Brevbärarrock.



Min son.
 
En helvetes grann pojk. Vilken manlig genpool kom de dragen ifrån kan man undra om man har vaknat på den skeptiska sidan av tillvaron. Det råder inga som helst tvivel om att här drogs högsta vinsten i livets snabbt snurrande DNA-tombola. En konception med himmelska förtecken.
 
Kan jag verkligen vara skyldig till den här gossens utsökta konterfej? Mitt eget utseende får betraktas som varande lite mer kantigt och svårtillgängligt. Det kan faktiskt betraktas så som hopplöst i sin totala brist på sammanhållande funktion - och det är naturligtvis trist och tråkigt för naturen att reproducera sådan asymmetrisk smörja.
 
Om man vill vara riktigt snäll kan man påstå att jag i bästa (och sällsynta fall) kan närma mig det relativt sorliga epitetet "ful/snygg". Men märk väl: jag uttrycker mig mycket försiktigt i den här frågan. Jag håller den låga profil som mitt yttre kräver.
 
Måste diskutera den uppkomna problematiken med min hustru (förlåt: sambo, vi lever dessvärre i synd) när hon finner sig tillstädes i morgon. Akut brevbärarvarning på det här när jag granskar det på nära håll.
 
Lite rockstjärnestuk på killen. Ja, nu är väl inte begreppet "rockstjärna" så jävla hett och positivt laddat i dessa tider då ungdomen är infekterad av housebaciller och annat trams. Det är andra drivmedel i tanken nuförtiden. Vi tar oss fram med hjälp av lågoktanigt bränsle av sämre kvalité. Rent musikaliskt hackar vår samtid betänkligt.
 
Tycker jag.
 
Och det har jag väl rätt att tycka. Och de andra (främst de fräcka och identitetssökande ungdomsmänniskorna) har rätt att tycka att Avicii är det bästa som uppfunnits sedan bakmaskinen. Det är så det ska vara. Människan är skapt till att söka andra stigar än vad föregående variant har trampat upp. Naturens gång. Evolution. Uppror. Förkastelse av tidigare värdegrunder. Und so weiter.  
 
Rock tillhör det förgångna. Rock symboliseras av gubbar som döljer flinten bakom konstiga hattar och som gömmer sina svällande, övergödda magar med hjälp av mörka scenkläder mot svart bakgrund. Pojken är således inte rock och han är definitivt inte en slätstruken Avicii.
 
Han är mer...jazz. Han är en cool, tidlös katt som inte låter sig påverkas av trender och ytliga manér. En stilren pojk med det renaste hjärtat och de vackraste ögonen denna sidan evigheten.

En helvetes grann pojk.
Tycker oändligt mycket om den pojken.
Och han har min haka.

Sådeså.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0