Krönika: Farlig vinterlek.

 

Så här års är det är många som drar till fjälls. Där åks det på skidor och på andra platta ting som kallas "brädor". Ben bryts, hälsenor går av och hjärnceller lämnar sina kontor när coverband spelar upp till lustiger dans på tillställningar där svensken kastar sin blyghet i en gammal säck. Men glädjen till trots är det synnerligen farligt att befinna sig i snöiga backar. Det vet jag själv av ytterst bitter erfarenhet.

 

Under det sena åttiotalet hände det sig nämligen att vår klass var på friluftsdag i den lilla smålandsbacke som lockar mången hugad och amatörmässig alpinist i vintertid. Själv var jag inte alls intresserad av att utnyttja de snöiga förutsättningarna till Stenmarks-inspirerad verksamhet. Istället satt jag småsur, tunt jeansklädd och fastfrusen i en snödriva tillsammans med några likasinnade kamrater och försökte upprätthålla någon form av sedan länge flyktad värdighet. Ett tiotal meter bort visade sig emellertid min kompis Kristian (en denimrebell, som jag) helt oväntat bära på slumrande ambitioner inom fältet vintersport. Helt plötsligt stod han i backen med ett par lånade "Elan" på fötterna, redo att kasta sig utför den hiskeliga branten. Vi andra jeansklädda individer hann knappt uppfatta vad som var på väg att ske. Med gapande fågelholksmunnar såg vi hur Kristian lutade sig framåt och fick fart på den lånade utrustningen. Hastigheten ökade våldsamt och vi var just på väg att resa oss från vår exil i snöhögen för att ta upp en spontan applåd när vi insåg att Kristian för all del kunde åka rakt fram på ett nästan proffsigt vis, men att det dessvärre verkade vara skralt med kunskaper i att ta ut svängar i sidled. Kristian skrek. Vi skrek. Alla skrek, och hade det funnits risk för laviner i den snöfattiga småländska backen skulle sankt bernhardshundar och konjakskaggar varit behövliga inslag i den katastrof som utspelade sig rakt framför våra skräckslaget uppspärrade tonårsögon.

 

Kristian överlevde med en hårsmån. Vi följde spåren och halvvägs till Alvesta hittade vi honom där han stod och kramade livet ur en högrest tall. Skidor och pjäxor satt fortfarande som gjutna på hans värkande fötter, tårar hade frusit på hans genomskinligt vita kinder och tungan hängde som en köttig istapp mellan de blå läpparna. Det tog en halv termin innan alla leder tinat upp så pass att han kunde börja fungera någorlunda normalt igen.

 

Tag denna lilla berättelse som en svidande lärdom, medborgare. Undvik vintersport. Sälj era skidor. Bränn era brädor. Lås dörren i september och öppna den först när aprilsolen viskar ömma löften om snöfri vår. Lova mig det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0