Explosioner.

Tog en promenad till affären. Provianterade. För utan bil får man gå, rätt man vill det eller inte. Nu vill jag oftast gå, det krävs bara att jag kommer över lathetströskeln så får mina fötter en sådan ryslig fart att det nästan går över i komik när jag rusar fram längs Mohedas mörka gator på väg mot affär eller dylikt. Med två stora kassar, en i vardera hand för att uppnå balans, och på farsartat snabba fötter traskade jag åter mot hemmet. När jag gick förbi järnaffären uppmärksammade min känsliga näsa en bekant doft. Jag stannade, stod där med den stora snoken rakt upp i luften och sniffade som en blodhund. Jo, visst kände jag igen doften. Jag kände igen den alldeles förfärligt mycket. Begärligt drog jag enkom genom näsan i mig några djupa andetag. Och där och då förde någon ansvarig för hur mitt minne fungerar hastigt i en överväxel och det exploderade framför ögonen.

Det luktade exakt som det schampo vi juniorer någon gång under våren 1990 sålde till förmån för Mohedas fotbollsförening. Ja, de andra kanske sålde, vi (främst pappa Lars) köpte upp hela min andel eftersom jag inte vågade knacka dörr i grannskapet. Min entreprenörsanda har aldrig riktigt lyckats konkurrera ut den blyga delen av min personlighet. Därmed hade vi en årsförbukning av idrottsbefrämjande schampo att tillgå hemma i garderoben. Som tur väl var luktade schampot gott. Det såg inte mycket ut för världen med sin vita flaska med Moheda IF:s emblem på, men det bidrog till att min smala tonårskropp och min långa, fylliga frisyr under ett års tid kom att lukta förnämligt.

Just den där doften är förknippad med så många känslor. Femton på väg mot sexton. Snart sluta nian. Förälskad i den där tjejen. (På avstånd, naturligtvis, något annat var otänkbart.) Musikaliskt uppvaknande. En vansklig vandring på ett emotionellt gungfly. Men en vandring som ändå gav upphov till ett relativt behagligt och ångestfritt pirr i magen. Man mådde väl och det var mestadels glada tankar man plockade med sig när man om kvällen la sig i den obäddade sängen.

Omedelbart efter det att jag hade identifierat doften började en låt snurra i huvudet. Den är ledmotiv för just den här tiden. En smått ekivok dänga som var än mer utmanande och övertydlig i sin ursprungsversion. Men det var den här varianten som jag under några vårmånader 1990 slet ut på skivtallriken där hemma i det stökiga pojkrummet på Storgatan 6.

Fantastiskt fin bit. Får fortfarande rysningar när jag hör den. Ikväll sjöng jag den hela vägen hem med en tung kasse i vardera hand för att hitta rätt balans i den vuxna tillvaron. Älskar den här jävla låten. Underbar ungdomsouvertyr.

Ren magi. Tack.

Kram.



       

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0