Färgprakt och gamla matlådor.


Höstlöv och Unicabox.

 

Det är höst. Nyss gick Waldestål och väntade på sommar. Nu sitter han i soffan och stirrar ut på träd som rister sig nakna i vindar som tilltar för var minut. Löv singlar mot marken och blir till ett färgsprakande täcke som sakta breder ut sig över den oklippta gräsmattan. Han betraktar skådespelet, men han låter sig inte roas. Han låter sig inte bevekas av dess skönhet. Med vanmakt betraktar gubben Waldestål årstidernas växlingar, han snörper på munnen och sveper en värmande kofta över de slokande axlarna.

 

När han i arla morgonstund cyklar till jobbet muttrar han de självklarheter som gjutit fundament i den svenska folksjälen och som sedan länge danat den kärva, nordiska karaktären. Han väser fram de bekanta fraserna med surgubbens omisskännliga diktion: "Börjar det redan bli mörkt?” ”Det var ju nyss midsommar.” ”Nu kommer snart snö och elände.”

 

Han fräser ilsket och för varje septembermorgon där det omkringliggande sceneriet blir allt mörkare, blir tramptagen tyngre och någon gång i obarmhärtiga november står han nästan still och kämpar i en framåtdrivande rörelse som inte för honom en millimeter mot föregiven adress. Fastfrusen mellan sommar och vår. En hjulbent isfigur i reflexjacka som med ett vresigt uttryck i det rödfnasiga ansiktet envist håller fast i den buckliga unicabox som hotar glida ur hans stela fingrar.

 

Det fanns en tid, i ungdomen, då gubben Waldestål uppskattade höstens intåg. Sommaren syntes honom för varm och den bestod till största del av outtalade krav på att allt skulle vara roligt och härligt på sätt som i de flesta fall var omöjliga att uppnå. Här ska föras till protokollet att han bodde i Mohedas glesbygd, han var blyg, tillbakadragen och mer bekväm med att inandas sitt pojkrums unkna dofter än att med glida runt på residensstadens stekheta uteserveringar – en sällsam kombination som inte alls bidrog till ett vidlyftigt och skabröst ungdomsliv i sommargrönska.

 

När så hösten infann sig kunde han slappna av och ägna sig åt ett mer småskaligt utnyttjande av världslig tid. Varför gå ut i solen när den lyser med sin frånvaro? Skönt att vara inne när nordanvinden blåser. Pojken Waldestål kunde vara sig själv. Gubben Waldestål saknar den känslan.

 

Så om ni nu råkar passera en skallig farbror i reflexjacka som sittande på en damcykel av äldre modell stretar på i motig nordanvind, ta er då tid att stanna honom, lägg en hand på hans axel, nyp hans kinder rosiga och försäkra honom om att var dag och var årstid har sitt specifika värde. Då ska ni se att han tinar upp och kanske rentav bjuder er på en smörgås ur sin buckliga unicabox.



(Publicerad i Smålandsposten.)
 

Storfika!!



Hej!

Det är ledigt här i glesbygd! Pappan har ledig dag! Mulligt! 

Vad passar väl då bättre än att bjuda på storfika? Ingenting passar bättre än att bjuda på storfika!
Självklart inte!

Ropen skalla, storfika åt alla! Storfika! Storfika! Storfika!

Vi slog på större än stort och fixade en enorm storfika! Utropstecken!! 

"Hur gjorde du då, Jonas?" frågar en nyfiken allmänhet. "Hur fan gjorde du?!" Utropstecken!! 

Jo, jag köpte kakor som kallas peppar och sedan kokade jag kaffe och blandade saft! På bilden ovan ser man hur jag gick tillväga. Skiten som ligger bredvid får man på köpet!! Generöst, va!

Recept:

Pepparkakor (köpta, sparar en helvetes massa tid).
Kaffe.
Saft.

Voilà!

Kram.


Kungen av storfika bjuder på en uppsyn värdig en fullblodsidiot!!
"Honom ska vi ha!" skrek Mensa! "Honom ska vi ha!!"
Utropstecken!!

Kram igen!! Storkram!! Bamsekram!! Måste sluta med socker!! Blir så förbannat kickad!!

Adjö!! UTROPSTECKEN!!
 

Helg!

 
 
Helg!

Klackarna i taket och själen i bomull. Underbart. Livets lilla sötsak är den allt den där helgen. 

Hösten tuggar på i en farlig fart. Finns liksom ingen hejd på hur den forsar fram. Vecka läggs på vecka och inom kort är det jul. Märkligt...hur fort tiden trillar på, alltså. I min ålder börjar man fundera i andra banor. Med min ålder menar jag det fruktade fyrtio. Ja, jag är ju inte där riktigt än, men jag närmar mig med stormsteg. Otänkbart egentligen. Fyrtio... Det var (och nu ljuger jag inte) inte längesedan jag var arton och satt och föreställde mig hur tillvaron skulle te sig när jag var dubbelt så gammal (den matematiskt kunnige slår nu omedelbart fast att jag hade trettiosex i tankarna när jag satt och funderade på vad som komma skulle i en avlägsen framtid och med det konstaterat kan vi dra slutsatsen att vi får addera två år till den ekvationen för att den ska stämma med nuvarande sättning) och jag vågar nog påstå att det blev en aning annorlunda än vad jag siade om då. 

Min artonåriga variant var behäftad med starkt negativa tankegångar och rännsten och krypande i conteinrar efter mat var en fullt rimlig framtidsvision. Den unge Waldestål hade ringa förtroende för sin äldre kopia.


Nu blev det inte så, det blev hemskt mycket bättre och därför är jag djupt tacksam för mina helger då jag får vandra runt och uppträda så där förvirrat och konstigt som bara jag kan utan att mina nära och kära tycker att jag är underligare än vad jag brukar.

Men fy fan vad tiden går fort... Man blir vemodig när man plötsligt inser att en vecka har blåst förbi och att man knappt är medveten om vad som hänt. Tid går förlorad i ingenting. Värdefull tid. Visserligen höstig tid, men ändå tid. Livets hårdvaluta. Lite vemodig blir man. Lite visa-från-utanmyriskt vemodig. Allt kan hända. Vi är ett ögonblick från det oundvikliga i någon form. Fråga Jan Johansson, han vet.

Melankolikerns inofficiella nationalsång

Play it again, Janne. En sista gång. Oerhört fin bit att låta sig förledas och förföras av i mitten av oktober. Fantastiskt fin bit. 
Rysning.

Amen.



 

Dagens mode/gubbe.

 
Het gubbe på promenad i grått höstlandskap. Grått in absurdum, men med vidhäftande äkthet i den manipulerade bilden. Den billiga mössan, den undre tandradens imaginära sönderfall och de svarta påsarna under de grönglittrande ögonen skänker skärpa åt en tillvaro i sluttampen av ungdomens upplösning.
 
Vackra man. Modiga man. Anti-Dressmann-man.
 
Jonas.
 
Han är så fin, så himla, himla fin. Även i gråskala med billig, bullig mössa på huvudet.
 
Ta hand om varandra därute.
Kram.

RSS 2.0