En ovänlig begåvning.

 



Jag har en tveksam begåvning som jag kan luta mig mot när åskan går och världen håller på att rämna. En oförutsägbar ledsagare på livets väg som trots sin påfrestande och ihärdiga beständighet ändå fyller mig med en underlig form av trygghet. Det är en begåvning som i mångt och mycket definierar vem jag är och det finns inte många jordlevande varelser som kan konkurrera med mig när det kommer till att mäta krafter på just den här arenan. I den här grenen är jag en fullt utblommad talang, en mästares mästare, väl värd alla ord av tröstande vänlighet som kommer mig till del när min omgivning konstaterat att jag ånyo hamnat i ett prekärt läge som kräver sympatiyttringar av alla de slag.


Den här gåtfulla presentationen väcker naturligtvis en enorm nyfikenhet bland frukosterande smålänningar med prasslig morgontidning i hand och frasig ostfralla i mun. Vad kan det vara för egenskap som förtjänar en skriftlig genomgång mitt mellan nyhetsspäckade sidor av högre dignitet? Jo, det är nämligen som så att jag har en alldeles förfärlig fallenhet för otur. Otur med stort O. Jag behöver inte ens anstränga mig för att hamna i situationer där jag plötsligt står med foten i den enda hundlorten i kommunen. Finns det, mot förmodan, en vaken geting i januari sticker den självfallet mig, gärna i ögat eller någon annanstans där det ger ordentliga besvär och ihållande smärta. Det är så det är. Jag kan liksom inte ändra på hur det förhåller sig. Den bil som vi för några år sedan inhandlade (med säljarens lismande tal om dess fantastiska duglighet ringande i öronen) har sedan den rullade ut ur firmans lokaler varit ett ständigt och kostsamt orosmoment. Dyrbara haverier en gång i månaden. Nu är den saligt insomnad i en trasig växellåda. Saknad av ingen och med ett eftermäle infekterat av bittra minnen. (O)vännen Otur tog min hand och grinade mig försmädligt i ansiktet varje gång jag betalade de återkommande verkstadsräkningarna.

Precis nyss, när jag var på väg nedför trappan för en liten kaffepaus i skrivandet, halkade jag med mina varma ullstrumpor på det tredje trappsteget från marknivå och fick till en riktigt tjusig vurpa som höll på att kosta mig några brutna ben. När jag låg där på hallgolvet, med blicken i taket och försökte pressa ett revben på plats, kom det återigen för mig att även om det inte alltid är så kul att det sällan går så bra är det ändå roligt att vara bäst på något även om det inte är något bra. Det gäller således att ta tillvara på de få begåvningar man har, tänkte Jonas Waldestål i osedvanligt positiv anda och kände samtidigt en sömnig geting landa på ögonlocket.

(Publicerad i Smålandsposten)

 

 


Explosioner.

Tog en promenad till affären. Provianterade. För utan bil får man gå, rätt man vill det eller inte. Nu vill jag oftast gå, det krävs bara att jag kommer över lathetströskeln så får mina fötter en sådan ryslig fart att det nästan går över i komik när jag rusar fram längs Mohedas mörka gator på väg mot affär eller dylikt. Med två stora kassar, en i vardera hand för att uppnå balans, och på farsartat snabba fötter traskade jag åter mot hemmet. När jag gick förbi järnaffären uppmärksammade min känsliga näsa en bekant doft. Jag stannade, stod där med den stora snoken rakt upp i luften och sniffade som en blodhund. Jo, visst kände jag igen doften. Jag kände igen den alldeles förfärligt mycket. Begärligt drog jag enkom genom näsan i mig några djupa andetag. Och där och då förde någon ansvarig för hur mitt minne fungerar hastigt i en överväxel och det exploderade framför ögonen.

Det luktade exakt som det schampo vi juniorer någon gång under våren 1990 sålde till förmån för Mohedas fotbollsförening. Ja, de andra kanske sålde, vi (främst pappa Lars) köpte upp hela min andel eftersom jag inte vågade knacka dörr i grannskapet. Min entreprenörsanda har aldrig riktigt lyckats konkurrera ut den blyga delen av min personlighet. Därmed hade vi en årsförbukning av idrottsbefrämjande schampo att tillgå hemma i garderoben. Som tur väl var luktade schampot gott. Det såg inte mycket ut för världen med sin vita flaska med Moheda IF:s emblem på, men det bidrog till att min smala tonårskropp och min långa, fylliga frisyr under ett års tid kom att lukta förnämligt.

Just den där doften är förknippad med så många känslor. Femton på väg mot sexton. Snart sluta nian. Förälskad i den där tjejen. (På avstånd, naturligtvis, något annat var otänkbart.) Musikaliskt uppvaknande. En vansklig vandring på ett emotionellt gungfly. Men en vandring som ändå gav upphov till ett relativt behagligt och ångestfritt pirr i magen. Man mådde väl och det var mestadels glada tankar man plockade med sig när man om kvällen la sig i den obäddade sängen.

Omedelbart efter det att jag hade identifierat doften började en låt snurra i huvudet. Den är ledmotiv för just den här tiden. En smått ekivok dänga som var än mer utmanande och övertydlig i sin ursprungsversion. Men det var den här varianten som jag under några vårmånader 1990 slet ut på skivtallriken där hemma i det stökiga pojkrummet på Storgatan 6.

Fantastiskt fin bit. Får fortfarande rysningar när jag hör den. Ikväll sjöng jag den hela vägen hem med en tung kasse i vardera hand för att hitta rätt balans i den vuxna tillvaron. Älskar den här jävla låten. Underbar ungdomsouvertyr.

Ren magi. Tack.

Kram.



       

Resfeber.



Sitter och tittar efter resor på internätet. Fattar ingenting. Det ser relativt billigt ut om man bortser från alla avgifter som tillkommer längsmed vägen. Oerhört många avgifter verkar det vara om man tar sig tid att gräva djupare i det sanka träsket.

Jag vill åka till London. Har alltid velat åka dit. Har aldrig blivit av. Det blir sällan det för Waldestål. Men det vet vi redan om och jag ser ingen anledning att tjata mig blå i ansiktet om det för det har jag redan gjort. Ville åka till London innan jag var förmögen att formulera min önskan i ord. Har alltid varit fascinerad av just den där miljön. Tror det är Sherlock Holmes fel att min längtans låga brunnit så starkt och intensivt. Eller fel och fel...det är väl egentligen bra att det brinner om man har vett att ta tillvara på brasan.

Nu börjar även barnen uttrycka en vilja att ta sig till den där huvudstaden vid Themsen. Men jag fattar som sagt ingenting. Det är tydligen som så att man kan gå in på intääärnätsaaaajter som presenterar ett färdigt upplägg som man med några enkla knapptryckningar kan acceptera om man anser att de är ekonomiskt, praktiskt och orkesmässigt överkomliga. Men det är så mycket att tänka på ändå, tycker jag. Det är bagage och det är transport till och från flygplatser och det är blinkande stadsljus och det är konstiga taxibilar som kör på fel sida av vägen och det är hotell som ser konstiga ut och det finns säkert inget svenskt kaffe att tillgå på rummet. Kommer vi överhuvudtaget ihåg hur man gör sig förstådd på det engelska språket? Dessutom vi är ju så förtvivlat många i familjen. Hur fan ska man kunna hålla reda på alla dessa ungar? Och framförallt: hur i helvete ska familjen kunna hålla reda på mig i en metropol av sådan storlek?

Nja, jag vet inte, jag... Kanske bäst att stanna hemma. Vid närmare eftertanke har vi väl det bra här. Tryggt och så. Nära till ICA och brevlådan utanför huset. Finns så mycket annat vi kan göra för pengarna. Köpa mat på ICA till exempel. Det verkar omständigt, det här med att resa utanför femtioskyltarna. Och eftersom det är jag som är den sammanhållande länken som tydligen ska styra upp projektet finns det en överhängande risk att allt slutar i fiasko och lös pannkaka.

Men man ska aldrig säga aldrig! En vacker dag är det jag som sitter fast i tullen för att någon ljusskygg person stoppat heroin i mitt handbagage. Blinkande ljusrör i taket, kala vita väggar, gummihandskar, kalla fingrar i mumindalen och hela det övriga kittet. The full treatment. Och kommer man nu trots allt inte iväg i det verkliga livet finns det säkert utförliga beskrivningar och fina bilderböcker om London på Kumla-anstaltens bibliotek. Resa i tanken ska vara minst lika fint, det...har jag hört.

Kram.

Er tillgivne globetrotter:

Farbror Jonas.
 
 

Tandborste och trasiga ting.

Här har jag anlagt en modellmin. Jag är himla fin.

Det behövs inte mycket för att en gubbe i min ålder ska bli lite spak och illamående den där dagen efter man blandade sig en liten drink (eller grogg som vi väljer att benämna giftet här i glesbygd). Torr i munnen och aningen tung i huvudet. Men det var man väl inte ensam om igår, gudbevars! Det låg väl utslagna nyårsfirare och dreglade i var och varannan buske, mumlande nyårslöften som de lyckas hålla ända fram till det att den grå vardagens bultande huvudvärk reducerar alla självutnämnda hälsoprofeters fagra tal om uppryckning och åtstramning till ett nollställt intet och midjemåtten åter börjar tala om för det spända skärpet att nu är det dags att släppa till ytterligare ett utstansat hål.

Det här återkommande spektaklet är naturligtvis ett elände i sig, men vad värre är att min tandborste har försvunnit. Den är puts väck och någon har (som min lilla pappa brukade uttrycka det) bajsat i min mun. Smakar bedrövligt. Riktigt otäckt. En mix av skaldjur, chips, lök och något annat som jag inte vet vad det är och egentligen inte heller vill veta. Jag tror att vi gör bäst i att inte forska vidare i ämnet. Men tandborsten är borta och det gör mig lite orolig och ångestfylld. Man vill ha sin tandborste, liksom. Man är van vid att låta dess fåtaliga och spretiga strån göra sitt arbete mellan det alltmer glipande tandköttet och de blottade rötterna. Tråkigt att tandborsten har försvunnit. Den är grå och har ett blått band kring midjan; bra och nödvändig information om nu någon mot förmodan skulle snubbla över den. Skicka den till mig. Jag bor på Barrvägen i byn som glömdes för längesedan. Bara att lägga paketet på posten. Det kommer säkert fram vad det lider. 

Jodå. Idag är det grått ute. Förtvivlat grått och uppgivet. Får uppstötningar orsakade av depression bara jag tittar ut i trädgården. Jordkällaren ligger inbäddad i ett brunt, sörjigt och om varandra flerfaldigt överlappande lager av löv och vattensjuk jord. Vid ingången står det en ledsen tomte lutad mot den grovbarkiga björken. Den röda luvan har bleknat och han vet att han spelat ut sin roll för den här gången. Ett år till nästa gång som scenen är hans. En permitterad glädjespridare på dekis. Han ser faktiskt lika ledsen ut som jag känner mig. Grått och dystert. Förbannade januari.  
 
Tomtens vita skägg kan skönjas till vänster om björken.

I övrigt har jag kommit fram till att allt är sönder. Bilen är sönder. Min mobiltelefon är sönder. DVD:n är sönder. Datorn är sönder. Dammsugaren är sönder. Altanen ruttnar och i trädgården ligger, av någon okänd anledning, en miljon rester av sandleksaker som är sönder. Allt är sönder och det är ingen bra start på det nya året. Man vill att saker och ting ska vara i toppskick när man ger sig ut på nya äventyr. Inte fan ger sig Ola Skinnarmo ut på isen med en trasig släde? Inte hoppade väl Neil Armstrong ner på månen med hål i dräkten? Nä, det hade ju varit direkt tokigt. Så gör man inte. Man ser till att saker och ting är hela och pålitliga. Men så icke jag. Jag vandrar runt här i min lilla värld av trasiga ting och vet inte alls vad jag ska göra åt saken. Handfallen och uppgiven, som vanligt.
 
Neil i förhoppningsvis tät dräkt.
 
 
Ola med förhoppningsvis hel pulka.
 

För är det något man kan lita på när ett nytt år har bläddrats fram i kalendern och man är en smula osäker på hur framtiden kommer att te sig så är att det Jonas Waldestål fortfarande, och för all framtid, förblir sitt vanliga, neurotiska jag med svag tro på sig själv och sitt eget kunnande. En liten pojke som gått vilse i en hårig mans kropp. Det kan vi finna förtröstan i när tungsinnet faller på och snålblåsten viner kring knutarna. Min förvirrade existens inger hopp. Paradoxalt och härligt nog kan vi konstatera så här mitt i veckan!

Sådeså!

Jag älskar er!

Kram! 



 

Underhållningsprogram.

 
Varför i hela friden kan de inte visa något trevligt underhållningsprogram på tv? Något som man kan titta på och få sig ett riktigt gott skratt. Det är så sällan man skrattar nuförtiden. I alla fall hjärtligt och ärligt menat. Få möjlighet att duka fram kaffebrickan och bre sig några goda smörgåsar. Låta sig begravas under prydnadskuddar och mjölkfläckade filtar med familjen samlad omkring sig. Sitta och småfisa till egen oförställd glädje och andras reflexmässiga äckel. Varför sänder de inte något sådant? Något man kan småfisa och ha det hemtrevligt till? 

Ja, varför kan de inte visa något trevligt underhållningsprogram på teveapparaten? Jag bara undrar? De kan väl ha lottodragning direkt i rutan? Det är väl en bra idé om något? Är det inte det, så säg? Små färgglada bollar som rullar runt i en genomskinlig boll och som när de dragits ger miljonvinster till oss som äter tv-smörgås i soffan. Sedan kan man sätta en smörgåsbit i halsen när det visar sig att man mot alla möjliga odds har vunnit just en miljonvinst, och den snett svalda smörgåsbiten föranleder då i sin tur en relativt utdragen kvävningsdöd, som efter mycket om och men resulterar i att man aldrig får njuta av den där miljonvinsten som de små numrerade bollarna gav när de trillade ur den större, genomskinliga bollen. Det hade väl varit trevligt att få sig en smörgåsorsakad kvävningsdöd till livs en kväll som denna?

Eller kanske något program som leds av...ja, kanske Björn Skifs och...Arne Hegerfors? Ja, varför inte. Det är så mysiga killar, båda två. Det kunde röra sig om ett program där man löser korsord med hjälp av olika gamla tv-inslag. Det hade väl varit kul? De båda pojkarna skojar sinsemellan och vi jobbar febrilt på att lösa deras finurliga ordflätor. Sedan, när man har löst korsordet skulle man skicka in svaret till redaktionen genom att lägga ett brev på posten som kommer fram en vecka senare, om man har tur och postväsendet fungerar som det ska. Gud, vad jag är påhittig. Inte klokt vad jag kommer på trevliga uppslag för trevliga underhållningsprogram. Och Hyland, var har han tagit vägen? Hörnan, som var så trevlig. Den kunde de väl sända igen, de kör ju Fångarna på fortet var och varannan kväll. Han är ju så duktig Hyland. Trevlig är han också. 

Och när Hörnan är slut kan de kanske visa en västernfilm? Med hästar och puffror och annat som smäller och livar upp när man sitter där i tv-soffan och äter smörgås som man själv har brett. Ostsmörgås med lite paprika på. Tänk att få se en bredbent John Wayne i för små byxor och fransad väst samtidigt som man försiktigt tuggar på paprikan så att ljudet från den knapriga grönsaken inte överröstar filmens taffliga replikföring. Varför visar de inga trevliga underhållningsprogram på tv för? Som till exempel om man tänker sig en studio som är uppbyggd som ett café där det spelas trallvänlig musik som med enkla medel lockar en svårt ålderstigen (och skadebenägen) publik till dans och där programledarna rör sig likt slagrörda mumier mellan stolar och dukade bord. Kan de inte visa något sådant? Det hade väl varit trevligt? 

Varför i hela friden visar de inga trevliga underhållningsprogram på tv för? Jag bara undrar? Jag finner det obegripligt.

Suck.


RSS 2.0