Återhållsam dans och hysteriskt wailande.



Här sitter jag något otippat och lyssnar på "I Want You Back" med Jackson 5. Svingar min plufsiga överkropp till höger och vänster i ett upphackat mönster som inte kan kallas för rytm ens om den som bedömer saken är utsänd av FN och enbart går i överslätande, demokratiska tankar. Den finns inte i mig, rytmen. Det är hackigt och motbjudande. Det är som om ett motordrivet fordon (kan jag tänka mig, vet inte, har egentligen ingen aning, är ute på oerhört tunn is i min liknelse här) fått fel bensin i sin lilla tank. Då blir det väl en oönskad reaktion, motstånd och stötvisa rörelser? Visst blir det väl så? Ni som begriper er på tändstift och kolvar vet säkert med er att jag inte fullständigt är ute och seglar i det blå, ni övriga får helt enkelt ta mig på orden. Ni får vackert inbilla er att jag vet vad jag talar om trots att jag inte har den blekaste aning.
 
Jo, men så är det alldeles säkert. Ingen mening att fundera mer på den saken. Jag är som ett bensindrivet vrålåk med diesel i tanken. Relativt målande beskrivning. Inte så tokigt, ändå. De få gånger som jag mot bättre vetande försökt röra mig till lite schysst (eller oschysst) musik har jag pinsamt nog hamnat i ett tillstånd av total förnedring. Som tur väl är det här något som jag nästan uteslutande har hållit för mig själv. Jag dansar aldrig offentligt, har aldrig gjort, inte ens under rusdryckers påverkan. Jag är oerhört tacksam över att jag inte intog dansgolv och utförde egenhändigt ihopknåpade ritualer i min ungdom. Det hade varit en fruktansvärt skrämmande upplevelse för alla de stackars medmänniskor som klätt upp sig, betalat dyrt inträde och gjort sig stora och ogrundade förhoppningar om en trevlig kväll.
 
Nä, dansar det gör jag inte. Det får ni mig inte till. Det är för hundar och militärer som min älskade, salige pappa alltid sa. Nu gillade han ju att dansa så det var inte rörande just dans som han uttryckte sig så mustigt, men han gjorde det gärna om mycket annat. Det är sunt att ha distans till saker och ting som anses människovärdigt i den stora allmänhetens ögon. Det är det. Det gäller att betrakta sin samtid och dess åthävor med kritiska ögon. Sannerligen är det så. Nä, dansa det får ni mig aldrig till. Under inga som helst omständigheter. Icke, sa den motsträvige och insiktsfulle Nicke.

Däremot har jag börjat waila. Jag wailar hela tiden. När som helst och i alla sammanhang. Det har faktiskt gått så långt att jag har slutat prata. Jo, jag pratar, men jag säger det jag vill säga i toner som är anfrätta av ett hysteriskt wailande. Kan inte sluta waila. Vill inte sluta waila. Vill jag dig något så säger jag det med en härlig wail. Det kan bli en smula underlig stämning i den lokala ICA-butiken när jag dundrar igång en episk vandring mellan oktaverna vid fruktdisken i syfte att fråga personalen huruvida frukten är färsk och saftig och därmed värd det tiltagna priset:

"ÄäÄÄäÄäÄÄÄäÄEeeeEEeEEEE FFFFRRRUAUAUAUAUAIIIIAAAAkkkkkteÄÄEÄÄAUUN SAAAAIIIIIIIIIUUUUFFFFTIIIIIIIIIIIIAAIAIIIIIUUG IDDAAAAAIIIIIIIIg, YYYYYYYVOOOOOONEEE?

Inledningsvis brukar de titta konstigt på mig, men när jag går upp i slutklämmens crescendo är det inte ett öga torrt i butiken. Jag sjunger så himla, himla fint. Wail i glesbygd. Jag är något av en profet i min lilla hemby. Jodå, så är det. 

Fan tro't.

Men dansar det gör jag icke. ICKE!

Sådeså.

Jag svamlar. Jag är mycket trött. Jobbar skift. Förlåt mig.

Tack. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0