Vi är och fikar på Estvalls och sedan åker vi till en marknad.

 
De senaste dagarna har jag mottagit oerhörda mängder (inga) samtal där vitt skilda personer har ställt frågor om varför jag inte lägger upp nytt spännande material på den här mycket (försvinnande lite) populära bloggen. Det har förekommit tårar och faktiskt viss aggression eftersom min blogg rör upp sådana stora känslor att läsarna knappt vet hur de ska kanalisera sina emotionella stormar.
 
- Varför, Jonas! Varför har du slutat med dina dagliga små noteringar?! Våra liv är så mycket fattigare utan dig! kan det (aldrig) låta när jag lyfter min telefonlur för att tysta den genomträngande signalen. 

Jag har lyssnat och jag har agerat terapuet. Jag har känt in situationen och jag har gråtit med alla som visat detta överväldigande (inget) intresse. Jag har förklarat att jag för tillfället befinner mig i inledningsfasen av vad som kan betecknas vara en ständigt återkommande höstdepression. En underbyggd åldersnoja och väl utvecklad dödsångest som tilltar i styrka för varje år som går.
 
Inget tycks mig roligt så här i mitten av september. Färgen flagnar på väggarna, sommaren har vinkat farväl och den ystra och blomsterprydda orkestern har packat ner sina instrument och satt sig i bussen. Musiken har tystnat och kvar finns bara minnen av släckta förhoppningar och man står där som fiktiv passagerare på ett sjunkande Titanic och nynnar på "Närmare, Gud, till dig".
 
Jag känner ingen livsleda, men ibland blir jag evinnerligt trött på de premisser på vilka livet vilar. Frågorna blir för många och för stora att hantera. Jag blir lite ledsen och sluter mig i mitt lilla skal. Sova kan jag inte och jag känner mig tom, trött och allmänt aptrist. Tanken börjar tömmas och motorn går på lågvarv (motorreferens!).

Det är inte lätt det där med att vara en tänkande individ som inte kan filtrera alla intryck och insikter som väller över en i tid och otid. Man hamnar lätt i en sits där man istället för att sålla bort det negativa låter kroppen absorbera eländet och till slut blir man så tung att man inte orkar ta sig till ytan för ett andetag i friska luften. Det är inte lätt. Det är det sannerligen inte. Då är blogga det sista man vill.

Men det är övergående. En fas i livscykeln som vi neurotiker allt emellanåt får kämpa med. Så är det med att liksom, och efter regn kommer solsken...i maj...eller nåt. Men ändå! 


Nä, nu får det vara nog med självömkan. Jag tänkte leverera en liten redovisning över vad jag har ägnat mig åt i helgen och dagarna innan. En rekapitualtion och uppdatering. Det blir väl mysigt? Ja! Det blir det! Självklart!

I torsdags tog jag ledigt efter middag. Yngsta dottern har som bekant börjat på dagis och torsdagen skulle egentligen inneburit en lång dag i barnomsorgen för henne. Men jag tyckte att varför tar inte pappa Walle lite ledigt så slår vi två lediga flugor i en smäll. Sagt och gjort. Jag stämplade ut och hämtade mitt gryn vid strax efter middag. Hon blev väldigt glad att se mig och hennes känslor var sannerligen besvarade - även om hennes ansiktsuttryck talar ett annat språk på bilden nedan.
 
 
Nåväl! 

Sedan inväntade vi de andra barnen som var i skolan och gnuggade sina geniknölar varma. Jag har nämligen förklarat vikten av att sköta sina studier för mina barn. Gör de inte det så blir de som jag och det vill jag då rakt inte. Det gäller att på allra bästa vis utnyttja de resurser man begåvats med, annars riskerar man att bli en bitter gammal gubbe som heter Jonas och det vore väl fruktansvärt synd om det skulle ske. En räcker mer än väl, liksom. 

Jag hade en liten överraskning i bagaget: vi skulle till Estvalls och fika! Barnen blev överlyckliga (knappt märkbart) och vi satte oss på våra cyklar och trampade ner till glesbygdens glest befolkade centrum.
 


Vi beställde in massar med grandiosa bakverk (ja, det blev dyrt och det rev ordentliga hål i pappas snåla plånbok, men för en gångs skull var det värt varenda öre) och satte genast igång med att inmundiga dem.
Behöver jag säga att vi blev mycket mätta och tjocka?
 


Jag fick en kopp med rykande hett och välsmakande kaffe och därtill en chokladboll med plastfyllning. Den var en aning svårsmält, men med lite god vilja och ett snålt sinnelag går det mesta ner. Gott. Jodå.



När vi sent omsider, spy- och sprickfärdiga av allt socker, kröp ut genom dörrarna till Estvalls tog vi beslutet att cykla upp till - den i våra medvetanden - allestädes närvarande farbror/broder Kenth. Dessvärre var inte han närvarande i sitt krypin när vi kom fram. Han var och fiskade och vi fick således anträda vår långa resa hem igen med oförrättat ärende. Ja, så tillvida att vi inte träffade farbor/broder Kenth, mätta och gravt illamående av kakor lyckades vi ju faktiskt bli.


Lördagen tillbringade vi på Vislanda marknad. Jag är ingen marknadskille. Jag håller mig gärna borta från större folksamlingar och doften av sockervadd och brända mandlar. Det är bara sådan jag är. Men barnen anser att det här är ett måste och eftersom de tycker det så deltar (under vissa protester, det ska erkännas) även jag i denna knalliga aktivitet. Yngsta dottern åkte fallfärdiga karuseller och näst yngsta dottern klädde sin vana trogen av sig i stort sett alla värmande kläder i snålblåsten och ligger inom kort alldeles säkert i någon svår och segdragen förkylning. Men å andra sidan är hon osedvanligt varmblodig, den flickan.
 
Jag tror det kan bero på att hon har ett sjuhelvetes humör. Den där ständigt erupterande vulkanen värmer liksom upp sig själv. Skulle man prova och kanske tjäna ett och annat öre på den ohemult dyra elräkningen. Hon må vara arg, men hon är likväl ett litet socker om man möter henne på rätt sätt. 
 


Det är något av en marknadstradition att svärfar bjuder på lunch på värdshuset. Så även i år. Det var en lyckad taffel som smakade precis så gott som den ska efter det att man dammat ner sig och slitit ut skosulor mot den grusplan där markanden slagit ner sina bopålar. Min svåger med entourage deltog även de i taffeln. Jag tog den sämsta bild jag kunde hitta för att om möjligt ge en korrekt bild av hur det gick till vid middagsbordet.
 
Notera särskilt hur glupskt min svåger i höger bildkant smäller i sig av buffén. Ruggigt. Men så går det om man håller på Frölunda.
Håll till godo.
 
 


 
Innan vi styrde kosan mot Moheda stannde vi till en stund hos svärfar. Där fick barnen titta på hans hönor och de fick även glädjen att prova på en lek som jag tycker att en större andel av den mindre befolkningnen borde ta till sig. Tänk så mycket pengar vi föräldrar skulle spara om vi kunde sätta denna lek i system. Vad jag kallar den? 
Barn-i-låda. Lådan kan vara en bil, ett slott, en rymdraket. Bara fantasin sätter gränser.
 
Gör som jag - köp ett par lådor och låt era barn bli lyckliga barn. Jodå, så ä dä rätt mä att.
 

Hönor.

Barn i lådor.
 

Själv hittade jag en gammal hjälm. Kände att den kan vara mig till hjälp om himlen nu skulle falla ner, vilket jag i enlighet med min neurotiska läggning självfallet tror. Bäst att vara på den säkra sidan, liksom. Man kan aldrig så noga veta, liksom. Även min näst yngsta dotter fann det för gott att skydda sig mot alla eventualiteter.
 

Jag är så fin. Så skyddad och så himla, himla fin.

Usch, ja... Det är inte lätt det där med att vara människa. Sannerligen inte.

Ha en bra söndag. 

På återseende och glöm inte att skydda er mot fallande himlar. 
Gärna med hjälp av hjälm.

Kram.

Med Vänlig Hälsning

Farbror Jonas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0