Förlåt mig.


Understundom drar man sig till minnes episoder från det förflutna där slutresultatet kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Små händelser som inträffat under livets gång där ett litet förlåt hade varit på sin rätta plats; ett förlåt som av någon anledning inte kom att uttalas, där och då. Minns när jag var fjorton. Jag hade slutit upp med mina goda kamrater Mathias och Gunnar. Det var vinter och snö. Mathias hade lagt vantarna på en så kallad "cp-moppe" (en grov och obildad folklig benämning på en röd, motorförsedd historia på tre hjul med en huv som man fällde över förarplatsen) och nu var de ystra gossarna ute på Enevägen för att ägna sig åt att den för mig något udda aktiviteten "att sladda".

 

Nysnön låg centimeterdjup. Jag kände mig lite utanför mitt rätta element, det ska erkännas, men mina kamrater yrkade på att det här skulle mynna ut i en trevlig och meningsfull sysselsättning för de ungdomar i glesbygd som vi trots allt var. Jag hann knappt komma med invändningar innan Mathias med våghalsens vildsinta temperament kastade sig ut i våldsam spontandans med den röda moppen. En dans där gasreglage och en skrikande motor stod för musiken och där ett snöglatt och isigt väglag fick agera dansgolv. Vinden grep tag i hans hockeyfrilla och fordonets tvära kast ruskade hans jeansklädda kropp från sida till sida när han med en mästares handlag styrde undan alla faror som naturen bjöd honom denna vinterkväll. Jag var stum av beundran. Det blev Gunnars tur och även han excellerade i denna konst som dittills varit mig fullständigt främmande.

 

Så kom ögonblicket jag hela tiden hade fruktat. Mina kamraters uppmärksamhet vändes mot mig och de undrade om inte också jag ville utföra denna manlighetsrit på tre hjul. Nej, de undrade inte - de krävde att även jag skulle framföra mopeden längsmed Enevägens kurviga gatmönster. Jag svalde hårt, mötte deras uppfordrande blickar, bad en stilla bön och tog plats i förarsätet. Tre meter. Jag hann tre meter innan jag drog av gasvajern. Skammen var förlamande. Det roliga var slut och vi fick för hand skjuta hem den röda mopeden genom den tröga modden. Ingen sa något. Ord var överflödiga. Alla visste vems felet var.

 

Jag vill såhär i efterhand be mina kamrater om ursäkt. Det var inte min mening att förstöra det roliga den kvällen. Det satte djupa spår. Motorsport har sedan dess varit förknippat med en känsla av kapitalt misslyckande och blotta åsynen av röda mopeder gör mig illa till mods. Som tur väl är, bör tilläggas...

 

Förlåt mig, Gunnar och Mathias. Förlåt mig. Så, nu var det sagt. Nu kan vi gå vidare.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0