Novembertankar.

Den 14:e augusti 2007 fick min dotter diabetes, den 18:e dog min pappa. Det var en jävla månad.


Pappas bortgång var väntad men outtalad. Dold bakom en bedräglig strimma hopp som lurat oss långt längre än vi ville och kunde erkänna. Dotterns diabetes var en chock utan förmildrande omständigheter. Min älskade pappa var borta och bedövad av insikten och förgiftad av den skarpa sjukhusdoften gick jag vilse bland vita väggar, korridorer, kulvertar och rum som alla liknade varandra; alltmedan en sjuårig liten flicka kämpade mot det okända och hemska som slagit rot i hennes kropp. Hennes mamma var där. Hon var där på barnavdelningen och var så fantastisk som bara hon kan vara. En klippa utan sprickor, stabil nog att stå emot vad som helst. Det var hos henne vi sökte tröst och skydd. 

Det är tre år sedan nu. Vi har lärt oss att leva med sjukdomen. Det är det man måste göra. Man måste lära sig leva med något som så totalt omkullkastar vardagen, något som sprättar upp alla invanda mönster. Tanken på att mitt barn bär på en kronisk sjukdom som leder till döden om den går obehandlad skrämmer mig bortom all sans och vett. Vissa nätter drunknar jag i rädsla för alla komplikationer, för allt som kan tillstöta om det oförutsedda inträffar. Det är en lömsk sjukdom. Man kan aldrig släppa uppmärksamheten. Rutiner måste följas. Den finns med hela tiden. Dygnet runt. Aldrig någon vila från den förrädiske Herr Diabetes. 

Ibland undrar jag vad hon tänker på när hon tittar rakt framför sig med mina gröna ögon. Hon är lik mig till sinnet. Blyg. Grubblande. Introvert. Funderar sönder det som borde vara självklart. Lägger pussel med livet på ett sätt som inte borde ligga en tioåring till last. Jag önskar att jag kunde hitta de rätta orden, den magiska formel som förklarar varför just hon blev drabbad. Jag önskar att min hand på hennes kind kunde få allt att bli bra igen. Men så fungerar det inte i livet, bara i de sagor hon redan förlorat intresse för. Puberteten lurar runt hörnet. Hennes pappa har nog märkt tendenser. Hans närvaro är inte lika önskvärd som den en gång var. Han är pinsam i varje rörelse trots alla sina goda föresatser. Pappa ser och pappa förstår, fastän motvilligt så förstår han. 

Trots alla farhågor så vet jag att hon kommer att klara allt. Det finns inga gränser. Hon är intelligent, temperamentsfull och begåvad med ett utseende som får mig att överväga ett faderskapstest. Inget kommer att stoppa henne. Min fina dotter. Min modiga, fina dotter. 
Ikväll när alla andra sover pussar jag min vackra äldsta dotter god natt och önskar hennes förbannade diabetes åt helvete.

Jag älskar dig Sofie.
Pappa.

(Publicerad i Smålandsposten)


RSS 2.0