En härlig bildkavalkad i vårens famn.

Våren! Äntligen är hon här! Som vi har väntat bak julgardiner mellan svårartade förkylningar och ångestfyllda kräksjukeattacker! Men nu, nu står vi inför fullbordat faktum - hon är här, den efterlängtade! 

Jonas Waldestål vore inte just Jonas Waldestål om han inte omedelbart tog detta rara tillfälle i akt. Efter det morgonskift som med kuslig effektivitet sugit all livslust ur min smått korpulenta kropp och som definitivt förvandlat mitt rosiga anlete till ett kritvitt bevis på att sömnbrist är ett dödligt verkande gift, fann jag mig vandrande runt i min kuperade trädgård i akt och mening att söka vårtecken varhelst jag dem kunde finna. Jag var glad (lögn), jag var någorlunda fri från hemorrojder (sant) och jag bar samma kläder som jag burit sedan 2009 (en tragisk sanning utan modifikation).

För att fatta det kort så var det en magisk (och dessvärre även en smula dramatisk) eftermiddag som utspelade sig under granar och takåsar i glesaste glesbygd. Jag har svårt att sammanfatta händelseförloppet i ord så därför har jag tagit hjälp av min ekvilibristiska fotokonst för att tydliggöra förhållandena.  


Här har jag precis kommit ut i vårsolen. Jag kisar lite finurligt där jag sitter i min obeskrivligt vackra vardagsmundering. Saven stiger hos både kvinnor och män. Vilken karl. Så himla, himla fin.



Jag tar en promenad på mina ägor och hittar en söt blomma. En lila (blommor är inte min starka sida) och jag kan naturligtvis inte motstå att sniffa lite på detta väldoftande mirakel. Mys. Härligt! Fantastiskt! 


Som den händiga kille jag är börjar jag nästan med ens peka ut de renoveringsobjekt som kommer att uppsluka större delen av min sommar och i detta fall handlar det om ett takbyte på altanen. Jag är mycket förväntansfull.


Dessvärre inser jag relativt fort att jag inte alls är händig, jag är en klåpare med tummen mitt i hand och den tingest som väger tungt i min högra hand är mig i själva verket fullständigt främmande.


Jag blir fruktansvärt besviken eftersom alla mina planer och drömmar plötsligt ter sig ouppnåeliga. Jag lägger mitt skäggiga och bleka aniskte i min bebislena hand och sedan gråter jag bittra tårar samtidigt som jag skriker: "Varför ska det drabba just mig! Varför!"


Då insikten om min oförmåga drabbar mig som ett hammarslag (?!) inträder ett visst mått av galenskap och jag får för mig att jag är modell för någon större kedja som säljer kläder eller andra kommersiellt gångbara ting. 


Jag poserar vidare i mina ohyggligt ful...fina kläder och det bär sig inte bättre än att äldsta dottern uppmärksammar mitt sammanbrott från köksfönstret. För att undvika skvaller och grannars nyfikna ögon... 


...kastar hon sig ut och försöker med våld avbryta min pinsamma föreställning. Jag blir överrumplad och kämpar för att göra mig fri, men i mitt förvirrade tillstånd tar jag några snedsteg och faller snart offer för hennes imponerade styrka och med en kliniskt utförd bensax...


...kastar hon mig i backen under buller och bång. Det hela är mycket olyckligt. Olyckligt och oförlåtligt. Allt detta på grund av att jag drabbades av vårrusiga känslostormar och i en närmast narkotisk berusning trodde mig kunna hantera allehanda underliga verktyg. Ack ve! Det är synd om Jonas Waldestål!  

Nåväl. Här har hon kopplat ett fast grepp om min arm i väntan på att utbildad personal kommer till undsättning. Tvångströja och åtskilliga lugnade medel senare mår jag faktiskt riktigt bra. Cellen är fin, maten är smakrik och permission infaller om ett halvår. Renovering är uppskjuten på obestämd tid Kunde inte ha det bättre! 

Underbart!

Tack! Amen!
 
Ha det gott!




 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0