Resfeber.



Sitter och tittar efter resor på internätet. Fattar ingenting. Det ser relativt billigt ut om man bortser från alla avgifter som tillkommer längsmed vägen. Oerhört många avgifter verkar det vara om man tar sig tid att gräva djupare i det sanka träsket.

Jag vill åka till London. Har alltid velat åka dit. Har aldrig blivit av. Det blir sällan det för Waldestål. Men det vet vi redan om och jag ser ingen anledning att tjata mig blå i ansiktet om det för det har jag redan gjort. Ville åka till London innan jag var förmögen att formulera min önskan i ord. Har alltid varit fascinerad av just den där miljön. Tror det är Sherlock Holmes fel att min längtans låga brunnit så starkt och intensivt. Eller fel och fel...det är väl egentligen bra att det brinner om man har vett att ta tillvara på brasan.

Nu börjar även barnen uttrycka en vilja att ta sig till den där huvudstaden vid Themsen. Men jag fattar som sagt ingenting. Det är tydligen som så att man kan gå in på intääärnätsaaaajter som presenterar ett färdigt upplägg som man med några enkla knapptryckningar kan acceptera om man anser att de är ekonomiskt, praktiskt och orkesmässigt överkomliga. Men det är så mycket att tänka på ändå, tycker jag. Det är bagage och det är transport till och från flygplatser och det är blinkande stadsljus och det är konstiga taxibilar som kör på fel sida av vägen och det är hotell som ser konstiga ut och det finns säkert inget svenskt kaffe att tillgå på rummet. Kommer vi överhuvudtaget ihåg hur man gör sig förstådd på det engelska språket? Dessutom vi är ju så förtvivlat många i familjen. Hur fan ska man kunna hålla reda på alla dessa ungar? Och framförallt: hur i helvete ska familjen kunna hålla reda på mig i en metropol av sådan storlek?

Nja, jag vet inte, jag... Kanske bäst att stanna hemma. Vid närmare eftertanke har vi väl det bra här. Tryggt och så. Nära till ICA och brevlådan utanför huset. Finns så mycket annat vi kan göra för pengarna. Köpa mat på ICA till exempel. Det verkar omständigt, det här med att resa utanför femtioskyltarna. Och eftersom det är jag som är den sammanhållande länken som tydligen ska styra upp projektet finns det en överhängande risk att allt slutar i fiasko och lös pannkaka.

Men man ska aldrig säga aldrig! En vacker dag är det jag som sitter fast i tullen för att någon ljusskygg person stoppat heroin i mitt handbagage. Blinkande ljusrör i taket, kala vita väggar, gummihandskar, kalla fingrar i mumindalen och hela det övriga kittet. The full treatment. Och kommer man nu trots allt inte iväg i det verkliga livet finns det säkert utförliga beskrivningar och fina bilderböcker om London på Kumla-anstaltens bibliotek. Resa i tanken ska vara minst lika fint, det...har jag hört.

Kram.

Er tillgivne globetrotter:

Farbror Jonas.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0