Krönika: Sovrumsbekymmer.

 

Vissa nätter har vi ett överskott av armar och ben i dubbelsängen. Det tillkommer folk och fä ju längre natten lider. När vi två blir femton, liksom. Men det vore mig fjärran att klaga på hur det förhåller sig. I själva verket är det ganska angenämt och det påverkar inte min sömn i särskild utsträckning eftersom jag så sällan sover ändå. "Kan det kanske bero på att du ha en massa barn i sängen, Jonas, det där lilla missförhållandet att du inte sover som sig bör?" skyndar sig nu beskäftig vän av ordning att påpeka med förnumstigt eftertryck.

 

Kära vän av ordning: svaret på frågan är ett rungande nej. Min dåliga sömn är ett resultat av ett livslångt ointresse för nattlig vila. Härom har jag berättat i en tidigare krönika och vi ska inte ödsla tid på att reprisera det resonemanget. Låt oss bara helt kort konstatera att barnen icke bär någon skuld för min insomnia. Den är helt och hållet självförvållad. Ibland, när även katten har sökt sig till sängvärmen, blir det som så att fyrabarnspappan får en mycket begränsad yta att breda ut sin med åren allt tyngre och bredare lekamen på. Om man tänker sig att sängen är Sydamerika så är jag Chile där längst ut på vänsterkanten. En kuperad och medelålders landmassa som förtvivlat försöker klamra sig fast vid sin kontinent. Icke sällan tar jag spjärn med armar och ben mot golvet för att på så vis hålla mig kvar i den familjära värmen. Ett flertal gånger har mina krafter sinat och jag har rasat rakt ner i laminaten. Ett gubbigt landslide i glesbygd. Olycksfall i arbetet förekommer dessvärre. Det får man acceptera även om det är ett fenomen som bereder pappan viss smärta när det inträffar.

 

Men om jag mot alla fysikaliska lagar lyckas hålla mig på plats, om styrkan trots allt står mig bi, då ligger jag där med vidöppna ögon och funderar på ditt och datt. Låter tankarna fara som de vill. I sällsynta fall fladdrar en billyktas sken genom den nedrullade persiennen, men allt som oftast är det mörkt. Moheda bjuder inte sina medborgare något utsvävande nattliv. Endast den tunga andhämtningen från sängens övriga befolkning kan höras. Dova suckar och  försiktiga snarkningar vaggar mig till ro där jag ligger med halva kroppen utanför sängen och liknar Chile. Jag vet med mig att snart nog kommer krampen smygande och då far jag ofelbart i golvet med en kraftig duns. Men nog är det värt det ändå. Nog är det värt ett par rejäla och ömmande blåmärken att (om än under korta och fysiskt ansträngande perioder) få ta del av den mest unika och bästa värmekällan av dem alla, nämligen den som strömmar ur en överbefolkad och barnrik dubbelsäng.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0