Tisdag på väg mot onsdag.

Tittat på fotboll. Mer än lovligt uselt. Fotboll intresserar mig inte längre. Tråkigt. Brukade älska fotboll. Nu är det bara något som pågår i periferin. Något som angår andra men inte mig.
 
Den har förvandlats till parodi när pojkar och unga män i flådiga frisyrer kastar sig till höger och vänster för att vinna fördel inför domare och en alltmer frågande och undrande publik. Tråkigt. Det var bättre förr. På Horst Hrubeschs tid. Mindre hårgelé och mer fysik, liksom. Då när man trotsade gravitationen och stod upp i närkamperna, liksom.
 
Nu kan vi måhända tycka att här är han väl ändå gubbig och snarstucken i överkant, han den där Jonas Waldestål. Så framstegsfientlig kan man väl ändå inte vara. Jo, det kan man. Och det är han. Ordentligt.
Horst är min man alla gånger i veckan. Mer Horst åt folket, anser jag i all min ringa obetydlighet.


  Då.                                                           Nu.


Men jag är fortfarande (mer än vad som egentligen är hälsosamt) insnöad på det isbaserade laget från Jönköping. Vi snackar hockey. Vi snackar Krigarna i Kinnarps. Smålands Stolthet. Växjö Lakers är blott ett färglöst bottenskrap för de som dessvärre inte begriper bättre. De nytillkomna tillbedjare som utan tradition och kultur i bagaget låtit sig fångas av nyhetens omedelbara behag. De som för något år sedan var HV-anhängare och som nu har vänt kappan efter den matta vind som blåser utmed Helgasjön och upp mot Vida Arena.
 
Jag kan icke fördra ett sådant beteende! Ett sådant narrspel!
 
Det här uppträdandet retar mig något förbannat, vilket är jobbigt att erkänna eftersom jag är mer konflikträdd än vad Lille Skutt någonsin mäktat med och egentligen inte vill stöta mig med vare sig Lakers-supportrar eller normala människor. Nota Bene.
 
På torsdag börjar det. Allvar, glädje och besvikelser i en mustig blandning som varar ända fram till vårkanten. Jag är oerhört exalterad. En sådan kärlek rostar aldrig. De blå ränderna går aldrig ur. Tack och lov för det!
 
Här ovan kan vi betrakta den största anledningen för mig att bortse från min normativa heterosexuella utblick. Nummer 76. Legenden Johan Davidsson. Vilken karl. Jag svimmar och immar igen.
 
 
Jodå, så är det rätt mä att.
 
Imorgon är jag ledig. Åh, det är ynnest att få vara vid hemmets lugna härd. 
Då ska jag hänga med den här tjejen.
 
 
 
Notera blicken. Hon tittar på mig. Hon diggar mig. Hon tycker att farsan är en skön snubbe.

Jag tror minsann att jag älskar den lilla tösabiten mer än livet självt. Mot henne står sig till och med Horst Hrubesch och självaste Johan Davidsson slätt.

Sådeså.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0