Krönika.

 
 

Söndag i början av oktober. Regn mot rutan och mörker som trycker sig in i varje por. En surrande luftvärmepump. Knäppande element och en ensam fluga som stöter sig trött mot köksfönstret. Den fasettögda överlevaren har överlevt sig själv, men om det är den ovetande där den kämpar sin meningslösa kamp mot genomskinligt glas. Sommaren försvinner i backspegeln. Minnet av evighetslånga junidagar ter sig allt otydligare i konturerna när kalla höstmorgnar ger frost och rykande andedräkt då den svullna gubbnäsan motvilligt sticks utanför dörren.

 

Flugan stöter oförtrutet vidare och jag står och steker köttbullar. Det stänker på händer och armar. Det svider. Fläkten rasslar olycksbådande. Jag skakar stekpannan och en stor droppe fett lösgör sig från det välsmakande sällskapet i pannan och landar på mina nyinköpta byxor. Den landar mjukt och sprider omedelbart ut sig till en taggig blomma som kommer att ge tvättmaskinen en rejäl match. Köket sjuder av liv. Ungarna jagar varandra genom rummen. Det skriks, det bråkas och det bjuds på glosor som skulle få den mest verbala borstbindare att rodna blygt. Sambon plockar tvätt och är mitt uppe i det krävande projekt som i förlängningen leder till att det vilda kavalleri - som just håller på att utsätta tv-rummet för den brända jordens taktik – under måndagsmorgonen kan inta sina läroanstalter iförda rena persedlar och blänkande tandrader.

 

Mitt i allt det här börjar tankarna fara. De vanliga. De som jag brukar ägna mig åt när mitt understundom oroliga sinne får fritt spelrum. Förebråelser. Varför fullföljde jag inte mina studier? Jag kunde ha blivit något. Följt av ett kanske. Ett försiktigt möjligtvis. Alternativa vägval fladdrar förbi. Saknad. Mamma och pappa. Ständigt närvarande. Sorgen som en glödgad krok i köttet. Tänker på fotot jag hittade. Äldsta dottern när hon var fem. Leende i hallen. I januari fyller hon fjorton. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Hypokondrin. Rädslan för att dö. Rädslan för att inte få vara här när barnen växer upp. Pappas tidiga infarkt spökar. Ett lite förhöjt blodtryck kastar vedträn på den sprakande oroshärden. Vad som helst kan hända och händer. Nästa år fyller jag fyrtio. Nyss var jag fjorton. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Ett skrik hejdar de galopperande tankegångarna. Yngsta dottern har ramlat. Hon gråter. Hon sätter sig i mitt knä, mitt på fettfläcken som ser ut som blomma. Jag tröstar henne. Hon viskar ”jag älskar dig, pappa”. Och på en söndag, i början av kalla och ogästvänliga oktober, blir jag varm i hela kroppen och skjuter tacksamt alla grubblerier åt sidan.    



(Publicerad i Smålandsposten)  


RSS 2.0