Krönika: Moster Märta.

 
 
 

Jag brukade få sova över hos min moster efter att mamma och pappa hade skilt sig. Pappa jobbade natt och eftersom inga andra lösningar fanns att tillgå ställde moster upp och gav mig tillfälligt husrum. Jag låg på en madrass på golvet och moster låg i en säng som var så hård och stum att min tioåriga kropp skrek av obehag när jag någon gång provade den. Det var svårt att somna där på golvet. Moster snarkade som ingen annan. Höga, utdragna snarkningar som emellanåt upphörde helt och som fick mig att hålla andan i skräckslagen väntan på att de skulle återupptas - för man visste inte, moster var lite till åren kommen och allt kunde hända, det hade jag läst mig till i min redan då hypokondriska jakt på olika sjukdomstillstånd. Men efter några sekunders ödesmättad tystnad drog så snarkningarna äntligen igång och jag kunde andas ut fram till det att nästa stillestånd inträffade minuten senare.

 

I sovrummet fanns en klocka. Ett gammalt väggur av det slag som slår i gonggongen både hel- och halvtimme och tickar ljudligt däremellan. Det var en magnifik symfoni som spelades upp för mig där i sängkammaren under nätter då jag egentligen skulle sova men istället låg vaken och räknade ändlösa sekunder. Jag funderade på hur länge en människa kunde vara utan luft och omkring mig vibrerade rummet av distinkta och okända ljud. Jag tyckte hemskt mycket om min moster och jag vet att hon tyckte mycket om mig. Ibland fick jag en puss på kinden. Pussen stacks och den luktade svagt av snus. "Hon rakar sig", påstod mamma med ett snett leende, "och snuset kan hon inte dölja fast hon försöker." Jag trodde henne och ändå inte.

 

I trappuppgången till mosters lägenhet fanns en ledstång som var alldeles len och blankpolerad efter många års användning. Jag brukade hålla i den och blunda hela vägen upp till det våningsplan där moster bodde. Först där släppte jag och öppnade ögonen. Det luktade gott i trappuppgången. På nedre botten låg en frisörsalong där det spelades dansbandsmusik och vägg i vägg låg en prydnadsbutik som hade stora porslinshundar i skyltfönstret. Jag ville verkligen ha en av de där hundarna. Särskilt den som föreställde en dalmatiner. Den såg nästan levande ut. Mosters tv hade roliga knappar som man bara behövde nudda för att byta kanal. Jag behövde inte trycka in dem som jag var tvungen att göra hemma. Hon hade alltid en skål med godis framme. Hon bakade kakor som smälte i munnen och till kakorna drack vi kaffe som hon kokade på spisen. Det godaste kaffe jag någonsin smakat. Jag saknar min moster. Jag saknar till och med ljudet av hennes farligt oregelbundna snarkningar.


Krönika: Glassig nöd.

 
Jag sitter på en av de färgsprakande soffor som står uppställda lite här och var i den överdimensionerade gallerian. Jämte mig sitter utsjasade själar som har tröttnat på shopping i affärer som lurar lönen av intet ont anande flanörer fortare än vad en testosteronladdad och bloddopad Johann Mühlegg tillryggalägger en femmil. Vi är en brokig skara människor som sitter där på soffan och blickar ut genom fönster som vetter mot det allt annat än upplyftande parkeringsområdet. Vi är en aning bleka och rödnästa. Andfådda och en smula uppgivna. Vi är som folk är mest när vardagskostymen hänger småskrynklig över slokande vinteraxlar. I mitt knä sitter dottern och försöker få i sig en glass som är rikligt preparerad med grovkornigt lakritsströssel. Det är en procedur där betoningen ligger på ”försöker”. Glassen rinner över bägarens kanter och med glassen följer strösslet och allt hamnar i mina kupade händer. Jag rycker i fickorna efter servetter som inte finns, och medan mina fingrar går på jakt efter föremål med uppsugningsförmåga påpekar dottern att hon minsann är kissnödig och genast måste få utlopp för sina naturliga behov. Det börjar forma sig till panik där på det färggranna sätet som är utplacerat för oss som känner att tillvaron i gallerian är lite stressande och pressande. 

 

Jag tittar upp från det lilla kaos som har skapats omkring mig och jag låter en bedjande blick glida över mina soffkamrater i hopp om att någon av dem ska komma till undsättning med ett papper eller två. De reagerar med att snabbt sänka hakan och försvinna in i uppslagna gratistidningar och mobilskärmar. Jag inser att här finns ingen hjälp att få. Samtliga håller bekväm distans till mina besvärligheter. Och det är väl egentligen inget märkligt med det. Inte heller i ett större perspektiv. Man har liksom nog med sig själv.

 

Det här med att vara människa och upprätthålla erforderlig fasad är ingen lätt uppgift. Dyra räkningar ska betalas, drygt arbete måste utföras så att dyra räkningar kan betalas, hem ska köpas och rustas upp för lånade pengar och nya bilar ska glänsa på uppfarten. Det är en stressande och pressande tillvaro i gallerian såväl som i samhället, inte tu tal om annat. Och när det höga priset för att framstå i respektabel dager väl är betalat finns varken ork eller kraft kvar att undsätta medmänniskor som har hamnat i nöd. Var och en får klara sig själv. Så är den moderna tidens självupptagna melodi orkestrerad, och jag, precis som de flesta andra, väljer sorgligt nog att nynna med i den mollstänkta refrängen trots att det gnisslar betänkligt i både öron och själ.    

    


Krönika: Ljudlig nostalgi.

 

 

Farbror Waldestål ligger i sängen med datorn i knät. Uppkrupen bland puffade kuddar och fluffiga täcken försöker han med tafflig pekfingervals nedteckna några fängslande rader att skicka till lokaltidningens redaktion. Det går trögt. Långa arbetsdagar har tagit ut sin rätt och den kreativa hjärnhalva som vanligtvis står honom bi verkar för dagen ha doppats i bedövande eter. Han stirrar i taket efter inspiration när ett ljud utifrån gatan tränger sig innanför sovrumsväggarna: ”TRRRRR...” Och igen: ”TRRRRR...” Omisskännligt. Ettrigt och intensivt. Från en moped. Fast lite dovare nu, för ungdomsmänniskan som leker ”Easy Rider” i glesbygd har tvingats peta i en lägre växel för att inte braka in i den bastanta betongsugga som står placerad vid slutet av återvändsgatan.

 

Ljud väcker minnen och minnen väcker nostalgi, och jag hamnar allt oftare i situationer där nostalgin tar rejäla nacksving och sedan vägrar släppa taget fastän jag tydligt visar att de intensiva tillbakablickarna framkallar andningssvårigheter. Det är en välsignad förbannelse, en lustfylld pina, och jag antar att det hela grundar sig i det faktum att jag inom loppet av ett år fyller fyrtio. Det är först nu som nostalgin verkligen börjar genomsyras av insikten i hur kort en levnad är och hur fort den tid man har blivit tilldelad rinner ut i intet.

 

”TRRRRR...” Det välbekanta ljudet från mopeder. Farbror Waldestål stirrar i taket och med ens är det 1987. Han är tretton och sitter på bänken utanför pappersaffären mitt i byn, den med fullständiga godisrättigheter och tvivelaktigt videofilmsutbud. Det är han, Mathias, Gunnar, Kristian, en Mathias till och med största sannolikhet även några Håkan och Anders som sitter där på bänken som är översållad av små bristfälliga poem som de och andra fjuniga och hormonstinna individer med möda karvat in med nycklar och pennknivar. "Adde was here" och "Puch Dakota fårever" är några av de mer rumsrena försöken till hällristningar i trä.


Novemberregnet ökar i styrka och på andra sidan vägen, på torget, tar någon skydd i telefonkiosken med den krossade rutan. ”TRRRRR...” Mopederna far kors och tvärs över gatan och de unga gossarna i stentvättade jeansjackor och trendriktiga hockeyfrillor pratar livligt vidare om sådant som pojkar i den åldern alltid har pratat om. De sitter där på bänken och slösar på vad i deras ögon verkar vara en outsinlig förmögenhet av världslig tid. 1987 är en evighet bort. Det känns som igår. Mopeden accelererar förbi betongsuggan vid slutet av återvändsgatan och farbror Waldestål börjar  hamra på tangenterna. Det är ändå fan vad tiden går.

 


Krönika: Testbild.

 
 
En tidig söndag satt jag i vår soffa och följde sömnigt ett av de morgonprogram som sänds ut till oss medborgare. En kavalkad av allehanda inslag passerade revy och det jobbades hårt för att få fram en lagom härlig stämning som skulle tilltala den allmänhet som satt vid platta tv-apparater och som så sakteliga försökte bryta sig ur nattens grepp. Det lagades mat som kallades "freeesch", det visades upp kläder som hängde oroväckande löst på pinnsmala modeller (vilka inte verkade ha fått njuta en ordentlig måltid sedan de gick i kommunal förskola). Det diskuterades inredningstips, film, musik och premiärer med välrenommerade prominenter ur olika skrån som i direktsändningens obarmhärtiga ljus ängsligt bevakade sina positioner som allvetande bedömare av landets vardagsestetiska och kulturella utbud.
 
Det var en torftig underhållning som bjöds mellan frukost och elvakaffe och jag var på väg att stänga av när min son uppenbarade sig i dörröppningen. Trött och rufsig stod han en stund och vajade på de för åldern karakteristiskt smala och kalvliknande benen innan han gick ut i köket och hämtade sig en tallrik fil. Han slog sig ner i soffan, han frågade vad jag tittade på och jag svarade att jag inte riktigt visste, men att jag antog att det var ett program där vuxna människor berättade för andra människor vad som var rätt och riktigt att tycka om. ”Det är väl ungefär som du gör när du säger att housemusik är uselt , pappa”, sa sonen och det var ju en högst berättigad iakttagelse att redovisa för den kritiske fadern som satt i soffan och raljerade över hur en liten klick människor är utsedda att agera smakråd åt en hel befolkning. 
 
Av någon anledning har vi ett oerhört behov av att låta andra människor diktera villkoren för hur våra liv ska levas: vi lagar samma ”freeescha” mat som tv-kockarna säger att vi ska göra, vi draperar oss i de textilier som modeoraklen påstår är en ren nödvändighet för att vi ska mäkta med att överleva just den årstiden, vi tittar på de filmer och lyssnar på den musik som ett fåtal recensenter anser att man bör uppskatta för att vara kvalitetsmedveten. Vi inreder våra hem i samma opersonliga och slätstrukna stil som inredningsmagasinen förespråkar och som grannen redan har gjort. Ja, alla utom jag då, förstås. Jag är min egen kompass och låter mig inte ledas längsmed någon upplogad fåra. Skulle aldrig falla mig in. Flockmentaliteten är så djupt rotad. Vi tillbringar stor del av vaken tid med att vrida och vända på oss själva för att passa in. Vad jag ska äta ikväll, undrar ni? Vet inte riktigt än, känner mig lite osäker i just den frågan, måste kolla med Per Morberg först.

RSS 2.0