En ovänlig begåvning.

 



Jag har en tveksam begåvning som jag kan luta mig mot när åskan går och världen håller på att rämna. En oförutsägbar ledsagare på livets väg som trots sin påfrestande och ihärdiga beständighet ändå fyller mig med en underlig form av trygghet. Det är en begåvning som i mångt och mycket definierar vem jag är och det finns inte många jordlevande varelser som kan konkurrera med mig när det kommer till att mäta krafter på just den här arenan. I den här grenen är jag en fullt utblommad talang, en mästares mästare, väl värd alla ord av tröstande vänlighet som kommer mig till del när min omgivning konstaterat att jag ånyo hamnat i ett prekärt läge som kräver sympatiyttringar av alla de slag.


Den här gåtfulla presentationen väcker naturligtvis en enorm nyfikenhet bland frukosterande smålänningar med prasslig morgontidning i hand och frasig ostfralla i mun. Vad kan det vara för egenskap som förtjänar en skriftlig genomgång mitt mellan nyhetsspäckade sidor av högre dignitet? Jo, det är nämligen som så att jag har en alldeles förfärlig fallenhet för otur. Otur med stort O. Jag behöver inte ens anstränga mig för att hamna i situationer där jag plötsligt står med foten i den enda hundlorten i kommunen. Finns det, mot förmodan, en vaken geting i januari sticker den självfallet mig, gärna i ögat eller någon annanstans där det ger ordentliga besvär och ihållande smärta. Det är så det är. Jag kan liksom inte ändra på hur det förhåller sig. Den bil som vi för några år sedan inhandlade (med säljarens lismande tal om dess fantastiska duglighet ringande i öronen) har sedan den rullade ut ur firmans lokaler varit ett ständigt och kostsamt orosmoment. Dyrbara haverier en gång i månaden. Nu är den saligt insomnad i en trasig växellåda. Saknad av ingen och med ett eftermäle infekterat av bittra minnen. (O)vännen Otur tog min hand och grinade mig försmädligt i ansiktet varje gång jag betalade de återkommande verkstadsräkningarna.

Precis nyss, när jag var på väg nedför trappan för en liten kaffepaus i skrivandet, halkade jag med mina varma ullstrumpor på det tredje trappsteget från marknivå och fick till en riktigt tjusig vurpa som höll på att kosta mig några brutna ben. När jag låg där på hallgolvet, med blicken i taket och försökte pressa ett revben på plats, kom det återigen för mig att även om det inte alltid är så kul att det sällan går så bra är det ändå roligt att vara bäst på något även om det inte är något bra. Det gäller således att ta tillvara på de få begåvningar man har, tänkte Jonas Waldestål i osedvanligt positiv anda och kände samtidigt en sömnig geting landa på ögonlocket.

(Publicerad i Smålandsposten)

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0