Krönika.

 
 

Söndag i början av oktober. Regn mot rutan och mörker som trycker sig in i varje por. En surrande luftvärmepump. Knäppande element och en ensam fluga som stöter sig trött mot köksfönstret. Den fasettögda överlevaren har överlevt sig själv, men om det är den ovetande där den kämpar sin meningslösa kamp mot genomskinligt glas. Sommaren försvinner i backspegeln. Minnet av evighetslånga junidagar ter sig allt otydligare i konturerna när kalla höstmorgnar ger frost och rykande andedräkt då den svullna gubbnäsan motvilligt sticks utanför dörren.

 

Flugan stöter oförtrutet vidare och jag står och steker köttbullar. Det stänker på händer och armar. Det svider. Fläkten rasslar olycksbådande. Jag skakar stekpannan och en stor droppe fett lösgör sig från det välsmakande sällskapet i pannan och landar på mina nyinköpta byxor. Den landar mjukt och sprider omedelbart ut sig till en taggig blomma som kommer att ge tvättmaskinen en rejäl match. Köket sjuder av liv. Ungarna jagar varandra genom rummen. Det skriks, det bråkas och det bjuds på glosor som skulle få den mest verbala borstbindare att rodna blygt. Sambon plockar tvätt och är mitt uppe i det krävande projekt som i förlängningen leder till att det vilda kavalleri - som just håller på att utsätta tv-rummet för den brända jordens taktik – under måndagsmorgonen kan inta sina läroanstalter iförda rena persedlar och blänkande tandrader.

 

Mitt i allt det här börjar tankarna fara. De vanliga. De som jag brukar ägna mig åt när mitt understundom oroliga sinne får fritt spelrum. Förebråelser. Varför fullföljde jag inte mina studier? Jag kunde ha blivit något. Följt av ett kanske. Ett försiktigt möjligtvis. Alternativa vägval fladdrar förbi. Saknad. Mamma och pappa. Ständigt närvarande. Sorgen som en glödgad krok i köttet. Tänker på fotot jag hittade. Äldsta dottern när hon var fem. Leende i hallen. I januari fyller hon fjorton. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Hypokondrin. Rädslan för att dö. Rädslan för att inte få vara här när barnen växer upp. Pappas tidiga infarkt spökar. Ett lite förhöjt blodtryck kastar vedträn på den sprakande oroshärden. Vad som helst kan hända och händer. Nästa år fyller jag fyrtio. Nyss var jag fjorton. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Ett skrik hejdar de galopperande tankegångarna. Yngsta dottern har ramlat. Hon gråter. Hon sätter sig i mitt knä, mitt på fettfläcken som ser ut som blomma. Jag tröstar henne. Hon viskar ”jag älskar dig, pappa”. Och på en söndag, i början av kalla och ogästvänliga oktober, blir jag varm i hela kroppen och skjuter tacksamt alla grubblerier åt sidan.    



(Publicerad i Smålandsposten)  


En ovänlig begåvning.

 



Jag har en tveksam begåvning som jag kan luta mig mot när åskan går och världen håller på att rämna. En oförutsägbar ledsagare på livets väg som trots sin påfrestande och ihärdiga beständighet ändå fyller mig med en underlig form av trygghet. Det är en begåvning som i mångt och mycket definierar vem jag är och det finns inte många jordlevande varelser som kan konkurrera med mig när det kommer till att mäta krafter på just den här arenan. I den här grenen är jag en fullt utblommad talang, en mästares mästare, väl värd alla ord av tröstande vänlighet som kommer mig till del när min omgivning konstaterat att jag ånyo hamnat i ett prekärt läge som kräver sympatiyttringar av alla de slag.


Den här gåtfulla presentationen väcker naturligtvis en enorm nyfikenhet bland frukosterande smålänningar med prasslig morgontidning i hand och frasig ostfralla i mun. Vad kan det vara för egenskap som förtjänar en skriftlig genomgång mitt mellan nyhetsspäckade sidor av högre dignitet? Jo, det är nämligen som så att jag har en alldeles förfärlig fallenhet för otur. Otur med stort O. Jag behöver inte ens anstränga mig för att hamna i situationer där jag plötsligt står med foten i den enda hundlorten i kommunen. Finns det, mot förmodan, en vaken geting i januari sticker den självfallet mig, gärna i ögat eller någon annanstans där det ger ordentliga besvär och ihållande smärta. Det är så det är. Jag kan liksom inte ändra på hur det förhåller sig. Den bil som vi för några år sedan inhandlade (med säljarens lismande tal om dess fantastiska duglighet ringande i öronen) har sedan den rullade ut ur firmans lokaler varit ett ständigt och kostsamt orosmoment. Dyrbara haverier en gång i månaden. Nu är den saligt insomnad i en trasig växellåda. Saknad av ingen och med ett eftermäle infekterat av bittra minnen. (O)vännen Otur tog min hand och grinade mig försmädligt i ansiktet varje gång jag betalade de återkommande verkstadsräkningarna.

Precis nyss, när jag var på väg nedför trappan för en liten kaffepaus i skrivandet, halkade jag med mina varma ullstrumpor på det tredje trappsteget från marknivå och fick till en riktigt tjusig vurpa som höll på att kosta mig några brutna ben. När jag låg där på hallgolvet, med blicken i taket och försökte pressa ett revben på plats, kom det återigen för mig att även om det inte alltid är så kul att det sällan går så bra är det ändå roligt att vara bäst på något även om det inte är något bra. Det gäller således att ta tillvara på de få begåvningar man har, tänkte Jonas Waldestål i osedvanligt positiv anda och kände samtidigt en sömnig geting landa på ögonlocket.

(Publicerad i Smålandsposten)

 

 


Resfeber.



Sitter och tittar efter resor på internätet. Fattar ingenting. Det ser relativt billigt ut om man bortser från alla avgifter som tillkommer längsmed vägen. Oerhört många avgifter verkar det vara om man tar sig tid att gräva djupare i det sanka träsket.

Jag vill åka till London. Har alltid velat åka dit. Har aldrig blivit av. Det blir sällan det för Waldestål. Men det vet vi redan om och jag ser ingen anledning att tjata mig blå i ansiktet om det för det har jag redan gjort. Ville åka till London innan jag var förmögen att formulera min önskan i ord. Har alltid varit fascinerad av just den där miljön. Tror det är Sherlock Holmes fel att min längtans låga brunnit så starkt och intensivt. Eller fel och fel...det är väl egentligen bra att det brinner om man har vett att ta tillvara på brasan.

Nu börjar även barnen uttrycka en vilja att ta sig till den där huvudstaden vid Themsen. Men jag fattar som sagt ingenting. Det är tydligen som så att man kan gå in på intääärnätsaaaajter som presenterar ett färdigt upplägg som man med några enkla knapptryckningar kan acceptera om man anser att de är ekonomiskt, praktiskt och orkesmässigt överkomliga. Men det är så mycket att tänka på ändå, tycker jag. Det är bagage och det är transport till och från flygplatser och det är blinkande stadsljus och det är konstiga taxibilar som kör på fel sida av vägen och det är hotell som ser konstiga ut och det finns säkert inget svenskt kaffe att tillgå på rummet. Kommer vi överhuvudtaget ihåg hur man gör sig förstådd på det engelska språket? Dessutom vi är ju så förtvivlat många i familjen. Hur fan ska man kunna hålla reda på alla dessa ungar? Och framförallt: hur i helvete ska familjen kunna hålla reda på mig i en metropol av sådan storlek?

Nja, jag vet inte, jag... Kanske bäst att stanna hemma. Vid närmare eftertanke har vi väl det bra här. Tryggt och så. Nära till ICA och brevlådan utanför huset. Finns så mycket annat vi kan göra för pengarna. Köpa mat på ICA till exempel. Det verkar omständigt, det här med att resa utanför femtioskyltarna. Och eftersom det är jag som är den sammanhållande länken som tydligen ska styra upp projektet finns det en överhängande risk att allt slutar i fiasko och lös pannkaka.

Men man ska aldrig säga aldrig! En vacker dag är det jag som sitter fast i tullen för att någon ljusskygg person stoppat heroin i mitt handbagage. Blinkande ljusrör i taket, kala vita väggar, gummihandskar, kalla fingrar i mumindalen och hela det övriga kittet. The full treatment. Och kommer man nu trots allt inte iväg i det verkliga livet finns det säkert utförliga beskrivningar och fina bilderböcker om London på Kumla-anstaltens bibliotek. Resa i tanken ska vara minst lika fint, det...har jag hört.

Kram.

Er tillgivne globetrotter:

Farbror Jonas.
 
 

Om min pappa.

Telefonens tystnad

 

Jag är trött på döden. Jag är trött på hur den godtyckligt och utan vidare mening tar sig rätten att tränga in i min privata sfär. Trött på hur den plockar med sig personer jag tycker om. Trött på dess definitiva konsekvens och på all tomhet den lämnar efter sig när den svept genom rummet. Trött på dödens lurpassande och oresonliga natur.

 

Det är tystnaden som är värst. Och telefonens tystnad är värre än någon annan. Vi ringde varandra varje dag, pappa Lars och jag. Så småningom blev det till en underförstådd överenskommelse att vi inte skulle gå och lägga oss utan att byta ett par ord om allt och absolut ingenting. Det var inte samtalets innehåll som var det viktiga, det var vetskapen om att vi fanns där, på armslängds avstånd om något skulle hända. Vi var rädda om varandra. Jag saknar den känslan. Jag saknar den mer än jag har förstått. Jag vet inte hur många gånger jag lyft luren för att ringa det telefonnummer som fortfarande blixtsnabbt och automatiskt rinner genom tanke och fingrar, bara för att strax därpå inse att ingen kommer att svara. Det är tyst. Pojken ringer förgäves. Men pojken minns.

 

Det går inte att gradera människors betydelse utan att snubbla ned i diskussioner om oväsentligheter. Men min pappa var som en riktig pappa ska vara. Exceptionell. Varm och unik. Jag överdriver inte. Jag skulle inte kunna överskatta hans personlighet ens om jag försökte. Alltid till hands. Alltid beredd att hjälpa. Inga problem för stora för att lösas. Han kommer alltid att vara min förebild. Men det var det där förbannade hjärtat. Han var fyrtiotvå när jag anlände. Sladdbarnet. Den första infarkten hade smugit sig på honom redan vid trettiosex. Kärlkramp. En ny infarkt när jag var fjorton. Ständig oro. Men min pappa var fantastisk. Jag älskade honom. Han fyllde sjuttio och hälsan blev bara sämre. Det där förbannade hjärtat.

 

Vi firade alltid midsommar ihop. Den sista midsommaren stod jag som vanligt vid grillen. Fullt upptagen med lågor som svedde dåligt marinerat kött. Jag svor över min otålighet och tittade upp från glödbädden. Pappas blick innanför altandörren. Matt och sorgsen. Han visste och jag visste. Två månader senare var han död. Ett kort avsked vid en sjukhussäng, min varma hand mot hans kalla panna, sedan var det över.

 

Men vi träffas varje natt. I drömmen är allt som vanligt. Där känner jag doften av pappas Lars mörkblå Taxi-kostym. Det är en bra doft, en god doft, en trygg doft och det är en doft som envist klamrar sig fast och dröjer sig kvar till efter jag vaknat. Måtte den aldrig låta sig tunnas ut och försvinna helt. Pojken glömmer aldrig sin pappa.

 

Han minns, han lovar.

 

 

 


Krönika: Panik i liten provhytt.

Panik i liten provhytt


Vi har varit på en liten tur. En kort utflykt till det nybyggda affärskomplexet som lockar med drömmar och låga priser Jag minns inte vem som presenterade den här storslagna idén om att ta sig vatten över huvudet, men tidigt en fredagsmorgon skulle det ske. Pappan suckade tungt, andades djupt efter mod och blåste revelj. När trupperna efter en evighet droppat in under fanan, grupperade han dem hjälpligt i storleksordning och placerade dem därefter i den smått vanvårdade, blå minibussen. Resan hade tagit sin försiktiga början.


Ekipaget gungade makligt på och när det med bensintankens sista suck (jag är nämligen snål till den småländska bristningsgränsen och tankar aldrig mer än vad dagens bestämda sträcka kräver) parkerades i en ledig lucka utanför kommersens oblyga glaspalats brast jag ut i stränga förmaningar: ”Går nu någon vilse i denna djävulska labyrint, så stå då helt och hållet still! Rör er icke och invänta räddning!” Näst yngsta dottern nickade i ofrivilligt samförstånd och var försvunnen innan jag hunnit ljuda den sista uppmanande vokalen. Sådan är en gång för alla ungdomen och som på en given signal spred sig sedan övriga familjemedlemmar som frö för vinden. Ensam kvar stod pappan. Ensam kvar med ett uppdrag: han skulle köpa byxor...


Sambon hade försett mig med uppgifter om rätt storlek. Jag var tänd, taggad och beredd på det värsta. En lämplig affär nosades upp och jag klev med oroliga steg in på främmande mark. Dock fann jag snabbt ett par som stämde med siffrorna på sambons fusklapp. Jag slet åt mig fyndet och tog plats i en smärtsamt liten provhytt. Vad bra det här går! jublade jag inombords och började tråckla på mig byxorna. Jag stannade upp och ... så här skulle det väl ändå inte vara? Nej, skulle det inte! De var på tok för långa och vad allvarligare var ... vad trångt det blev i grenen! Den del som var tänkt att gömmas förevisades nu med syndig tydlighet! Efter ett par minuters meningslöst kråmande framför spegeln försvann plötsligt all känsel i den inklämda kroppsdelen. Under panik slet jag av mig det klaustrofobiska helvetestyget och försökte osedd smita från platsen. Rödkindad och starkt gripen av det inträffade hastade jag ut i folkhavet, spårade upp de spridda familjemedlemmarna, kastade in dem i bilen och drog i väg med en för mig okarakteristisk rivstart.


Efter ett antal kilometers färd sänkte sig ett behagligt lugn över den överlastade minibussens sönderstressade passagerare. Några nynnade på melodifestivallåtar, andra ägnade sig åt att skärskåda dagens inköp, ett par längst bak torkade tanklöst snor över bilstolarnas klädsel; det var bara föraren själv som brottades med ett bekymrat sinne när han under stigande förtvivlan och med sviktande hopp sökte livstecken i sitt avdomnade underliv...


(Publicerad i Smålandsposten)


Krönika: Ett fruset ögonblick.

Ett fruset ögonblick

 

Vi bakar pepparkakor. Det är en besvärlig sysselsättning. Men varje familj med ett uns av självaktning trycker vid denna tid på året undan alla tvivel och kastar sig huvudlöst ut i detta äventyr med oviss utgång. Grundtanken är god och uppsåtet välvilligt, men trots att förberedelserna varit minutiösa tycks det som om slutresultatet inte kommer att hamna i historieböckerna under fliken framgångsrika fältslag. För ett fältslag är precis vad utvecklar sig till. Köksgolvet kan med god vilja anas under det tjocka täcket av mjöl. Ugnen är för varm för de plåtar som någon inte har smort. Lillasyster nyper storebror samtidigt som hon frågar om man verkligen behöver tvätta händerna när man varit på toaletten, för det har hon inte gjort. Farmors formar är spridda över hela undervåningen. Pappa glömmer tiden och pepparkakorna i ugnen vilket leder till att bakverken drar på sig en osmakligt sotig ton. Pepparkakorna ser ur ett estetiskt perspektiv bedrövliga ut (det är dock barnens fel, inte pappans) och över hela scenen skriker sig en parant sopran med överskolad röst igenom ”O Helga natt” för åttonde gången eftersom skivan hakat upp sig. Det totala fiaskot står och stampar i tamburen, men det gör inget, för alla skrattar. Jag skrattar. Barnen skrattar. Alla skrattar. Du skulle höra oss skratta, mamma, du skulle ha älskat det.

 

För det här var egentligen din uppgift. Det var du som brukade göra alla de här sakerna med barnen. Korvstoppning och pepparkaksbak. Mandelmusslor och Janssons frestelse. Du älskade barnen och barnen älskade sin farmor. Det var det jag tänkte på där jag satt i din soffa. Ensam i din julpyntade lägenhet dagen efter du dog. En dag i början av januari och tiden stod still. Allt var som vanligt i lägenheten. Prydnaden på ytterdörren, den välstädade hallen. På toaletten hängde morgonrocken på sin vanliga plats och i köket en halvt urdrucken kaffekopp. En räkning stod lutad mot fönsterkarmen. En räkning som aldrig skulle bli betald. Livet lämnar sina sista spår. Allt var på plats utom det viktigaste. Du saknades. En mödosam vandring genom rummen och varje steg var som att försöka undvika att trampa i glaset från en krossad spegel. Det gjorde så ont. Ett fruset ögonblick av oändlig saknad.

 

Vi saknar både dig och pappa något alldeles förbannat mycket. Särskilt nu vid jul. Vi saknar värmen från er omtanke, ljudet av era röster och de smittande skratten. Inget kan ersätta förlusten, men minnena gör vemodet lättare att bära. På julafton tänder vi två ljus och äter ett par pepparkakor bara för er skull.

 

Psst. Barnen hälsar ...


(Publicerad i Smålandsposten)


Krönika: Sommarfrossa.

Sommarfrossa.

 

Jag har blivit med buk.
Sommarens överdådiga utflykter i syndigt leverne har lagt fläsk på fläsk runt den Waldestålska midjan. Min mage har fått ett helt annat gung och häng i sitt förhållande till jordens dragningskraft. De, magen och jorden, vill säkert mötas halvvägs, men det är bara magen som verkar anstränga sig för att etablera (o)önskad kontakt. Hur mycket jag än fixar och trixar med skärp, andningsövningar och blåögd förnekelse vill den rackaren inte låta sig hållas på plats.

 

Mycket obehagligt kan tyckas, och så tycks verkligen, men tag i beaktande att ett avancerat västerländskt förakt för hälsosamt liv, kategoriskt och nitiskt genomfört under några få isolerade sommarveckor, naturligtvis måste sätta sina oundvikliga spår. Det spelar ingen roll att förfallet sker under förevändning att solen bara skiner tio timmar om året i det gudsförgätna landet Sverige, och att man därför har all rätt att unna sig lite gott när chansen väl uppenbarar mellan regnet, åskan, snön och drivisen.

Inget påstående kunde vara mer felaktigt!

Ett sådant här koncentrerat frosseri skapar nämligen ett samhälle på randen till upplösning. Vi står inför civilisationens totala kollaps, ett rosévinsstinkande Sodom och Gomorra, frammanat ur det raserade folkhemmets spridda spillror. Det är ett blint frosseri som skulle fått vilken principlös romersk kejsare som helst att indignerat ropa efter besinning och moralisk eftertanke. Vi är alla djupt insyltade och involverade i utövandet av dessa besinningslösa orgier mitt i villakvarterens labyrinter. Festerna avlöser varandra. Fester där ett oräkneligt antal grisar och oxar snurras på spett över glödar stora som resterna efter en sibirisk skogsbrand, där vin dricks direkt ur badtunnor som ändå aldrig används och där mängder av öl hälls i strupar som ständigt skriker efter mer. Under oordnade former dansas det till latinska rytmer som slår knut på våra stela, nordiska anatomier, byggda för schottis och valstakt. Det är en styggelse!

 

Men jag kanske inte ska oroa mig för mycket över sakernas nuvarande tillstånd. Vi är ju trots allt svenskar. Vår lidelse är starkt säsongsbetonad och när en försiktig höstvind tar fart genom augustikvällens uppknäppta kräftfest sveper den med sig vår lust till utsvävningar. Vi märker det knappt, men dagen efter låser vi ytterdörren och kastar nyckeln. Istället för att dansa lambada med grannarna står vi som vanligt och trycker bakom gardinen när de hämtar sin post. Avvaktande på avstånd. Skrovmål blir havregrynsgröt. Den svällande magen har fram emot november försvunnit. Då tecknar sig revben mot den hungerspända huden och med det så är ordningen tack och lov återställd, både i det lilla landet Sverige och runt det som en gång var Waldeståls blankfeta midja.


(Publicerad i Smålandsposten)


Krönika: Novembertankar

Novembertankar

 
Den 14:e augusti 2007 fick min dotter diabetes, den 18:e dog min pappa. Det var en jävla månad.

Pappas bortgång var väntad men outtalad. Dold bakom en bedräglig strimma hopp som lurat oss långt längre än vi ville och kunde erkänna. Dotterns diabetes var en chock utan förmildrande omständigheter. Min älskade pappa var borta och bedövad av insikten och förgiftad av den skarpa sjukhusdoften gick jag vilse bland vita väggar, korridorer, kulvertar och rum som alla liknade varandra; alltmedan en sjuårig liten flicka kämpade mot det okända och hemska som slagit rot i hennes kropp. Hennes mamma var där. Hon var där på barnavdelningen och var så fantastisk som bara hon kan vara. En klippa utan sprickor, stabil nog att stå emot vad som helst. Det var hos henne vi sökte tröst och skydd.

Det är tre år sedan nu. Vi har lärt oss att leva med sjukdomen. Det är det man måste göra. Man måste lära sig leva med något som så totalt omkullkastar vardagen, något som sprättar upp alla invanda mönster. Tanken på att mitt barn bär på en kronisk sjukdom som om den går obehandlad leder till döden, skrämmer mig bortom all sans och vett. Vissa nätter drunknar jag i rädsla för alla komplikationer, för allt som kan tillstöta om det oförutsedda inträffar. Det är en lömsk sjukdom. Man kan aldrig släppa uppmärksamheten. Rutiner måste följas. Den finns med hela tiden, dygnet runt. Aldrig någon vila från den förrädiske Herr Diabetes.

Ibland undrar jag vad hon tänker på när hon tittar rakt framför sig med mina gröna ögon. Hon är lik mig till sinnet. Blyg. Grubblande. Introvert. Funderar sönder det som borde vara självklart. Lägger pussel med livet på ett sätt som inte borde ligga en tioåring till last. Jag önskar att jag kunde hitta de rätta orden, den magiska formel som förklarar varför just hon blev drabbad. Jag önskar att min hand på hennes kind kunde få allt att bli bra igen. Men så fungerar det inte i livet, bara i de sagor hon redan förlorat intresse för. Puberteten lurar runt hörnet. Hennes pappa har nog märkt tendenser. Hans närvaro är inte lika önskvärd som den en gång var. Han är pinsam i varje rörelse trots alla sina goda föresatser. Pappa ser och pappa förstår, fastän motvilligt så förstår han.

Trots alla farhågor så vet jag att hon kommer att klara allt. Det finns inga gränser. Hon är intelligent, temperamentsfull och begåvad med ett utseende som får mig att överväga ett faderskapstest. Inget kommer att stoppa henne. Min fina dotter. Min modiga, fina dotter.
Ikväll när alla andra sover pussar jag min vackra äldsta dotter god natt och önskar hennes förbannade diabetes åt helvete.

Jag älskar dig Sofie.

Pappa.

(Publicerad i Smålandsposten)


RSS 2.0