick gå fel. Jag avvaktade och på sekunden gjorde jag så min överraskande entré. Endast iklädd sladdriga boxershorts trippade jag ut mellan tv:n och de svårt chockade barnen och medan de förgäves försökte kväsa de kväljningar som den plötsliga åsynen av min blekfeta uppenbarelse fört med sig, lyckades jag framföra en lysande tolkning av "En tuff brud i lyxförpackning". Det var en briljant version med dans och alla tänkbara visuella tillbehör. Midjefläsket guppade i baktakt och ur min strupe strömmade toner av guld.

 

Mitt framträdande gjorde mig mycket rörd. Dessvärre fick jag avbryta showen i förtid eftersom jag råkade kissa på mig (ett par droppar bara, en olycka händer så lätt när man anstränger sig i min ålder) en bit in i andra versen. Snopet och snöpligt, tyckte jag. Barnen blev däremot utom sig av lättnad och glädje när jag försvann in på toaletten för kalsongbyte. Konstig reaktion när pappa ställer upp och visar sig från sin allra bästa sida. Ack, denna otacksamma ungdom och dess oförmåga att värdera riktigt kvalitativ underhållning.

 


Krönika: I min spegel.

 

I går kväll tittade jag mig i spegeln och såg själve fan. Jag såg själve fan och hans namn var Jonas Waldestål. Jag stod på min kammare i valet och kvalet mellan två dåliga idéer när en tredje plötsligt tändes och satte mina fötter i rörelse med oväntad fermitet. Snabbare än snabbt for jag nedför trappan med den ljusa ingivelsens 100-wattare blinkande som ett varnande blåljus över den skalliga skallen. Under språngmarschens slutskede klarade sig Waldestål med nöd och näppe ifrån ett besök på akuten när han genom ett dödsföraktande hopp tog sig över den barnsäkra grind han redan glömt att han hade stängt på vägen upp.

 

Det allt annat än smidiga hoppet ledde till att jag hamnade i knästående parterr, och när jag under svordomar och andra barnförbjudna förbannelser tog tag i hallbyråns melerade överdel för att komma på benen, fick jag syn på något vedervärdigt. I den spegel som ständigt är fläckad av kladdiga, nyfikna barnfingrar och som med sin tvivelaktiga patina är kronan i hallens haltande möbelverk - stirrade jag rakt i anletet på en för mig okänd varelse. Där uppenbarade sig ett monstrum. Ett av den dömande gudens mer suspekta projekt, förfärdigat i en handvändning en surmulen dag då allt gick snett och överstyr för vår herre. Min fantastiska idé var som bortblåst och värre ändå: det var uppenbarligen jag själv som hålögd stirrade tillbaka från spegelns flottiga yta - och jag såg tveklöst ut som inget mindre än fan själv.

 

Med tilltagande ålder slutar man titta sig i spegeln. Det finns liksom ingen anledning att med en dåres envishet studera det dagliga förfallet. Man undviker mer än gärna alla tecken på att bäst före datum passerats. Kroppen blir en provkarta på ägarens slarv med kost, motion och positiva målbilder. Jag minns att jag i min pura ungdom långa stunder kunde stå och föra samtal med mig själv framför spegeln. I skuggan av höjda ögonbryn och vardagligt kallprat förlorade jag mig i undersökningar av varje omöjlig tendens till skönhet. Det gör jag inte längre – långt därifrån. Spegeln ger mig inga svar, den väcker bara obekväma frågor.

 

Men jag tror mig ha funnit lösningen på problemet och det stavas kändis. Jag ska bli kändis. (Eller kanske rentav drottning? Är det möjligt?) Något underligt händer nämligen med ansiktet när det blir allmänt bekant. Det föryngras avsevärt. De levande bevisen uppträder innanför televisionens ramar närhelst du slår på din platta dumburk. Genom ett trollslag har hängiga kinder blivit strama och släta som aprikoser. Bekymmersrynkade pannor har blivit spända som segel i full storm. Smala läppar har blåsts upp till skrämmande volym. (- Vad sjunger tanten om, pappa? - Jag hör inte min son, tantens läppar är i vägen...) Ibland kan man undra om inte någon sålt sin själ i utbyte mot evig ungdom och en tunna nervgift. Kanske såld till själve fan? Ja, fan vet och enligt min medfarna spegel är det dessvärre faktiskt jag.

 

 

(Publicerad i Smålandsposten)

 


Krönika: Livets rätta konsistens.

 

Jag tycker mycket om broccoli (Brassica oleracea italica). Jag, Jonas Waldestål (Absolutos idiotus), gör verkligen det. Det är en alldeles förtjusande, grön liten gynnare. Omsorgsfullt behandlad och rätt tillagad är den smaragdfärgade regnskogskopian för gommen vad tonic är för gin: de utgör en himmelsk förening. Men i händerna på en vårdslös mathaverist kan den lätt förvandlas till en smaklös, svampig klump som genom sitt misshandlade väsen garanterar ordentligt menade uppstötningar hos den som haft oturen att bli bjuden till bords.

 

Allt beror alltså på hur man närmar sig produkten. Om man använder sig av rätt metod, utförd efter korrekta anvisningar, går det uppenbarligen att lösa tillvarons mer problematiska frågeställningar utan att förlora vare sig smak eller konsistens under processen. Broccoli (Brassica oleracea italica) som metafor för livet, Jonas Waldestål (Absolutos Idiotus)? Ja, va fan, varför inte.

 

Men sorgligt nog jag är utomordentligt dålig på det där. Det där med att lyckas följa det noggrant nedtecknade livsreceptet till punkt och pricka utan att blanda i de avvikande ingredienser som kommer att förändra soppan till det sämre. Jag tillåter mig väldigt sällan att ta den enkla vägen ur vardagligt uppkomna situationer. Mitt behov att förstora petitesser är ohyggligt och när det kommer till att hänge sig åt meningslösa grubblerier är jag en svårslagen mästare. Katastroftankens främsta fanbärare, det är jag det. Ständigt beredd med flytväst, ficklampa och strålningstäta konserver, slarvigt staplade i överpackad ryggsäck står jag och stampar i orolig väntan på världens sista, avgörande härdsmälta. Kan det gå åt helvete så gör det naturligtvis det – och säkerligen med besked. Så lyder min övertygelse. Tjernobyl var ett myggbett på en elefantröv i jämförelse med de apokalypser jag kan fantisera ihop under ett snabbt överstökat toalettbesök.

 

Jag skulle kunna ge de miljoner jag inte äger för att under blott en dag, utan ett skuggande moln på himlen, sorglöst (likt Titanic...) få stäva fram i lugna farvatten med inga andra tankar blixtrande i hjärnbarken än var de bägge pråmarna till fötter ska styras härnäst.

 

Men när jag nu har en av de där dagarna då tvivlet hotar koka broccolin till mos, så brukar jag framåt kvällen ställa mig och betrakta fyra små underverk som sover i sina kantstötta IKEA-sängar. I deras lugna andhämtning hittar jag den rätta rytmen. Där får jag bevisat för mig att ibland lyckas även jag hitta den avundsvärda balansen i ett livsviktigt recept. När det handlar om att tillreda små barn är jag nämligen en mästerkock som utan ansträngning lyckas koka sin broccoli till perfektion.

 

 

(Publicerad i Smålandsposten)

 

 


Krönika: Byxlös i glesbygd.

”Pappa. Kan inte du köpa sådana snygga byxor som han har?” frågar äldsta dottern och pekar uppfordrande mot tv:n. Pappan väcks ur sin stilla slummer och vänder sakta uppmärksamheten i det utsträckta pekfingrets riktning. ”Han” visar sig vara en väderbiten alfahanne som rör sig i slowmotion mot en löjligt stiliserad solnedgång.

”Nja, jag vet inte", svarar pappan. "Jag har ju redan ett par byxor. Jag ser ingen direkt anledning att skapa konkurrens i den lilla byxlådan längst ner i garderoben. Ett par räcker gott så länge man rör sig försiktigt i väl invanda miljöer.”
”Men pappa då...”

 

Mitt förhållande till kläder är av praktisk natur. Jag klär mig för värmens skull och för att i så stor utsträckning som möjligt skydda en oskyldig allmänhet från åsynen av mina kroppsliga defekter. Waldestål vet med sig att han avnjuts bäst väl paketerad och på sådan distans att synen börjar förlora skärpa. Men för den sakens skull är jag inte en rabiat motståndare till utveckling på området. En gång var även jag slav (nåja...) under designeroket, en egensinnig glesbygds-fashionista, ett frustande modelejon som försvarade sina banbrytande klädval till sista morrhåret.

 

Många med mig minns säkert hur jag svävade över Mohedas gator iförd den allra senaste viskningen från Paris och Milano. Med stolthet stack jag mina pubertalt pinnsmala ben i ilsket stentvättade jeans. Jeans som trycktes ned i smutsgula tubsockor vilka uppslukades till hälften i snedslitna loafers med bara en liten sorglig tofs kvar. Släng dig i väggen, Marc Jacobs...

 

Men någonstans på vägen tappade jag som sagt ambitionen att ligga i den textila industrins absoluta framkant. Det slutliga beviset kom en mulen dag då jag med familjen sökt fristad från ett ihållande regn på en kolesterolbejakande snabbmatsrestaurang. Min beställning hade efter en timslång diskussion äntligen förvandlats från önskan till verklighet. På väg mot familjen såg jag plötsligt en ung gentleman framför mig. Han var i sällskap med en flicka som han kurtiserade enligt konstens alla regler, men hans byxor! Hans byxor hängde nere vid knäna och blottade hans kalsonger. Vilken nesa för denne unge Don Juan. Blottad intill skrevet i absolut närhet av föremålet för sin åtrå! Jag drabbades av akut medkänsla för den stackaren och höll så när på att kasta mina brickor i luften för att komma till undsättning. Byxorna måste upp, till vilket pris som helst! Men döm om min förvåning när jag en millisekund innan den hälsovådliga lunchen flög i taket såg att föremålet för hans åtrå metodiskt lät fingrarna spela över kalsongen. Hon visste, hon uppskattade och så skulle det tydligen vara. Förbluffad anlade jag till slut familjens inmutade plats nära nödutgången. Vilket bryskt uppvaknande.

 

Nä, jag behåller mitt enda par jeans. Uppdragna till bröstkorgen och med skärpet indraget till andningsnöd. Måtte den väderbitne alfahannen med sina oklanderliga byxor för evigt och förgäves vandra mot den ständigt undflyende solnedgången...


 

(Publicerad i Smålandsposten)


Krönika: Sommaren som alltid säger nej.

 

Så, då var det äntligen dags. Hammarslagen ekar renoveringsiver över nejden. Gräsklipparna sjunger kanon i närliggande trädgårdar och ur radion strömmar Berghagens uppmaning till alla morfädrar att spotta ut snuset, slänga den skrynkliga kavajen på marken bredvid midsommarstången och rusigt dansa sig rakt in i ett svårläkt brott på lårbenshalsen. Jag klappar förtjust och orytmiskt takten till den välbekanta melodin, där jag sitter på altanen med ett flugfyllt, ljummet glas öl nära till hands om törsten skulle bli för svår. Blodet sjuder och vinden viskar upphetsade förväntningar genom björkarnas lövverk.

 

Trots min djupa hänförelse är jag en försiktig pojke som i vanliga fall aktar sig för högmod. Men just den här sommaren kommer bära med sig omvälvande förändringar i min karaktär - och det är vid vattnet det sker.

År efter år hamnar jag förr eller senare i det kaos som går under benämningen svensk badstrand. Jag vet inte om ni har märkt det, men det är ett mikrokosmos utan fungerande regelverk. En solbesudlad skärseld i miniatyr där kaffet alltid är slut, ryggen ständigt är brännande röd och där varje individ är utlämnad till sig själv och sina tillkortakommanden.

 

Den här vintern har jag med kärnvapenbestyckad energi kämpat för den perfekta kroppen. Fettintaget har strypts (chipspåsen rasslar endast fem dagar i veckan), och varje lördag (istället för varannan) har det verkställts en lång promenad till en brevlåda som dignat under sin egen tyngd. De här insatserna borde naturligtvis ha givit resultat - men inget har hänt!

 

Trots den uteblivna framgången så förväntar jag mig ändå positiv respons för investerat intresse. På en okänd badplats nära dig, hasar jag snart nonchalant fram i vattenbrynet med mitt lösa hull hängande som en oformlig deg över mina tighta speedos i neonrika färger. Då vill jag höra applåder, busvisslingar och tung andhämtning från mammorna på första bänk - allt annat vore fräckt och otänkbart.

 

Men om applåderna nu mot all förmodan uteblir, så får jag väl sätta mig på altanen och dränka mina sorger i några påsar chips. Stilla betrakta flugornas ostyriga dans. Andäktigt lyssna till björkarnas lögner och lyckligt klappa mina flottiga händer i otakt till Berghagens benbrytande sommarmelodi, ända till solen behagar gå ned bakom det flagnande garaget.

 

 

 

(Publicerad i Smålandsposten.)


Krönika: Länets frestelser.

Länets frestelser

 

Ibland vill man bjuda familjen på något extra. Man vill ta ut svängarna och ge medlemmarna en upplevelse de sent ska glömma. Man vill få barnen att häpna över pappas uppfinningsrikedom när det kommer till att presentera de guldkorn till utflyktsmål som kan förvandla en helt vanlig dag till en sprakande föreställning långt bortom mänsklig fattningsförmåga. Man vill klä sig i sambons uppskattande blickar och höra henne kvittra fram kärleksfulla formuleringar som gör gällande att en sådan duglig, påhittig och (kanske framförallt) snygg karl finner man inte denna sidan ättestupan. Man vill leverera. Man vill briljera. Man vill stoltsera med sina i hemlighet förvärvade kunskaper.

 

När man har kommit så här långt i sin planering, uppstår ett litet problem. Vi bor nämligen i ett geografiskt område där möjligheter till upplevelser är lika vanligt förekommande som ödmjuka nordkoreanska diktatorer. Alltså inte särskilt vanliga, snarare mycket ovanliga, för att inte säga direkt sällsynta. ”Men snälla, Jonas!” skriker nu en mängd tidningsläsare och spottar i vredesmod ut kaffet över köksbordet. ”Det finns väl hur mycket som helst att se här i Kronoberg! Gå genast ut och låt dig förföras av, låt oss säga, som bara ett exempel bland många andra...vår vackra natur! Gå ut och njut, Jonas!”

 

Men nu är det ju som så jag har sett den här bländande naturen i snart fyrtio år. Träden blir inte grönare, stenarna blir inte stenigare, fågelsången blir inte vackrare för att den har drillats under fyra decennier. Den där skogen bländar inte längre, den har snarare bleknat en aning i kanterna. Dessutom är jag så förbannat rädd för skogens alla djur att jag finner det bäst att hålla mig på avstånd. Vem vet vad de anser om att jag går där och gör mig till på deras mark utan tillåtelse.

 

I somras, efter några veckors semester, började jag hitta familjemedlemmar i gräsmattans olika hörn. Det var svårt förvirrade individer, märkta av långa dagars ledighet utan mål och mening och jag insåg att det var dags att anordna någon form av aktivitet. Jag tog internet till hjälp och upptäckte till min glädje en sida där olika resmål i länet rekommenderades. Jag klickade mig vidare och till slut rullade en topplista upp på skärmen. Min blick naglades fast vid texten, jag höll andan och blev så informerad om att ett av länets hetaste resmål för tillfället var... Ja, vad då?! Jo, Begravningsmuseet i Ljungby...

 

Efter ett kort övervägande beslöt vi oss för att stanna hemma. Kära medmänniskor, vad kan vi då lära oss av det här? Jo, ibland är det som så att man vill bjuda familjen på något extra, men då och då kan något extra faktiskt visa sig vara riktigt dödstråkigt.

 

 

(Publicerad i Smålandsposten.)

 


RSS 2.0