Att räkna med bråk i jordkula.

Betalar räkningar. En dag för sent. Som vanligt. Sådan är jag. Skjuter gärna eländet framför mig. Prokrastinerar så gott jag kan. Det tycker jag är mänskligt. Man ska inte vara för noga med byråkratin. Man ska utmana ödet en aning. Man ska låta björnarna och fordringsägarna svettas i väntan på mina surt förvärvade penningar. Har man riktig tur kan de försenade betalningarna föranleda ett par år på kåken för ekonomiska oegentligheter. Då kan man få vila upp sig lite. Gud, så skönt. Nä, nu ska vi inte överdriva, men ändå, liksom. Ja, ni vet. Kanske inte. 
 
Men den största anledningen till att jag allt som oftast väntar in i det sista (och även efter det sista har passerat) är att jag får sådan brutalångest när högen med räkningar ska betas av. OCR-nummer långa som en indisk mantalslängd och summor höga som en notor efter ett kungligt bordellbesök sticker i de snåla, småländska ögonen. Jag vill liksom kräkas när jag ser vilken förmögenhet som lämnar hushållet varje månad. Det är hiskeliga summor som försvinner i riktningar som jag knappt kan överblicka. Jag blir ond. Jag blir elak. Jag får ta två extra blodtryckstabletter. Det kokar av irritation i den Waldestålska skallen. Vad fan är det jag betalar för? Hur dyrt kan mitt mänskliga uppehälle bli? Gör jag verkligen rätt för mig eller blir jag uppskörtad av skrupelfria individer med ett inhumant vinstintresse för ögonen? Hur dyrt kan det vara att framleva sina dagar i modest armod?!

Tydligen hur dyrt som helst. Sannerligen.

Ska flytta ut till en liten stuga i skogen. Vi kanske rentav kan flytta in i den där jordkulan som finns i hembygdsparken? Det borde väl vara billig hyra där. Kan inte tänka mig annat. Stampat jordgolv och halmtak. Blir inte mysigare än så. Kan säkert trenda i "Hus och Hem" vad det lider.

Jag kan se de braskande rubrikerna framför mig: "Framtidens boende är forntidens!" "Ett nätt litet krypin för den miljömedvetna familjen!" "Den nya gröna vågen skvalpar till en marginaliserad glesbygd!"
 
Fan, vad bra. Jag ser till och med ett lönande affärsprojekt i det här. Entrepenören inom mig vaknar och vädrar morgonluft. Vi kan ordna en förort med stampat jordgolv och halmtak. Marknaden är omättlig för slika presentationer. Därom är jag övertygad. Men innan jag ringer några samtal för att sätta planerna i verket måste jag betala alla räkningar som svämmar över köksbordet.
 
Pulsen stiger. Huvudet sprängs. Ögonvitorna blir röda.
 
"Femhundra spänn för vad?! Vad fan är det för jävla företag?! Helvete vad många siffror det var i det här förbannade OCR-numret?! Hjälp mig!!"

Fan också!!

Nu börjar jag få ont i halsen också. En olycka kommer sällan ensam utan den sprider sig ofta som klamydia på campus.

Ha en bra dag. 

Puss och kram

Med Vänlig Hälsning

Farbror Jonas.
 
 
Farbror Jonas sinnesstämning när han betalar räkning efter räkning.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0