Krönika: Glassig nöd.

 
Jag sitter på en av de färgsprakande soffor som står uppställda lite här och var i den överdimensionerade gallerian. Jämte mig sitter utsjasade själar som har tröttnat på shopping i affärer som lurar lönen av intet ont anande flanörer fortare än vad en testosteronladdad och bloddopad Johann Mühlegg tillryggalägger en femmil. Vi är en brokig skara människor som sitter där på soffan och blickar ut genom fönster som vetter mot det allt annat än upplyftande parkeringsområdet. Vi är en aning bleka och rödnästa. Andfådda och en smula uppgivna. Vi är som folk är mest när vardagskostymen hänger småskrynklig över slokande vinteraxlar. I mitt knä sitter dottern och försöker få i sig en glass som är rikligt preparerad med grovkornigt lakritsströssel. Det är en procedur där betoningen ligger på ”försöker”. Glassen rinner över bägarens kanter och med glassen följer strösslet och allt hamnar i mina kupade händer. Jag rycker i fickorna efter servetter som inte finns, och medan mina fingrar går på jakt efter föremål med uppsugningsförmåga påpekar dottern att hon minsann är kissnödig och genast måste få utlopp för sina naturliga behov. Det börjar forma sig till panik där på det färggranna sätet som är utplacerat för oss som känner att tillvaron i gallerian är lite stressande och pressande. 

 

Jag tittar upp från det lilla kaos som har skapats omkring mig och jag låter en bedjande blick glida över mina soffkamrater i hopp om att någon av dem ska komma till undsättning med ett papper eller två. De reagerar med att snabbt sänka hakan och försvinna in i uppslagna gratistidningar och mobilskärmar. Jag inser att här finns ingen hjälp att få. Samtliga håller bekväm distans till mina besvärligheter. Och det är väl egentligen inget märkligt med det. Inte heller i ett större perspektiv. Man har liksom nog med sig själv.

 

Det här med att vara människa och upprätthålla erforderlig fasad är ingen lätt uppgift. Dyra räkningar ska betalas, drygt arbete måste utföras så att dyra räkningar kan betalas, hem ska köpas och rustas upp för lånade pengar och nya bilar ska glänsa på uppfarten. Det är en stressande och pressande tillvaro i gallerian såväl som i samhället, inte tu tal om annat. Och när det höga priset för att framstå i respektabel dager väl är betalat finns varken ork eller kraft kvar att undsätta medmänniskor som har hamnat i nöd. Var och en får klara sig själv. Så är den moderna tidens självupptagna melodi orkestrerad, och jag, precis som de flesta andra, väljer sorgligt nog att nynna med i den mollstänkta refrängen trots att det gnisslar betänkligt i både öron och själ.    

    


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0