Krönika: Ljudlig nostalgi.

 

 

Farbror Waldestål ligger i sängen med datorn i knät. Uppkrupen bland puffade kuddar och fluffiga täcken försöker han med tafflig pekfingervals nedteckna några fängslande rader att skicka till lokaltidningens redaktion. Det går trögt. Långa arbetsdagar har tagit ut sin rätt och den kreativa hjärnhalva som vanligtvis står honom bi verkar för dagen ha doppats i bedövande eter. Han stirrar i taket efter inspiration när ett ljud utifrån gatan tränger sig innanför sovrumsväggarna: ”TRRRRR...” Och igen: ”TRRRRR...” Omisskännligt. Ettrigt och intensivt. Från en moped. Fast lite dovare nu, för ungdomsmänniskan som leker ”Easy Rider” i glesbygd har tvingats peta i en lägre växel för att inte braka in i den bastanta betongsugga som står placerad vid slutet av återvändsgatan.

 

Ljud väcker minnen och minnen väcker nostalgi, och jag hamnar allt oftare i situationer där nostalgin tar rejäla nacksving och sedan vägrar släppa taget fastän jag tydligt visar att de intensiva tillbakablickarna framkallar andningssvårigheter. Det är en välsignad förbannelse, en lustfylld pina, och jag antar att det hela grundar sig i det faktum att jag inom loppet av ett år fyller fyrtio. Det är först nu som nostalgin verkligen börjar genomsyras av insikten i hur kort en levnad är och hur fort den tid man har blivit tilldelad rinner ut i intet.

 

”TRRRRR...” Det välbekanta ljudet från mopeder. Farbror Waldestål stirrar i taket och med ens är det 1987. Han är tretton och sitter på bänken utanför pappersaffären mitt i byn, den med fullständiga godisrättigheter och tvivelaktigt videofilmsutbud. Det är han, Mathias, Gunnar, Kristian, en Mathias till och med största sannolikhet även några Håkan och Anders som sitter där på bänken som är översållad av små bristfälliga poem som de och andra fjuniga och hormonstinna individer med möda karvat in med nycklar och pennknivar. "Adde was here" och "Puch Dakota fårever" är några av de mer rumsrena försöken till hällristningar i trä.


Novemberregnet ökar i styrka och på andra sidan vägen, på torget, tar någon skydd i telefonkiosken med den krossade rutan. ”TRRRRR...” Mopederna far kors och tvärs över gatan och de unga gossarna i stentvättade jeansjackor och trendriktiga hockeyfrillor pratar livligt vidare om sådant som pojkar i den åldern alltid har pratat om. De sitter där på bänken och slösar på vad i deras ögon verkar vara en outsinlig förmögenhet av världslig tid. 1987 är en evighet bort. Det känns som igår. Mopeden accelererar förbi betongsuggan vid slutet av återvändsgatan och farbror Waldestål börjar  hamra på tangenterna. Det är ändå fan vad tiden går.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0