Söndagsmys!

Vi kryssar genom huset. Vi försöker undvika att trampa på legobitar och små dockskor som har en förmåga att borra sig genom foten och rakt upp i knät. Det gör ont att trampa på små leksaker i plast, tro inget annat. Det är det här med att hålla ordning när man har fyra barn som hela tiden gör sitt absolut bästa för att skapa kaos. Det är ett fullständigt omöjligt uppdrag. Tom Cruise skule blekna om han ställdes inför det här sceneriet. Här kan man inte gömma sig bakom uppdiktade rollfigurer och trams signerat Ron Hubbard. Här har vi att göra med verkliga problem: biblioteksböcker utslängda över hela tv-rummet, barbiedockor över hela toalettgolvet, tvättberg som tangerar Kebnekajse i höjd och dammtussar stora som grizzlybjörnar som ligger och morrar under bord och soffor.
 
Och även om man vaknar en dag och känner sig modig och stridsberedd och ger sig fan på att nu ska det bli ordning på torpet så tornar det alldeles strax upp problem vid den leksaksskymda horisonten. För ni vet, det är som så att när man har rensat ett utrymme och vänder sig bort för att påbörja ett annat röjningsarbete så dröjer det inte länge förrän det utrymme man nyss rensade ut är lika stökigt som innan man tog sig an den grannlaga uppgiften. Det är fan inte lätt, alltså... Det är det inte. Det är svårt och fyllt av nederlag och besvikelser. Så ä dä mä att, liksom. 
 
Här är jag besviken.
 
Men alla hjälps väl åt?! skriker den moraliskt högreste och blir indignerat pionröd i plytet. Jo, det gör vi, efter bästa förmåga och dagsform, men det hjälps liksom inte när det hela tiden är åtminstone en specifik enhet i familjearmén som gör sitt yttersta för att störa den pedantiska friden. Det är alltid någon femtekolonnare som är upptagen med att förråda oss andra med stökiga tilltag av allehanda sort. Det är svårt att synka trupperna och styra dem åt det gemensamma mål som är ett skinande rent hem i klass med den där förbannade tv-reklamen som visar klinsikt rena femtiotalspastischer som man vill spy på så fort de dyker upp i rutan:
 
"Ett drag med Vanish (eller vad fan det nu heter) så försvinner all smuts! Då blir det så mycket tid över till annat!" säger den inhyrda speakern, han som lurar i kulisserna med silkesren och övertygande röst.
 
 
Skjut mig i huvudet med din lyckopil, svarar jag i det läget. Sedan kräks jag av irritation. 
 

Här har jag tittat på tv-reklam.
Notera det stökiga toalettgolvet.

Nä, man får helt enkelt ta och acceptera hur saker och ting ligger till. Man får blunda för alla barbiedockor och böcker. Man får slå dövörat till när det morrar under soffor och bord. Man får kasta undan det värsta i soffan och sedan luta sig tillbaka för en stunds vila. Det är så man måste göra. Man är inte mer än människa.
 
Dessutom är det något psykopatiskt över pedantiska människor. Deras putsade och välkammade yttre verkar vara anbringat för att dölja mängder av mörka hemligheter. Kommer man in i ett hem där varje sak står på sin plats och där nitisk renhållning är schemalagd kan man ge sig fan på att det försiggår helvetesriter och brott mot mänskligheten i källaren en trappa ner. Därom är jag helt övertygad.
 
Nä, nu ska jag dricka kaffe. Måste bara tömma diskmaskinen först. Inga rena koppar.
Förkylningen tilltar. Hostar och nyser. Inte på grund av damm utan med anledning av bacillusker. Tror jag.

Fan också.


Här har jag en lustig hatt på mig.
Jag är så fin. Så himla, himla fin.




 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0