Fräck fredag.

Det här åt jag när jag kom hem från arbetet. Burksoppa. Gulasch. Oerhört äcklig. Inte ens katten förmådde uppskatta sörjan. Han spottade ut den och fräste ilsket. Detta till trots tänker jag frysa in och äta den vid ett senare tillfälle. Naturligtvis. Jag är smålänning. Fruktansvärt snål. Min snålhet är äckligare än den vidriga gulaschen.
Tack. 


Jag har precis avslutat två veckors skiftarbete. Långa kvällar och tidiga morgnar om vartannat. Det har varit mycket tråkigt. En pina utan ände, vad det understundom verkade. Och trots att mina arbetskamrater Carl och Mikael (duktiga, raska och vackra pojkar med osedvanligt spring i sina hjulbenta glesbygdsspiror) drog det tunga lasset och gjorde sitt absolut yttersta för att skapa trevnad i bullrig och påver miljö så lyckades de inte med konststycket att fullt ut övertyga den utmattade humanisten i skavande blåkläder om arbetets inneboende förträfflighet. Jag kunde liksom icke förmå mig att glädjas över alla de förädlade träprodukter som passerade oändlig revy framför mina vattniga och svullna ögon.
 
Det är icke bra för pojkar (gubbar) med dåligt sömnsinne att vrida och vända på dygn på ett vis som inte ens den värsta rumlare mäktar med ens under ett efterlängtat besök på karnevalen i Rio. Min trötthet har slagit alla tidigare rekord och min päronformade lekamen har kroknat ännu en bit på väg mot 90 graders vinkel. Det svartnar framför ögonen och livet ter sig hopplöst att leva. Sängliggande med förhoppning om att hålla basala kroppsfunktioner i någorlunda fas med vad som i medicinska sammanhang brukar betraktas som koma.    

Men nu har vi alltså helg och det innebär glädje och gamman! Nu kastar vi våra sorger i en gammal säck! Vi tar på oss tyrolerhatten och sjunger käcka sånger samtidigt som vi vandrar i raka och täta familjeled över daggstänkta klintaberg! Ja, jävlar vad vi gör saltomortaler och trycker de vassa klackarna i taket!

Nja...inte riktigt, kanske. Det är väl lite återhållsammare än så. Lite försiktigare steg på väg mot fredagkvällens fullbordan. Man är inte tjugo längre. Långt därifrån. Men även om inte kroppen lyssnar på hjärnans uppfordrande signaler om att sätta slipsen i pannan och dansa latinska danser med torson bar, så finns det ändå, någonstans, en from förhoppning att kvällen åtminstone kommer att erbjuda några små tillfällen då jag känner mig manad att flaxa mina extremiteter i glädjefyllda rörelser av stillsamt yvig karaktär. Och blir det inte på det viset, så får vi väl rätt acceptera det. Ty i morgon är det lördag och trots att jag antagligen kommer att ligga likstel till långt in på dagen anar jag mikroskopiska möjligheter att den värkbrutna kroppen framåt småtimmarna mjukas upp så pass att helgen lik(?)väl kan komma att räddas om så bara för ett ögonblick.

Hoppet är det sista som överger en utmattad och modfälld farbror i glesaste glesbygd.

Nedan följer ett sömnigt kollage som påvisar faran med att beröva sig själv nattlig vila.
 
Håll till godo.
 

Här har jag somnat vid min pärlplatta. Det blev ett himla, himla fint mönster på kinden.

Under kvällsvarden nickade jag till i tagliatellen. Det var kladdigt.

Slutligen fick jag besök av John Blund när jag skulle till att frisera mig en smula. Det blev inte så fint, men annorlunda behöver inte per automatik vara dåligt. Jag har en förmåga att låta min inre skönhet skina igenom den mest motbjudande fasad. 

Sådeså.

Kram.

Styrkekram.

Tack. 

Med vänlig hälsning från farbror Jonas.

En härlig bildkavalkad i vårens famn.

Våren! Äntligen är hon här! Som vi har väntat bak julgardiner mellan svårartade förkylningar och ångestfyllda kräksjukeattacker! Men nu, nu står vi inför fullbordat faktum - hon är här, den efterlängtade! 

Jonas Waldestål vore inte just Jonas Waldestål om han inte omedelbart tog detta rara tillfälle i akt. Efter det morgonskift som med kuslig effektivitet sugit all livslust ur min smått korpulenta kropp och som definitivt förvandlat mitt rosiga anlete till ett kritvitt bevis på att sömnbrist är ett dödligt verkande gift, fann jag mig vandrande runt i min kuperade trädgård i akt och mening att söka vårtecken varhelst jag dem kunde finna. Jag var glad (lögn), jag var någorlunda fri från hemorrojder (sant) och jag bar samma kläder som jag burit sedan 2009 (en tragisk sanning utan modifikation).

För att fatta det kort så var det en magisk (och dessvärre även en smula dramatisk) eftermiddag som utspelade sig under granar och takåsar i glesaste glesbygd. Jag har svårt att sammanfatta händelseförloppet i ord så därför har jag tagit hjälp av min ekvilibristiska fotokonst för att tydliggöra förhållandena.  


Här har jag precis kommit ut i vårsolen. Jag kisar lite finurligt där jag sitter i min obeskrivligt vackra vardagsmundering. Saven stiger hos både kvinnor och män. Vilken karl. Så himla, himla fin.



Jag tar en promenad på mina ägor och hittar en söt blomma. En lila (blommor är inte min starka sida) och jag kan naturligtvis inte motstå att sniffa lite på detta väldoftande mirakel. Mys. Härligt! Fantastiskt! 


Som den händiga kille jag är börjar jag nästan med ens peka ut de renoveringsobjekt som kommer att uppsluka större delen av min sommar och i detta fall handlar det om ett takbyte på altanen. Jag är mycket förväntansfull.


Dessvärre inser jag relativt fort att jag inte alls är händig, jag är en klåpare med tummen mitt i hand och den tingest som väger tungt i min högra hand är mig i själva verket fullständigt främmande.


Jag blir fruktansvärt besviken eftersom alla mina planer och drömmar plötsligt ter sig ouppnåeliga. Jag lägger mitt skäggiga och bleka aniskte i min bebislena hand och sedan gråter jag bittra tårar samtidigt som jag skriker: "Varför ska det drabba just mig! Varför!"


Då insikten om min oförmåga drabbar mig som ett hammarslag (?!) inträder ett visst mått av galenskap och jag får för mig att jag är modell för någon större kedja som säljer kläder eller andra kommersiellt gångbara ting. 


Jag poserar vidare i mina ohyggligt ful...fina kläder och det bär sig inte bättre än att äldsta dottern uppmärksammar mitt sammanbrott från köksfönstret. För att undvika skvaller och grannars nyfikna ögon... 


...kastar hon sig ut och försöker med våld avbryta min pinsamma föreställning. Jag blir överrumplad och kämpar för att göra mig fri, men i mitt förvirrade tillstånd tar jag några snedsteg och faller snart offer för hennes imponerade styrka och med en kliniskt utförd bensax...


...kastar hon mig i backen under buller och bång. Det hela är mycket olyckligt. Olyckligt och oförlåtligt. Allt detta på grund av att jag drabbades av vårrusiga känslostormar och i en närmast narkotisk berusning trodde mig kunna hantera allehanda underliga verktyg. Ack ve! Det är synd om Jonas Waldestål!  

Nåväl. Här har hon kopplat ett fast grepp om min arm i väntan på att utbildad personal kommer till undsättning. Tvångströja och åtskilliga lugnade medel senare mår jag faktiskt riktigt bra. Cellen är fin, maten är smakrik och permission infaller om ett halvår. Renovering är uppskjuten på obestämd tid Kunde inte ha det bättre! 

Underbart!

Tack! Amen!
 
Ha det gott!




 

Moheda i ruiner.

Mohedas Skid Row. Baksidan av idyllen. Glesbygd i upplösning.

Här lurar faror bland sönderfallande industrilokaler och bland de ljusskygga individer som befolkar dem.

En gång, innan kapitalet tog sin hand ifrån verksamheten, var det ett blomstrande kvarter där nybyggaranda och utvecklingslusta var de ledord som människor här närmast slaviskt levde efter. En orubblig framtidstro genomsyrade allt och alla. Inget kunde gå fel. Allt skulle vara för evigt. Men något gick fel. Den hand som hade försett invånarna med det bränsle, den värme och den skugga som höll dem vid liv drogs plötsligt undan. Det som tidigare varit givet var som bortblåst. En orkan hade dragit fram. Allt som återstod var kaos, hunger och våldsam desperation. Kvarteret dog. Dess invånare blev levande döda.

Nu är kvarteret en stenöken mitt i den glesbygd i vilken det en gång var ett nav.

Ruinerna sjunker allt djupare ner i den småländska myllan. Knajjjjkare lurar i buskarna. Gamla strejkbrytare byter fotbollsbilder i vattenfyllda källare. Frikyrkopredikanter står i trånga prång och läser högt ur barnlitteratur från sjuttiotalet. Kommunpolitiker bränner sina lätt förvärvade pensioner på den flippermaskin som blev kvar i ett fuktigt omklädningsrum beläget en meter under mark.

Det är en mörk plats. Det är ond plats. Det är en plats där fredagsmys inte förekommer.

Akta er för gamla Ullmans!! Akta er!!

AKTA ER!!

Tack.



Återhållsam dans och hysteriskt wailande.



Här sitter jag något otippat och lyssnar på "I Want You Back" med Jackson 5. Svingar min plufsiga överkropp till höger och vänster i ett upphackat mönster som inte kan kallas för rytm ens om den som bedömer saken är utsänd av FN och enbart går i överslätande, demokratiska tankar. Den finns inte i mig, rytmen. Det är hackigt och motbjudande. Det är som om ett motordrivet fordon (kan jag tänka mig, vet inte, har egentligen ingen aning, är ute på oerhört tunn is i min liknelse här) fått fel bensin i sin lilla tank. Då blir det väl en oönskad reaktion, motstånd och stötvisa rörelser? Visst blir det väl så? Ni som begriper er på tändstift och kolvar vet säkert med er att jag inte fullständigt är ute och seglar i det blå, ni övriga får helt enkelt ta mig på orden. Ni får vackert inbilla er att jag vet vad jag talar om trots att jag inte har den blekaste aning.
 
Jo, men så är det alldeles säkert. Ingen mening att fundera mer på den saken. Jag är som ett bensindrivet vrålåk med diesel i tanken. Relativt målande beskrivning. Inte så tokigt, ändå. De få gånger som jag mot bättre vetande försökt röra mig till lite schysst (eller oschysst) musik har jag pinsamt nog hamnat i ett tillstånd av total förnedring. Som tur väl är det här något som jag nästan uteslutande har hållit för mig själv. Jag dansar aldrig offentligt, har aldrig gjort, inte ens under rusdryckers påverkan. Jag är oerhört tacksam över att jag inte intog dansgolv och utförde egenhändigt ihopknåpade ritualer i min ungdom. Det hade varit en fruktansvärt skrämmande upplevelse för alla de stackars medmänniskor som klätt upp sig, betalat dyrt inträde och gjort sig stora och ogrundade förhoppningar om en trevlig kväll.
 
Nä, dansar det gör jag inte. Det får ni mig inte till. Det är för hundar och militärer som min älskade, salige pappa alltid sa. Nu gillade han ju att dansa så det var inte rörande just dans som han uttryckte sig så mustigt, men han gjorde det gärna om mycket annat. Det är sunt att ha distans till saker och ting som anses människovärdigt i den stora allmänhetens ögon. Det är det. Det gäller att betrakta sin samtid och dess åthävor med kritiska ögon. Sannerligen är det så. Nä, dansa det får ni mig aldrig till. Under inga som helst omständigheter. Icke, sa den motsträvige och insiktsfulle Nicke.

Däremot har jag börjat waila. Jag wailar hela tiden. När som helst och i alla sammanhang. Det har faktiskt gått så långt att jag har slutat prata. Jo, jag pratar, men jag säger det jag vill säga i toner som är anfrätta av ett hysteriskt wailande. Kan inte sluta waila. Vill inte sluta waila. Vill jag dig något så säger jag det med en härlig wail. Det kan bli en smula underlig stämning i den lokala ICA-butiken när jag dundrar igång en episk vandring mellan oktaverna vid fruktdisken i syfte att fråga personalen huruvida frukten är färsk och saftig och därmed värd det tiltagna priset:

"ÄäÄÄäÄäÄÄÄäÄEeeeEEeEEEE FFFFRRRUAUAUAUAUAIIIIAAAAkkkkkteÄÄEÄÄAUUN SAAAAIIIIIIIIIUUUUFFFFTIIIIIIIIIIIIAAIAIIIIIUUG IDDAAAAAIIIIIIIIg, YYYYYYYVOOOOOONEEE?

Inledningsvis brukar de titta konstigt på mig, men när jag går upp i slutklämmens crescendo är det inte ett öga torrt i butiken. Jag sjunger så himla, himla fint. Wail i glesbygd. Jag är något av en profet i min lilla hemby. Jodå, så är det. 

Fan tro't.

Men dansar det gör jag icke. ICKE!

Sådeså.

Jag svamlar. Jag är mycket trött. Jobbar skift. Förlåt mig.

Tack. 


Allt förändras.

 

Ibland tar jag en liten promenad. En sådan där spontan utflykt till fots som man då och då behagar ge sig ut på oavsett om man bor i stad eller glesbygd. Jag tycker om att promenera. Ofta är jag bångstyrig och motvillig när förslaget kommer på tal. ”Jobbigt”, säger jag till mig själv. ”Orkar inte”, fortsätter jag och anlägger en butter min. Men så fort jag fått på mig rätt klädsel och kommit ut på de vägar jag känner så väl försvinner all motvilja raskt.

 

Jag går nästan alltid samma runda. Ner mot centrum, genom gångtunneln, förbi mammas och pappas gamla lägenheter. Jag tittar upp mot deras fönster när jag passerar. Andra blommor, andra gardiner och andra människor som rör sig där inne. Människor jag inte känner lever nu sina liv på de kvadratmeter som förut var mig så bekanta. Allt förändras. Jag går över torget, viker in på kyrkogården och stannar till vid mammas och pappas gravar. Jag pratar lite med dem. Berättar vad jag har gjort sedan sist, säger att barnen mår bra och talar om att vi saknar dem mer än någonsin. Ibland gråter jag en skvätt. Beroende på årstid sopar jag bort snö eller löv från stenarna innan jag går vidare. Allt förändras. Årstider kommer och går. Människor lever och dör.

 

På många av gravstenarna ser jag namn som jag känner igen. Hela den generation som min mamma och pappa tillhörde är på väg att försvinna. Det är en märklig och skrämmande tanke att tänka och det är en märklig och skrämmande känsla att uppleva när man vandrar genom sitt glesbygdssamhälle och tittar i fönster till hus som man en gång bodde i eller kände ägarna till. Eller kände och kände, snarare som mamma och pappa kände, men jag var ju för det mesta med på ett hörn. Fick en karamell om jag hade tur, svarade blygt på tilltal om det ställdes någon fråga. Många av de personer vi brukade stanna och prata med är borta. Nisse som pappa alltid skojade med i affären. Evert med den pionröda näsan och det bullrande skrattet. Ulla på sin cykel.

 

Så många röster har tystnat. Mammas och pappas likaså. När jag var yngre kunde jag vandra runt länge på kyrkogården. Jag jämförde årtal och jag diktade ihop historier om alla de anonyma människor som låg där. Nu är det inte så trivsamt längre. Alltför många av namnen bär ansikten jag känner igen. De talar med röster jag själv har hört. Det sträcks fram karameller jag inte kan greppa, men som jag fortfarande kan känna smaken av. Allt förändras, hinner jag tänka innan jag lämnar kyrkogården och fortsätter min promenad med det förlutna tätt i hälarna och med en stark förnimmelse av ”Kungen av Danmark” på tungan.

(Publicerad i Smålandsposten)

 


RSS 2.0