Krönika: Moster Märta.

 
 
 

Jag brukade få sova över hos min moster efter att mamma och pappa hade skilt sig. Pappa jobbade natt och eftersom inga andra lösningar fanns att tillgå ställde moster upp och gav mig tillfälligt husrum. Jag låg på en madrass på golvet och moster låg i en säng som var så hård och stum att min tioåriga kropp skrek av obehag när jag någon gång provade den. Det var svårt att somna där på golvet. Moster snarkade som ingen annan. Höga, utdragna snarkningar som emellanåt upphörde helt och som fick mig att hålla andan i skräckslagen väntan på att de skulle återupptas - för man visste inte, moster var lite till åren kommen och allt kunde hända, det hade jag läst mig till i min redan då hypokondriska jakt på olika sjukdomstillstånd. Men efter några sekunders ödesmättad tystnad drog så snarkningarna äntligen igång och jag kunde andas ut fram till det att nästa stillestånd inträffade minuten senare.

 

I sovrummet fanns en klocka. Ett gammalt väggur av det slag som slår i gonggongen både hel- och halvtimme och tickar ljudligt däremellan. Det var en magnifik symfoni som spelades upp för mig där i sängkammaren under nätter då jag egentligen skulle sova men istället låg vaken och räknade ändlösa sekunder. Jag funderade på hur länge en människa kunde vara utan luft och omkring mig vibrerade rummet av distinkta och okända ljud. Jag tyckte hemskt mycket om min moster och jag vet att hon tyckte mycket om mig. Ibland fick jag en puss på kinden. Pussen stacks och den luktade svagt av snus. "Hon rakar sig", påstod mamma med ett snett leende, "och snuset kan hon inte dölja fast hon försöker." Jag trodde henne och ändå inte.

 

I trappuppgången till mosters lägenhet fanns en ledstång som var alldeles len och blankpolerad efter många års användning. Jag brukade hålla i den och blunda hela vägen upp till det våningsplan där moster bodde. Först där släppte jag och öppnade ögonen. Det luktade gott i trappuppgången. På nedre botten låg en frisörsalong där det spelades dansbandsmusik och vägg i vägg låg en prydnadsbutik som hade stora porslinshundar i skyltfönstret. Jag ville verkligen ha en av de där hundarna. Särskilt den som föreställde en dalmatiner. Den såg nästan levande ut. Mosters tv hade roliga knappar som man bara behövde nudda för att byta kanal. Jag behövde inte trycka in dem som jag var tvungen att göra hemma. Hon hade alltid en skål med godis framme. Hon bakade kakor som smälte i munnen och till kakorna drack vi kaffe som hon kokade på spisen. Det godaste kaffe jag någonsin smakat. Jag saknar min moster. Jag saknar till och med ljudet av hennes farligt oregelbundna snarkningar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0