Feberfri!

Feberfri. Svettades förhoppningsvis ut det sista natten som gick. Sura lakan och blöt kudde. Förtvivlat äckligt, men välbehövligt. Bara hosta kvar och en allmän trötthet som man trots allt är ganska van vid när allt kommer omkring. Det var ju relativt längesen man var en pigg och äppelkäck gosse, liksom. Trött, matt, håglös och en smula yr. Men annars helt ok. 

Bestämde mig för att testa kroppen ordentligt framåt eftermiddagen så jag åkte till affären och inhandlade lite varor inför kvällen. Det blev dyrt. Jättedyrt. Hade bara tänkt mig ett par frukter och någon liten matbit, men gud vad listan växte när vi väl var på plats. Jag skyller en stor del av den utökade ekonomiska bördan på min yngsta dotter som har för vana att fylla korgen med en mängd varor som hon anser att vi behöver. Man upphör aldrig att förvånas över vad som presenteras där på rullbandet vid kassan. Lika spännande varje gång. Och dyrt. Jättedyrt.

Bäst som jag gick där och stampade på Ica kom det fram en dam som jag känner sedan tidigare. Hon frågade om jag skulle vilja skriva och framföra det traditionsenliga vårtal som läses varje valborg här i glesbygdens pärla Moheda. Jag fick genast tillbaka min feber och stammade fram något i stil med: "Åh...jag tackar för frågan...låt mig fundera ett litet tag så hör jag av mig..." Skräckslagen vände jag hemåt. Jag är så blyg och bortkommen i sociala sammanhang att jag behöver fyra valium för att överhuvudtaget öppna ögonen och efter fyra valium vill man sova så det är svårt att få det att fungera hjälpligt hur man än vrider och vänder på saken och steken.

Nåväl! Jag ska inte låta mina storslagna tillkortakommanden fläcka er lördagskväll sunkigt grå! Jag vill då rakt inte att så ska ske! Icke då!

Det här med att vara sjuk och febrig är för övrigt ett alldeles utmärkt bantningskoncept. I onsdags vägde jag in på åttiotvå och när jag i morse åter ställde mig på vågen var jag nere på sjuttioåtta. Svält är således vida överlägset alla metoder på marknaden. För att motverka ytterligare bortfall av min härliga person köpte jag en del livsmedel som nog ska kunna råda bot på problemet. Det värsta är att jag varken är hungrig eller sugen... Får helt enkelt tvinga i mig, för en Waldestål under åttio pannor kan vi inte leva med. Inte alls. Det går då rakt inte för sig.
Icke då!

Fotot är på fel håll, jag vet. Begriper inte hur man gör för att vända på det.
Så är det att vara Jonas. På gott och ont, mina vänner, på gott och ont.


Kram! Puss! Mys!

22:23.

Feber är långt värre än hjortkorv. Jag inser det nu. Efter den här dagen finns det inte längre några tvivel.
Skjut mig. Nu. Just get it over with. Feberjävel från helvetet! Vad är väl en starkt vitlökskryddad viltkorv mot det här? Ingenting, I tell you! Ingenting! Bara skjut mig. Nu.
 
 
 
 

Bakslag i rosa klädnad.

Jag hade hoppats på att min rosa one-piece skulle röra upp sympatier och moderskänslor - men den verkar ha en motsatt effekt på de personer jag så gärna ville övertyga. Min intention om att framstå som en febersjuk jättebebis i smutsfläckad, rosa sparkdräkt har inte alls slagit rot i något närstående, ömmande modershjärta. Alla tittar konstigt på mig och pekar finger åt det håll där jag ligger i sängen och kippar efter luft. Det viskas och konspireras: "Vi kanske skulle ansöka om en ny familjefader? Den där rosa klumpen har vi ju ändå ingen nytta av..."
 
Jag hör er nog... Fast ni inte tror det. Fast ni tror att jag inget hör där jag ligger och jämrar mig i min smutsiga rosa one-piece. Jag hör allt och kan inte förstå hur min uppenbarelse inte kan väcka ert medlidande. Jag som är så sjuk och fin. Så himla sjuk och fin...
 

Hjortkorv.

Den här hjortkorven som jag köpte på Huseby Julmarknad bara för att jag kände att jag var tvungen att köpa något, den knäcker mig. Tål inte vitlök i större mängder och varje gång den plockas ur kylskåpet vill jag hoppa från en bro. Barnen gillar den, särskilt äldsta dottern. På nästan varje macka ligger det några snuttar hjortkorv. Ser snart dubbelt. Förbannade hjortkorv...

Vad är det med hjort som gör att den autentiska smaken måste dränkas i vitlök? Vad är det? Vad är det med hjorten som gör att den måste kryddas upp för att dölja hemligheter? För inte är det väl så att folk gillar vitlök till den omilda grad? Det kan det inte vara... Man kanske håller sig frisk? Av all vitlök, menar jag. Hjort äger inga helande egenskaper så vitt jag vet. Men om vitlök har man ju hört ett och annat. Det finns en hel del vandringssägner i omlopp. Det är kanske därför jag jämt och ständigt insjuknar i allehanda tillstånd? Är det min vitlöksfobi som ska stå till svars? Det är kanske är mitt dåliga förhållande till vitlök som ligger till grund för att jag i detta nu är feberlätt, däven och offside. För att jag inte gillar och äter vitlök? Är det så enkelt? Kan det verkligen vara så?  

Förbannade hjortkorv! Nu är den ute ur kylskåpet igen. Jag känner doften... Det är som om den med full kraft trycktes in i näsan på mig. Den drar sitt vassa, lökiga vapen och invaderar mina luktorgan. Fy fan... Du skänker mig ingen ro, korven. Aldrig mera hjortkorv. Aldrig mera hjortkorv från Huseby Julmarknad! Nästa år köper jag en ost för trehundra spänn istället. Det är det värt bara jag slipper hjortkorv. Aldrig mera hjortkorv. 

Aldrig!
 
 
En dödlig kombination. Undvik den.

Kram.
 
 
 
 
 
 
 

Att titta på bajs och bli sjukligt indisponibel.


Igår hade jag min lediga dag som infaller en gång i veckan fast på olika dagar enligt ett rullande schema...ja, ni fattar säkert. Sambon har så smått börjat prova sina vingar i arbetslivet och det ger oss (yngsta dottern och pappan) en möjlighet att utveckla vår relation och vänskap i en större utsträckning. Det är lite svårt det där, ty hon är väldigt förtjust i sin mor och eftersom jag jobbar tio timmar om dagen de dagar jag arbetar (förutom då den lediga dagen som kommer enligt ett rullande schema...ja, ni förstår säkert) så har jag haft vissa svårigheter att vinna den unga damens hjärta fullt ut. Jag är liksom inte hemma när hon är vaken och när hon är vaken är jag trött och inte så leksugen som jag borde vara. Hon har naturligtvis accepterat sin gamle far, men kanske mest som ett bihang och komplement till den egentliga trygghetsfamnen - mammans. 

Men nu är det hon och jag en gång i veckan och jag tycker nog att det börjar arta sig en smula. Vi har mycket trevligt när vi är tillsammans. Jag börjar vinna mark och popularitet. Eller...det kanske bara är något jag inbillar mig? Nä, jag tror inte det. Vi kuggar i bra och leker bra tillsammans. Låter misstänkt likt ett kvartssamtal på dagis...

Nåväl!

I vilket fall var vi ute igår och tittade på bajset som en häst (bara i glesbygd, ungdomar, bara i glesbygd!) släppt ifrån sig när den häromdagen passerade vårt hus. Det har utvecklats till en fascination hos min yngsta dotter, det där bajset. Hon tillbringade större delen av morgonen med att stå i fönstret och titta bort mot nedslagsplatsen. "Där pappa, där borta ligger bajset!" var en mening som upprepades otaliga gånger under frukostbestyr och andra husliga åtaganden. Fram emot elvakaffets övergång till knorrande middagsmage tog vi på oss kläder och gick ut för att titta på lämningarna som visade sig vara något i hästväg (obs:humor).

Som kortet visar var vi oerhört noga med att klä oss enligt den moderna genuskoden. Inget rosa, inget som kan befästa de normativa könsrollerna. Vi vill visa att vi hänger med i debatten, liksom. Jodå, i glesbygd frodas hen-perspektivet som aldrig förr. 

Bajset var intressant en liten stund, men sedan tröttnade vi och tog en promenad runt kvarteret. Det bjöds ett riktigt vidrigt novemberväder, något som föranledde att vi inom kort återvände hem för tillredning av middagsmat och upptining av frusna själar. 

Efter middagen fick vi feber. Både jag och yngsta dottern. Pang på och utan pardon. Äldsta dottern hade haft feber dagen innan så annat var väl knappast att vänta. Frossa och självömkan under två filtar i soffan blev det självklara resultatet. Senare under kvällen däckades även näst yngsta dottern av den ettriga smittan och det slutade med att vi låg på min sänghalva och tävlade om vem som var varmast. Jag vann, tror jag. 

Härliga november! Härliga Höst! Hatar hösten och dess förmåga att skjuta både humör och hälsa i sank.
Hatar den! Usch! Avskyr den fan! Med emfas och till tonerna av ilskna burop!

Jag har varit utslagen idag så därför föll ansvaret för maten på äldsta dottern som var hemma för att vila upp sig ordentligt efter sin egen kubbning med feber och yrsel. Hon iordningställde en ugnsstekt falukorv som smakade ljuvligt. LJUVLIGT! Hon påstod motsatsen, men jag vill (for the record) ta tillfället i att bestrida hennes utsago. Den var perfekt balanserad och bidrog starkt till att eftermiddagen kunde genomlevas snarare än genomlidas. Att hon var lite svårstartad och svårövertalad när det gällde att komma igång med kökstjänsten är en annan sak och historia.

Den ugnsstekta falukorven får FYRA Waldestålare. En stark fyra! På gränsen till fem! Lite mer senap och framgången hade varit total.

 
Räddaren i nöden. Mohedas Tina Nordström. Fantastisk flicka. 

Näst yngsta dottern ville vara med på bild. Hon är febrig och uppiffad av äldsta dottern. Den något jagade uppsynen är mig en gåta och får stå för henne.



Katten Bill slickar sin tass med vad som verkar vara en enorm tunga.


Här har jag hög feber. Jag mår mycket dåligt.


Här har jag inte så hög feber. Men jag mår fortfarande relativt dåligt.
Det är konstigt med mig, det där, för trots min ynkliga belägenhet är jag fortfarande himla, himla fin.
Och här ser vi dessutom att rosa fungerar alldeles utmärkt på en riktig karlakarl. Glesbygden levererar ett dugligt genusperspektiv, trots allt.
Jag är hen. Fantastisk och alldeles underbar.


Kram! Puss! Kärlek!

 
 
 







RSS 2.0