Pigg, glad och utåtriktad.

När jag är på mitt arbete har jag ett par lurar på mig. De är främst till för kommunikation och skydd, men de ger även ifrån sig ett ständigt radiobrus. Tio timmar om dagen förser de mig med distraktioner i form av nyheter (uteslutande dåliga), musik (oftast usel) och andra matnyttigheter man inte kan vara utan i det lilla samhälle som vi av gammal vana kallar vårt. Det finns dessutom otaliga program som vänder sig till olika samhällsgrupperingar och de här grupperingarnas sociala och populärkulturella särintressen.

 

Bland annat finns det ett som i ett stående fredagsinslag har tagit sig an uppgiften att föra ungdomsmänniskor samman. En relationsfrämjande programpunkt som efter en flörtig grundidé är tänkt att bidra till ökad nativitet. Det rör sig alltså om en sorts kontaktannons inför öppen radioridå. Till spelet hör att deltagarna initialt ska presentera sig och sina goda egenskaper för att på så sätt få de tilltänkta romanserna att hugga mer begärligt på den betade kroken.

 

Allt som oftast beskriver de kärlekstörstande ungdomsmänniskorna sig själva i oerhört positiva ordalag. Det är ett hämningslöst självförhärligande som strömmar ur mina lurar. Superlativen tar liksom aldrig slut: ”Jag är pigg, glad, utåtriktad och väldigt äventyrlig av mig! Jag tränar mycket, naturligtvis bryr jag mig om mitt utseende och händer det inte något hela tiden blir jag rastlös. Jag ger 110 procent i alla situationer, lyfter 200 kilo i bänkpress och joggar ofta tills jag kräks!” Det här är ju en beskrivning av det egna jaget som heter duga och den utövar säkert lockelse på mången hugad spekulant, men samtidigt har det fått mig att fundera en smula på hur jag själv skulle stå mig i den här mördande konkurrensen.

 

Ärlighet varar längst har jag fått lära mig, vilket innebär att mitt säljsnack skulle lyda något i stil med: ”Jag är trött, småsur, blyg, inåtvänd och feg. Promenader tar jag alltmer sällan och duscha försöker jag göra när stanken blir för påträngande. En händelsefattig dag är en bra dag. Jag är lat, svag som en konfirmand och joggat har jag inte gjort sedan 1986, då jag under ett snöbollskrig i skolan blev jagad av ett gäng blodtörstiga sjätteklassare en hel middagsrast.”

 

Jag vet inte, jag … men jag misstänker att Waldestål skulle stå utan sällskap när programmets slutvinjett tonat ut. Men nu är jag faktiskt ingen ungdomsmänniska längre. Jag har redan sällskap - ett underbart sådant - och mina bristfälliga egenskaper uppskattas i de familjära sammanhang där de dagligen förevisas i all sin otillräcklighet. Jag gillas för den människa jag är och det är en avundsvärd sanning som man omöjligt kan ljuga sig till.

 

(Publicerad i Smålandsposten.)

 

 

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0