Krönika: Bikt i örtagård.


 

Jag och barnen satt på bänken under körsbärsträdet. Det var i början av juni och vår trädgård svämmade över av den blomsterprakt som är den första sommarmånadens absoluta signum. Fåglarna kvittrade, solen sken, de första getingarna flög yrvakna runt våra huvuden och det var gott att leva i en värld som tycktes bli grönare för var sekund som saktmodigt passerade. Vi satt där på bänken och jag försökte på olika vis roa mina ungar med de små verbala och fysiska utspel jag gärna praktiserar och som oftast mynnar ut i mängder av befriande skratt.

 

Nja... Nu överdriver jag. Så förbannat roligt är det nu inte när jag försöker skoja till det bland bekanta och obekanta, med det hör saken till att slänga sig med lite för bra självförtroende i de här sammanhangen. Skrattar man tillräckligt högt åt sina egna kvickheter överröstar man omgivningens tunga och uppgivna suckar och förblir lyckligt ovetande om hur tråkig man i själva verket är. Jag satt som sagt i vår trädgård, med tankarna långtifrån vardagens alla problem och gjorde mig redo att låta ännu en humoristisk bomb brisera när min son lutade sig mot sin äldre syster och viskade: ”Pappa är inte som en vanlig pappa, han är mer som ett barn som mamma måste ta hand om … han är lite som vi är.” Jag höjde genast mitt pekfinger och var på väg att barskt förmana pojken när det slog mig att den lille kanaljen till viss del hade rätt. Inte på så vis att deras mor måste byta blöjor på mig eller mata mig med smaklösa sörjor från små glasburkar, utan att jag mer är som ett barn i största allmänhet.

 

Jag blir nog aldrig vuxen i ordets rätta bemärkelse. Jag känner mig inte alls bekväm med den realitet som gör gällande att jag tillhör den övermogna delen av mänskligheten. Jag vandrar runt i min bubbla och blir förvånad varje gång det ligger en räkning i brevlådan som ska betalas. Av mig! Jag som är så liten! Och när det börjar talas om semesterresor blir jag glad och förväntansfull tills jag inser att det tydligen är jag som ska ordna med planering och alla praktiska detaljer. ”Men...”, mumlar jag med gråten i halsen, ”är det inte någon vuxen som ska ta ansvar för det här? Det måste väl finnas någon med fullständiga betyg och genomgången pubertet bakom sig som kan kliva fram i frågan?” Med det sagt vandrar jag ut i trädgården, sätter mig på bänken, samlar ungarna omkring mig och sedan skojar jag mig åter barnsligt glad. Där och då glömmer jag vardagens vedermödor samtidigt som jag oförsiktigt nog låter solen bränna sönder den flint som markerar att den barndom jag klamrar mig fast vid dessvärre har flytt sin kos för längesedan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0