Moheda i ruiner.

Mohedas Skid Row. Baksidan av idyllen. Glesbygd i upplösning.

Här lurar faror bland sönderfallande industrilokaler och bland de ljusskygga individer som befolkar dem.

En gång, innan kapitalet tog sin hand ifrån verksamheten, var det ett blomstrande kvarter där nybyggaranda och utvecklingslusta var de ledord som människor här närmast slaviskt levde efter. En orubblig framtidstro genomsyrade allt och alla. Inget kunde gå fel. Allt skulle vara för evigt. Men något gick fel. Den hand som hade försett invånarna med det bränsle, den värme och den skugga som höll dem vid liv drogs plötsligt undan. Det som tidigare varit givet var som bortblåst. En orkan hade dragit fram. Allt som återstod var kaos, hunger och våldsam desperation. Kvarteret dog. Dess invånare blev levande döda.

Nu är kvarteret en stenöken mitt i den glesbygd i vilken det en gång var ett nav.

Ruinerna sjunker allt djupare ner i den småländska myllan. Knajjjjkare lurar i buskarna. Gamla strejkbrytare byter fotbollsbilder i vattenfyllda källare. Frikyrkopredikanter står i trånga prång och läser högt ur barnlitteratur från sjuttiotalet. Kommunpolitiker bränner sina lätt förvärvade pensioner på den flippermaskin som blev kvar i ett fuktigt omklädningsrum beläget en meter under mark.

Det är en mörk plats. Det är ond plats. Det är en plats där fredagsmys inte förekommer.

Akta er för gamla Ullmans!! Akta er!!

AKTA ER!!

Tack.



Explosioner.

Tog en promenad till affären. Provianterade. För utan bil får man gå, rätt man vill det eller inte. Nu vill jag oftast gå, det krävs bara att jag kommer över lathetströskeln så får mina fötter en sådan ryslig fart att det nästan går över i komik när jag rusar fram längs Mohedas mörka gator på väg mot affär eller dylikt. Med två stora kassar, en i vardera hand för att uppnå balans, och på farsartat snabba fötter traskade jag åter mot hemmet. När jag gick förbi järnaffären uppmärksammade min känsliga näsa en bekant doft. Jag stannade, stod där med den stora snoken rakt upp i luften och sniffade som en blodhund. Jo, visst kände jag igen doften. Jag kände igen den alldeles förfärligt mycket. Begärligt drog jag enkom genom näsan i mig några djupa andetag. Och där och då förde någon ansvarig för hur mitt minne fungerar hastigt i en överväxel och det exploderade framför ögonen.

Det luktade exakt som det schampo vi juniorer någon gång under våren 1990 sålde till förmån för Mohedas fotbollsförening. Ja, de andra kanske sålde, vi (främst pappa Lars) köpte upp hela min andel eftersom jag inte vågade knacka dörr i grannskapet. Min entreprenörsanda har aldrig riktigt lyckats konkurrera ut den blyga delen av min personlighet. Därmed hade vi en årsförbukning av idrottsbefrämjande schampo att tillgå hemma i garderoben. Som tur väl var luktade schampot gott. Det såg inte mycket ut för världen med sin vita flaska med Moheda IF:s emblem på, men det bidrog till att min smala tonårskropp och min långa, fylliga frisyr under ett års tid kom att lukta förnämligt.

Just den där doften är förknippad med så många känslor. Femton på väg mot sexton. Snart sluta nian. Förälskad i den där tjejen. (På avstånd, naturligtvis, något annat var otänkbart.) Musikaliskt uppvaknande. En vansklig vandring på ett emotionellt gungfly. Men en vandring som ändå gav upphov till ett relativt behagligt och ångestfritt pirr i magen. Man mådde väl och det var mestadels glada tankar man plockade med sig när man om kvällen la sig i den obäddade sängen.

Omedelbart efter det att jag hade identifierat doften började en låt snurra i huvudet. Den är ledmotiv för just den här tiden. En smått ekivok dänga som var än mer utmanande och övertydlig i sin ursprungsversion. Men det var den här varianten som jag under några vårmånader 1990 slet ut på skivtallriken där hemma i det stökiga pojkrummet på Storgatan 6.

Fantastiskt fin bit. Får fortfarande rysningar när jag hör den. Ikväll sjöng jag den hela vägen hem med en tung kasse i vardera hand för att hitta rätt balans i den vuxna tillvaron. Älskar den här jävla låten. Underbar ungdomsouvertyr.

Ren magi. Tack.

Kram.



       

Resfeber.



Sitter och tittar efter resor på internätet. Fattar ingenting. Det ser relativt billigt ut om man bortser från alla avgifter som tillkommer längsmed vägen. Oerhört många avgifter verkar det vara om man tar sig tid att gräva djupare i det sanka träsket.

Jag vill åka till London. Har alltid velat åka dit. Har aldrig blivit av. Det blir sällan det för Waldestål. Men det vet vi redan om och jag ser ingen anledning att tjata mig blå i ansiktet om det för det har jag redan gjort. Ville åka till London innan jag var förmögen att formulera min önskan i ord. Har alltid varit fascinerad av just den där miljön. Tror det är Sherlock Holmes fel att min längtans låga brunnit så starkt och intensivt. Eller fel och fel...det är väl egentligen bra att det brinner om man har vett att ta tillvara på brasan.

Nu börjar även barnen uttrycka en vilja att ta sig till den där huvudstaden vid Themsen. Men jag fattar som sagt ingenting. Det är tydligen som så att man kan gå in på intääärnätsaaaajter som presenterar ett färdigt upplägg som man med några enkla knapptryckningar kan acceptera om man anser att de är ekonomiskt, praktiskt och orkesmässigt överkomliga. Men det är så mycket att tänka på ändå, tycker jag. Det är bagage och det är transport till och från flygplatser och det är blinkande stadsljus och det är konstiga taxibilar som kör på fel sida av vägen och det är hotell som ser konstiga ut och det finns säkert inget svenskt kaffe att tillgå på rummet. Kommer vi överhuvudtaget ihåg hur man gör sig förstådd på det engelska språket? Dessutom vi är ju så förtvivlat många i familjen. Hur fan ska man kunna hålla reda på alla dessa ungar? Och framförallt: hur i helvete ska familjen kunna hålla reda på mig i en metropol av sådan storlek?

Nja, jag vet inte, jag... Kanske bäst att stanna hemma. Vid närmare eftertanke har vi väl det bra här. Tryggt och så. Nära till ICA och brevlådan utanför huset. Finns så mycket annat vi kan göra för pengarna. Köpa mat på ICA till exempel. Det verkar omständigt, det här med att resa utanför femtioskyltarna. Och eftersom det är jag som är den sammanhållande länken som tydligen ska styra upp projektet finns det en överhängande risk att allt slutar i fiasko och lös pannkaka.

Men man ska aldrig säga aldrig! En vacker dag är det jag som sitter fast i tullen för att någon ljusskygg person stoppat heroin i mitt handbagage. Blinkande ljusrör i taket, kala vita väggar, gummihandskar, kalla fingrar i mumindalen och hela det övriga kittet. The full treatment. Och kommer man nu trots allt inte iväg i det verkliga livet finns det säkert utförliga beskrivningar och fina bilderböcker om London på Kumla-anstaltens bibliotek. Resa i tanken ska vara minst lika fint, det...har jag hört.

Kram.

Er tillgivne globetrotter:

Farbror Jonas.
 
 

Tandborste och trasiga ting.

Här har jag anlagt en modellmin. Jag är himla fin.

Det behövs inte mycket för att en gubbe i min ålder ska bli lite spak och illamående den där dagen efter man blandade sig en liten drink (eller grogg som vi väljer att benämna giftet här i glesbygd). Torr i munnen och aningen tung i huvudet. Men det var man väl inte ensam om igår, gudbevars! Det låg väl utslagna nyårsfirare och dreglade i var och varannan buske, mumlande nyårslöften som de lyckas hålla ända fram till det att den grå vardagens bultande huvudvärk reducerar alla självutnämnda hälsoprofeters fagra tal om uppryckning och åtstramning till ett nollställt intet och midjemåtten åter börjar tala om för det spända skärpet att nu är det dags att släppa till ytterligare ett utstansat hål.

Det här återkommande spektaklet är naturligtvis ett elände i sig, men vad värre är att min tandborste har försvunnit. Den är puts väck och någon har (som min lilla pappa brukade uttrycka det) bajsat i min mun. Smakar bedrövligt. Riktigt otäckt. En mix av skaldjur, chips, lök och något annat som jag inte vet vad det är och egentligen inte heller vill veta. Jag tror att vi gör bäst i att inte forska vidare i ämnet. Men tandborsten är borta och det gör mig lite orolig och ångestfylld. Man vill ha sin tandborste, liksom. Man är van vid att låta dess fåtaliga och spretiga strån göra sitt arbete mellan det alltmer glipande tandköttet och de blottade rötterna. Tråkigt att tandborsten har försvunnit. Den är grå och har ett blått band kring midjan; bra och nödvändig information om nu någon mot förmodan skulle snubbla över den. Skicka den till mig. Jag bor på Barrvägen i byn som glömdes för längesedan. Bara att lägga paketet på posten. Det kommer säkert fram vad det lider. 

Jodå. Idag är det grått ute. Förtvivlat grått och uppgivet. Får uppstötningar orsakade av depression bara jag tittar ut i trädgården. Jordkällaren ligger inbäddad i ett brunt, sörjigt och om varandra flerfaldigt överlappande lager av löv och vattensjuk jord. Vid ingången står det en ledsen tomte lutad mot den grovbarkiga björken. Den röda luvan har bleknat och han vet att han spelat ut sin roll för den här gången. Ett år till nästa gång som scenen är hans. En permitterad glädjespridare på dekis. Han ser faktiskt lika ledsen ut som jag känner mig. Grått och dystert. Förbannade januari.  
 
Tomtens vita skägg kan skönjas till vänster om björken.

I övrigt har jag kommit fram till att allt är sönder. Bilen är sönder. Min mobiltelefon är sönder. DVD:n är sönder. Datorn är sönder. Dammsugaren är sönder. Altanen ruttnar och i trädgården ligger, av någon okänd anledning, en miljon rester av sandleksaker som är sönder. Allt är sönder och det är ingen bra start på det nya året. Man vill att saker och ting ska vara i toppskick när man ger sig ut på nya äventyr. Inte fan ger sig Ola Skinnarmo ut på isen med en trasig släde? Inte hoppade väl Neil Armstrong ner på månen med hål i dräkten? Nä, det hade ju varit direkt tokigt. Så gör man inte. Man ser till att saker och ting är hela och pålitliga. Men så icke jag. Jag vandrar runt här i min lilla värld av trasiga ting och vet inte alls vad jag ska göra åt saken. Handfallen och uppgiven, som vanligt.
 
Neil i förhoppningsvis tät dräkt.
 
 
Ola med förhoppningsvis hel pulka.
 

För är det något man kan lita på när ett nytt år har bläddrats fram i kalendern och man är en smula osäker på hur framtiden kommer att te sig så är att det Jonas Waldestål fortfarande, och för all framtid, förblir sitt vanliga, neurotiska jag med svag tro på sig själv och sitt eget kunnande. En liten pojke som gått vilse i en hårig mans kropp. Det kan vi finna förtröstan i när tungsinnet faller på och snålblåsten viner kring knutarna. Min förvirrade existens inger hopp. Paradoxalt och härligt nog kan vi konstatera så här mitt i veckan!

Sådeså!

Jag älskar er!

Kram! 



 

Underhållningsprogram.

 
Varför i hela friden kan de inte visa något trevligt underhållningsprogram på tv? Något som man kan titta på och få sig ett riktigt gott skratt. Det är så sällan man skrattar nuförtiden. I alla fall hjärtligt och ärligt menat. Få möjlighet att duka fram kaffebrickan och bre sig några goda smörgåsar. Låta sig begravas under prydnadskuddar och mjölkfläckade filtar med familjen samlad omkring sig. Sitta och småfisa till egen oförställd glädje och andras reflexmässiga äckel. Varför sänder de inte något sådant? Något man kan småfisa och ha det hemtrevligt till? 

Ja, varför kan de inte visa något trevligt underhållningsprogram på teveapparaten? Jag bara undrar? De kan väl ha lottodragning direkt i rutan? Det är väl en bra idé om något? Är det inte det, så säg? Små färgglada bollar som rullar runt i en genomskinlig boll och som när de dragits ger miljonvinster till oss som äter tv-smörgås i soffan. Sedan kan man sätta en smörgåsbit i halsen när det visar sig att man mot alla möjliga odds har vunnit just en miljonvinst, och den snett svalda smörgåsbiten föranleder då i sin tur en relativt utdragen kvävningsdöd, som efter mycket om och men resulterar i att man aldrig får njuta av den där miljonvinsten som de små numrerade bollarna gav när de trillade ur den större, genomskinliga bollen. Det hade väl varit trevligt att få sig en smörgåsorsakad kvävningsdöd till livs en kväll som denna?

Eller kanske något program som leds av...ja, kanske Björn Skifs och...Arne Hegerfors? Ja, varför inte. Det är så mysiga killar, båda två. Det kunde röra sig om ett program där man löser korsord med hjälp av olika gamla tv-inslag. Det hade väl varit kul? De båda pojkarna skojar sinsemellan och vi jobbar febrilt på att lösa deras finurliga ordflätor. Sedan, när man har löst korsordet skulle man skicka in svaret till redaktionen genom att lägga ett brev på posten som kommer fram en vecka senare, om man har tur och postväsendet fungerar som det ska. Gud, vad jag är påhittig. Inte klokt vad jag kommer på trevliga uppslag för trevliga underhållningsprogram. Och Hyland, var har han tagit vägen? Hörnan, som var så trevlig. Den kunde de väl sända igen, de kör ju Fångarna på fortet var och varannan kväll. Han är ju så duktig Hyland. Trevlig är han också. 

Och när Hörnan är slut kan de kanske visa en västernfilm? Med hästar och puffror och annat som smäller och livar upp när man sitter där i tv-soffan och äter smörgås som man själv har brett. Ostsmörgås med lite paprika på. Tänk att få se en bredbent John Wayne i för små byxor och fransad väst samtidigt som man försiktigt tuggar på paprikan så att ljudet från den knapriga grönsaken inte överröstar filmens taffliga replikföring. Varför visar de inga trevliga underhållningsprogram på tv för? Som till exempel om man tänker sig en studio som är uppbyggd som ett café där det spelas trallvänlig musik som med enkla medel lockar en svårt ålderstigen (och skadebenägen) publik till dans och där programledarna rör sig likt slagrörda mumier mellan stolar och dukade bord. Kan de inte visa något sådant? Det hade väl varit trevligt? 

Varför i hela friden visar de inga trevliga underhållningsprogram på tv för? Jag bara undrar? Jag finner det obegripligt.

Suck.


Nyårslöfte.

Före...


Åt en pepparkaka och avslutade därmed förra årets resursslösande frosseri som varit kroppens och plånbokens bane. Ja, inte bara förra årets, utan jag har de facto fimpat det beteende som färgat min fest och vardag upp till den dag som är idag. Nu ska jag sluta äta. Helt. Inte en smula fast föda ska i fortsättningen komma över mina välformade (sexiga) läppar. Jag tänker bara dricka vatten, möjligtvis ljummet på helgen för man vill trots allt - djup därinne i den misshandlade kroppen - känna ett gram av den total som är livets goda för gemene man. Man måste få fuska, om än så fruktansvärt lite. Man är icke mer än en jämmerlig människa när allt kommer omkring. 


Jag ska låta skägget växa. Långt och frodigt ska det nudda mark när jag alltmer sällan väljer att visa mig offentligt. Jag ska skrämma små barn och ungmöer med mitt håriga yttre. Skägget ska vara så långt att jag snubblar på de snåriga testarna när jag hasar fram över golvet. Jag ska börja springa. Fort och utan kompass och pannlampa. I mörkret ska jag fara fram som ett blekt spöke med mitt frodiga skägg som en svepande skugga bak ryggen. Jag ska sälja huset och flytta in i en ekonomiskt fördelaktig skreva högst uppe på Klintaberget. Takdropp ska jag ha. Takdropp som ger vätska och svalka den varma sommardag som vanligtvis blir just en i det här bedrövliga landet. Jag ska tukta min kropp och genom renlevnad ska jag lämna det här förgiftade blodomloppet bakom mig och efter stormen ska jag resa mig som en ny och på alla plan förbättrad människa!! En kärnfrisk eremit! Jag ska bli en formidabel glesbygdsasket! Den främste av dem alla!


Eller så skiter jag i det och kör på som vanligt. Ja, jo, jag gör nog det. Det är så jobbigt när mustaschen börjar växa över läppen och in i munnen. Pallar inte det. Blir så förbannat irriterad av den där mustaschen. Vet precis hur det känns när den sticker mot tungan och lever allmän jävel där i munhålan. Fruktansvärt irriterande och ytterst obehagligt. Tycker att vatten i sin naturliga form är relativt äckligt. Det måste vara bubbel, och det blir tungt och svårt att frakta upp en ny kolsyrepatron till Klintabergets topp varenda gång som den tar slut. Gillar ju mat. Lite för mycket. Kan fan inte vara utan mat. Det går ju inte. Blir hungrig bara jag tänker på att vara utan mat.

Nä, får ändra livsstil nästa år. Då jävlar. Då jävlar ska ni få se. Då ska jag ta tag i det här kroppsliga och moraliska förfallet som accelererar för var minut som passerar. Jodå. Så får det bli. Så gör jag istället. Det blir bra det.

Amen. 

...efter.

Feberfri!

Feberfri. Svettades förhoppningsvis ut det sista natten som gick. Sura lakan och blöt kudde. Förtvivlat äckligt, men välbehövligt. Bara hosta kvar och en allmän trötthet som man trots allt är ganska van vid när allt kommer omkring. Det var ju relativt längesen man var en pigg och äppelkäck gosse, liksom. Trött, matt, håglös och en smula yr. Men annars helt ok. 

Bestämde mig för att testa kroppen ordentligt framåt eftermiddagen så jag åkte till affären och inhandlade lite varor inför kvällen. Det blev dyrt. Jättedyrt. Hade bara tänkt mig ett par frukter och någon liten matbit, men gud vad listan växte när vi väl var på plats. Jag skyller en stor del av den utökade ekonomiska bördan på min yngsta dotter som har för vana att fylla korgen med en mängd varor som hon anser att vi behöver. Man upphör aldrig att förvånas över vad som presenteras där på rullbandet vid kassan. Lika spännande varje gång. Och dyrt. Jättedyrt.

Bäst som jag gick där och stampade på Ica kom det fram en dam som jag känner sedan tidigare. Hon frågade om jag skulle vilja skriva och framföra det traditionsenliga vårtal som läses varje valborg här i glesbygdens pärla Moheda. Jag fick genast tillbaka min feber och stammade fram något i stil med: "Åh...jag tackar för frågan...låt mig fundera ett litet tag så hör jag av mig..." Skräckslagen vände jag hemåt. Jag är så blyg och bortkommen i sociala sammanhang att jag behöver fyra valium för att överhuvudtaget öppna ögonen och efter fyra valium vill man sova så det är svårt att få det att fungera hjälpligt hur man än vrider och vänder på saken och steken.

Nåväl! Jag ska inte låta mina storslagna tillkortakommanden fläcka er lördagskväll sunkigt grå! Jag vill då rakt inte att så ska ske! Icke då!

Det här med att vara sjuk och febrig är för övrigt ett alldeles utmärkt bantningskoncept. I onsdags vägde jag in på åttiotvå och när jag i morse åter ställde mig på vågen var jag nere på sjuttioåtta. Svält är således vida överlägset alla metoder på marknaden. För att motverka ytterligare bortfall av min härliga person köpte jag en del livsmedel som nog ska kunna råda bot på problemet. Det värsta är att jag varken är hungrig eller sugen... Får helt enkelt tvinga i mig, för en Waldestål under åttio pannor kan vi inte leva med. Inte alls. Det går då rakt inte för sig.
Icke då!

Fotot är på fel håll, jag vet. Begriper inte hur man gör för att vända på det.
Så är det att vara Jonas. På gott och ont, mina vänner, på gott och ont.


Kram! Puss! Mys!

22:23.

Feber är långt värre än hjortkorv. Jag inser det nu. Efter den här dagen finns det inte längre några tvivel.
Skjut mig. Nu. Just get it over with. Feberjävel från helvetet! Vad är väl en starkt vitlökskryddad viltkorv mot det här? Ingenting, I tell you! Ingenting! Bara skjut mig. Nu.
 
 
 
 

Helg!

 
 
Helg!

Klackarna i taket och själen i bomull. Underbart. Livets lilla sötsak är den allt den där helgen. 

Hösten tuggar på i en farlig fart. Finns liksom ingen hejd på hur den forsar fram. Vecka läggs på vecka och inom kort är det jul. Märkligt...hur fort tiden trillar på, alltså. I min ålder börjar man fundera i andra banor. Med min ålder menar jag det fruktade fyrtio. Ja, jag är ju inte där riktigt än, men jag närmar mig med stormsteg. Otänkbart egentligen. Fyrtio... Det var (och nu ljuger jag inte) inte längesedan jag var arton och satt och föreställde mig hur tillvaron skulle te sig när jag var dubbelt så gammal (den matematiskt kunnige slår nu omedelbart fast att jag hade trettiosex i tankarna när jag satt och funderade på vad som komma skulle i en avlägsen framtid och med det konstaterat kan vi dra slutsatsen att vi får addera två år till den ekvationen för att den ska stämma med nuvarande sättning) och jag vågar nog påstå att det blev en aning annorlunda än vad jag siade om då. 

Min artonåriga variant var behäftad med starkt negativa tankegångar och rännsten och krypande i conteinrar efter mat var en fullt rimlig framtidsvision. Den unge Waldestål hade ringa förtroende för sin äldre kopia.


Nu blev det inte så, det blev hemskt mycket bättre och därför är jag djupt tacksam för mina helger då jag får vandra runt och uppträda så där förvirrat och konstigt som bara jag kan utan att mina nära och kära tycker att jag är underligare än vad jag brukar.

Men fy fan vad tiden går fort... Man blir vemodig när man plötsligt inser att en vecka har blåst förbi och att man knappt är medveten om vad som hänt. Tid går förlorad i ingenting. Värdefull tid. Visserligen höstig tid, men ändå tid. Livets hårdvaluta. Lite vemodig blir man. Lite visa-från-utanmyriskt vemodig. Allt kan hända. Vi är ett ögonblick från det oundvikliga i någon form. Fråga Jan Johansson, han vet.

Melankolikerns inofficiella nationalsång

Play it again, Janne. En sista gång. Oerhört fin bit att låta sig förledas och förföras av i mitten av oktober. Fantastiskt fin bit. 
Rysning.

Amen.



 

Att hamna under en (blå?) kalsong.



Har en längre tid tänkt gå och duscha. Planerat och dragit upp riktlinjer för hur jag ska gå tillväga. Men jag drar mig för det. Får inte det hängiga, degiga, bleka arslet ur vagnen. Gör allt för att dra projektet i långbänk.

Till slut tog jag mod till mig och plockade fram ett par trendiga kalsonger. Ett par relativt nya underbyxor som jag fick av min bror när jag härförleden fyllde trettio(....). De är blå, alternativt turkååååssa, eller någon annan färg som vi färganalfabeter har svårt att urskilja från andra kulörer. I vilket fall som helst så tog jag fram mina nya underbyxor med tanken att det skulle påskynda min tvagningsprocess. Dessvärre blev utfallet ett annat. 

Jag blev sittande på sängen med mina nya, fina kalsonger på huvudet. Vet inte varför, kan inte säga hur det gick till, men nu sitter jag här med underbyxorna på knoppen och kommer liksom inte härifrån. Duschen tycks mig fjärran och bara tanken på rinnande vatten gör mig faktiskt lite illamående. Jag vill inte hamna i kvalmig schampostank som sprids under hårda, tempererade strålar. Jag vill inte.

Nä, jag tror jag blir kvar här i den torra tryggheten, med kalsongerna på skallen, i väntan på bättre dagar som kanske aldrig kommer.

Allt jag kan hoppas på är att de är tvättade. 

Amen.



Bildspel.

Hade skrivit en längre text om hur helgen förflutit. Men när jag närmade mig publicering kom en skock barn och drog proppen ur datorn. Texten försvann. Förargligt. Istället för att skriva om den (orkar inte, är sur) så lägger jag upp några fina bilder som på ett långsökt och förvirrat vis kan informera omvärlden om vad som har inträffat under ledigheten.
 
Nu är förvisso några (nästan alla) av bilderna tagna vid helt andra tillfällen, men lite fusk får man räkna med så här strax innan jul.
 
Det är tanken som räknas, även solen har sina fläckar, man ser inte skogen för alla träd, Margareta Kjellberg var roligare än Evert Ljusberg, det spelades bättre boll på Gunnar Nordhals tid ... bla, bla, bla, och så vidare i all oändlighet. Nu är det som det är och då får vi rätt acceptera att det inte blev som det var tänkt, som Stig Wennerström sa och ringde till sovjetiska ambassaden. Och i samband med det får vi betänka att Wennerstörm blev närmare hundra. Således inget ont som inte för något gott med sig.

Håll till godo.
 

I går var vi på utflykt. Vi var i hembygdsparken. Jag hade mycket trevligt. 
 
 
Yngsta dottern har badat. Jag är glad och visar gula tänder.
 
Jag är skäggig och ... långhårig?
 
Jag myser. Så fin. Så himla, himla fin.

Yngsta dottern äter en fralla.
 
Efter det att frallan är uppäten gör yngsta dottern en konstig min.
 
Jag är på jobbet.


Hej då.



Att baka en kaka.

 
Vi bakar. Min näst yngsta dotter och jag. En äppelkaka. Äpplen från den egna trädgården. Vi skar, delade och mätte. Den blev god. Vi tvättade händerna innan. Det var dottern noga med att poängtera. Jag hade glömt. Hon var mycket duktig. Att hon sedan bara åt vaniljsås är en annan femma. Man ska äta det man tycker är gott och har man gjort pajen alldeles själv får man göra bäst fan man vill.
Sådeså.
 


Köksattityd.



Att använda flint som skärbräda. Don't try this at home, folks.
Det blöder jättemycket.

 

Att vara på utflykt bland grus och tuttar.

Vi har varit lediga idag, min yngsta dotter och jag.
 
En liten dag mitt i veckan att utnyttja på bästa vis.
Men den började en aning åt det knackiga hållet då vi var trötta så till den milda grad på morgonen. På något sätt lyckades vi ändå göra oss ett par korvsmörgåsar till frukost. Vi kokade även kaffe, men det blev av någon okänd anledning knappt drickbart. Det bar på en underlig eftersmak som tvingade den stackars pappan att hälla ut eländet i vasken. Trött, tröttare, tröttast var vi.  

Då, på morgonen, såg vi ut ungefär så här:



Fruktansvärt slitna, men också förväntansfulla eftersom vi denna krispigt, klara förmiddag i september hade beslutat oss för att besöka farbror Kent på hans jobb. Efter avslutad korvsmörgåsfrukost släpade vi ut oss på uppfarten där dottern genast ville visa upp en blåsa som hon hade i munnen. Jag inspekterade den noga innan vi gav oss iväg på äventyr.
 
Under vår promenad till Kenth såg vi hur en stor lastbil tömde en container på återvinningen. Det var en rafflande föreställning. Spänningen var olidlig...och lite dryg eftersom killen som skötte anordningen råkade ut för smärre tekniska problem när han skulle tippa containerns innehåll i lastbilens gap.
Trist, men med gratis underhållning har man större förståelse och tålamod.
Fattas bara annat.



Farbror Kenth hade utearbete idag. Han gjorde fint i gruset framför bioentrén. Det är filmvisning i afton och då vill man inte ha en massa biobesökare som snubblar på maskrosor och annat ogräs. Det vill man naturligtvis inte ha. Hur skulle det se ut, liksom? Och hur skulle skadestånden påverka bioverksamheten?

Vi ägnade ett par minuter åt att betrakta Kenth när han arbetade. Att arbete gör sig bäst på distans är en sak som vi, min dotter och jag, är rörande överens om.
Här tittar vi på när Kenth arbetar:



Efter en stund blev dock suget efter att få delta större än den medfödda lättjan. Kenth visade hur det skulle gå till:



Sedan gick det av bara farten. Jag lyckades dessbättre hålla mig på avstånd.



Hårt arbete leder i de flesta fall till stor hunger och det här var inget undantag. Så fort som gruset var rensat skrek den lilla magen i högan sky efter något att omvandla till energi. Mitt kaffesug hade tilltagit och medan jag drack kaffe åt dottern sin medhavda matsäck av fruktig natur. Det var både kladddigt och gott. Kaffet var varmt och jag brände mig i gommen. Fan också.



Fulla av energi och koffein gick vi på tur i lokalerna. Vi hittade en uppstoppad Domherre som vi klappade. (Fågelinfluensan, undrar ni? Jo tack, jag vet, svarar jag och tvättar mig frenetiskt med handsprit.) Vi hittade ballonger som vi skuttade och hoppade med. Vi spelade fotboll och lekte cirkus. Vi dansade och sjöng. Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt?
 


I ett skåp fann jag (till min förvåning, det ska erkännas) ett par löstuttar som den lokala revyn tydligen har använt sig av i någon uppsättning. Jag provade dem länge och väl. Konstigt vore väl annars. Det kändes mycket bekvämt och naturligt. Jag ville inte släppa dem ifrån mig. Blev lite tragiskt till slut. Men så kan det gå.



Sedan var det dags att gå hem. Vi skulle laga middag. Falukorv med ris och blomkål. Det smakade betydligt bättre än vad det låter. Mums!
 
Fan tro't.
 
Vi hade en riktigt bra förmiddag hos farbror Kenth. Vi kommer alldeles säkert att återvända.
Och ja, tuttarna råkade följa med mig hem under blusen. Ett sådant tillfälle kan man inte försitta.
Självklart inte. 

Once in a lifetime, mina vänner. Once in a lifetime.

Ha det gott.

Amen.

Kram.













 
 
 
 
 

Tisdag på väg mot onsdag.

Tittat på fotboll. Mer än lovligt uselt. Fotboll intresserar mig inte längre. Tråkigt. Brukade älska fotboll. Nu är det bara något som pågår i periferin. Något som angår andra men inte mig.
 
Den har förvandlats till parodi när pojkar och unga män i flådiga frisyrer kastar sig till höger och vänster för att vinna fördel inför domare och en alltmer frågande och undrande publik. Tråkigt. Det var bättre förr. På Horst Hrubeschs tid. Mindre hårgelé och mer fysik, liksom. Då när man trotsade gravitationen och stod upp i närkamperna, liksom.
 
Nu kan vi måhända tycka att här är han väl ändå gubbig och snarstucken i överkant, han den där Jonas Waldestål. Så framstegsfientlig kan man väl ändå inte vara. Jo, det kan man. Och det är han. Ordentligt.
Horst är min man alla gånger i veckan. Mer Horst åt folket, anser jag i all min ringa obetydlighet.


  Då.                                                           Nu.


Men jag är fortfarande (mer än vad som egentligen är hälsosamt) insnöad på det isbaserade laget från Jönköping. Vi snackar hockey. Vi snackar Krigarna i Kinnarps. Smålands Stolthet. Växjö Lakers är blott ett färglöst bottenskrap för de som dessvärre inte begriper bättre. De nytillkomna tillbedjare som utan tradition och kultur i bagaget låtit sig fångas av nyhetens omedelbara behag. De som för något år sedan var HV-anhängare och som nu har vänt kappan efter den matta vind som blåser utmed Helgasjön och upp mot Vida Arena.
 
Jag kan icke fördra ett sådant beteende! Ett sådant narrspel!
 
Det här uppträdandet retar mig något förbannat, vilket är jobbigt att erkänna eftersom jag är mer konflikträdd än vad Lille Skutt någonsin mäktat med och egentligen inte vill stöta mig med vare sig Lakers-supportrar eller normala människor. Nota Bene.
 
På torsdag börjar det. Allvar, glädje och besvikelser i en mustig blandning som varar ända fram till vårkanten. Jag är oerhört exalterad. En sådan kärlek rostar aldrig. De blå ränderna går aldrig ur. Tack och lov för det!
 
Här ovan kan vi betrakta den största anledningen för mig att bortse från min normativa heterosexuella utblick. Nummer 76. Legenden Johan Davidsson. Vilken karl. Jag svimmar och immar igen.
 
 
Jodå, så är det rätt mä att.
 
Imorgon är jag ledig. Åh, det är ynnest att få vara vid hemmets lugna härd. 
Då ska jag hänga med den här tjejen.
 
 
 
Notera blicken. Hon tittar på mig. Hon diggar mig. Hon tycker att farsan är en skön snubbe.

Jag tror minsann att jag älskar den lilla tösabiten mer än livet självt. Mot henne står sig till och med Horst Hrubesch och självaste Johan Davidsson slätt.

Sådeså.

Måndag i bilder.

Jo, jag glömde en sak. En väldigt viktig sak. Jag vill gärna visualisera min dag i bilder. 
 
Sådan är jag. Man hänger väl med i tidens tempo. 
 
Det är inne att visa fest och vardag genom diverse fotografier tagna ur olika vinklar och genom filter som tar bort skavanker och andra otrevligheter. Jag vill naturligtvis inte vara sämre. Men samtidigt vill jag så förtvivlat gärna framstå som oförställd och äkta, och därför jag har valt att arbeta i svartvitt. Det handlar om sinnestämning. Det handlar om att göra svåra val. Det handlar om att vara rak och ärlig mot sig själv. Det handlar om att vara Jonas Waldestål.
 
Mäktigt. Få förunnat att vara Jonas Waldestål. Nu tåras ögonen. Jag är så fin. 
 
Arty. Lidande konstnär i glesbygd. Jonas väjer inte för något när det kommer till att förmedla genuina känslor.

Näsduk, tack!

Nu börjar vi. 

Så här såg jag ut mellan klockslagen 06:00-1600:



Under sista timmen - som utspelades mellan 16:00-17:00 - började jag få vittring på stämpelklockan och då omvandlades mitt humör sakta men säkert till något som liknar det här:



Så kan det gå. 
En måndag i Jonas Waldeståls liv utspritt över två bilder. 
Vilken skillnad. Vilken kille. Vilka svängningar.

Det är synd att inte alla människor får ta del av Jonas Waldestål.
Mänskligheten skulle må bra av en större dos Jonas Waldestål.
Jonas Waldestål skulle må bra av en mindre näsa.
 
Jonas Waldestål - din ställföreträdande idiot i verkligheten.

Ha det gott.
Må gott.

Kram.



Måndag.

Idag var jag på jobbet.
Länge.
Ja, det var väl allt.

God natt.

Huvudlöst.

Francis Ford Coppola i barnvänlig glesbygdsmiljö.
En "Gudfadern"- pastisch i plysch.
 
"I'm gonna make him an offer he can't refuse."
 

Brevbärarrock.



Min son.
 
En helvetes grann pojk. Vilken manlig genpool kom de dragen ifrån kan man undra om man har vaknat på den skeptiska sidan av tillvaron. Det råder inga som helst tvivel om att här drogs högsta vinsten i livets snabbt snurrande DNA-tombola. En konception med himmelska förtecken.
 
Kan jag verkligen vara skyldig till den här gossens utsökta konterfej? Mitt eget utseende får betraktas som varande lite mer kantigt och svårtillgängligt. Det kan faktiskt betraktas så som hopplöst i sin totala brist på sammanhållande funktion - och det är naturligtvis trist och tråkigt för naturen att reproducera sådan asymmetrisk smörja.
 
Om man vill vara riktigt snäll kan man påstå att jag i bästa (och sällsynta fall) kan närma mig det relativt sorliga epitetet "ful/snygg". Men märk väl: jag uttrycker mig mycket försiktigt i den här frågan. Jag håller den låga profil som mitt yttre kräver.
 
Måste diskutera den uppkomna problematiken med min hustru (förlåt: sambo, vi lever dessvärre i synd) när hon finner sig tillstädes i morgon. Akut brevbärarvarning på det här när jag granskar det på nära håll.
 
Lite rockstjärnestuk på killen. Ja, nu är väl inte begreppet "rockstjärna" så jävla hett och positivt laddat i dessa tider då ungdomen är infekterad av housebaciller och annat trams. Det är andra drivmedel i tanken nuförtiden. Vi tar oss fram med hjälp av lågoktanigt bränsle av sämre kvalité. Rent musikaliskt hackar vår samtid betänkligt.
 
Tycker jag.
 
Och det har jag väl rätt att tycka. Och de andra (främst de fräcka och identitetssökande ungdomsmänniskorna) har rätt att tycka att Avicii är det bästa som uppfunnits sedan bakmaskinen. Det är så det ska vara. Människan är skapt till att söka andra stigar än vad föregående variant har trampat upp. Naturens gång. Evolution. Uppror. Förkastelse av tidigare värdegrunder. Und so weiter.  
 
Rock tillhör det förgångna. Rock symboliseras av gubbar som döljer flinten bakom konstiga hattar och som gömmer sina svällande, övergödda magar med hjälp av mörka scenkläder mot svart bakgrund. Pojken är således inte rock och han är definitivt inte en slätstruken Avicii.
 
Han är mer...jazz. Han är en cool, tidlös katt som inte låter sig påverkas av trender och ytliga manér. En stilren pojk med det renaste hjärtat och de vackraste ögonen denna sidan evigheten.

En helvetes grann pojk.
Tycker oändligt mycket om den pojken.
Och han har min haka.

Sådeså.

Sjuk spanjor.



Febrig gubbe med dubbelhaka och apart fot på huvudet. Skulle kunna vara en tavla signerad Dali, men det är snarare en tavla signerad yours truly. Oerhört obehaglig bild av mänskligt förfall och överflödig hud i hals- och ansiktsregion. Jag lägger upp den här bilden, inte för att skapa förståelse utan för att föregå med dåligt exempel. 

Bli inte som jag ungdomar. Ta vara på er. Gör det bästa av de små förutsättningar vi människor givs i den stund vi skådar ljuset utanför livmodern. Bli inte som Jonas Waldestål. Undvik det. Gör allt för att inte hamna på en sådan här bild. Dopa er, använd all antibiotika i världen, sälj er själ till djävulen. Det spelar ingen roll, bara ni inte blir som den sorgliga ursäkt till människa ni ser på bilden ovan. Sjuk och ynklig. Däckad i en bakterihärd som han i egenskap av rabiat hypokondriker naturligtvis härleder i rakt nedstigande led till spanska sjukan.
 
Kan också vara pest. Väntar bara in bölder i ljumskarna för att få det verifierat. 

Ta vara på er. Lova mig det.

Amen, bock och tack.

Over and out.

Surrealistisk känsla det här.

Med Fortsatt Snorig Hälsning

Farbror Jonas. 



Usch.

Feber. Förkyld. Hosta. Orkeslös.
En spillra av den manliga man jag är i vanliga fall.

Linda! Badda min panna! Tillkalla prästen!

Det är nära nu...

RSS 2.0