Krönika: Testbild.

 
 
En tidig söndag satt jag i vår soffa och följde sömnigt ett av de morgonprogram som sänds ut till oss medborgare. En kavalkad av allehanda inslag passerade revy och det jobbades hårt för att få fram en lagom härlig stämning som skulle tilltala den allmänhet som satt vid platta tv-apparater och som så sakteliga försökte bryta sig ur nattens grepp. Det lagades mat som kallades "freeesch", det visades upp kläder som hängde oroväckande löst på pinnsmala modeller (vilka inte verkade ha fått njuta en ordentlig måltid sedan de gick i kommunal förskola). Det diskuterades inredningstips, film, musik och premiärer med välrenommerade prominenter ur olika skrån som i direktsändningens obarmhärtiga ljus ängsligt bevakade sina positioner som allvetande bedömare av landets vardagsestetiska och kulturella utbud.
 
Det var en torftig underhållning som bjöds mellan frukost och elvakaffe och jag var på väg att stänga av när min son uppenbarade sig i dörröppningen. Trött och rufsig stod han en stund och vajade på de för åldern karakteristiskt smala och kalvliknande benen innan han gick ut i köket och hämtade sig en tallrik fil. Han slog sig ner i soffan, han frågade vad jag tittade på och jag svarade att jag inte riktigt visste, men att jag antog att det var ett program där vuxna människor berättade för andra människor vad som var rätt och riktigt att tycka om. ”Det är väl ungefär som du gör när du säger att housemusik är uselt , pappa”, sa sonen och det var ju en högst berättigad iakttagelse att redovisa för den kritiske fadern som satt i soffan och raljerade över hur en liten klick människor är utsedda att agera smakråd åt en hel befolkning. 
 
Av någon anledning har vi ett oerhört behov av att låta andra människor diktera villkoren för hur våra liv ska levas: vi lagar samma ”freeescha” mat som tv-kockarna säger att vi ska göra, vi draperar oss i de textilier som modeoraklen påstår är en ren nödvändighet för att vi ska mäkta med att överleva just den årstiden, vi tittar på de filmer och lyssnar på den musik som ett fåtal recensenter anser att man bör uppskatta för att vara kvalitetsmedveten. Vi inreder våra hem i samma opersonliga och slätstrukna stil som inredningsmagasinen förespråkar och som grannen redan har gjort. Ja, alla utom jag då, förstås. Jag är min egen kompass och låter mig inte ledas längsmed någon upplogad fåra. Skulle aldrig falla mig in. Flockmentaliteten är så djupt rotad. Vi tillbringar stor del av vaken tid med att vrida och vända på oss själva för att passa in. Vad jag ska äta ikväll, undrar ni? Vet inte riktigt än, känner mig lite osäker i just den frågan, måste kolla med Per Morberg först.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0