Att vara Joe Labero och den där andre.

 
Här sitter jag och skojar till det med en bajskorv på huvudet. Ja, det är inte en riktig bajskorv, det hade varit att ta skämtlynnet till en helt annan nivå än vad som är lämpligt. Nä, det här rör sig om en plastimitation av en hundlort. Eller är det verkligen en replika? Ni ser hur jag vrider och vänder på begreppen. Sådan är jag. Hal som en ål. Jag utmanar gärna gängse normer, jag tänjer gränser och jag sätter griller i huvudet på min omgivning. 

Jag är som en blandning av Joe Labero och han den där tankeläsaren som skriver böcker och ger föreställningar där han utövar konsten. Vad heter han? Henrik någonting... Ja, fan vet vad gossen heter. Men i vilket fall är jag en härlig mix av Bengt Roland Johansson och den där killen som läser tankar och som kanske heter Henrik.
 
I'm like the magic mindreader of the glesbygd, liksom.
 
Nä, det är jag väl inte, men det lät så spännande att jag inte kunde låta bli att skriva ner det så jag fick se det på pränt.


På tal om mina trick och konster så har många (inga) människor har hört av sig och undrat hur det egentligen står till med Waldestål. Hur mår han? Är han verkligen som han ska vara?
 
Jo, det är han väl. I mångt och mycket är gossen relativt normal. Men visst, nog kan han vara lite underlig och knepig, men det är medfött och det finns nog tyvärr inte så mycket att göra åt den saken. Han är som han är och skulle man försöka råda bot och bättring på det märkliga beteende som understundom saluförs i slott och koja skulle det säkerligen få konsekvenser.
 
Det är inte lätt det här med att vara Jonas Waldestål, och skulle inte Jonas Waldestål tillåta sig själv att vara lite byfånekonstig när den andan faller på skulle han antagligen få enorma problem att styra sin personlighetssskuta i rätt riktning. Då kanske han rentav skulle känna sig manad att skaffa en ordentlig hobby som skulle kräva social samvaro, tekniska färdigheter och tumme med verktyg eller frimärken och så kan vi ju inte ha det, det förstår ju vem som helst, det vore direkt galet att lotsa in Waldeståls yngste pojk i den överbefolkade hamnen där manliga män och annat löst folk gnuggar babord mot styrbord. Hej Robert Broberg!

Nä, skomakare bliv vid din läst och låt din inre byfåne växa sig stor och vacker. Så skulle jag vilja uttrycka det. Precis så med lite grädde på toppen. Gärna med ett sådant där rött körsbär också. 

Nähä... Det är lördag, gudbevars, och fest och grannlåt borde fylla våra unga (?) sinnen. Men dessväre är jag fortfarande snuvig och tung i bollen. Enveten förkylning som inte vill ge med sig. Den klistrar sig fast vid Waldestål med samma styrka som en gammal våtrumstapet (oväntad liknelse, förf anm). Omöjlig att bli av med. Bedrövlig bekantskap. 
 
Och inte blev den bättre av att vi idag var i Alvesta och tittade på när sonen upplät sin lekamen till pjäs i det gröna fältets schack. Nordanvindar blåste is över Virdavallens fotbollsplaner. Att titta på pojklagsfotboll blev till en kamp för överlevnad. Det gick så långt att jag började titta ut över publiken för att kunne peka ut en matig kandidat som skulle kunna agera lunch om det visade sig att vi blev strandsatta där i blåsten.

Det var vedervärdigt kallt. Nu rinner snoken igen. Nästa lika mycket som i onsdags. Fan också.

Nu blir det snytkalas i soffan.

Väl mött. 

På återseende.

Kram.
 
 
Här är jag skäggig och folkilsk.
 

Kommentarer
Postat av: Linda Johannisson

Snytkalas lät ju helt klart annorlunda:)))) Du roliga man, du slår alla:)

Svar: Annorlunda, men ändå mysigt på något vis. :)
Jonas

2012-09-10 @ 19:04:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0