Färgprakt och gamla matlådor.


Höstlöv och Unicabox.

 

Det är höst. Nyss gick Waldestål och väntade på sommar. Nu sitter han i soffan och stirrar ut på träd som rister sig nakna i vindar som tilltar för var minut. Löv singlar mot marken och blir till ett färgsprakande täcke som sakta breder ut sig över den oklippta gräsmattan. Han betraktar skådespelet, men han låter sig inte roas. Han låter sig inte bevekas av dess skönhet. Med vanmakt betraktar gubben Waldestål årstidernas växlingar, han snörper på munnen och sveper en värmande kofta över de slokande axlarna.

 

När han i arla morgonstund cyklar till jobbet muttrar han de självklarheter som gjutit fundament i den svenska folksjälen och som sedan länge danat den kärva, nordiska karaktären. Han väser fram de bekanta fraserna med surgubbens omisskännliga diktion: "Börjar det redan bli mörkt?” ”Det var ju nyss midsommar.” ”Nu kommer snart snö och elände.”

 

Han fräser ilsket och för varje septembermorgon där det omkringliggande sceneriet blir allt mörkare, blir tramptagen tyngre och någon gång i obarmhärtiga november står han nästan still och kämpar i en framåtdrivande rörelse som inte för honom en millimeter mot föregiven adress. Fastfrusen mellan sommar och vår. En hjulbent isfigur i reflexjacka som med ett vresigt uttryck i det rödfnasiga ansiktet envist håller fast i den buckliga unicabox som hotar glida ur hans stela fingrar.

 

Det fanns en tid, i ungdomen, då gubben Waldestål uppskattade höstens intåg. Sommaren syntes honom för varm och den bestod till största del av outtalade krav på att allt skulle vara roligt och härligt på sätt som i de flesta fall var omöjliga att uppnå. Här ska föras till protokollet att han bodde i Mohedas glesbygd, han var blyg, tillbakadragen och mer bekväm med att inandas sitt pojkrums unkna dofter än att med glida runt på residensstadens stekheta uteserveringar – en sällsam kombination som inte alls bidrog till ett vidlyftigt och skabröst ungdomsliv i sommargrönska.

 

När så hösten infann sig kunde han slappna av och ägna sig åt ett mer småskaligt utnyttjande av världslig tid. Varför gå ut i solen när den lyser med sin frånvaro? Skönt att vara inne när nordanvinden blåser. Pojken Waldestål kunde vara sig själv. Gubben Waldestål saknar den känslan.

 

Så om ni nu råkar passera en skallig farbror i reflexjacka som sittande på en damcykel av äldre modell stretar på i motig nordanvind, ta er då tid att stanna honom, lägg en hand på hans axel, nyp hans kinder rosiga och försäkra honom om att var dag och var årstid har sitt specifika värde. Då ska ni se att han tinar upp och kanske rentav bjuder er på en smörgås ur sin buckliga unicabox.



(Publicerad i Smålandsposten.)
 

Kommentarer
Postat av: Kanonen

Hur många axelklappar har det blivit?

Svar: En del. Men jag har hållit mackorna för mig själv...
Jonas

2012-10-25 @ 09:56:49
Postat av: Sofie

Skriv gärna något snart jag väntar!

Svar: Soooooon!
Jonas

2012-11-08 @ 18:28:30
Postat av: Kanonen

HALLÅ! Vart har du tagit vägen????

Svar: Jag kommer tillbaka när man minst anar det.
Jonas

2012-11-17 @ 15:49:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0