Vi möts igen.

 

Så är det lördagskväll och där sitter man igen, framför datorn, och letar låtar på den där musiktjänsten som blixtsnabbt levererar efter tycke och smak. Mina fingrar dansar ivrigt över tangenterna och den ena slagdängan efter den andra plockas fram ur minnenas dammiga arkiv. Ett fynd leder till ett annat och så fortgår det. Familjen sover, klockan har smugit sig förbi midnatt och om vi bortser från datorskärmens koncentrerade ljus är huset sänkt i mörker. Endast den sömnvägrande pappan är vaken och den sömnvägrande pappan sitter och funderar på om det verkligen är förenligt med rent samvete, exemplariskt föräldraskap och övrigt ansvarsfullt leverne att ens tänka tanken på ett glas vin till vid så sena klockslag.

 

Det är det antagligen inte, men nu har nostalgin en gång för alla slagit klorna i honom och det finns inte längre utrymme för rationella resonemang angående hur saker och ting bör vara i den bästa av världar. Medveten moral får stå åt sidan för gitarrsolon, pudelfrisyrer, punkig attityd, doo wop, svårmodiga män och kvinnor med akustiska gitarrer, kostymklädda crooners och annat smått och gott som sätter känslorna i svaj och får endorfinet att svämma över.

 

Det är ändå märkligt vilken makt musiken besitter. Vilken underlig förmåga den har att förflytta människor i tid och rum. Ändra sinnesstämningar, ge trygghet och bilda säkra skott i tillvaron. Det räcker med att jag hör två takter ur valfri Imperiet-låt för att jag med omedelbar verkan ska kastas tillbaka till pojkrummet på Storgatan och bli fjorton igen. Fjorton år med hockeyfrilla, acne, existentiell ångest och alldeles för stor jeansjacka. Jag kan höra raspet från den slitna nålen på min på tok för gamla stereo (den stereo som spelade skivorna lite för fort vilket gjorde att jag alltid blev förvånad över hur släpigt och fel det lät när jag hörde låtarna spelas någon annanstans). Två takter och jag faller hjälplös tillbaka i tiden. Och jag tycker om det.

 

Musiken kommer med kondoleanser och tröst. Mina sena nätter brukar sluta med att jag spelar ”We'll meet again” i Vera Lynn's version ett par gånger på repeat. Det var en av min mammas favoriter när jag var liten. Mina föräldrar var skilda och när jag stod på perrongen, redo att åka hem till pappa igen, brukade hon sjunga den för mig i en svengelsk tappning.

 

Det känns bra på det där vemodiga viset när Vera sätter ord på mina förhoppningar om att jag någon gång ska få möta lilla mamma igen och det brukar bli en fin avslutning på en lördagskväll som mitt i mitt eget levande liv oftast har hunnit bli till tidig söndag.

 

(Publicerad i Smålandsposten) 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0