Allt förändras.

 

Ibland tar jag en liten promenad. En sådan där spontan utflykt till fots som man då och då behagar ge sig ut på oavsett om man bor i stad eller glesbygd. Jag tycker om att promenera. Ofta är jag bångstyrig och motvillig när förslaget kommer på tal. ”Jobbigt”, säger jag till mig själv. ”Orkar inte”, fortsätter jag och anlägger en butter min. Men så fort jag fått på mig rätt klädsel och kommit ut på de vägar jag känner så väl försvinner all motvilja raskt.

 

Jag går nästan alltid samma runda. Ner mot centrum, genom gångtunneln, förbi mammas och pappas gamla lägenheter. Jag tittar upp mot deras fönster när jag passerar. Andra blommor, andra gardiner och andra människor som rör sig där inne. Människor jag inte känner lever nu sina liv på de kvadratmeter som förut var mig så bekanta. Allt förändras. Jag går över torget, viker in på kyrkogården och stannar till vid mammas och pappas gravar. Jag pratar lite med dem. Berättar vad jag har gjort sedan sist, säger att barnen mår bra och talar om att vi saknar dem mer än någonsin. Ibland gråter jag en skvätt. Beroende på årstid sopar jag bort snö eller löv från stenarna innan jag går vidare. Allt förändras. Årstider kommer och går. Människor lever och dör.

 

På många av gravstenarna ser jag namn som jag känner igen. Hela den generation som min mamma och pappa tillhörde är på väg att försvinna. Det är en märklig och skrämmande tanke att tänka och det är en märklig och skrämmande känsla att uppleva när man vandrar genom sitt glesbygdssamhälle och tittar i fönster till hus som man en gång bodde i eller kände ägarna till. Eller kände och kände, snarare som mamma och pappa kände, men jag var ju för det mesta med på ett hörn. Fick en karamell om jag hade tur, svarade blygt på tilltal om det ställdes någon fråga. Många av de personer vi brukade stanna och prata med är borta. Nisse som pappa alltid skojade med i affären. Evert med den pionröda näsan och det bullrande skrattet. Ulla på sin cykel.

 

Så många röster har tystnat. Mammas och pappas likaså. När jag var yngre kunde jag vandra runt länge på kyrkogården. Jag jämförde årtal och jag diktade ihop historier om alla de anonyma människor som låg där. Nu är det inte så trivsamt längre. Alltför många av namnen bär ansikten jag känner igen. De talar med röster jag själv har hört. Det sträcks fram karameller jag inte kan greppa, men som jag fortfarande kan känna smaken av. Allt förändras, hinner jag tänka innan jag lämnar kyrkogården och fortsätter min promenad med det förlutna tätt i hälarna och med en stark förnimmelse av ”Kungen av Danmark” på tungan.

(Publicerad i Smålandsposten)

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0