Att titta på bajs och bli sjukligt indisponibel.


Igår hade jag min lediga dag som infaller en gång i veckan fast på olika dagar enligt ett rullande schema...ja, ni fattar säkert. Sambon har så smått börjat prova sina vingar i arbetslivet och det ger oss (yngsta dottern och pappan) en möjlighet att utveckla vår relation och vänskap i en större utsträckning. Det är lite svårt det där, ty hon är väldigt förtjust i sin mor och eftersom jag jobbar tio timmar om dagen de dagar jag arbetar (förutom då den lediga dagen som kommer enligt ett rullande schema...ja, ni förstår säkert) så har jag haft vissa svårigheter att vinna den unga damens hjärta fullt ut. Jag är liksom inte hemma när hon är vaken och när hon är vaken är jag trött och inte så leksugen som jag borde vara. Hon har naturligtvis accepterat sin gamle far, men kanske mest som ett bihang och komplement till den egentliga trygghetsfamnen - mammans. 

Men nu är det hon och jag en gång i veckan och jag tycker nog att det börjar arta sig en smula. Vi har mycket trevligt när vi är tillsammans. Jag börjar vinna mark och popularitet. Eller...det kanske bara är något jag inbillar mig? Nä, jag tror inte det. Vi kuggar i bra och leker bra tillsammans. Låter misstänkt likt ett kvartssamtal på dagis...

Nåväl!

I vilket fall var vi ute igår och tittade på bajset som en häst (bara i glesbygd, ungdomar, bara i glesbygd!) släppt ifrån sig när den häromdagen passerade vårt hus. Det har utvecklats till en fascination hos min yngsta dotter, det där bajset. Hon tillbringade större delen av morgonen med att stå i fönstret och titta bort mot nedslagsplatsen. "Där pappa, där borta ligger bajset!" var en mening som upprepades otaliga gånger under frukostbestyr och andra husliga åtaganden. Fram emot elvakaffets övergång till knorrande middagsmage tog vi på oss kläder och gick ut för att titta på lämningarna som visade sig vara något i hästväg (obs:humor).

Som kortet visar var vi oerhört noga med att klä oss enligt den moderna genuskoden. Inget rosa, inget som kan befästa de normativa könsrollerna. Vi vill visa att vi hänger med i debatten, liksom. Jodå, i glesbygd frodas hen-perspektivet som aldrig förr. 

Bajset var intressant en liten stund, men sedan tröttnade vi och tog en promenad runt kvarteret. Det bjöds ett riktigt vidrigt novemberväder, något som föranledde att vi inom kort återvände hem för tillredning av middagsmat och upptining av frusna själar. 

Efter middagen fick vi feber. Både jag och yngsta dottern. Pang på och utan pardon. Äldsta dottern hade haft feber dagen innan så annat var väl knappast att vänta. Frossa och självömkan under två filtar i soffan blev det självklara resultatet. Senare under kvällen däckades även näst yngsta dottern av den ettriga smittan och det slutade med att vi låg på min sänghalva och tävlade om vem som var varmast. Jag vann, tror jag. 

Härliga november! Härliga Höst! Hatar hösten och dess förmåga att skjuta både humör och hälsa i sank.
Hatar den! Usch! Avskyr den fan! Med emfas och till tonerna av ilskna burop!

Jag har varit utslagen idag så därför föll ansvaret för maten på äldsta dottern som var hemma för att vila upp sig ordentligt efter sin egen kubbning med feber och yrsel. Hon iordningställde en ugnsstekt falukorv som smakade ljuvligt. LJUVLIGT! Hon påstod motsatsen, men jag vill (for the record) ta tillfället i att bestrida hennes utsago. Den var perfekt balanserad och bidrog starkt till att eftermiddagen kunde genomlevas snarare än genomlidas. Att hon var lite svårstartad och svårövertalad när det gällde att komma igång med kökstjänsten är en annan sak och historia.

Den ugnsstekta falukorven får FYRA Waldestålare. En stark fyra! På gränsen till fem! Lite mer senap och framgången hade varit total.

 
Räddaren i nöden. Mohedas Tina Nordström. Fantastisk flicka. 

Näst yngsta dottern ville vara med på bild. Hon är febrig och uppiffad av äldsta dottern. Den något jagade uppsynen är mig en gåta och får stå för henne.



Katten Bill slickar sin tass med vad som verkar vara en enorm tunga.


Här har jag hög feber. Jag mår mycket dåligt.


Här har jag inte så hög feber. Men jag mår fortfarande relativt dåligt.
Det är konstigt med mig, det där, för trots min ynkliga belägenhet är jag fortfarande himla, himla fin.
Och här ser vi dessutom att rosa fungerar alldeles utmärkt på en riktig karlakarl. Glesbygden levererar ett dugligt genusperspektiv, trots allt.
Jag är hen. Fantastisk och alldeles underbar.


Kram! Puss! Kärlek!

 
 
 







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0