Helg!

 
 
Helg!

Klackarna i taket och själen i bomull. Underbart. Livets lilla sötsak är den allt den där helgen. 

Hösten tuggar på i en farlig fart. Finns liksom ingen hejd på hur den forsar fram. Vecka läggs på vecka och inom kort är det jul. Märkligt...hur fort tiden trillar på, alltså. I min ålder börjar man fundera i andra banor. Med min ålder menar jag det fruktade fyrtio. Ja, jag är ju inte där riktigt än, men jag närmar mig med stormsteg. Otänkbart egentligen. Fyrtio... Det var (och nu ljuger jag inte) inte längesedan jag var arton och satt och föreställde mig hur tillvaron skulle te sig när jag var dubbelt så gammal (den matematiskt kunnige slår nu omedelbart fast att jag hade trettiosex i tankarna när jag satt och funderade på vad som komma skulle i en avlägsen framtid och med det konstaterat kan vi dra slutsatsen att vi får addera två år till den ekvationen för att den ska stämma med nuvarande sättning) och jag vågar nog påstå att det blev en aning annorlunda än vad jag siade om då. 

Min artonåriga variant var behäftad med starkt negativa tankegångar och rännsten och krypande i conteinrar efter mat var en fullt rimlig framtidsvision. Den unge Waldestål hade ringa förtroende för sin äldre kopia.


Nu blev det inte så, det blev hemskt mycket bättre och därför är jag djupt tacksam för mina helger då jag får vandra runt och uppträda så där förvirrat och konstigt som bara jag kan utan att mina nära och kära tycker att jag är underligare än vad jag brukar.

Men fy fan vad tiden går fort... Man blir vemodig när man plötsligt inser att en vecka har blåst förbi och att man knappt är medveten om vad som hänt. Tid går förlorad i ingenting. Värdefull tid. Visserligen höstig tid, men ändå tid. Livets hårdvaluta. Lite vemodig blir man. Lite visa-från-utanmyriskt vemodig. Allt kan hända. Vi är ett ögonblick från det oundvikliga i någon form. Fråga Jan Johansson, han vet.

Melankolikerns inofficiella nationalsång

Play it again, Janne. En sista gång. Oerhört fin bit att låta sig förledas och förföras av i mitten av oktober. Fantastiskt fin bit. 
Rysning.

Amen.



 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0