Tandborste och trasiga ting.

Här har jag anlagt en modellmin. Jag är himla fin.

Det behövs inte mycket för att en gubbe i min ålder ska bli lite spak och illamående den där dagen efter man blandade sig en liten drink (eller grogg som vi väljer att benämna giftet här i glesbygd). Torr i munnen och aningen tung i huvudet. Men det var man väl inte ensam om igår, gudbevars! Det låg väl utslagna nyårsfirare och dreglade i var och varannan buske, mumlande nyårslöften som de lyckas hålla ända fram till det att den grå vardagens bultande huvudvärk reducerar alla självutnämnda hälsoprofeters fagra tal om uppryckning och åtstramning till ett nollställt intet och midjemåtten åter börjar tala om för det spända skärpet att nu är det dags att släppa till ytterligare ett utstansat hål.

Det här återkommande spektaklet är naturligtvis ett elände i sig, men vad värre är att min tandborste har försvunnit. Den är puts väck och någon har (som min lilla pappa brukade uttrycka det) bajsat i min mun. Smakar bedrövligt. Riktigt otäckt. En mix av skaldjur, chips, lök och något annat som jag inte vet vad det är och egentligen inte heller vill veta. Jag tror att vi gör bäst i att inte forska vidare i ämnet. Men tandborsten är borta och det gör mig lite orolig och ångestfylld. Man vill ha sin tandborste, liksom. Man är van vid att låta dess fåtaliga och spretiga strån göra sitt arbete mellan det alltmer glipande tandköttet och de blottade rötterna. Tråkigt att tandborsten har försvunnit. Den är grå och har ett blått band kring midjan; bra och nödvändig information om nu någon mot förmodan skulle snubbla över den. Skicka den till mig. Jag bor på Barrvägen i byn som glömdes för längesedan. Bara att lägga paketet på posten. Det kommer säkert fram vad det lider. 

Jodå. Idag är det grått ute. Förtvivlat grått och uppgivet. Får uppstötningar orsakade av depression bara jag tittar ut i trädgården. Jordkällaren ligger inbäddad i ett brunt, sörjigt och om varandra flerfaldigt överlappande lager av löv och vattensjuk jord. Vid ingången står det en ledsen tomte lutad mot den grovbarkiga björken. Den röda luvan har bleknat och han vet att han spelat ut sin roll för den här gången. Ett år till nästa gång som scenen är hans. En permitterad glädjespridare på dekis. Han ser faktiskt lika ledsen ut som jag känner mig. Grått och dystert. Förbannade januari.  
 
Tomtens vita skägg kan skönjas till vänster om björken.

I övrigt har jag kommit fram till att allt är sönder. Bilen är sönder. Min mobiltelefon är sönder. DVD:n är sönder. Datorn är sönder. Dammsugaren är sönder. Altanen ruttnar och i trädgården ligger, av någon okänd anledning, en miljon rester av sandleksaker som är sönder. Allt är sönder och det är ingen bra start på det nya året. Man vill att saker och ting ska vara i toppskick när man ger sig ut på nya äventyr. Inte fan ger sig Ola Skinnarmo ut på isen med en trasig släde? Inte hoppade väl Neil Armstrong ner på månen med hål i dräkten? Nä, det hade ju varit direkt tokigt. Så gör man inte. Man ser till att saker och ting är hela och pålitliga. Men så icke jag. Jag vandrar runt här i min lilla värld av trasiga ting och vet inte alls vad jag ska göra åt saken. Handfallen och uppgiven, som vanligt.
 
Neil i förhoppningsvis tät dräkt.
 
 
Ola med förhoppningsvis hel pulka.
 

För är det något man kan lita på när ett nytt år har bläddrats fram i kalendern och man är en smula osäker på hur framtiden kommer att te sig så är att det Jonas Waldestål fortfarande, och för all framtid, förblir sitt vanliga, neurotiska jag med svag tro på sig själv och sitt eget kunnande. En liten pojke som gått vilse i en hårig mans kropp. Det kan vi finna förtröstan i när tungsinnet faller på och snålblåsten viner kring knutarna. Min förvirrade existens inger hopp. Paradoxalt och härligt nog kan vi konstatera så här mitt i veckan!

Sådeså!

Jag älskar er!

Kram! 



 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0