Tankspridd.

 
Andra dagen på jobbet.
Igår glömde jag mackorna (prickig korv).
Idag glömde jag arbetspjucken.

Imorgon är jag byxlös.
Bilder på Sveriges vackraste framsida kommer till helgen
Våga inte blunda.

Väl mött i paradisskrud.


Sportbild.

 
 
Fot mot handboll.

Att svinga en bägare.

Det är ändå något speciellt med att föra en skummig bägare till munnen en varm försommarkväll. Har man dessutom vett att klä sig snyggt faller alla delar på plats.

Man blir hel.
Man blir ett med tillvaron.
Man blir den man som man alltid velat vara.
En rosa dröm i skir grönska.
Jag är så fin.
Så himla, himla fin.

Amen.

Utflykt i glesbygdens absoluta närområde.

Vi har åter varit på en liten utflykt. Till Mohedaskolan som ligger ungefär tvåhundra meter från hemmet. Det är så långt som vi hemkära Waldestålare vågar oss ut i världen. Vi klättrade, vi mätte våra krafter i olika idrotter och vi (jag) höll på att hamna på akuten när vi (jag) försökte oss på akrobatik i den högre skolan.


Nedan följer ett så kallat kollage (gud vad jag kan) som visar upp oss från våra bästa sidor.

Håll till godo!

Tack.



Vi hänger i en sorts ställning. Sonen hänger rätt, jag hänger fel.



Äldsta dottern visar upp ett avundsvärt balanssinne.



Sonen har klättrat upp till bergets topp. Jag blev nervös och ville ringa brandkåren.


Äldsta dottern har fastnat i ett nät.



Jag sysslar med gymnastik och i nästa ögonblick slår jag mig. Jättemycket.



Sonen drar på en riktig rökare i krysset. Tack för den Putte Kock.


Här står vi. Jag är den fule till vänster.


Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt?
Nä, det behöver jag antagligen inte.

Tack för ordet.
Väl mött i sommarskrud.

Adjö.

Pyjamasproblem.

 


Vi åker till månen. Vi botar dödliga sjukdomar. Vi har blivit tilldelade psyken som står ut med att lyssna på Swedish House Mafia. Människan är i mångt och mycket en enastående varelse. 

Men ändå... ändå väljer hon att konstruera barnpyjamsar som är utrustade med helknäppning - från fot upp till huvud. Omöjliga att få ihop. Kräver en ingenjörsutbildning för att sammanfoga. Utan rim och reson. 

Varför gör hon det? Varför agerar mänskligheten enligt detta ologiska mönster? Varför syr hon upp plagg som skapar blott oreda och irritation? Som leder enskilda individer (Jonas) in i galenskapens förmak? 

Jo, naturligtvis för att spela den där apdumme fyrabarnspappan på Barrvägen ett litet spratt...
Självklart det så. Låta honom svettas över omöjliga knappkombinationer. Få honom att kämpa i en timmes tid och sedan låta honom gråta sig matt över sina trötta fingrar och sin förnedring. Uträknat in i minsta beståndsdel. En djävulsk plan... 

Utan tvekan är det så!

Förbannade pyjamas att krångla!

Osmaklig förfrågan.




Jag vill passa på att redan här be om ursäkt för nu är jag självfallet ute och steppar på anständighetens gräns när jag med berått mod visar upp mitt dekolletage på det här viset. En närbild som i det närmaste visar mina hårrötters genuppsättning.
En simpel Burt Reynolds-wannabe i glesbygd. Vidrigt! Oförlåtligt! 

Men det finns en mening och en berättelse bakom denna osmakliga utfläkning av mitt nakna kött.

Nämligen den här:

I dag vid tiotiden fick min yngsta dotter fatt i den här dragkedjan och innan jag hann reagera drogs den upp med små döttrars vesselsnabba hastighet. Allt som stack ut och hängde emellan fastnade. Det gjorde ont. Jätteont. Jag grät floder av smärta. Det var fruktansvärt.

För att göra en lång historia kort: nu skulle jag behöva en rosa One Piece utan dragkedja. Finns det?
Och om så är fallet: var hittar jag den?

Tack på förhand.

Med Vänlig Hälsning:
Småhårig i glesbygd.

Jonas Waldestål och hans innersta väsen.



Här har jag tagit på mig strumpor alldeles själv. Ingen har hjälpt till och då blir det så här. 
Det här är min essens. Det här är jag. Den här bilden beskriver personen Jonas Waldestål mer än vad en samlad ordekvillibristisk intelligentia skulle mäkta med under loppet av en livstid. 

Så är det bara, liksom. 

Bakverk och oförsvarligt slöseri.




Att tvesovla. Jag ägnar mig åt överdåd och syndigt leverne. Se hurusom gossen har lagt två pålägg på sina färdigskivade smörgåsar! Tunt skuren skinka och snålt hyvlad sula i otuktig förening. Det här strider mot alla tänkbara regler. Kanske är det med anledning av detta uppenbara slöseri som Luther kontaktade Montezuma och övertalade honom att uttala en liten förbannelse över min mage?

Det är kanske därför som jag hänger på muggen med samma frekvens som en fjunig fjortonåring söker barnförbjudna sidor på det där nätet alla pratar om? Jag lämnar frågan hängande tills den torkar till ett direkt påstående. Äktsvensk upproriskhet. Att utmana smålänningen inom sig. Människans kamp mot sina naturliga instinker. Jag går i bräschen. Vacker så det förslår. Torkar tåren. Fan tro't





Min yngsta dotter har bakat kringlor med sambon. Hon är mycket duktig. Kringlorna smakade suberbt och jag antar att den snoriga näsan förde med sig positiva smaksensationer. Jag har jobbat på dagis och är därmed invigd i en del av de hemligheter som gömmer sig bakom fenomenet "att baka med små individer". 

Jag kan avslöja så mycket som att de sega ingredienser ni trodde var russin när ni bet i kakan på den där julfesten som dagis bjöd på, kanske inte alltid var ett russin. Mjukt och sött, förvisso, men av helt annat ursprung. Framplockad och adderad till degen efter ett febrilt grävande och petande i svårtillgängligt område. Lite som tryffel och det betingar ju faktiskt ett enormt pris i förhållande till utseende och vikt, och med det i åtanke faller saken i annorlunda ljus. Själv åt jag aldrig av kakorna. Det trugades, men jag lyckades på något sätt komma undan bakverken med de hemliga tillsatserna. Jag skyllde väl på allergi eller annat.

Men de här kringlorna tänker jag äta - snor, Luther och Montezuma till trots.
De är nämligen bakade av en liten ängel. Och sådant kan man inte motså.

Dessutom vågar jag inget annat...

Sådeså.

Badpojke.



Jonas har varit på Sävsjös familjebad. Där har han badat, stilat och hoppat. Han har åkt vattenrutschbana, varit snygg i badbyxor och låtsats simma med fötterna i bassängbottnen. Dragit ett par ordentliga kallsupar och tillverkat egna bubblor i det kommunala vattnet. En dag på jobbet helt enkelt.

På hemvägen hittade han till sin glädje en gubbig rockkanal på radion. Radion spelade Whitesnake. Jonas sjöng med, viftade händer och följde David Coverdale ända upp i den bredbenta gentlemannens höga register.
Där tog det dessvärre stopp när en kraftig hostattack lät meddela att nu hade stämbanden minsann prövats till det yttersta. Han hostade, blev tårögd och höll på att köra av vägen strax innan Vrigstad. Barnen undrade vad han sysslade med. Sambon betraktade honom genom ett filter av överseende.

Men nu är han fräsch igen! Sjunger och lagar mat. Springer, hand i hand med yngsta dottern, fram och tillbaka mellan hallen och köket i en tävling de har kokat ihop. Han dricker en liten öl och trivs. Han är en djävla fin kille som försöker vara som folk är mest.

Jonas Waldestål - en manlig man för alla syften.

Tummen upp för lördagkvällar.

Amen.


Blixtattack med kam.


Nej, det här är inte vad det synes vara. Det är alltså ingen bild av ett manligt kön där genmanipulationen spelat forskningen ett hårigt spratt. Nej, det är det definitivt inte. Det råkar föreställa min (muskulösa) högra överarm, taget inne på toaletten med min vänsterhands assistans, en hand som är fullständigt värdelös när det kommer till praktiska göromål. Jag har försökt snygga till den aning med hjälp av mobila kameraeffekter. Tycker ändå att jag lyckades ganska bra.

Nåväl.

Tidigare idag, eller imorse för att vara korrekt, när jag med tidning i hand satt och frukosterade, smög sig min äldsta dotter upp bakom min rygg. Jag satt med bar överkropp (själv, ty alla andra hade flytt fältet vid åsynen av min blekfeta torso) och skulle precis bita ett litet bett av den smörgås jag brett för just detta ändamål när hon plötsligt drog en kam genom det osmakliga krullet. En attack utan synbar anledning. Ett blixtangrepp från klar himmel. Jag skrek av smärta eftersom kammens små tänder fastnade och drog med sig en ansenlig del hårrötter när den plogade igenom min högra överarms utsmyckning.
Jag reste mig häftigt och skrek med saliven sprutande ur munnen: - Även du min Sofie! Varför?! Varför?! 

Hon hade ingen riktigt bra svar på det. Hon visste inte riktigt. Bara ett infall, liksom. Kolla om det, typ, gick.

Nä, det gick inte. Det gick inte alls. Det gjorde mycket ont, Sofie. Pappa är blässerad. Hårresande hårlös och du är arvlös.

Jag är mycket upprörd.

Fan också.

  

Att gräva en grop tillsammans.


Sandigt lådhäng med yngsta dottern. Vårsolen bränns. Tänk på det, ungdomar. Vi skyddar våra känsliga små huvuden med varsin bakvänd keps. Hip hop i Moheda. En gubbig Tupac i glesbygd. Bättre än så blir det inte på en tisdag.

Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt?

Bildkavalkad. Del 2.



Här visar jag upp några bilder från förra helgen då vi var på en spontant organiserad utflykt.
Det regnade, det åskade, jag blev tillsagd av en arg tant att jag måste flytta mitt fordon, jag blev bortviftad av en arg gubbe i en bil på en parkering och Sverige visade sig alltså rent allmänt från sin absolut sämsta sida.
Behöver jag säga att vi (jag) hade mindre trevligt?

Överst: Barnen äter kaka och är glada.

I mitten: Jag sitter jämte sambons hår, jag är blöt, jag fryser och jag tänker elaka tankar.

Nederst: Jag himlar med ögonen och försöker med alla medel ge uttryck för vad jag anser om spontana utflykter i kyla, åska och regn. Till saken hör att ingen brydde sig om mig eller vad jag tyckte och gjorde.

Summa summarun:

Håll er hemma. Gå aldrig ut. Gör ingenting spontant. Äldre medborgare är oftast oresonligt arga. Sätt er framför tv:n och titta på amerikanska barn och ungdomar som springer runt och skriker till ingen nytta. Det är nog bäst så. Och definitivt varmast...  


Saturday, and I'm still in love.


Bildkavalkad.




Överst ser vi en suddig bild av dagens hjälte. Suddig eftersom hon alltid är i rörelse. En Olga Korbut i danande.
Jag tycker hemskt mycket om vår lilla Olga.

I mitten ser vi vår kylväska. Den väcker oerhörd uppmärksamhet vart vi än går. Vi sticker ut en smula när vi äntrar diverse sammanhang med den psykedeliska väskan i släptåg. Man blir yr och hypnotiserad. Och lite charmad.

Längst ner ser vi vattentornet i Växjö. Det ekar där. Det är liksom hela grejen med vattentornet. Man ställer sig under det och skriker. Sedan kommer ekot. Det var sonen som insisterade på att vi skulle åka dit efter gymnastiktävlingen. Vi andra var inte alls lika lockade av tanken på att stå och hoa under Växjös vattentorn. Inte alls. Snarare tvärtom. Vi ville åka hem. Men sonen tjatade och jag vek mig, som vanligt. Så blev det som så att barnen stod en stund och gapade skällsord under det där vattentornet i Växjö. Och medan de skrek så att det blev sprickor i fasaden smet jag bakom betongschabraket och kissade på det. Inte på pin kiv - jag var helt enkelt kissnödig. 

Nu kan jag inte låta bli att undra om det i skrivande stund har börjat växa och om ekot kommer bli större efter min gödning?
Alla blåsor måste tömmas och alla tankar måste tänkas.

Och på det blir det en Guinness.

Skål.
Sådeså.


Friday I'm In Love.


Flitens lampa.



Pappan:
- Där sitter du och har det lite mysigt när du gör läxorna!

Äldsta dottern:
- Glödlampan är sönder, pappa.

Pappan:
- Oj. Vet du hur man byter den?

Under avdelningen:
Händig husägare.
 

Att skapa frisyr med små medel.


Vi har karaktär.

"Ta inte av det godiset", säger den medvetna mamman. "I dessa smittotider ska vi nog försöka undvika det."
Varför det? undrar barnen. Vad är väl några dagars spysjuka mot en läcker godisbit eller två?
Ingenting. Absolut ingenting...

Att ha en förståndig dotter.

Häromdagen, på väg hem från besöket hos diabetesläkaren, gick vårt lilla sällskap över gångbron vid Växjös diminutiva järnvägsstation. Jag hade precis tagit några ystra danssteg för att höja stämningen en aning när min äldsta dotter vände sig mot mig och sa: "Pappa, nu är jag tolv, och nu borde jag skämmas för att du är en sådan pappa som gör konstiga saker, men jag skäms faktiskt inte alls."

Det var ta mig fan det finaste någon har sagt till mig sedan Rune Liljenrud 1974 sänkte mig i dopfunten och förklarade mig invald. Den exakta ordalydelsen gick tyvärr förlorad då jag vid tillfället befann mig under vattenytan.

Men ändå. Ni fattar.

Det är stort! 

Läkekonst i glesbygd.



Här har jag lagt en fuktig handduk över huvudet.
Jag ser ut som Krösa-Maja. En förbättring tycker många. 
Och det hjälper.
Vid Gud, det hjälper!
Sakta återvänder livet.

RSS 2.0