Fräck fredag.

Det här åt jag när jag kom hem från arbetet. Burksoppa. Gulasch. Oerhört äcklig. Inte ens katten förmådde uppskatta sörjan. Han spottade ut den och fräste ilsket. Detta till trots tänker jag frysa in och äta den vid ett senare tillfälle. Naturligtvis. Jag är smålänning. Fruktansvärt snål. Min snålhet är äckligare än den vidriga gulaschen.
Tack. 


Jag har precis avslutat två veckors skiftarbete. Långa kvällar och tidiga morgnar om vartannat. Det har varit mycket tråkigt. En pina utan ände, vad det understundom verkade. Och trots att mina arbetskamrater Carl och Mikael (duktiga, raska och vackra pojkar med osedvanligt spring i sina hjulbenta glesbygdsspiror) drog det tunga lasset och gjorde sitt absolut yttersta för att skapa trevnad i bullrig och påver miljö så lyckades de inte med konststycket att fullt ut övertyga den utmattade humanisten i skavande blåkläder om arbetets inneboende förträfflighet. Jag kunde liksom icke förmå mig att glädjas över alla de förädlade träprodukter som passerade oändlig revy framför mina vattniga och svullna ögon.
 
Det är icke bra för pojkar (gubbar) med dåligt sömnsinne att vrida och vända på dygn på ett vis som inte ens den värsta rumlare mäktar med ens under ett efterlängtat besök på karnevalen i Rio. Min trötthet har slagit alla tidigare rekord och min päronformade lekamen har kroknat ännu en bit på väg mot 90 graders vinkel. Det svartnar framför ögonen och livet ter sig hopplöst att leva. Sängliggande med förhoppning om att hålla basala kroppsfunktioner i någorlunda fas med vad som i medicinska sammanhang brukar betraktas som koma.    

Men nu har vi alltså helg och det innebär glädje och gamman! Nu kastar vi våra sorger i en gammal säck! Vi tar på oss tyrolerhatten och sjunger käcka sånger samtidigt som vi vandrar i raka och täta familjeled över daggstänkta klintaberg! Ja, jävlar vad vi gör saltomortaler och trycker de vassa klackarna i taket!

Nja...inte riktigt, kanske. Det är väl lite återhållsammare än så. Lite försiktigare steg på väg mot fredagkvällens fullbordan. Man är inte tjugo längre. Långt därifrån. Men även om inte kroppen lyssnar på hjärnans uppfordrande signaler om att sätta slipsen i pannan och dansa latinska danser med torson bar, så finns det ändå, någonstans, en from förhoppning att kvällen åtminstone kommer att erbjuda några små tillfällen då jag känner mig manad att flaxa mina extremiteter i glädjefyllda rörelser av stillsamt yvig karaktär. Och blir det inte på det viset, så får vi väl rätt acceptera det. Ty i morgon är det lördag och trots att jag antagligen kommer att ligga likstel till långt in på dagen anar jag mikroskopiska möjligheter att den värkbrutna kroppen framåt småtimmarna mjukas upp så pass att helgen lik(?)väl kan komma att räddas om så bara för ett ögonblick.

Hoppet är det sista som överger en utmattad och modfälld farbror i glesaste glesbygd.

Nedan följer ett sömnigt kollage som påvisar faran med att beröva sig själv nattlig vila.
 
Håll till godo.
 

Här har jag somnat vid min pärlplatta. Det blev ett himla, himla fint mönster på kinden.

Under kvällsvarden nickade jag till i tagliatellen. Det var kladdigt.

Slutligen fick jag besök av John Blund när jag skulle till att frisera mig en smula. Det blev inte så fint, men annorlunda behöver inte per automatik vara dåligt. Jag har en förmåga att låta min inre skönhet skina igenom den mest motbjudande fasad. 

Sådeså.

Kram.

Styrkekram.

Tack. 

Med vänlig hälsning från farbror Jonas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0