Krönika: Sovrumsbekymmer.

 

Vissa nätter har vi ett överskott av armar och ben i dubbelsängen. Det tillkommer folk och fä ju längre natten lider. När vi två blir femton, liksom. Men det vore mig fjärran att klaga på hur det förhåller sig. I själva verket är det ganska angenämt och det påverkar inte min sömn i särskild utsträckning eftersom jag så sällan sover ändå. "Kan det kanske bero på att du ha en massa barn i sängen, Jonas, det där lilla missförhållandet att du inte sover som sig bör?" skyndar sig nu beskäftig vän av ordning att påpeka med förnumstigt eftertryck.

 

Kära vän av ordning: svaret på frågan är ett rungande nej. Min dåliga sömn är ett resultat av ett livslångt ointresse för nattlig vila. Härom har jag berättat i en tidigare krönika och vi ska inte ödsla tid på att reprisera det resonemanget. Låt oss bara helt kort konstatera att barnen icke bär någon skuld för min insomnia. Den är helt och hållet självförvållad. Ibland, när även katten har sökt sig till sängvärmen, blir det som så att fyrabarnspappan får en mycket begränsad yta att breda ut sin med åren allt tyngre och bredare lekamen på. Om man tänker sig att sängen är Sydamerika så är jag Chile där längst ut på vänsterkanten. En kuperad och medelålders landmassa som förtvivlat försöker klamra sig fast vid sin kontinent. Icke sällan tar jag spjärn med armar och ben mot golvet för att på så vis hålla mig kvar i den familjära värmen. Ett flertal gånger har mina krafter sinat och jag har rasat rakt ner i laminaten. Ett gubbigt landslide i glesbygd. Olycksfall i arbetet förekommer dessvärre. Det får man acceptera även om det är ett fenomen som bereder pappan viss smärta när det inträffar.

 

Men om jag mot alla fysikaliska lagar lyckas hålla mig på plats, om styrkan trots allt står mig bi, då ligger jag där med vidöppna ögon och funderar på ditt och datt. Låter tankarna fara som de vill. I sällsynta fall fladdrar en billyktas sken genom den nedrullade persiennen, men allt som oftast är det mörkt. Moheda bjuder inte sina medborgare något utsvävande nattliv. Endast den tunga andhämtningen från sängens övriga befolkning kan höras. Dova suckar och  försiktiga snarkningar vaggar mig till ro där jag ligger med halva kroppen utanför sängen och liknar Chile. Jag vet med mig att snart nog kommer krampen smygande och då far jag ofelbart i golvet med en kraftig duns. Men nog är det värt det ändå. Nog är det värt ett par rejäla och ömmande blåmärken att (om än under korta och fysiskt ansträngande perioder) få ta del av den mest unika och bästa värmekällan av dem alla, nämligen den som strömmar ur en överbefolkad och barnrik dubbelsäng.


Krönika: Farlig vinterlek.

 

Så här års är det är många som drar till fjälls. Där åks det på skidor och på andra platta ting som kallas "brädor". Ben bryts, hälsenor går av och hjärnceller lämnar sina kontor när coverband spelar upp till lustiger dans på tillställningar där svensken kastar sin blyghet i en gammal säck. Men glädjen till trots är det synnerligen farligt att befinna sig i snöiga backar. Det vet jag själv av ytterst bitter erfarenhet.

 

Under det sena åttiotalet hände det sig nämligen att vår klass var på friluftsdag i den lilla smålandsbacke som lockar mången hugad och amatörmässig alpinist i vintertid. Själv var jag inte alls intresserad av att utnyttja de snöiga förutsättningarna till Stenmarks-inspirerad verksamhet. Istället satt jag småsur, tunt jeansklädd och fastfrusen i en snödriva tillsammans med några likasinnade kamrater och försökte upprätthålla någon form av sedan länge flyktad värdighet. Ett tiotal meter bort visade sig emellertid min kompis Kristian (en denimrebell, som jag) helt oväntat bära på slumrande ambitioner inom fältet vintersport. Helt plötsligt stod han i backen med ett par lånade "Elan" på fötterna, redo att kasta sig utför den hiskeliga branten. Vi andra jeansklädda individer hann knappt uppfatta vad som var på väg att ske. Med gapande fågelholksmunnar såg vi hur Kristian lutade sig framåt och fick fart på den lånade utrustningen. Hastigheten ökade våldsamt och vi var just på väg att resa oss från vår exil i snöhögen för att ta upp en spontan applåd när vi insåg att Kristian för all del kunde åka rakt fram på ett nästan proffsigt vis, men att det dessvärre verkade vara skralt med kunskaper i att ta ut svängar i sidled. Kristian skrek. Vi skrek. Alla skrek, och hade det funnits risk för laviner i den snöfattiga småländska backen skulle sankt bernhardshundar och konjakskaggar varit behövliga inslag i den katastrof som utspelade sig rakt framför våra skräckslaget uppspärrade tonårsögon.

 

Kristian överlevde med en hårsmån. Vi följde spåren och halvvägs till Alvesta hittade vi honom där han stod och kramade livet ur en högrest tall. Skidor och pjäxor satt fortfarande som gjutna på hans värkande fötter, tårar hade frusit på hans genomskinligt vita kinder och tungan hängde som en köttig istapp mellan de blå läpparna. Det tog en halv termin innan alla leder tinat upp så pass att han kunde börja fungera någorlunda normalt igen.

 

Tag denna lilla berättelse som en svidande lärdom, medborgare. Undvik vintersport. Sälj era skidor. Bränn era brädor. Lås dörren i september och öppna den först när aprilsolen viskar ömma löften om snöfri vår. Lova mig det.


Krönika: Bikt i örtagård.


 

Jag och barnen satt på bänken under körsbärsträdet. Det var i början av juni och vår trädgård svämmade över av den blomsterprakt som är den första sommarmånadens absoluta signum. Fåglarna kvittrade, solen sken, de första getingarna flög yrvakna runt våra huvuden och det var gott att leva i en värld som tycktes bli grönare för var sekund som saktmodigt passerade. Vi satt där på bänken och jag försökte på olika vis roa mina ungar med de små verbala och fysiska utspel jag gärna praktiserar och som oftast mynnar ut i mängder av befriande skratt.

 

Nja... Nu överdriver jag. Så förbannat roligt är det nu inte när jag försöker skoja till det bland bekanta och obekanta, med det hör saken till att slänga sig med lite för bra självförtroende i de här sammanhangen. Skrattar man tillräckligt högt åt sina egna kvickheter överröstar man omgivningens tunga och uppgivna suckar och förblir lyckligt ovetande om hur tråkig man i själva verket är. Jag satt som sagt i vår trädgård, med tankarna långtifrån vardagens alla problem och gjorde mig redo att låta ännu en humoristisk bomb brisera när min son lutade sig mot sin äldre syster och viskade: ”Pappa är inte som en vanlig pappa, han är mer som ett barn som mamma måste ta hand om … han är lite som vi är.” Jag höjde genast mitt pekfinger och var på väg att barskt förmana pojken när det slog mig att den lille kanaljen till viss del hade rätt. Inte på så vis att deras mor måste byta blöjor på mig eller mata mig med smaklösa sörjor från små glasburkar, utan att jag mer är som ett barn i största allmänhet.

 

Jag blir nog aldrig vuxen i ordets rätta bemärkelse. Jag känner mig inte alls bekväm med den realitet som gör gällande att jag tillhör den övermogna delen av mänskligheten. Jag vandrar runt i min bubbla och blir förvånad varje gång det ligger en räkning i brevlådan som ska betalas. Av mig! Jag som är så liten! Och när det börjar talas om semesterresor blir jag glad och förväntansfull tills jag inser att det tydligen är jag som ska ordna med planering och alla praktiska detaljer. ”Men...”, mumlar jag med gråten i halsen, ”är det inte någon vuxen som ska ta ansvar för det här? Det måste väl finnas någon med fullständiga betyg och genomgången pubertet bakom sig som kan kliva fram i frågan?” Med det sagt vandrar jag ut i trädgården, sätter mig på bänken, samlar ungarna omkring mig och sedan skojar jag mig åter barnsligt glad. Där och då glömmer jag vardagens vedermödor samtidigt som jag oförsiktigt nog låter solen bränna sönder den flint som markerar att den barndom jag klamrar mig fast vid dessvärre har flytt sin kos för längesedan.


RSS 2.0