Att hamna under en (blå?) kalsong.



Har en längre tid tänkt gå och duscha. Planerat och dragit upp riktlinjer för hur jag ska gå tillväga. Men jag drar mig för det. Får inte det hängiga, degiga, bleka arslet ur vagnen. Gör allt för att dra projektet i långbänk.

Till slut tog jag mod till mig och plockade fram ett par trendiga kalsonger. Ett par relativt nya underbyxor som jag fick av min bror när jag härförleden fyllde trettio(....). De är blå, alternativt turkååååssa, eller någon annan färg som vi färganalfabeter har svårt att urskilja från andra kulörer. I vilket fall som helst så tog jag fram mina nya underbyxor med tanken att det skulle påskynda min tvagningsprocess. Dessvärre blev utfallet ett annat. 

Jag blev sittande på sängen med mina nya, fina kalsonger på huvudet. Vet inte varför, kan inte säga hur det gick till, men nu sitter jag här med underbyxorna på knoppen och kommer liksom inte härifrån. Duschen tycks mig fjärran och bara tanken på rinnande vatten gör mig faktiskt lite illamående. Jag vill inte hamna i kvalmig schampostank som sprids under hårda, tempererade strålar. Jag vill inte.

Nä, jag tror jag blir kvar här i den torra tryggheten, med kalsongerna på skallen, i väntan på bättre dagar som kanske aldrig kommer.

Allt jag kan hoppas på är att de är tvättade. 

Amen.



Bildspel.

Hade skrivit en längre text om hur helgen förflutit. Men när jag närmade mig publicering kom en skock barn och drog proppen ur datorn. Texten försvann. Förargligt. Istället för att skriva om den (orkar inte, är sur) så lägger jag upp några fina bilder som på ett långsökt och förvirrat vis kan informera omvärlden om vad som har inträffat under ledigheten.
 
Nu är förvisso några (nästan alla) av bilderna tagna vid helt andra tillfällen, men lite fusk får man räkna med så här strax innan jul.
 
Det är tanken som räknas, även solen har sina fläckar, man ser inte skogen för alla träd, Margareta Kjellberg var roligare än Evert Ljusberg, det spelades bättre boll på Gunnar Nordhals tid ... bla, bla, bla, och så vidare i all oändlighet. Nu är det som det är och då får vi rätt acceptera att det inte blev som det var tänkt, som Stig Wennerström sa och ringde till sovjetiska ambassaden. Och i samband med det får vi betänka att Wennerstörm blev närmare hundra. Således inget ont som inte för något gott med sig.

Håll till godo.
 

I går var vi på utflykt. Vi var i hembygdsparken. Jag hade mycket trevligt. 
 
 
Yngsta dottern har badat. Jag är glad och visar gula tänder.
 
Jag är skäggig och ... långhårig?
 
Jag myser. Så fin. Så himla, himla fin.

Yngsta dottern äter en fralla.
 
Efter det att frallan är uppäten gör yngsta dottern en konstig min.
 
Jag är på jobbet.


Hej då.



Hej, här är jag igen.

Hej!

Nu tittar jag in här! Var ängesedan. Har iksom inte haft tid för min ia hobby. Jag skriver på vår aptop som har förorat den bokstav som i vaniga fa befinner sig mean K och M. Där för bir det en smua konstigt. Jättekonstigt faktiskt.

Har inte så mycket att säga nu heer, ska snart tibaka ti jobbet. Fyra timmar ti och sedan är jag edig ti på tisdag. Kommer att vara oerhört aktiv här under hegen. Kanske. Vi får se. Måste köpa ny aptop. Det är ju öjigt att inte kunna skriva bokstaven mean K och M!! Det drar ett öjets skimmer över mina personiga ambitioner. Inte. Men ändå, iksom. 

Fram tis dess vi jag gärna dea med mig en bid där jag åter min nästipp nudda min överäpp.
En kroppisgt nummer ur den högre skoan.

Hå ti godo.

Tack.



(Sedan biden togs har jag rakat min experimentea skäggfasonering inspirerad av svenskt 70-ta eftersom min yngsta dotter bev så rädd för min apparation att hon vägrade vistas i samma rum som farbrorn med det konstiga skägget. ika gad för det är jag eftersom jag såg för jävig ut i den underiga rakningen. Tack innea för god smak.)


 

Pigg, glad och utåtriktad.

När jag är på mitt arbete har jag ett par lurar på mig. De är främst till för kommunikation och skydd, men de ger även ifrån sig ett ständigt radiobrus. Tio timmar om dagen förser de mig med distraktioner i form av nyheter (uteslutande dåliga), musik (oftast usel) och andra matnyttigheter man inte kan vara utan i det lilla samhälle som vi av gammal vana kallar vårt. Det finns dessutom otaliga program som vänder sig till olika samhällsgrupperingar och de här grupperingarnas sociala och populärkulturella särintressen.

 

Bland annat finns det ett som i ett stående fredagsinslag har tagit sig an uppgiften att föra ungdomsmänniskor samman. En relationsfrämjande programpunkt som efter en flörtig grundidé är tänkt att bidra till ökad nativitet. Det rör sig alltså om en sorts kontaktannons inför öppen radioridå. Till spelet hör att deltagarna initialt ska presentera sig och sina goda egenskaper för att på så sätt få de tilltänkta romanserna att hugga mer begärligt på den betade kroken.

 

Allt som oftast beskriver de kärlekstörstande ungdomsmänniskorna sig själva i oerhört positiva ordalag. Det är ett hämningslöst självförhärligande som strömmar ur mina lurar. Superlativen tar liksom aldrig slut: ”Jag är pigg, glad, utåtriktad och väldigt äventyrlig av mig! Jag tränar mycket, naturligtvis bryr jag mig om mitt utseende och händer det inte något hela tiden blir jag rastlös. Jag ger 110 procent i alla situationer, lyfter 200 kilo i bänkpress och joggar ofta tills jag kräks!” Det här är ju en beskrivning av det egna jaget som heter duga och den utövar säkert lockelse på mången hugad spekulant, men samtidigt har det fått mig att fundera en smula på hur jag själv skulle stå mig i den här mördande konkurrensen.

 

Ärlighet varar längst har jag fått lära mig, vilket innebär att mitt säljsnack skulle lyda något i stil med: ”Jag är trött, småsur, blyg, inåtvänd och feg. Promenader tar jag alltmer sällan och duscha försöker jag göra när stanken blir för påträngande. En händelsefattig dag är en bra dag. Jag är lat, svag som en konfirmand och joggat har jag inte gjort sedan 1986, då jag under ett snöbollskrig i skolan blev jagad av ett gäng blodtörstiga sjätteklassare en hel middagsrast.”

 

Jag vet inte, jag … men jag misstänker att Waldestål skulle stå utan sällskap när programmets slutvinjett tonat ut. Men nu är jag faktiskt ingen ungdomsmänniska längre. Jag har redan sällskap - ett underbart sådant - och mina bristfälliga egenskaper uppskattas i de familjära sammanhang där de dagligen förevisas i all sin otillräcklighet. Jag gillas för den människa jag är och det är en avundsvärd sanning som man omöjligt kan ljuga sig till.

 

(Publicerad i Smålandsposten.)

 

 

 

 

 

 


Att baka en kaka.

 
Vi bakar. Min näst yngsta dotter och jag. En äppelkaka. Äpplen från den egna trädgården. Vi skar, delade och mätte. Den blev god. Vi tvättade händerna innan. Det var dottern noga med att poängtera. Jag hade glömt. Hon var mycket duktig. Att hon sedan bara åt vaniljsås är en annan femma. Man ska äta det man tycker är gott och har man gjort pajen alldeles själv får man göra bäst fan man vill.
Sådeså.
 


Köksattityd.



Att använda flint som skärbräda. Don't try this at home, folks.
Det blöder jättemycket.

 

Dagens Mode/Outfit: Gubbswag.


Gubben släpper loss och låter sig förledas av kamerablixtar.
Se så han kråmar sig, se så han poserar!
Man nästan hör hur han spinner. 
Han leker med sina attribut. Han trivs i rampljuset.
Gubben har fått feeling. Tyvärr.


Ett suddigt möte mellan arbetarklass och innerstadshipster.



Ett tydligare kort på modellen och vi beklagar att den suddiga effekten inte kvarstod.
Ett lätt illamående sprider sig bland betraktarna. Förlåt.


Har har modellen fullständigt tappat greppet om verkligheten och i tanken befinner han sig på Växjös forna inneställe Diesels dansgolv någonstans kring årskiftet 92-93. En sorglig syn. Ögonen blöder. Förlåt, återigen. Förlåt.




Modellen visar upp sitt ena byxben. Det enda par jeansbyxor han äger.
Han funderar på att köpa nya, men han vågar inte. Ett alldeles för stort steg att ta utan månader av planering, "Snygg slits", säger vi och skrattar i smyg.


Byxor: Jeans. 
Blus: En ljusbå. En himla fin.
Modell: Uppenbarligen en komplett idiot.
 
Adjö.

Vi är och fikar på Estvalls och sedan åker vi till en marknad.

 
De senaste dagarna har jag mottagit oerhörda mängder (inga) samtal där vitt skilda personer har ställt frågor om varför jag inte lägger upp nytt spännande material på den här mycket (försvinnande lite) populära bloggen. Det har förekommit tårar och faktiskt viss aggression eftersom min blogg rör upp sådana stora känslor att läsarna knappt vet hur de ska kanalisera sina emotionella stormar.
 
- Varför, Jonas! Varför har du slutat med dina dagliga små noteringar?! Våra liv är så mycket fattigare utan dig! kan det (aldrig) låta när jag lyfter min telefonlur för att tysta den genomträngande signalen. 

Jag har lyssnat och jag har agerat terapuet. Jag har känt in situationen och jag har gråtit med alla som visat detta överväldigande (inget) intresse. Jag har förklarat att jag för tillfället befinner mig i inledningsfasen av vad som kan betecknas vara en ständigt återkommande höstdepression. En underbyggd åldersnoja och väl utvecklad dödsångest som tilltar i styrka för varje år som går.
 
Inget tycks mig roligt så här i mitten av september. Färgen flagnar på väggarna, sommaren har vinkat farväl och den ystra och blomsterprydda orkestern har packat ner sina instrument och satt sig i bussen. Musiken har tystnat och kvar finns bara minnen av släckta förhoppningar och man står där som fiktiv passagerare på ett sjunkande Titanic och nynnar på "Närmare, Gud, till dig".
 
Jag känner ingen livsleda, men ibland blir jag evinnerligt trött på de premisser på vilka livet vilar. Frågorna blir för många och för stora att hantera. Jag blir lite ledsen och sluter mig i mitt lilla skal. Sova kan jag inte och jag känner mig tom, trött och allmänt aptrist. Tanken börjar tömmas och motorn går på lågvarv (motorreferens!).

Det är inte lätt det där med att vara en tänkande individ som inte kan filtrera alla intryck och insikter som väller över en i tid och otid. Man hamnar lätt i en sits där man istället för att sålla bort det negativa låter kroppen absorbera eländet och till slut blir man så tung att man inte orkar ta sig till ytan för ett andetag i friska luften. Det är inte lätt. Det är det sannerligen inte. Då är blogga det sista man vill.

Men det är övergående. En fas i livscykeln som vi neurotiker allt emellanåt får kämpa med. Så är det med att liksom, och efter regn kommer solsken...i maj...eller nåt. Men ändå! 


Nä, nu får det vara nog med självömkan. Jag tänkte leverera en liten redovisning över vad jag har ägnat mig åt i helgen och dagarna innan. En rekapitualtion och uppdatering. Det blir väl mysigt? Ja! Det blir det! Självklart!

I torsdags tog jag ledigt efter middag. Yngsta dottern har som bekant börjat på dagis och torsdagen skulle egentligen inneburit en lång dag i barnomsorgen för henne. Men jag tyckte att varför tar inte pappa Walle lite ledigt så slår vi två lediga flugor i en smäll. Sagt och gjort. Jag stämplade ut och hämtade mitt gryn vid strax efter middag. Hon blev väldigt glad att se mig och hennes känslor var sannerligen besvarade - även om hennes ansiktsuttryck talar ett annat språk på bilden nedan.
 
 
Nåväl! 

Sedan inväntade vi de andra barnen som var i skolan och gnuggade sina geniknölar varma. Jag har nämligen förklarat vikten av att sköta sina studier för mina barn. Gör de inte det så blir de som jag och det vill jag då rakt inte. Det gäller att på allra bästa vis utnyttja de resurser man begåvats med, annars riskerar man att bli en bitter gammal gubbe som heter Jonas och det vore väl fruktansvärt synd om det skulle ske. En räcker mer än väl, liksom. 

Jag hade en liten överraskning i bagaget: vi skulle till Estvalls och fika! Barnen blev överlyckliga (knappt märkbart) och vi satte oss på våra cyklar och trampade ner till glesbygdens glest befolkade centrum.
 


Vi beställde in massar med grandiosa bakverk (ja, det blev dyrt och det rev ordentliga hål i pappas snåla plånbok, men för en gångs skull var det värt varenda öre) och satte genast igång med att inmundiga dem.
Behöver jag säga att vi blev mycket mätta och tjocka?
 


Jag fick en kopp med rykande hett och välsmakande kaffe och därtill en chokladboll med plastfyllning. Den var en aning svårsmält, men med lite god vilja och ett snålt sinnelag går det mesta ner. Gott. Jodå.



När vi sent omsider, spy- och sprickfärdiga av allt socker, kröp ut genom dörrarna till Estvalls tog vi beslutet att cykla upp till - den i våra medvetanden - allestädes närvarande farbror/broder Kenth. Dessvärre var inte han närvarande i sitt krypin när vi kom fram. Han var och fiskade och vi fick således anträda vår långa resa hem igen med oförrättat ärende. Ja, så tillvida att vi inte träffade farbor/broder Kenth, mätta och gravt illamående av kakor lyckades vi ju faktiskt bli.


Lördagen tillbringade vi på Vislanda marknad. Jag är ingen marknadskille. Jag håller mig gärna borta från större folksamlingar och doften av sockervadd och brända mandlar. Det är bara sådan jag är. Men barnen anser att det här är ett måste och eftersom de tycker det så deltar (under vissa protester, det ska erkännas) även jag i denna knalliga aktivitet. Yngsta dottern åkte fallfärdiga karuseller och näst yngsta dottern klädde sin vana trogen av sig i stort sett alla värmande kläder i snålblåsten och ligger inom kort alldeles säkert i någon svår och segdragen förkylning. Men å andra sidan är hon osedvanligt varmblodig, den flickan.
 
Jag tror det kan bero på att hon har ett sjuhelvetes humör. Den där ständigt erupterande vulkanen värmer liksom upp sig själv. Skulle man prova och kanske tjäna ett och annat öre på den ohemult dyra elräkningen. Hon må vara arg, men hon är likväl ett litet socker om man möter henne på rätt sätt. 
 


Det är något av en marknadstradition att svärfar bjuder på lunch på värdshuset. Så även i år. Det var en lyckad taffel som smakade precis så gott som den ska efter det att man dammat ner sig och slitit ut skosulor mot den grusplan där markanden slagit ner sina bopålar. Min svåger med entourage deltog även de i taffeln. Jag tog den sämsta bild jag kunde hitta för att om möjligt ge en korrekt bild av hur det gick till vid middagsbordet.
 
Notera särskilt hur glupskt min svåger i höger bildkant smäller i sig av buffén. Ruggigt. Men så går det om man håller på Frölunda.
Håll till godo.
 
 


 
Innan vi styrde kosan mot Moheda stannde vi till en stund hos svärfar. Där fick barnen titta på hans hönor och de fick även glädjen att prova på en lek som jag tycker att en större andel av den mindre befolkningnen borde ta till sig. Tänk så mycket pengar vi föräldrar skulle spara om vi kunde sätta denna lek i system. Vad jag kallar den? 
Barn-i-låda. Lådan kan vara en bil, ett slott, en rymdraket. Bara fantasin sätter gränser.
 
Gör som jag - köp ett par lådor och låt era barn bli lyckliga barn. Jodå, så ä dä rätt mä att.
 

Hönor.

Barn i lådor.
 

Själv hittade jag en gammal hjälm. Kände att den kan vara mig till hjälp om himlen nu skulle falla ner, vilket jag i enlighet med min neurotiska läggning självfallet tror. Bäst att vara på den säkra sidan, liksom. Man kan aldrig så noga veta, liksom. Även min näst yngsta dotter fann det för gott att skydda sig mot alla eventualiteter.
 

Jag är så fin. Så skyddad och så himla, himla fin.

Usch, ja... Det är inte lätt det där med att vara människa. Sannerligen inte.

Ha en bra söndag. 

På återseende och glöm inte att skydda er mot fallande himlar. 
Gärna med hjälp av hjälm.

Kram.

Med Vänlig Hälsning

Farbror Jonas.

Vi möts igen.

 

Så är det lördagskväll och där sitter man igen, framför datorn, och letar låtar på den där musiktjänsten som blixtsnabbt levererar efter tycke och smak. Mina fingrar dansar ivrigt över tangenterna och den ena slagdängan efter den andra plockas fram ur minnenas dammiga arkiv. Ett fynd leder till ett annat och så fortgår det. Familjen sover, klockan har smugit sig förbi midnatt och om vi bortser från datorskärmens koncentrerade ljus är huset sänkt i mörker. Endast den sömnvägrande pappan är vaken och den sömnvägrande pappan sitter och funderar på om det verkligen är förenligt med rent samvete, exemplariskt föräldraskap och övrigt ansvarsfullt leverne att ens tänka tanken på ett glas vin till vid så sena klockslag.

 

Det är det antagligen inte, men nu har nostalgin en gång för alla slagit klorna i honom och det finns inte längre utrymme för rationella resonemang angående hur saker och ting bör vara i den bästa av världar. Medveten moral får stå åt sidan för gitarrsolon, pudelfrisyrer, punkig attityd, doo wop, svårmodiga män och kvinnor med akustiska gitarrer, kostymklädda crooners och annat smått och gott som sätter känslorna i svaj och får endorfinet att svämma över.

 

Det är ändå märkligt vilken makt musiken besitter. Vilken underlig förmåga den har att förflytta människor i tid och rum. Ändra sinnesstämningar, ge trygghet och bilda säkra skott i tillvaron. Det räcker med att jag hör två takter ur valfri Imperiet-låt för att jag med omedelbar verkan ska kastas tillbaka till pojkrummet på Storgatan och bli fjorton igen. Fjorton år med hockeyfrilla, acne, existentiell ångest och alldeles för stor jeansjacka. Jag kan höra raspet från den slitna nålen på min på tok för gamla stereo (den stereo som spelade skivorna lite för fort vilket gjorde att jag alltid blev förvånad över hur släpigt och fel det lät när jag hörde låtarna spelas någon annanstans). Två takter och jag faller hjälplös tillbaka i tiden. Och jag tycker om det.

 

Musiken kommer med kondoleanser och tröst. Mina sena nätter brukar sluta med att jag spelar ”We'll meet again” i Vera Lynn's version ett par gånger på repeat. Det var en av min mammas favoriter när jag var liten. Mina föräldrar var skilda och när jag stod på perrongen, redo att åka hem till pappa igen, brukade hon sjunga den för mig i en svengelsk tappning.

 

Det känns bra på det där vemodiga viset när Vera sätter ord på mina förhoppningar om att jag någon gång ska få möta lilla mamma igen och det brukar bli en fin avslutning på en lördagskväll som mitt i mitt eget levande liv oftast har hunnit bli till tidig söndag.

 

(Publicerad i Smålandsposten) 

 


Att vara på utflykt bland grus och tuttar.

Vi har varit lediga idag, min yngsta dotter och jag.
 
En liten dag mitt i veckan att utnyttja på bästa vis.
Men den började en aning åt det knackiga hållet då vi var trötta så till den milda grad på morgonen. På något sätt lyckades vi ändå göra oss ett par korvsmörgåsar till frukost. Vi kokade även kaffe, men det blev av någon okänd anledning knappt drickbart. Det bar på en underlig eftersmak som tvingade den stackars pappan att hälla ut eländet i vasken. Trött, tröttare, tröttast var vi.  

Då, på morgonen, såg vi ut ungefär så här:



Fruktansvärt slitna, men också förväntansfulla eftersom vi denna krispigt, klara förmiddag i september hade beslutat oss för att besöka farbror Kent på hans jobb. Efter avslutad korvsmörgåsfrukost släpade vi ut oss på uppfarten där dottern genast ville visa upp en blåsa som hon hade i munnen. Jag inspekterade den noga innan vi gav oss iväg på äventyr.
 
Under vår promenad till Kenth såg vi hur en stor lastbil tömde en container på återvinningen. Det var en rafflande föreställning. Spänningen var olidlig...och lite dryg eftersom killen som skötte anordningen råkade ut för smärre tekniska problem när han skulle tippa containerns innehåll i lastbilens gap.
Trist, men med gratis underhållning har man större förståelse och tålamod.
Fattas bara annat.



Farbror Kenth hade utearbete idag. Han gjorde fint i gruset framför bioentrén. Det är filmvisning i afton och då vill man inte ha en massa biobesökare som snubblar på maskrosor och annat ogräs. Det vill man naturligtvis inte ha. Hur skulle det se ut, liksom? Och hur skulle skadestånden påverka bioverksamheten?

Vi ägnade ett par minuter åt att betrakta Kenth när han arbetade. Att arbete gör sig bäst på distans är en sak som vi, min dotter och jag, är rörande överens om.
Här tittar vi på när Kenth arbetar:



Efter en stund blev dock suget efter att få delta större än den medfödda lättjan. Kenth visade hur det skulle gå till:



Sedan gick det av bara farten. Jag lyckades dessbättre hålla mig på avstånd.



Hårt arbete leder i de flesta fall till stor hunger och det här var inget undantag. Så fort som gruset var rensat skrek den lilla magen i högan sky efter något att omvandla till energi. Mitt kaffesug hade tilltagit och medan jag drack kaffe åt dottern sin medhavda matsäck av fruktig natur. Det var både kladddigt och gott. Kaffet var varmt och jag brände mig i gommen. Fan också.



Fulla av energi och koffein gick vi på tur i lokalerna. Vi hittade en uppstoppad Domherre som vi klappade. (Fågelinfluensan, undrar ni? Jo tack, jag vet, svarar jag och tvättar mig frenetiskt med handsprit.) Vi hittade ballonger som vi skuttade och hoppade med. Vi spelade fotboll och lekte cirkus. Vi dansade och sjöng. Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt?
 


I ett skåp fann jag (till min förvåning, det ska erkännas) ett par löstuttar som den lokala revyn tydligen har använt sig av i någon uppsättning. Jag provade dem länge och väl. Konstigt vore väl annars. Det kändes mycket bekvämt och naturligt. Jag ville inte släppa dem ifrån mig. Blev lite tragiskt till slut. Men så kan det gå.



Sedan var det dags att gå hem. Vi skulle laga middag. Falukorv med ris och blomkål. Det smakade betydligt bättre än vad det låter. Mums!
 
Fan tro't.
 
Vi hade en riktigt bra förmiddag hos farbror Kenth. Vi kommer alldeles säkert att återvända.
Och ja, tuttarna råkade följa med mig hem under blusen. Ett sådant tillfälle kan man inte försitta.
Självklart inte. 

Once in a lifetime, mina vänner. Once in a lifetime.

Ha det gott.

Amen.

Kram.













 
 
 
 
 

Tisdag på väg mot onsdag.

Tittat på fotboll. Mer än lovligt uselt. Fotboll intresserar mig inte längre. Tråkigt. Brukade älska fotboll. Nu är det bara något som pågår i periferin. Något som angår andra men inte mig.
 
Den har förvandlats till parodi när pojkar och unga män i flådiga frisyrer kastar sig till höger och vänster för att vinna fördel inför domare och en alltmer frågande och undrande publik. Tråkigt. Det var bättre förr. På Horst Hrubeschs tid. Mindre hårgelé och mer fysik, liksom. Då när man trotsade gravitationen och stod upp i närkamperna, liksom.
 
Nu kan vi måhända tycka att här är han väl ändå gubbig och snarstucken i överkant, han den där Jonas Waldestål. Så framstegsfientlig kan man väl ändå inte vara. Jo, det kan man. Och det är han. Ordentligt.
Horst är min man alla gånger i veckan. Mer Horst åt folket, anser jag i all min ringa obetydlighet.


  Då.                                                           Nu.


Men jag är fortfarande (mer än vad som egentligen är hälsosamt) insnöad på det isbaserade laget från Jönköping. Vi snackar hockey. Vi snackar Krigarna i Kinnarps. Smålands Stolthet. Växjö Lakers är blott ett färglöst bottenskrap för de som dessvärre inte begriper bättre. De nytillkomna tillbedjare som utan tradition och kultur i bagaget låtit sig fångas av nyhetens omedelbara behag. De som för något år sedan var HV-anhängare och som nu har vänt kappan efter den matta vind som blåser utmed Helgasjön och upp mot Vida Arena.
 
Jag kan icke fördra ett sådant beteende! Ett sådant narrspel!
 
Det här uppträdandet retar mig något förbannat, vilket är jobbigt att erkänna eftersom jag är mer konflikträdd än vad Lille Skutt någonsin mäktat med och egentligen inte vill stöta mig med vare sig Lakers-supportrar eller normala människor. Nota Bene.
 
På torsdag börjar det. Allvar, glädje och besvikelser i en mustig blandning som varar ända fram till vårkanten. Jag är oerhört exalterad. En sådan kärlek rostar aldrig. De blå ränderna går aldrig ur. Tack och lov för det!
 
Här ovan kan vi betrakta den största anledningen för mig att bortse från min normativa heterosexuella utblick. Nummer 76. Legenden Johan Davidsson. Vilken karl. Jag svimmar och immar igen.
 
 
Jodå, så är det rätt mä att.
 
Imorgon är jag ledig. Åh, det är ynnest att få vara vid hemmets lugna härd. 
Då ska jag hänga med den här tjejen.
 
 
 
Notera blicken. Hon tittar på mig. Hon diggar mig. Hon tycker att farsan är en skön snubbe.

Jag tror minsann att jag älskar den lilla tösabiten mer än livet självt. Mot henne står sig till och med Horst Hrubesch och självaste Johan Davidsson slätt.

Sådeså.

Måndag i bilder.

Jo, jag glömde en sak. En väldigt viktig sak. Jag vill gärna visualisera min dag i bilder. 
 
Sådan är jag. Man hänger väl med i tidens tempo. 
 
Det är inne att visa fest och vardag genom diverse fotografier tagna ur olika vinklar och genom filter som tar bort skavanker och andra otrevligheter. Jag vill naturligtvis inte vara sämre. Men samtidigt vill jag så förtvivlat gärna framstå som oförställd och äkta, och därför jag har valt att arbeta i svartvitt. Det handlar om sinnestämning. Det handlar om att göra svåra val. Det handlar om att vara rak och ärlig mot sig själv. Det handlar om att vara Jonas Waldestål.
 
Mäktigt. Få förunnat att vara Jonas Waldestål. Nu tåras ögonen. Jag är så fin. 
 
Arty. Lidande konstnär i glesbygd. Jonas väjer inte för något när det kommer till att förmedla genuina känslor.

Näsduk, tack!

Nu börjar vi. 

Så här såg jag ut mellan klockslagen 06:00-1600:



Under sista timmen - som utspelades mellan 16:00-17:00 - började jag få vittring på stämpelklockan och då omvandlades mitt humör sakta men säkert till något som liknar det här:



Så kan det gå. 
En måndag i Jonas Waldeståls liv utspritt över två bilder. 
Vilken skillnad. Vilken kille. Vilka svängningar.

Det är synd att inte alla människor får ta del av Jonas Waldestål.
Mänskligheten skulle må bra av en större dos Jonas Waldestål.
Jonas Waldestål skulle må bra av en mindre näsa.
 
Jonas Waldestål - din ställföreträdande idiot i verkligheten.

Ha det gott.
Må gott.

Kram.



Måndag.

Idag var jag på jobbet.
Länge.
Ja, det var väl allt.

God natt.

Sjuk kulturstämning.

Vredgad kulturstämning med angripna luftrör.


Att vara Joe Labero och den där andre.

 
Här sitter jag och skojar till det med en bajskorv på huvudet. Ja, det är inte en riktig bajskorv, det hade varit att ta skämtlynnet till en helt annan nivå än vad som är lämpligt. Nä, det här rör sig om en plastimitation av en hundlort. Eller är det verkligen en replika? Ni ser hur jag vrider och vänder på begreppen. Sådan är jag. Hal som en ål. Jag utmanar gärna gängse normer, jag tänjer gränser och jag sätter griller i huvudet på min omgivning. 

Jag är som en blandning av Joe Labero och han den där tankeläsaren som skriver böcker och ger föreställningar där han utövar konsten. Vad heter han? Henrik någonting... Ja, fan vet vad gossen heter. Men i vilket fall är jag en härlig mix av Bengt Roland Johansson och den där killen som läser tankar och som kanske heter Henrik.
 
I'm like the magic mindreader of the glesbygd, liksom.
 
Nä, det är jag väl inte, men det lät så spännande att jag inte kunde låta bli att skriva ner det så jag fick se det på pränt.


På tal om mina trick och konster så har många (inga) människor har hört av sig och undrat hur det egentligen står till med Waldestål. Hur mår han? Är han verkligen som han ska vara?
 
Jo, det är han väl. I mångt och mycket är gossen relativt normal. Men visst, nog kan han vara lite underlig och knepig, men det är medfött och det finns nog tyvärr inte så mycket att göra åt den saken. Han är som han är och skulle man försöka råda bot och bättring på det märkliga beteende som understundom saluförs i slott och koja skulle det säkerligen få konsekvenser.
 
Det är inte lätt det här med att vara Jonas Waldestål, och skulle inte Jonas Waldestål tillåta sig själv att vara lite byfånekonstig när den andan faller på skulle han antagligen få enorma problem att styra sin personlighetssskuta i rätt riktning. Då kanske han rentav skulle känna sig manad att skaffa en ordentlig hobby som skulle kräva social samvaro, tekniska färdigheter och tumme med verktyg eller frimärken och så kan vi ju inte ha det, det förstår ju vem som helst, det vore direkt galet att lotsa in Waldeståls yngste pojk i den överbefolkade hamnen där manliga män och annat löst folk gnuggar babord mot styrbord. Hej Robert Broberg!

Nä, skomakare bliv vid din läst och låt din inre byfåne växa sig stor och vacker. Så skulle jag vilja uttrycka det. Precis så med lite grädde på toppen. Gärna med ett sådant där rött körsbär också. 

Nähä... Det är lördag, gudbevars, och fest och grannlåt borde fylla våra unga (?) sinnen. Men dessväre är jag fortfarande snuvig och tung i bollen. Enveten förkylning som inte vill ge med sig. Den klistrar sig fast vid Waldestål med samma styrka som en gammal våtrumstapet (oväntad liknelse, förf anm). Omöjlig att bli av med. Bedrövlig bekantskap. 
 
Och inte blev den bättre av att vi idag var i Alvesta och tittade på när sonen upplät sin lekamen till pjäs i det gröna fältets schack. Nordanvindar blåste is över Virdavallens fotbollsplaner. Att titta på pojklagsfotboll blev till en kamp för överlevnad. Det gick så långt att jag började titta ut över publiken för att kunne peka ut en matig kandidat som skulle kunna agera lunch om det visade sig att vi blev strandsatta där i blåsten.

Det var vedervärdigt kallt. Nu rinner snoken igen. Nästa lika mycket som i onsdags. Fan också.

Nu blir det snytkalas i soffan.

Väl mött. 

På återseende.

Kram.
 
 
Här är jag skäggig och folkilsk.
 

Huvudlöst.

Francis Ford Coppola i barnvänlig glesbygdsmiljö.
En "Gudfadern"- pastisch i plysch.
 
"I'm gonna make him an offer he can't refuse."
 

Brevbärarrock.



Min son.
 
En helvetes grann pojk. Vilken manlig genpool kom de dragen ifrån kan man undra om man har vaknat på den skeptiska sidan av tillvaron. Det råder inga som helst tvivel om att här drogs högsta vinsten i livets snabbt snurrande DNA-tombola. En konception med himmelska förtecken.
 
Kan jag verkligen vara skyldig till den här gossens utsökta konterfej? Mitt eget utseende får betraktas som varande lite mer kantigt och svårtillgängligt. Det kan faktiskt betraktas så som hopplöst i sin totala brist på sammanhållande funktion - och det är naturligtvis trist och tråkigt för naturen att reproducera sådan asymmetrisk smörja.
 
Om man vill vara riktigt snäll kan man påstå att jag i bästa (och sällsynta fall) kan närma mig det relativt sorliga epitetet "ful/snygg". Men märk väl: jag uttrycker mig mycket försiktigt i den här frågan. Jag håller den låga profil som mitt yttre kräver.
 
Måste diskutera den uppkomna problematiken med min hustru (förlåt: sambo, vi lever dessvärre i synd) när hon finner sig tillstädes i morgon. Akut brevbärarvarning på det här när jag granskar det på nära håll.
 
Lite rockstjärnestuk på killen. Ja, nu är väl inte begreppet "rockstjärna" så jävla hett och positivt laddat i dessa tider då ungdomen är infekterad av housebaciller och annat trams. Det är andra drivmedel i tanken nuförtiden. Vi tar oss fram med hjälp av lågoktanigt bränsle av sämre kvalité. Rent musikaliskt hackar vår samtid betänkligt.
 
Tycker jag.
 
Och det har jag väl rätt att tycka. Och de andra (främst de fräcka och identitetssökande ungdomsmänniskorna) har rätt att tycka att Avicii är det bästa som uppfunnits sedan bakmaskinen. Det är så det ska vara. Människan är skapt till att söka andra stigar än vad föregående variant har trampat upp. Naturens gång. Evolution. Uppror. Förkastelse av tidigare värdegrunder. Und so weiter.  
 
Rock tillhör det förgångna. Rock symboliseras av gubbar som döljer flinten bakom konstiga hattar och som gömmer sina svällande, övergödda magar med hjälp av mörka scenkläder mot svart bakgrund. Pojken är således inte rock och han är definitivt inte en slätstruken Avicii.
 
Han är mer...jazz. Han är en cool, tidlös katt som inte låter sig påverkas av trender och ytliga manér. En stilren pojk med det renaste hjärtat och de vackraste ögonen denna sidan evigheten.

En helvetes grann pojk.
Tycker oändligt mycket om den pojken.
Och han har min haka.

Sådeså.

Sjuk spanjor.



Febrig gubbe med dubbelhaka och apart fot på huvudet. Skulle kunna vara en tavla signerad Dali, men det är snarare en tavla signerad yours truly. Oerhört obehaglig bild av mänskligt förfall och överflödig hud i hals- och ansiktsregion. Jag lägger upp den här bilden, inte för att skapa förståelse utan för att föregå med dåligt exempel. 

Bli inte som jag ungdomar. Ta vara på er. Gör det bästa av de små förutsättningar vi människor givs i den stund vi skådar ljuset utanför livmodern. Bli inte som Jonas Waldestål. Undvik det. Gör allt för att inte hamna på en sådan här bild. Dopa er, använd all antibiotika i världen, sälj er själ till djävulen. Det spelar ingen roll, bara ni inte blir som den sorgliga ursäkt till människa ni ser på bilden ovan. Sjuk och ynklig. Däckad i en bakterihärd som han i egenskap av rabiat hypokondriker naturligtvis härleder i rakt nedstigande led till spanska sjukan.
 
Kan också vara pest. Väntar bara in bölder i ljumskarna för att få det verifierat. 

Ta vara på er. Lova mig det.

Amen, bock och tack.

Over and out.

Surrealistisk känsla det här.

Med Fortsatt Snorig Hälsning

Farbror Jonas. 



Usch.

Feber. Förkyld. Hosta. Orkeslös.
En spillra av den manliga man jag är i vanliga fall.

Linda! Badda min panna! Tillkalla prästen!

Det är nära nu...

Jonas har skadat sig.

 
Inte nog med en kraftig förkylning - nu har jag åsamkat mig själv skada också. Under det finska plåstret gömmer sig en allvarlig nagelbandsblessyr. Jag skulle plocka ut en plastpåse från skåpet jämte diskbänken och då bar det sig inte bättre än att jag skrapade upp nagelbandet mot en vass kant.
 
Svimfärdig. Allt snurrar. Jag gråter. Det gör mycket ont. Plåstret lindrar en aning. Inte mycket, men lite. Det är ett fint plåster.

När jag tänker efter är det ett himla, himla fint plåster med finskt motiv.
 
Men det verkar inte hjälpa.
Kan någon badda min panna?
Snälla?
Det börjar bli mörkt...
 

Förkyld och förvirrad.

 
Se så han lider. Se hur han våndas. Se hur han gång efter annan snyter sig i samma papper eftersom han inte har ork att gå och hämta ett nytt. Det är synd om Jonas Waldestål, det hoppas jag att alla är medvetna om.

Jo, han gick förresten upp för att gå på toaletten och när han satte sig på ringen hamnade han i något blött som han tror var kiss. Någon annans kiss. Ingen nämnd, ingen glömd. Men så kan det gå om det skvätts och spills, lite till mans och kvinns.
 
Och varför gråta över spillda kroppsvätskor när omvärlden står i brand och näsan skvalar och rinner som vore den självaste Manneken Pis? (Här knyter jag snyggt ihop säcken när jag integrerar just den statyn i min urininspirerade text. Jag är en sylvass skribent.)
 
Ingen större skada skedd när allt kommer kring. Imorgon skiner solen över folk och fä och man måste skörda innan rågen går i blom...eller hur det nu var.

Jodå. Livet leker i söderled. Näsjävel till att rinna!

God natt.

Söndagsmys!

Vi kryssar genom huset. Vi försöker undvika att trampa på legobitar och små dockskor som har en förmåga att borra sig genom foten och rakt upp i knät. Det gör ont att trampa på små leksaker i plast, tro inget annat. Det är det här med att hålla ordning när man har fyra barn som hela tiden gör sitt absolut bästa för att skapa kaos. Det är ett fullständigt omöjligt uppdrag. Tom Cruise skule blekna om han ställdes inför det här sceneriet. Här kan man inte gömma sig bakom uppdiktade rollfigurer och trams signerat Ron Hubbard. Här har vi att göra med verkliga problem: biblioteksböcker utslängda över hela tv-rummet, barbiedockor över hela toalettgolvet, tvättberg som tangerar Kebnekajse i höjd och dammtussar stora som grizzlybjörnar som ligger och morrar under bord och soffor.
 
Och även om man vaknar en dag och känner sig modig och stridsberedd och ger sig fan på att nu ska det bli ordning på torpet så tornar det alldeles strax upp problem vid den leksaksskymda horisonten. För ni vet, det är som så att när man har rensat ett utrymme och vänder sig bort för att påbörja ett annat röjningsarbete så dröjer det inte länge förrän det utrymme man nyss rensade ut är lika stökigt som innan man tog sig an den grannlaga uppgiften. Det är fan inte lätt, alltså... Det är det inte. Det är svårt och fyllt av nederlag och besvikelser. Så ä dä mä att, liksom. 
 
Här är jag besviken.
 
Men alla hjälps väl åt?! skriker den moraliskt högreste och blir indignerat pionröd i plytet. Jo, det gör vi, efter bästa förmåga och dagsform, men det hjälps liksom inte när det hela tiden är åtminstone en specifik enhet i familjearmén som gör sitt yttersta för att störa den pedantiska friden. Det är alltid någon femtekolonnare som är upptagen med att förråda oss andra med stökiga tilltag av allehanda sort. Det är svårt att synka trupperna och styra dem åt det gemensamma mål som är ett skinande rent hem i klass med den där förbannade tv-reklamen som visar klinsikt rena femtiotalspastischer som man vill spy på så fort de dyker upp i rutan:
 
"Ett drag med Vanish (eller vad fan det nu heter) så försvinner all smuts! Då blir det så mycket tid över till annat!" säger den inhyrda speakern, han som lurar i kulisserna med silkesren och övertygande röst.
 
 
Skjut mig i huvudet med din lyckopil, svarar jag i det läget. Sedan kräks jag av irritation. 
 

Här har jag tittat på tv-reklam.
Notera det stökiga toalettgolvet.

Nä, man får helt enkelt ta och acceptera hur saker och ting ligger till. Man får blunda för alla barbiedockor och böcker. Man får slå dövörat till när det morrar under soffor och bord. Man får kasta undan det värsta i soffan och sedan luta sig tillbaka för en stunds vila. Det är så man måste göra. Man är inte mer än människa.
 
Dessutom är det något psykopatiskt över pedantiska människor. Deras putsade och välkammade yttre verkar vara anbringat för att dölja mängder av mörka hemligheter. Kommer man in i ett hem där varje sak står på sin plats och där nitisk renhållning är schemalagd kan man ge sig fan på att det försiggår helvetesriter och brott mot mänskligheten i källaren en trappa ner. Därom är jag helt övertygad.
 
Nä, nu ska jag dricka kaffe. Måste bara tömma diskmaskinen först. Inga rena koppar.
Förkylningen tilltar. Hostar och nyser. Inte på grund av damm utan med anledning av bacillusker. Tror jag.

Fan också.


Här har jag en lustig hatt på mig.
Jag är så fin. Så himla, himla fin.




 
 

Shopping!! Äntligen!!




Att räkna med bråk i jordkula.

Betalar räkningar. En dag för sent. Som vanligt. Sådan är jag. Skjuter gärna eländet framför mig. Prokrastinerar så gott jag kan. Det tycker jag är mänskligt. Man ska inte vara för noga med byråkratin. Man ska utmana ödet en aning. Man ska låta björnarna och fordringsägarna svettas i väntan på mina surt förvärvade penningar. Har man riktig tur kan de försenade betalningarna föranleda ett par år på kåken för ekonomiska oegentligheter. Då kan man få vila upp sig lite. Gud, så skönt. Nä, nu ska vi inte överdriva, men ändå, liksom. Ja, ni vet. Kanske inte. 
 
Men den största anledningen till att jag allt som oftast väntar in i det sista (och även efter det sista har passerat) är att jag får sådan brutalångest när högen med räkningar ska betas av. OCR-nummer långa som en indisk mantalslängd och summor höga som en notor efter ett kungligt bordellbesök sticker i de snåla, småländska ögonen. Jag vill liksom kräkas när jag ser vilken förmögenhet som lämnar hushållet varje månad. Det är hiskeliga summor som försvinner i riktningar som jag knappt kan överblicka. Jag blir ond. Jag blir elak. Jag får ta två extra blodtryckstabletter. Det kokar av irritation i den Waldestålska skallen. Vad fan är det jag betalar för? Hur dyrt kan mitt mänskliga uppehälle bli? Gör jag verkligen rätt för mig eller blir jag uppskörtad av skrupelfria individer med ett inhumant vinstintresse för ögonen? Hur dyrt kan det vara att framleva sina dagar i modest armod?!

Tydligen hur dyrt som helst. Sannerligen.

Ska flytta ut till en liten stuga i skogen. Vi kanske rentav kan flytta in i den där jordkulan som finns i hembygdsparken? Det borde väl vara billig hyra där. Kan inte tänka mig annat. Stampat jordgolv och halmtak. Blir inte mysigare än så. Kan säkert trenda i "Hus och Hem" vad det lider.

Jag kan se de braskande rubrikerna framför mig: "Framtidens boende är forntidens!" "Ett nätt litet krypin för den miljömedvetna familjen!" "Den nya gröna vågen skvalpar till en marginaliserad glesbygd!"
 
Fan, vad bra. Jag ser till och med ett lönande affärsprojekt i det här. Entrepenören inom mig vaknar och vädrar morgonluft. Vi kan ordna en förort med stampat jordgolv och halmtak. Marknaden är omättlig för slika presentationer. Därom är jag övertygad. Men innan jag ringer några samtal för att sätta planerna i verket måste jag betala alla räkningar som svämmar över köksbordet.
 
Pulsen stiger. Huvudet sprängs. Ögonvitorna blir röda.
 
"Femhundra spänn för vad?! Vad fan är det för jävla företag?! Helvete vad många siffror det var i det här förbannade OCR-numret?! Hjälp mig!!"

Fan också!!

Nu börjar jag få ont i halsen också. En olycka kommer sällan ensam utan den sprider sig ofta som klamydia på campus.

Ha en bra dag. 

Puss och kram

Med Vänlig Hälsning

Farbror Jonas.
 
 
Farbror Jonas sinnesstämning när han betalar räkning efter räkning.
 
 
 
 

Förlåt mig.


Understundom drar man sig till minnes episoder från det förflutna där slutresultatet kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Små händelser som inträffat under livets gång där ett litet förlåt hade varit på sin rätta plats; ett förlåt som av någon anledning inte kom att uttalas, där och då. Minns när jag var fjorton. Jag hade slutit upp med mina goda kamrater Mathias och Gunnar. Det var vinter och snö. Mathias hade lagt vantarna på en så kallad "cp-moppe" (en grov och obildad folklig benämning på en röd, motorförsedd historia på tre hjul med en huv som man fällde över förarplatsen) och nu var de ystra gossarna ute på Enevägen för att ägna sig åt att den för mig något udda aktiviteten "att sladda".

 

Nysnön låg centimeterdjup. Jag kände mig lite utanför mitt rätta element, det ska erkännas, men mina kamrater yrkade på att det här skulle mynna ut i en trevlig och meningsfull sysselsättning för de ungdomar i glesbygd som vi trots allt var. Jag hann knappt komma med invändningar innan Mathias med våghalsens vildsinta temperament kastade sig ut i våldsam spontandans med den röda moppen. En dans där gasreglage och en skrikande motor stod för musiken och där ett snöglatt och isigt väglag fick agera dansgolv. Vinden grep tag i hans hockeyfrilla och fordonets tvära kast ruskade hans jeansklädda kropp från sida till sida när han med en mästares handlag styrde undan alla faror som naturen bjöd honom denna vinterkväll. Jag var stum av beundran. Det blev Gunnars tur och även han excellerade i denna konst som dittills varit mig fullständigt främmande.

 

Så kom ögonblicket jag hela tiden hade fruktat. Mina kamraters uppmärksamhet vändes mot mig och de undrade om inte också jag ville utföra denna manlighetsrit på tre hjul. Nej, de undrade inte - de krävde att även jag skulle framföra mopeden längsmed Enevägens kurviga gatmönster. Jag svalde hårt, mötte deras uppfordrande blickar, bad en stilla bön och tog plats i förarsätet. Tre meter. Jag hann tre meter innan jag drog av gasvajern. Skammen var förlamande. Det roliga var slut och vi fick för hand skjuta hem den röda mopeden genom den tröga modden. Ingen sa något. Ord var överflödiga. Alla visste vems felet var.

 

Jag vill såhär i efterhand be mina kamrater om ursäkt. Det var inte min mening att förstöra det roliga den kvällen. Det satte djupa spår. Motorsport har sedan dess varit förknippat med en känsla av kapitalt misslyckande och blotta åsynen av röda mopeder gör mig illa till mods. Som tur väl är, bör tilläggas...

 

Förlåt mig, Gunnar och Mathias. Förlåt mig. Så, nu var det sagt. Nu kan vi gå vidare.

 


RSS 2.0