Nattlig solstingspredikan.

Nackdelen med att jobba heltid är att det blir så lite tid över till sånt man tycker om, till exempel att laga mat, umgås med familjen och skriva nonsens och annat som så gärna vill lämna hjärnkontoret och hamna på pränt genom fingrarnas förtjänst.
Nu ligger jag här och skriver det här på mobiltelefonen (och det är ett vanskligt göromål som gör mig nervös eftersom jag ständigt kommer snett med mitt tjocka pekfinger och det är så rysligt besvärligt att rätta till när det blir fel) istället för att sova som jag egentligen borde göra. Man skulle skaffa sig mer tid till att göra sånt man tycker om att göra. Är det inte det livet går ut på? Att försöka må bra? Men allt har blivit så rysligt dyrt och för att må bra i ett senare skede så måste man i ett första skede betala räkningar och dylikt för att överhuvudtaget ha en duglig bas att stå på innan man kan sätta sig ner och ha det bra, och för att kunna betala räkningarna måste man ju jobba och för att kunna jobba så måste man ju sova och det gör jag ju inte nu, så hur ska jag då kunna jobba och få det bra i ett senare skede? Fan vet. Och rörigt blev resonemanget också. Usch, ja, det är inte lätt att vara människa. Inte alls. Jag tänker skriva en bok. Sälja två exemplar och leva på hoppet om att någon gång händer det, jag blir Augustnominerad, får göra föreläsningsturneer och blir en framgångssaga utan motstycke. Eller så släcker jag lampan och är tyst. Bra förslag, Jonas. Tack Jonas. Den här lilla parentesen till höger om nedanstående "Amen" får stå kvar för jag kan inte ta bort den på mobilen lika lite som jag kan stycka upp, rätta och bringa ordning i det här fruktansvärda dravlet.
Förlåt.
På återseende.
Amen.)

Photo a day - happiness

Att stämpla ut och få komma hem till hemmet där de personer som man tycker bäst om i hela världen finns.

Det räcker.
Det behöver inte vara mer än så.

Krönika: Att köpa sig rik.

Att köpa sig rik

 

Min näst yngsta dotter äger en särdeles begåvning. Hon är nämligen något av ett ekonomiskt geni. Hennes sinne för vinstgivande affärer är av sådant slag att vi i hennes omgivning förbluffas, spärrar upp ögonen och faller på knä i beundran för varje glansfullt genomförd transaktion. Hon har på egen hand hittat ett sätt att kringgå standardmässiga ekonomiska funktioner som till sin utformning är så raffinerat att vilken aktiemäklare som helst – utan betänkligheter - skulle sälja sin egen mor för att komma över hemligheten. Dessvärre är det nog så att de flesta aktiemäklare redan sålt sina mödrar för att få inblick i diverse insideraffärer och därför inte har någon mammapräntad hårdvaluta kvar att investera i projektet.


Här är det nu fritt fram för valfri läsare (om valfri läsare nu har vaknat på den sidan) att fullständigt döma ut det här förvirrade resonemanget. Valfri läsare kan med fördel peka på det faktum att jag bara är en fördomsfull lekman som alldeles tydligt har ett nästan äckligt outvecklat sinne för hur den finansiella världen fungerar, och att jag inte alls har greppat hur saker och ting egentligen hänger samman i de löftesrika bubblor som är lika hållbara som glömd mjölk i augustisol. Och så ligger det med största sannolikhet till. Eller för att tala klarspråk: så ligger det absolut till. Jag begriper ingenting. Inte ett dyft. Ekonomins världsomspännande mekanismer är grekiska för mig. Grekiska översatt till spanska och nedskrivet på esperanto.

Men likt de flesta människor som hänger runt i mer eller mindre sammanhängande grupper har jag en inneboende vilja att förstå sammanhang som verkar obegripliga. Jag vill lära mer. Jag vill förstå. Jag vill utvecklas. Men ibland tar det stopp och när problemet i något skede blir mig övermäktigt vill jag gärna rikta min uppmärksamhet och mina frågor mot den samlade överhet som i folkmun kallas ”expertis”. Vill jag ta reda på hur spiken slås i plankan frågar jag snickaren. Vill jag veta vilka glasögon som krävs för att hitta till toaletten på morgonen frågar jag optikern. Här finns en relevans och trovärdighet i hantverket. Vill jag däremot få klarhet i vilken riktning mina finanser ska styras måste jag fråga någon som ägnar sig åt gissningslek och försiktiga prognoser. Jobbigt det där med prognoser. Fråga SMHI. De vet...eller inte.

Nä, hörrni. Jag tänker gå på dotterns framgångsrika linje istället. Mitt lilla geni lever nämligen i illusionen att varje gång hon är och handlar rasslar det till i plånboken. Vi talar alltså om växeln. Hon får alltså pengar när hon handlar. Det hon själv betalar väljer hon envist att blunda för. Smart tjej. Bättre att lura sig själv lycklig än att bli lurad av olyckliga prognoser.

 

(Publicerad i Smålandsposten.)




Photo a day - something you're reading.



För en tid sedan antog jag en utmaning som gick ut på att man varje dag var ålagd att lägga upp en bild som skulle symbolisera ett givet ämne. Dessvärre tog det stopp när mitt internet gick förlorat (min framgångsrika kamp för att återfå det är väldokumenterad) och efter det så har jag väl helt enkelt inte fått tummen ur eftersom jag halkade efter så väldigt i uppdateringen när jag stred mot digitala väderkvarnar lite här och var. 

Men nu kör jag igång ånyo. Jag skiter i att jag hamnat på efterkälken. Jag kanske rentav lägger upp samtliga bilder jag missat på en gång? Vem vet? Jag har nämligen blivit fullständigt crazy så här på äldre dagar.
Skit i konventionerna, Waldestål! Agera mera! Tack. Jag älskar när jag blir uppeldad och vass i tonen.
Underbart.


Ovan kör jag en lite arrangerad bild av de titlar som jag just nu har för ögon och öron. Jag har lagt ut dem på vårt sängöverkast och blev det nästan inte lite porrigt, så säg. Vågat. Men sådan är jag. Inte.

Sanningen å säga så är det väl ungefär samma litteratur som jag begagnade mig av när jag var besudlad av ungdomens lättja för många, många, många år sedan, förutom under en period då jag grävde ner mig i allehanda klassiker och samtida kritikerfavoriter i ett fåfängt försök att bredda min påvra smak.

Jag är särskilt stolt över mitt beslut att läsa om Alice Babs memoarer. Underhållningshistoria har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag brukar lyssna till Hasse Alfredsons rotfasta stämma när jag försöker hitta vägar till den sömn som ständigt gäckar mig. Den skorrande skånskan i kombination med hans hemtrevliga prosa är som honung i varm mjölk. Ehrenmark läses av nostalgiska skäl och Henrikson roar mig kungligt i största allmänhet.

Vi har alltså att göra med en total gubb/pensionärsblandning på nattduksbordet and I löööööööv it.

Sådeså.

Att imponera på sin svärfar.




Under kalaset för näst yngsta dottern kom min One Piece på tal. Jag blev ombedd att klä upp mig och gjorde naturligtvis som gästerna ville, annars är man en dålig värd. Och för den sakens skull behöver jag inga större övertalningskampanjer för att trä på mig min rosa myskostym.

Svärfar var först ut att posera med killen i pink. Behöver jag säga att han var oerhört imopnerad? Nej, det behöver jag inte för hans ansiktsuttryck säger mer än tusen ord. Det var jubelrop och glädje på Barrvägen, för att inte säga eufori. En sådan fräck svärson borde alla ha, tänker svärfar där han står jämte min grälla gestalt.

Innan han gick frågade han mig i smyg, överväldigad av rörelse, var i hela friden jag köpt denna utomjordiska persedel. Jag svarade honom och jag tror inte det dröjer länge innan vi får se en rosa myskostym på Vislandas gator.

Härligt.
Underbart.
Boom, smack, wham.

Amen.   

Att gå i barndom, min fina dotter fyller år och lite annat.

Hon kom som ett yrväder en majafton...


Jag har nu fyra finnar i och omkring ansiktet. Jag är upprymd och stolt. Det torde innebära att jag blir yngre för var dag som går. Snart går jag i barndom. Ligga i vagga och sparka sig trött i sparkdräkt med napp i mun.
Inte så tokigt. Det är bara en sak som stör de positiva indikationerna på att min kropp så smått håller på att regrediera och det är att resterande del av ansiktet inte verkar följa blemmornas ungdomliga exempel. Huden är blek och hänger lite lös kring det bensköra karaniet. Nå, inte mycket att göra åt det spektaklet. Le åt eländet och gå vidare, som Lennart Hyland sade och målade in sig i ett hörn. 


Idag fyller min näst yngsta dotter år. Hon är ett yrväder som lätt skulle distansera Pippi med minst en kilometer i grenen "Att stundom vara yster i överkant". Hon är familjens Gossen (Flickan) Ruda, en frisk fläkt som gör som hon vill. Och det är ju bra...ibland...men i alla fall! Denna underbara lilla virvelvind fyller sju och vi gratulerade henne enligt konstens alla regler nu på morgonen. Presenter och välljudande sång vid sängen.

Det finns inte mycket som slår att se ett barn i den åldern öppna presenter. Pur glädje. Kunde man paketera den känslan på burk så vore man en rik kille i glesbygd. Då skulle jag antagligen kunna köpa glesbygden och bygga om den till ett gigantiskt nöjesfält, men det vill jag inte, ty hur mycket jag än gnäller över glesbygden så är jag ett barn av densamma. Man kan ta Jonas ur glesbygden (nä, det kan man inte, men ändå), men man kan inte ta glesbygden ur Jonas. Gud, vad jag får till det. Inte ett öga torrt.

Men hon var nöjd med sina gåvor, min lilla upptågsmakare! Efter varje oömt öppnande av mödosamt inslagna paket följde ett: - JAAAAAA!! och det tog vi som intäkt för att vi hade spelat våra kort rätt i det vanskliga hazardspel som det faktiskt är att köpa gåvor till barn av mindre modell. Inte alltid man lyckas. Men ibland gör man det och den här gången var en sådan gång. Slutet gott, allting gott.

Sedan ville hon att jag skulle följa henne till skolan och vem är väl jag att tacka nej till ett sådant erbjudande? Jag tog på mig skorna och då blev det så här:
Det är så många fel i den bilden att jag inte ens orkar börja ta tag i hur det inte hänger ihop. Det är inte så lätt det här med att vara Jonas i alla lägen, ville bara säga det.

När vi kom fram till skolan drabbades jag av insikten om att jag vill gå i skolan igen. Det är där jag hör hemma. I den miljön känner jag mig bekväm. Som blomma i gödslad mull. Hinner inte gå in på det nu. Måste åka och handla. Vi ska baka tårta, naturligtvis! Fattas bara annat. Det blir dyrt...fan också... Men här gäller det att sätta smålänningen inom lås och bom för vad gör man inte för sina virvelvindar och orkaner?! Jo, man gör allt och mer därtill.

Jo, förresten en liten sak till angående skolan. Med tanke på hur mina härliga finnar breder ut sig dröjer det säkert inte länge förrän man föryngrat sig så pass att det blir hart när omöjligt för skolstyrelsen att neka mig en minst nioårig grundutbildning. Den som väntar på något gott...unt so weiter.

Härliga tider, strålande tider!

God morgon, god natt och god eftermiddag.

Nu går vi vidare.

Tyst nu, Jonas.

Tack.

Min kompis Gunnar, ung kärlek och därtill lilla jag.





När jag var tretton hade jag en kompis. Ja, han är fortfarande min kompis, men när man är tretton är man kompis på ett helt annat sätt än när man är trettiosju. Så är det bara. Man umgås mer eller mindre dagligen och man delar hemligheter som inte avslöjas ens under hot om indragen veckopeng. Man talar ett språk med intrikata vändningar som bara kan förstås av de två som knåpat ihop det från första början.


I vilket fall så var den här kompisen - låt oss för enkelhetens skull kalla honom Gunnar - en riktig Don Juan i vardande. En liten charmör med redan utvecklade Casanova-manér. Han omgav sig dessutom med en del äldre vänner (vi kan kalla en del av dem Mathias, åtminstone två) som tidigt invigde honom i hur man bäst förför och utövar kärleksmagi med hjälp av armveck, frukter och annat matnyttigt som står att finna i den lärdomspåsen. Själv var jag en blyg viol, långt ifrån blomning och om sanningen ska fram så har jag väl ännu inte slagit ut i full prakt, så stor jag nu än är med min blanka flint och min skäggiga kind.


Men Gunnar, han kunde knepen han...


Han hade redan utforskat områden och kommit flickor nära på ett sätt som jag bara kunde drömma om. Det närmaste jag vid den tiden kommit lättklädda individer av det andra könet var badbilder på mulliga tanter i lilla mammas skrynkliga exemplar av Hänt i Veckan. Gunnars erfarenheter var av en helt annan art. Ryktet gick. Tredje basen var redan erövrad. 

Så medan jag läste Spindelmannen och spelade bordshockey med mig själv (det gick till som så att jag gjorde en rörelse med spakarna för det ena laget och sedan bytte jag snabbt sida och utförde samma handling för det andra laget, hade jag tur blev det mål efter fyra-fem drag, om inte fick jag garanterat kramp av allt springande) sträckte sig alltså Gunnar efter yppigheter i mörka rum i föräldrafria hus. Gunnar var avancerad, det var inte jag.

Men jag hade en annan egenskap som var gångbar i den åldern. Nej, jag var inte söt, jag var inte snabb, jag var inte atletisk, jag var inte särskilt attraktiv på något plan - förutom på ett: jag var nämligen tämligen rolig. En crazy kille som skämtade under lugg för att dölja ett dåligt självförtroende. Med mina påstådda "funny bones" som inträdesbiljett hängde jag under en period med Gunnar på diverse amorösa utflykter i närliggande glesbygd. Främst i Alvesta eftersom det var naturlig jaktmark med tanke på att vi precis börjat högstadiet i denna tätort med tvivelaktigt rykte.


Jag älskar Gunnar, han är en av mina äldsta vänner och jag vill definitivt inte sitta här och påstå att det bara var på grund av mina humoristiska egenskaper som jag fick ta rygg på honom när han försvann på äventyr i kommunen, för det var det inte. Han är en mycket snäll gosse och han tar mycket väl hand om sina kamrater, då som nu. Jag fick följa med helt enkelt för att jag var en vän med epitetet "livslång" i bagaget. Jag var behaglig att umgås med och då och då kunde jag imponera på omgivningen med min insnöade allmänbildning. Att jag dessutom kunde roa potentiella och reella flickvänner var bara ett litet plus i kanten.


Något som jag däremot tyckte var en smula besvärande var när Gunnar och hans moatjé för tillfället visade upp intentioner att para ihop mig med någon av hennes kompisar. Det ville jag inte. Det ville jag då rakt inte, och jag antog att den stackars flicka som de under tissel och tassel lurat fram att möta min ängsliga blick tyckte detsamma. Oftast gjorde hon också det. Det blev liksom pinsamt uppenbart för båda parter att det här var ett konvenansparti utan hopp om lycka och välgång. Företaget var hopplöst självdött redan på planeringsstadiet. Nu var det inte av elakhet som Gunnar iscensatte dessa omaka möten, utan det var av välvilja och av sitt hjärtas godhet. Han ville naturligtvis att även jag, hans kompis, skulle få njuta de frukter han redan bitit stora stycken utav. Jag är honom evigt tacksam för hans insats även om den var resultatlös och en smula smärtsam.

Jag minns särsklit en gång då vi under en period hade tillbringat en hel del tid i Alvesta eftersom Gunnar till min föga förvåning hade ett pågående kärleksintresse att vårda. Det var i sluttampen av en intensiv uppvaktning som hade fört oss till Alvesta Ridskola (jag är livrädd för hästar och höll till min förskräckelse på att bli uppäten av rödbrun historia med mule när jag råkade komma för nära en hage och pållen misstog mitt långa hår för hö) och andra ställen som jag lyckligtvis har förträngt.

Hursomhelst så hamnade vi till slut i ett flickrum i en källare någonstans i ett okänt villaområde. Jag satt vid det pedantiskt skötta skrivbordet där luktsuddin spred sin söta doft och läste Min Häst medan det hånglades friskt i sängen någon meter bort. För det var nämligen så det var på den tiden. Man (jag) kunde sitta i samma rum samtidigt som någon annan (oftast Gunnar) ägnade sig åt förberedelse till onämnbara ting. Det var kanske lite konstigt, men ändå inte på något underligt vis. Det var bara så det var. Punkt.

Efter ett tag avtog de slaskiga ljuden från bingen och då det sista exemplaret av Min Häst var färdigläst började jag undra vad som skulle hända härnäst denna förtrollande höstkväll. Det visade sig att föremålet för min kamrats ömma kärlek hade ringt till en vän och hon var tydligen på väg till kärleksnästet i källaren. Jag blev genast rysligt illa till mods. Svettig och lite illamående eftersom jag visste vad som komma skulle. Tio minuter senare var katastrofen ett faktum. Hon anlände, vi hälsade tafatt och sedan satte hon sig vid skrivbordet och började nervöst bläddra i de Min Häst som jag alldeles nyss hade avverkat. De unga tu i sängen fnittrade förtjust över sin raffinerade kupp innan de åter uppslukades av varandras tungor.

Där stod jag. Där satt hon och aldrig har så nära känts så långt bort.

Jag tänkte att jag måste göra något! Något måste ske! Så här kan vi inte stå i timtal innan bilen kom för att skjutsa oss hem. Jag gick fram till skrivbordet, lutade ena handen på detsamma, satte ena benet bakom det andra och intog en ställning som jag tyckte var lagom nonchalant innan jag inledde konversationen med ett: 

- Halloj!

Och där någonstans sprack den pubertala stämman och svettdroppen som åkt kana nedför hela min näsrygg droppade ned på skrivbordet, ned på sidan sju av ett tummat exemplar av Min Häst där den bildade en fläck stor som en enkrona.


Efter det blev det inte mycket mer sagt. Det var liksom inte läge för det. Isen bröts aldrig riktigt. Det otvungna samtalet kom aldrigt riktigt igång. Och medan hångleriet slutfördes där bland nallar och under planscher föreställande Trance Dance i flådiga frisyrer, blev det som så att jag under en oktoberkväll en gång för längesedan kom att läsa en helårsprenumeration av Min Häst inte mindre än två gånger. Jag kommer inte ihåg hur jag och min tilltänkta fästmö löste fördelningen av tidningarna, men jag antar att överlämnandet skedde under tystnad.

Vad lär vi oss då av detta, ungdomar?
Ingenting. Vi var tretton. Det är bara så det är.

Jo, förresten. Gunnar, du är fortfarande min idol.

Puss på dig.         

Vattenlek.

Häromdagen var det, till skillnad från nu, varmt och vi gav oss i kast med en 80-talsinspirerad vattenlek.
Vem behöver pool och dyr utlandssemester när man är ägare till en plastig vattenspridare från Jula?  

Jag tycker särskilt mycket om yngsta dotterns ansiktsuttryck när hon med risk för liv och lem rusar igenom den iskalla och regnbågsfärgade vattenplymen. 

Hon är hård som flinta, den lilla. 

Även den räddhågade pappan fick sig en liten dusch mellan varven trots att han smög längs väggarna och försökte hålla en låg profil. Han var således inte lika road som barnen, men han lyckades hålla relativt god min i elakt spel.

Fan tro't.

Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt?

Att hålla liten hand och minnen på en vind.



Man märker att de stora ungarna börjar bli större på att de alltmer sällan är på samma ställe som en själv. Förut var man liksom den självklara samlingspunkten kring vilket familjelivet kretsade - nu är man mest att räkna som utfyllnad och en i vägen stående inventarie. Man samlar damm i ett hörn och den uppmärksamhet som skänks ens marginaliserade person består till största del av besvärade suckar och pustar och stön som skvallrar om att man anses vara pinsam, mumifierad och i vägen i största allmänhet.

Nä, nu tar jag naturligtvis i så det knakar i fontanellen, men ett uns av sanning vilar i varje överdrift.  


Idag ramlade min son ur gungmattan och på väg ner mot Moder Jord utförde han ett par saltomortaler i bästa cirkusstil innan han dunsade ner i gruset och skrapade upp både armar och ben. Hade det här varit för, låt oss säga, ett halvår sedan så skulle gossen omedelbart ha sökt upp sin fader för tröst och omplåstring. Så icke nu. Han skötte det hela själv och det är väl bra, för att inte säga utmärkt, men det är något där inne i hjärteroten som snörps åt när man inser att man inte längre är behövd på det där viset som man innerst inne vill vara. Att man tappat en smula i betydelse. Att pappas knä inte längre är den tryggaste platsen i världen. Att den där lilla handen som tidigare naturligt sökte min snart trycks ner i byxfickor för att slippa. Det knycklar till sig i magen och tårkanalerna börjar sakteliga att vidgas för utbrott vid blotta tanken. Insikten om att den här förbannade tiden flyger oss förbi så fruktansvärt fort blir aldrig klarare än när man betraktar sina barn. Allt går så förbannat fort och varje ögonblick är värt att ta tillvara och krama musten ur innan det försvinner för gott.

Klyscha, Waldestål! Klyscha! 

Ja, det må vara hänt, men ju fler dagar, månader och år man får på kontot, desto mer förstår man att klyschor blir klyschor av en anledning. Och den enskilt enklaste förklaringen till att klyschor blir till mantran är den att de i mångas ögon beskriver en verklighet som står att känna igen. De äger en allmängiltighet som inte går att blunda för, hur mycket man än vill och försöker.

I helgen var jag uppe på garagets vind. Jag letade efter en kanna och skål som sambon mindes att lilla pappa hade i sin ägo. Vi tänkte ställa den på en pedestal ute på altanen. Efter pappa dog så tryckte jag in allt från hans lägenhet i garaget. Jag kunde inte slänga något. Det fanns inte en möjlighet. Varenda pryl hade en emotionell hake i mig. Det kändes som att slita loss stycken av min egen kropp. Inget kunde kastas. Det var en omöjlighet. Allt stoppades ner i lådor där i lägenheten. Urskiljningslöst. Pappas lägenhet. Min lägenhet. Jag kunde inte kasta något. Lådorna står fortfarande kvar på samma plats där jag ställde dem för snart fem år sedan.

Fan vad tiden går


Det gör nästan lika ont att plocka i sakerna nu som det gjorde för snart fem år sedan. Jag gräver mig ner bland sakerna och kommer på mig själv med att minnas precis var de de stod och var de hängde. Jag känner dofterna. Och jag känner hur satans ledsen jag var när jag öppnade dörren till lägenheten för första gången efter sista besöket på sjukhuset. Samma sak med mamma tre år senare. Den där oerhörda känslan av tomhet och ensamhet. Skakande händer och hela insidan i uppror. Nästan panik. Minnen. Ner med sakerna i lådor och upp med det på vinden. Försöka glömma. Försöka gå vidare.

Inget blir riktigt detsamma efter föräldrarna gått bort. Den som säger något annat ljuger. Trygghetens grundbultar försvinner och man vajar ostyrigt i vinden. Något har gått förlorat. Något som aldrig kommer tillbaka.
Fast man försöker kommer man inte riktigt ända fram. Hela tiden något i vägen. Minnen. Saknad.

Fan vad jag saknar er.


Nä, nu ska jag gå ner till sonen. Han har tydligen uttryckt en önskan om att pappa ska komma ner till soffan. Jag tänker - klyscha eller ej - ta tillfället i akt, ta till vara på ögonblicket och krama musten ur den jag kommer åt. 

Sådeså.

Att vara björn.


Här är min yngsta dotter en björn. En söt björn om man får säga det själv, och det tycker jag att man får och ska om sina egna ungar. Vän av ordning kan här anmärka på att yngsta dottern har klätt sig helt fel för årstiden, men det bryr vi oss inte om för vi är Waldestålare och med anledning av det kan vi klä oss lite som vi vill för vi begriper inte bättre. Och eftersom vi bor i det vädermässigt labila landet Svedala är det både försvarbart och begåvat att klä sig för alla eventualiteter. Min yngsta dotter är en duktig flicka. Lite förvirrad och begiven på underliga lekar, men det kommer med generna.
Gott så.
Amen.

Krönika: Kärlek och framstupa sidoläge.

Kärlek och framstupa sidoläge

 

Att vara överhuvud (ett diskutabelt sådant) i en familj som växt explosionsartat sedan den under tvåtusentalets första trevande minuter inledde sin utveckling med mig och min sambo som gemensam nämnare - är ett hedersuppdrag där man inte alltid når ett fullgott resultat. Emellanåt är det svårt att vara högsta hönset. Det är en position som gömmer en hel del oväntade överraskningar och varsamt placerade fallgropar. Dessa gropar får ofta till följd att innehavaren av titeln ”Överhuvud” (under hyperventilation och med utgångspunkt i ett framstupa sidoläge som han placerat sig i bara för att vara på den säkra sidan) med panikanstruken tenor protesterar mot de aktiviteter som barnen dragit igång utan att fråga om varken dispens eller lov. Där ligger han, den tappre kämpen, och andas genom skjortärmen samtidigt som han med nöd och näppe lyckas väsa fram hot om att ställa sin plats till allmänhetens förfogande om inte någon, ja, egentligen bara en endaste liten av fyra obstinata revoltörer, gör som han vill och önskar.

 

Fyrabarnsfamiljens mindre medlemmar ställer krav på sin flockledare, tro inget annat. De håller honom alert och han står i ständig beredskap för att med begränsade verbala medel försvara sina ifrågasatta ståndpunkter. Barnen tröttnar aldrig på att pröva hans tålamod, hans lama beslutsfattande och hans ovilja till konflikter som varar längre än en medellång nysning. Det pågår en daglig tävlan i hur fort det går att tömma hans tunna skinnflik till plånbok på hela dess magra innehåll och de blundar utan svårigheter för hans fasta principer och samlade livsvisdom. De leker med honom. Som katt med paralyserad mus.

 

Och så ska det väl vara att vara barn. Man ska utnyttja de resurser som finns att tillgå. Man ska få använda pappa och mamma som språngbräda mot den där egna personligheten som hägrar bakom pubertetens taggtrådsförsedda gräns. Man ska få vara arg och sur. Det är inte konstigt att min äldsta dotter understundom är arg på allt och alla när hon dygnets alla timmar måste kämpa mot diabetesdemonen. Jag klandrar henne inte. Inte en chans. Det ska få ta tid att vara barn, det ska få vara lite rörigt, svårt och omständligt. Det tar ett sommarlov för min son att äta en smörgås. Små bett och stora tankar. Näst yngsta dottern skriker högst av alla när yngsta dottern river hela livsmedelsbutiken på egen hand medan jag, det ska erkännas, skäms och muttrar mellan mjölk och tomater.


Men samtidigt vill jag att de ska veta att jag finns här för att göra dem så bra som de bara kan bli. För bakom alla gester, framstupa sidolägen och andra åthävor bultar ett ömmande fadershjärta som brister varje gång de gråter.



(Publicerad i Smålandsposten) 


Att svinga en bägare.

Det är ändå något speciellt med att föra en skummig bägare till munnen en varm försommarkväll. Har man dessutom vett att klä sig snyggt faller alla delar på plats.

Man blir hel.
Man blir ett med tillvaron.
Man blir den man som man alltid velat vara.
En rosa dröm i skir grönska.
Jag är så fin.
Så himla, himla fin.

Amen.

Att ifrågasätta Bill Gates.



Ovan ser vi en av killarna som bär ansvar för min svåra situation.


Se på fan. Nu låter han höra av sig efter dagar av bortavaro. Han lever den där Waldestål, han lever!

Jo, det gör han, men han är samtidigt en smula irriterad då det här internääätet spelar honom elaka spratt ända in i ryggens märg.


Jag vet inte hur det är med er, men jag blir alldeles konfys när jag ställs inför problem som jag inte begriper ett jota av. Jag menar, i vanliga fall så har man en liten susning om vad som händer omkring en och man förstår sig på tillräckligt av eländet som utspelas framför ögonen för att man med tämligen enkla verbala medel (genom att sammanbinda vokaler och konsonanter i någorlunda förståelig ordning) ska kunna förklara för omvärlden vad som står på. Man kan sätta fingret på vad som är fel och man kan på så sätt förhoppningsvis få den hjälp som erfordras.


Men i det här fallet kan jag inte det. Det är en omöjlighet ty jag famlar efter fasta punkter i detta fruktansvärda kunskapsmörker som stavas datoriserad teknik. I det här fallet är jag som ett barn i vagga: hjälplös och helt och hållet beroende av andras assistans.


Har du inte ring support då, Jonas?! Du har väl ringt support?! frågar vän av ordning och raka rör. Jo, det har jag. Jag har ringt tre supporters(?) och alla ber mig ringa till nästa support på listan för där kan jag antagligen få den support jag behöver. Och eftersom jag är en väluppfostrad och konflikträdd gosse med både Jante och Luther på mina axlar så ringer jag snällt vidare och finner mig till slut vara tillbaka hos den support som jag först ringde till för att få support. Supportandet har därmed snurrat kring sin egen axel och idioten (jag) på barrvägen ser solen stiga över ett orört landskap där problemet kvarstår i all sin frustrerande obegriplighet.
En gordisk knut, sammanflätad av kommandon rörande IP-adresser, routrar, modem och egen förskyllan. Det är fan också. Det är till och med dubbelt fan och ännu inget internäääääät.

Usch.

Jag ska kapa alla band till modern teknik. Ska bosätta mig i en grotta. Grilla ekorre över öppen eld och äta min potatis rå. Gå klädd i trasor (det vill säga mina vanliga kläder) och slicka daggen av blad för att släcka min måttliga törst. Lite som Ronja när hon travar ut i vinterskogen för att undkomma ovälkommen kravbild. Men Birk får rätt stanna hemma för maken till jobbig människa har jag då aldrig upplevt. Tyckte jag redan som barn. Sådeså.

Men annars är det bra! Vi har varit i stora staden Växjö och handlat födelsdagspresenter till näst yngsta dotterns sjunde födelsedag. Det var dyrt. Men små barn ska skämmas bort och jag vill faktiskt ha besök i min grotta vad det lider. Bäst att hålla sig på god fot med flickebarnet. Ekorre smakar dessutom bäst om man är två...har jag hört. Men mobilerna får de lämna utanför. Jag vill inte komma nära eländet. Det är säkert ändå dålig täckning i grottan och jag vill för allt i världen inte ringa några supportar (?) för att med stammande stämma försöka förklara det oförklarliga.

Allt detta till trots (eller kanske just därför) har jag fått mycket gjort. Det har grävts, det har målats, det har oljats, det har lackats och allt möjligt som jag tycker är så infernaliskt tråkigt. Jag har till och med gått runt mina ägor med min bara bringa blottad för allmänheten. Alla grannar blev rädda och sprang in. Synd, nu när vi har fått så fint väder. Men det gav mig möjlighet att i lugn och ro få betrakta vad jag hade åstadkommit. Där stod jag med illröd flint och med händerna vilande på det bleka sidfläsket och sken ikapp med solen.
Inte illa pinkat av en kille med tummarna centralt placerade i handen! Sannerligen inte! Inget ont som inte för något gott med sig således.


Nu är det snart natt. Dra ut kontakten och be careful out there.

Tack.

Photo a day - letterbox.

Min bror och ett par av mina barn på vandring genom kyrkogården. Vi har varit och planterat blommor på mina föräldrars gravar. De tycker om varandra, mina barn och min bror. Tycker det är en bild som fint symboliserar hur livserfarenhet går i arv. Hur en bra relation berikar allas vardag, ung såväl som lite äldre. Ett hand att hålla i på vägen. Trygghet. Genom det dagliga mötet mellan generationer uppstår trygghet. Då kommer den som...ja, ett brev på posten.

Photo a day - things you adore.

Jag hade ju tänkt skriva så mycket mer än jag kan göra. Om kapten Davidsson, om Stefan Liv och om hur mycket det här laget från Jönköping betytt för mig under årens lopp. Men nu har husets internet klappat ihop och jag är utlämnad till mobil och dess opålitliga pålitlighet vilket innebär att jag får hålla mig kort. Och har man dessutom, som jag nu har gjort, antagit en utmaning så får man fan anstränga sig en smula för att ro den iland trots att inget runt omkring fungerar. Så här kommer det. Kort och koncist: Jag avgudar HV71. Så är det bara. Inget kan ändra på det. Internet eller ej. Sådeså.

Photo a day - breakfast.



I fyrabarnsfamiljen får man vara glad för den plats man hittar. Saken är nämligen den att var man än placerar sin välformade stjärt är risken överhängande att man sätter sig på något som tillhör något barn i någon storlek. Så lyder en gång för alla levnadsvillkoren för pappan på Barrvägen.

Om någon blir sugen på mackorna så finns receptet här:

Bröd.
Kräftost.

Väl bekomme.
Tack.

Salvatore Schillaci och jag.

Salvatore Schillaci. 1990.


Salvatore Schillaci.

Se där ett namn som etsat sig fast hos Waldestål.

Den lille målskytten som bara var stor en sommar under sin karriär. Ett inhopp i en VM-match,en match
där han gör ett avgörande mål. Avbytare i matchen efter det. Och så, till slut, en plats i förstaelvan i match nummer tre - bredvid den blivande legendaren Roberto Baggio. Målskytt återigen och sedan rullade det på ända fram till en vinst i skytteligan. Publiken vrålade hans namn på läktarna. Världskänd i hela den värld som anser att fotboll spelas med fötterna. Namnet för evigt inristat i historieböckerna.

Men sedan? Ingenting. Han kunde aldrig leva upp till de Lidnerskt knäppa insatser han levererat under några sommarveckor 1990. Fortsättningen blev inte så bra som den förväntades bli efter den formidabla succén på hemmaplan. Kanske hade han lurat både oss och sig själv den där sommaren för 22 år sedan? Kanske ägde han inte de förmågor som visades upp? Kanske var det ett koppel av lyckliga och oväntade omständigheter som låg till grund för uppvisningen? Den lille italienaren var kanske något av den där humlan som inte kan flyga, trots allt. Ett par misslyckade år i olika italienska toppklubbar blev nådastöten. Nationalidolen föll i glömska och avslutade trettiotre år gammal sin karriär i Japan.

Men för mig, och antagligen för många andra, utgör han ett beständigt minne från en tid då allt var möjligt och man befann sig på rätt sida nostalgigränsen. Den tid då man var ute efter att skapa minnen, snarare än att återuppliva dem genom konstgjord andning. Missförstå mig inte, jag är alldeles förträffligt nöjd med det jag har nu. På de allra flesta plan blev livet som det hittills utformat sig så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag har underbara barn och en sambo som jag älskar över allt annat, men efterhand har det smugit sig in aspekter i existensen som jag hade kunnat vara utan. Den där djävla döden, exempelvis. Jag tycker inte om honom och jag hoppas att han känner likadant för mig. Jag hoppas att vi inte behöver komma varandra nära på ett tag. Han gör mig liksom illa till mods. Han gör bäst i att hålla sig borta. 


Jonas Waldestål. 1990.

Men 1990 var jag alltså sexton år gammal och döden och andra trista ting lyste tack och lov med sin frånvaro. När man är sexton seglar man fritt. Uppåtvindarna är gynnsamma och ibland kan ett fotbolls-VM vara det absolut viktigaste som finns i hela världen. Ja, det finns naturligtvis annat som pockar på den ungdomliga uppmärksamheten om man tillhör den tänkande och grubblande kategorin av mänsklighetens unga garde. Jag tillhörde väl den. Och gör det fortfarande. Inte direkt sorglös och entusiastisk inför allt som erbjuds. Men så kan det vara och även solen har sina små fläckar och jag har några fler än jag egentligen vill visa.

Men i grund och botten var jag en trygg gosse med förhoppningar och drömmar. En långhårig gosse som precis slutat nian, som var hemligt förälskad i en klasskompis från just den nian, som spelade fotboll hellre än bra, som gillade HV 71, som inte ville åka till Silverdalen eftersom han var rädd för att få stryk, som inte ville dricka sprit fast nästan alla andra gjorde det, som hade hoppat av ett band (där han spelade fruktansvärt usel bas) för att hockey-VM krockade med repen, som i smyg stod framför spegeln och övade på sitt tacktal inför Oscars-galan, som helst av allt spelade sällskapsspel med sin bäste kompis, som var lite rädd för att bli stor, som var rädd att förlora sin älskade lilla pappa varje gång som han märkte att pappan fick kärlkramp och stoppade nitroglycerin under tungan (där har vi likväl ett smakprov på den djävla dödens ständiga närvaro) och som tyckte att Salvatore Schillaci var det häftigaste som fanns just den där sommaren 1990.

En fin ålder det där ändå. Sexton. Men den borde komma i en förpackning med texten "Behandlas varsamt".
Man dansar en sommar, som lilla mamma brukade säga. Jag smådansar mig fram i tillvaron ännu. Men för vissa kanske det är svårare att hitta rytmen igen.
Fråga Salvatore Schillaci. Han kanske vet.

Fan tro't.

Photo a day - you.

Jag har antagit en utmaning.

Min brorsons sambo är en mycket duktig fotograf, trevlig människa och bloggare. (Åhh, jag svänger mig med så många nya uttryck nuförtiden!). Hon huserar dagligdags på www.augustifamiljen.blogg.se och nu hon har dragit igång en liten happening som går ut på att man varje dag, enligt ett fast ämnesscehma, ska ta ett kort som visar vem man är under den skrovliga ytan.

Alla som känner mig vet att jag mer än gärna kastar mig handlöst in på okänt territorium. Inte. Men nu gör jag det i alla fall. Någon gång ska vara den första. Problemet är att jag suger på att ta kort.

Men nu skiter jag i det. Jag gör det ändå. Släpp sargen Waldestål. Agera mera.

Tack.




Första bilden ska vara ett självporträtt. Så här är jag. Fyrabarnspappan. Nyvaken med dubbelhaka och med tre av fyra barn i förgrunden. Så här är det och så ska det väl vara och bättre kan man inte ha det. Inte den dag som är idag.




Utflykt i glesbygdens absoluta närområde.

Vi har åter varit på en liten utflykt. Till Mohedaskolan som ligger ungefär tvåhundra meter från hemmet. Det är så långt som vi hemkära Waldestålare vågar oss ut i världen. Vi klättrade, vi mätte våra krafter i olika idrotter och vi (jag) höll på att hamna på akuten när vi (jag) försökte oss på akrobatik i den högre skolan.


Nedan följer ett så kallat kollage (gud vad jag kan) som visar upp oss från våra bästa sidor.

Håll till godo!

Tack.



Vi hänger i en sorts ställning. Sonen hänger rätt, jag hänger fel.



Äldsta dottern visar upp ett avundsvärt balanssinne.



Sonen har klättrat upp till bergets topp. Jag blev nervös och ville ringa brandkåren.


Äldsta dottern har fastnat i ett nät.



Jag sysslar med gymnastik och i nästa ögonblick slår jag mig. Jättemycket.



Sonen drar på en riktig rökare i krysset. Tack för den Putte Kock.


Här står vi. Jag är den fule till vänster.


Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt?
Nä, det behöver jag antagligen inte.

Tack för ordet.
Väl mött i sommarskrud.

Adjö.

Krönika: Sova bör man annars dör man.

Sova bör man annars dör man.

Jo, det så sant som det är sagt. Men är det något som jag har svårt för i jordelivet så är det att lägga mitt lilla huvud till ro och somna sött. Det är en övning som gång efter annan har misslyckats. Det ligger inte för mig att tacksamt sjunka ner i mjuka bolster och viktlös glida över i ett himmelskt sanktionerat tillstånd. Jag är totalt talanglös på området och under årens lopp har jag fått acceptera att den pipskäggige John Blund inte är min bästa kompis - trots att jag nog har försökt lägga manken till för att smörja relationen gnisselfri. Vårt samarbete är lite som Lennon/McCartneys efter 1970 med det lilla förbehållet att firma Blund/Waldestål sällan har uppnått samma svindlande höjder som Liverpoolpågarna svävade omkring i innan det beklagliga uppbrottet. Vi spelar helt enkelt inte på samma strängar, herr Blund och jag. Vi diggar till olika toner. Vi rappar till olika beats. Vi jazzar till olika sväng. Tråkigt, men icke desto mindre förhåller det sig oundvikligen på det lilla viset när herr Blund och jag med klumpiga rörelser ger oss i kast med en sövande pardans efter att lampan släckts för natten. Det är taktlöst, tröstlöst och hopplöst bortom mänskligt förstånd.

 

Som rabiat hypokondriker är jag naturligtvis plågsamt medveten om att Johns Blunds och mitt trassliga äktenskap innebär en väldig påfrestning för min åldrande, alltmer päronformade kropp. Sömnen är en viktig beståndsdel för att systemet ska kugga i som det ska. Det är en framträdande faktor för att vi ska må bra och fungera på daglig basis. (Ja, jag har googlat och jag vet dessutom att man i egenskap av hypokondriker är förbjuden att göra just det, att rådfråga dr Google. Men det var längesedan. Och ja, jag har slutat. Tror jag...) Men jag försöker slå bort de negativa tankarna på hur skadlig min havererade sömncykel är för knopp och kropp genom att övertyga mig själv om att det är en tillfällig fas som jag snart lämnat bakom mig likt en försiktig fjärt släppt i kraftig motvind. När jag närmar mig pensionen kommer jag sova på fasta tider och nätterna igenom. Herr Blund kommer att vara som vax i mina händer när vi, kind mot kind, valsar ner i den nybäddade sängens svala lakan.

 

 

Eller förresten, det kommer han nog inte alls att vara. Med tanke på att alla mina många barn börjat uppvisa slående likheter med sin arme far när det kommer till nattlig vila lär det inte bli några sötebrödsnätter inom överskådlig framtid. Genetikens makt kommer att hålla herr Blund på avstånd. Hos Waldestålarna bjuder du upp till dans förgäves, John.

 

 

Let it be, John. Just let it be.

 

(Publicerad i Smålandsposten)

 


Att löpa från tiden i överbefolkat elljusspår



Här ovan är jag uppe i varv. Jag har fortfarande inte tappat hoppet eller luften. En stilig karl som i sin stilla tro kan bestiga det högsta av berg. Men det gick snart över.



Jag har varit ute och löpt, ja, inte på det hundiga viset, utan på två ben och med svett i pannan och bultande bröst och tillhörande andnöd. Det var väldigt längesedan jag tog frivilliga löpsteg. Har aldrig riktigt sett tjusningen med att springa mig fördärvad utan någon annan mening än den att det i förlängningen ska leda till bättre hälsa och välmående. Människan är en kortsiktig rackare och jag är kanske den kortsiktigast av dem alla. Men nu börjar jag närma mig förlängningen (läs: fyrtioårskris) och det är hög tid att bli lite vördnadsfull inför livet och börja behandla den degiga kroppen som det tempel den är, eller nåt... 


Inte ens under min aktiva karriär som fotbollsspelare visade jag större intresse för fysisk ansträngning. Min träningsfrekvens låg strax under knappt existerande och att springa längre sträckor utan boll tilltalade icke mitt unga, semikulturella jag, ja, inte med boll heller om vi ska vara ärliga. Det tog emot något alldeles förtvivlat för Waldestål när konerna ställdes upp och visselpipans vassa ton ljöd över den gröna mattan. Min tränare såg på mig med en blandning av förakt och resignation, ty någonstans under min motsträviga yta såg han en spelare av minst division sju-klass gömma sig för omvärlden.

Jag minns särskilt en gång då vi skulle springa fyra helvarv runt den så kallade A-planen. Redan efter ett varv var jag två varv efter de övriga och när jag till slut kom i mål hade mina lagkamrater hunnit äta frukost dagen efter. Det är inte lätt det där med svag vilja när det kommer till hopp, lek och idrott.

Här ovan har jag precis kvicknat till efter min kollaps vid hemkomsten. Jag är mycket svag och det finns all anledning till oro. Den stilige karlen med tigerblick är ett minne blott. Kvar finns en mänsklig spillra. Stackars mig.


Men i afton bestämde jag mig, nu skulle det ske. Nu skulle kroppen tuktas och förmanas! Jag plockade fram några gamla trasor ur garderoben och snörade på mig löparskor som luktade ampert av fötters travande upp och ner för Mohedas gator. Jag stretchade, gjorde armar uppåt sträck och ytterligare några Arne Tammer-inspirerade övningar, tog ett par försiktiga kliv i lite högre tempo och anträdde så min Golgatavandring till det lokala elljusspåret. På småvägar. Jag gick på småvägar för att inte röja mitt egentliga ärende för jag tycker liksom att folk inte har att göra med vad för tokigheter jag sysslar med på kvällarna. 

Dessutom kan ju folk få för sig att nu har det verkligen slagit över för Waldestål, när de ser mig stappla fram i trasiga kläder mot ett friluftsområde så där utan synbar anledning. Och så kan vi ju inte ha det. Det kan vi då rakt inte. Man vill ju inte sticka ut, liksom. Inte på det sättet.

Jag anlände till ett av elljusspårets mer backiga partier, men jag tänkte att här är det lika bra att tjuren vid hornen direkt. Jag gungade igång fläsket och se, gick det inte förhållandevis bra! Jag knatade på och lungorna reagerade relativt fint i relation till hur sällan de har behövt plocka fram det tyngre artilleriet under den tid de har varit i tjänst. Naturligtvis snurrade tankar av otrevlig natur runt i hypokondrikerns huvud när han kände pulsen spela rundpingis med sig själv i pannloben, men han lyckades trycka undan de värsta farhågorna och snart hade han lagt en kilometer bakom sig.

Då...då började det plötsigt bli jobbigt. Herregud, vilken vägg som plötsligt tornade upp sig framför mig. Precis slut. Soppatorsk! (Motorrelaterad referens återigen, ber om ursäkt.) Jag ville inget hellre än att lägga mig ner och, ja, dö. Självdö där i guds vackra natur med fågelsång i örat och bäckens melodiska porlande vid sidan om.

Men, nä! Det gick inte! För fy fan vad folk det ska vara ute och flänga i det där förbannade elljusspåret! Efter varje krök och efter varje backe så ska det dyka upp någon annan individ med motion som mål och mening i tillvaron! Var fan är alla soffpotatisar nuförtiden! Jag är mycket upprörd. Och det begriper ju vem som helst att man inte kan stanna till och pusta när man stup i minuten passerar tilltänkta, framtida konkurrenter om titeln "Årets motionär"!


Så jag fick vackert släpa mig runt elljusspåret med blodsmak i mun och kramper i varenda tillgänglig lem.


Fruktansvärt!


När jag kom hem fick famljen lägga mig i framstupa sidoläge och ge mig mun-mot-mun i en kvart innan jag kvicknade till och kunde identifiera min sambo sedan många år.

Fruktansvärt var ordet! Inget annat än fullständigt fruktansvärt. En upplevelse av helvetiska mått!

Nästa gång tänker jag springa på baksidan av huset. Varv efter varv runt jordkällaren. Runt, runt som en hamster i hjul. Om jag nu springer. Kanske ska krisa vid femtio istället. Så får det bli.


Fan tro't.

Dagens Outfit/Mode!

Ett par gubbiga ben smyckade med ordentligt uppdragna svarta strumpor som tryckts ner i bekväma tofflor. (De svarta strumporna kan naturligvis bytas ut mot beiga, det förmedlar ett ännu tydligare statement av jag-har-helt-förlorat-verklighetsuppfattning-men-om-det-är-jag-lyckligt-ovetande.)

Ett sommartips som jag kastar med i dealen helt utan extra kostnad.

Väl bekomme.
Tack.

Mitt hem och min trädgård.




Hemma på vååååår gata i Moheda där vi råkar bo och spela våra små roller i det stora drama som kallas världsligt liv har det den senste tiden rått en febril aktvitet i trädgårdarna. Det har räfsats, det har ansats, det har putsats, det har fejats, det har odlats, det har dragits ogräs och allt annat som hör villaägarens vedermödor till. Jag har tittat på och jag har beundrat. Sannerligen, har jag inte beundrat.


Det är nämligen som så att jag när en evig förhoppning om att även jag, någon dag, ska komma att känna samma lust till anläggningsarbete som mina grannar gör. Inte bara det, jag väntar även på den dag då jag stiger upp morgonen och genom drömmens intervention på ett magiskt vis kommit till lärdom om hur det egentligen går till, det där med att gräva tillräckligt djupt och att måla på rätt håll, och sånt som alla andra verkar kunna utom jag.


Jag vill vakna med gröna fingrar och en sekatör liksom fastnitad på de gröna fingrarna, redo att användas för ändamål jag i dagsläget inte ens kan föreställa mig. De verkar ha det så roligt, de där trädgårdsarbetarna. Rofyllda, men ändå med en klar inriktning och ambition för den gröna mattans utformning inristad i synen. Det är ju det jag vill. Jag vill bli som farsan Baloo! Jag vill kunna allt!


Också idag jag var ute i min trädgård och tittade på grannarnas mödosamma arbete i smyg. Låtsades ha ärende till garaget och sedan stod jag där bakom den gistna dörren och kastade förstulna blickar i allehanda riktningar. Stod där en stund och blev så där avundsjuk som bara pojkar över trettiofem kan bli. Men så här kan jag ju inte ha det, tänkte jag till slut när jag började bli hungrig och frusen. Jag måste bokstavligt talat så ett frö för att framöver kunna skörda kunskapens söta frukter. Jag tog mod till mig och gick ut. Ställde mig mitt i blickarnas korseld och började försiktigt min egen undervisning i ämnet.


Jag sparkade i jorden, bedömde, avvägde, kände på avflagnad väggfärg, kontrollerade hängrännor och stuprör, petade ner ett par fingrar i jorden, tuktade ett par tulpaner så att de blev bladlösa och målade för mitt inre upp storslagna planer och gjorde mitt bästa för att det verkligen skulle synas att där går Waldestål och planerar stordåd. Vilken djävla kille han är! Vilken formidabel hemmansägare! I hans skugga torkar vi ut och skrumpnar! Hur ska vi kunna leva upp till Waldeståls overkliga förmågor!


Sedan blev jag trött och fick gå in igen. Det är jobbigt att planera för mycket. Man ska inte stressa, lätt att ta fel beslut då. Det måste få mogna. Så har jag alltid resonerat och det har fört mig ända till... Nåja...
Och jag har hursomhelst alltid varit svag för de vildvuxna, engelska trädgårdarna. Det är något vackert och nästan saligt över bångstyrigt ogräs och spretiga körsbärsgrenar. Och lättskött är det därtill, icke att förglömma. Man får tid över till så mycket annat då. Som att fundera på andra saker, mer matnyttiga ting, som det här till exempel.  

Så får det bli. Engelsk trädgård blir det. 


Welcome to my garden.

Jo, det funkar.
Sannerligen.


Söndagsfika med sträv smak.



Ovan syns de två familjemedlemmar som bakade pajen. Pajen var god, inte tu tal om det. Ingen skugga skall falla över dem. Mycket söta flickor. Älskar dem.
Två av mina döttrar har bakat paj. Rabarberpaj. Den yngsta och den äldsta hjälptes åt och resultatet blev över förväntan. Men det är en sak med just rabarberpaj som gör mig både bekymrad och irriterad. Inte så lite irriterad, faktiskt.
Efter man har snaskat i sig den grönslemmiga godsaken, lutat sig tillbaka, klappat magen, sugit rent mellan tänderna och så smått börjat omvärdera sin pessimism och dystopiska framtidstro märker man att något har hänt i munhålan: allt har blivit strävt. Det är strävt överallt. Man stryker med tungan över tänderna: strävt.
Man fortsätter längsmed gommen: strävt. Allt är strävt! En fruktansvärd känsla. Paniken kommer smygande för man vill absoult inte vara sträv i munnen. Ful, ja, möjligtvis, men inte sträv. Det strider mot alla lagar om välbehag.
Jag frågade sambon om också hon upplevde samma tråkiga orala status. Jo, hon var i samma sits som jag. Sträv. Jag frågade äldsta dottern och sonen och även de visste berätta en likartad historia. (De två yngsta hade bedömt pajen såsom alltför sur att äta och slapp på så vis undan vårt bryderi.)
Den tillfredsställelse som alldeles nyss vaggat oss sömniga försvann och ersattes av oro och disharmoni.
Det skar som en kniv i själen varje gång vi drog med tungan över någon yta i munnen. Där satt vi, en samling Waldestålare, och gjorde miner och åtbörder som vore vi apor med faciala tics och tvångstankar.
I ren desperation förde jag till slut fram diskborsten som lösning på problemet. Kunde vi inte ta diskborsten och rota runt inne i munnen? Hjälpa varandra. Du skrubbar mig så skrubbar jag dig? Lite som man gör med toalettborsten när oönskade fläckar lämnats kvar och förfular den vita pjäsen från Gustavsberg. Men, nej, se där fick jag genast mothugg. Det var ingen bra idé och dessutom hade diskborsten precis använts för att rengöra gjutjärnsgrytan som vi tillagade middagens köttfärssås i. Diskborsten var således flottig och att byta ut en sträv känsla mot en flottig ansågs meningslös bland de som var drabbade. Pest eller kolera, liksom. Jag blev nedröstad, tystad, kallad tanklös och till och med dum.
Och nu sitter jag här och skriver, är alldeles förjordat sträv från tungspets till gomsegel och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Uppgiven, trött och förtvivlad är jag.
Och sträv. Jättesträv.
Funderar på att öppna den där påsen med chilichips som gömt sig i skåpet under spisen.
Ska nog göra det. Byta strävt mot starkt. Det gör jag.


Sträv.


Fan också.

Och nu går det inte att dela upp texten i stycken. 
Inte min dag idag.
Dubbelt fan.

Sträv.

Avancerad dans med tydlig smak av 80-talets mellanstadiedisco.

Ett försök att återuppliva "häl-till-häl-dansen" som var så populär när seklet knappt var siktat. En 80-talsrelik som jag ändå tycker att vi behandlar på rätt sätt med inslag av moderna influenser.
Njut. Tack.
Ett försök att återuppliva "häl-till-häl-dansen" som var så populär när seklet knappt var siktat. En 80-talsrelik som jag ändå tycker att vi behandlar på rätt sätt med inslag av moderna influenser. Videons dåliga kvalité skänker uppvisningen ett nästan brutalt drag av autencitet. I skenet av skolmatsalens (i det här fallet kökets) blinkande lysör tog vi våra första taffliga steg mot flaxande Oleo-häng och stel mogendans i Parken.

Nostalgins lokomotiv. Utfört till perfektion.    

Mäktigt!
Njut!
Tack.

Att vakna med huvudet under armen.



Vaknar och känner mig till min förvåning inte alls lika yster som en Modéen-karaktär i svart/vit pilsnerfilm - utan mer som Bengt Ekerot i det där inseglet som heter sju. Och då ska man ändå veta att inte den minsta pilsnerdroppe kom att fukta Jonas strupe under gårdagskvällen, vilket motsägelsefullt nog - i förhållande till morgonreferensen om en till ysterhet ölad Modéen i kritikerföraktat pilsnerspektakel - borde inneburit att han vaknat pigg och upplagd för lek, stoj, sång och allmänt stim. När jag tänker efter lite mer så kommer hela refrensen på obestånd med anledning av sin inneboende virrighet. Så kan det gå.

Nåväl!

Men pigg är jag inte. Ganska långt därifrån om vi ska vara ärliga mot varandra, vilket jag i stora stycken förutsätter att vi är.

Tråkigt kan man tycka, det här med att nykterhet och tidigt (nåja) sängående inte belönas med rosiga kinder och kristallklart medvetande.

Men så är det en gång för alla med sakernas tillstånd. Jajemän. Jodå. Nog är det så alltid. Och jorden snurrarde sitt varv ändå, och så vidare. 

Detta till trots ska man, har jag hört, oavsett tillstånd och med största ansträngning försöka ägna sig åt vackra tankar så långt det är möjligt innan magen säger stopp för det dåliga skådespelet och kastar upp.

Så därför, exklusivt för er, en liten önskan formulerad av Waldestål i arla morgonstund den tolfte maj i nådens år 2012:

Må det, ju längre dagen fortskrider, inte regna alltför intensivt på er tilltänkta och planerade parad. Må era drömmar slå in, mata en fågel, ät ekologiskt, cykla på rätt sida av vägen, deklarera i tid, besök lokala utflyktsmål, använd inte sandaler, glöm inte att krama varandra och framförallt: be careful out there. 

Så, nu släpper vi det här och går vidare till andra uppgifter.

God morgon, medborgare.

Amen och tack för ordet.

Att rasta sina barn under oordnade former.



Här ovan använder sig mina lediga barn av en farkost som scouterna tråcklat samman. Det gick runt, jag provade en gång, blev oerhört yr och höll mig därefter på avstånd.


Idag har jag varit ledig. Kedjelös och fågelfri.

Nåja, det har jag väl inte varit om man med det menar att jag har kunnat göra precis vad jag vill med dagens ljusa timmar. Nä, jag är trots allt fyrabarnsfar och med det tryckt på visitkortet finns det inga många sekunder över till att inte göra någonting eller vad man vill med inte någonting, om ni förstår vad jag menar. Inte jag heller. Ständigt denna osunda förvirring!

Men jag har alltså varit frånvarande från arbetet med giltiga skäl (oftast är jag frånvarande arbetet och det är en helt annan sak) och eftersom sambon hade ordnat till det med en klippning hos sin frisör så var det upp till lilla pappsen att styra upp aktiviteter för de två barn som icke deltog i kommunal undervisning och annat som barn är hänvisade till i koltåldern och strax däröver. Jag gnuggade de marginella geniknölarna och gick, inte olikt Professor Balthazar, fram och tillbaka mellan köket och hallen och försökte fundera ut något som skulle kunna styra bort barnens tankar från bus och stök.

Och så! Till slut kom det till mig som magsjuka efter en räksallad i augusti! 

Kenth! Vi åker till farbror Kenth!

Och det var vad vi gjorde, vi åkte till farbror Kenth.
Farbror Kenth innehar en vaktmästartjänst i de kombinerade scout/biograf-lokalerna i Moheboda. Stora lokaler som inbjuder till spring och vandalism. Ett paradis för barn med energi och klåfingriga extremiteter. Att jag dessutom kan träda lite i skugga och låta farbror Kenth ta huvudansvaret för ligisterna i blöja och Hello Kitty-kostym är en fördel som utnyttjas till maximum. Man får inte vara dum för då blir man riksdagsledamot, som Gudrun Schyman sa och eldade upp partistödet i en klotgrill vid Visby ringmur.

Vi hade mycket trevligt. Kenth blev glad när vi kom och lite mindre glad när virvelstormen strax därpå drog igång. Kommer ni ihåg den där tecknade serien "Gråben och Hjulben"? 

Nu vill majoriteten som känner igen just den här serien alldeles säkert inte kännas vid att de mycket väl känner igen just den här serien eftersom ett igenkännande avslöjar en hisnande hög ålder och är det något som den moderna människan fruktar mer än något annat så är det att bli påkommen som innehavare av hög ålder.

Men för er som känner igen den (och även ni andra som lever i förnekelse) så erbjuder den mig möjlighet att ge en bild som visualiserar hur mina barn reagerade vid åsynen av all öppen mark som bredde ut sig hos farbror Kenth: Minns ni hur Hjulbens ben spann loss (motorrelaterat begrepp, ber om ursäkt) som marknadssnurror i stormvind när han skulle lura den stackars Gråben på konfekten? Gör ni det? Precis så såg mina ungars ben ut. Exakt. In i minsta detalj.

Pang Boom Smack. Och iväg for de. Och Kenth efter, lite långsammare, men med en djävla ambition.

Nåväl. Det hela förlöpte bra och sent omsider återvände vi hemåt för att tillreda dagens måltid till både oss själva och den klippta modern. Fiskpinnar, ris och sås. Oerhört äckligt. Det blir ofta så när barnen bestämmer meny. Lite tråkigt, men oundvikligt.

En bra dag. En dag mitt i livet. Nu är jag trött. Nu ska jag titta på hockey.

Sådeså.



Här nedan provar jag en lustig keps. En sorts glesbygdskeps som var "inne" när jag var liten. Av förklarliga skäl är den inte det längre.



Att dansa sig fri.

 


Imorgon är jag ledig. Det firar vi med vild köksdans i grå myskostym.

Strax efter bilden togs släppte jag mig i soffan. Äldsta dottern påstod att hela möbeln vibrerade. Det tror jag inte.

Men jag höll tätt.
Vid Gud, jag höll tätt.

Gamla fina bitar.




När jag var liten tyckte jag att det här var en rasandes granne bit. En polerad pärla utan brytning i glansen. En smekning från ytterörat ända in i hjärnans belöningssystem där den öppnade dopaminkranen för fullt och lät det flöda. 

Nu var det ganska längesedan jag var liten och Peter Sarstedts mastondonthit har väl förlorat lite av den charm som fick unge herr Waldestål att börja spinna, men nog väcker den fortfarande en del slumrande känslor till liv. Det kan icke förnekas. Och det ska icke förnekas, för då förnekar jag mig själv. Men det som jag då ansåg vara en helt igenom fulländad uppvisning i balladkonst betraktar jag väl nu mer som en trallvänlig och ordinär trudelutt som aldrig riktigt lyckas följa upp sina tveklöst briljanta inledningsstofer.

Ty låtens omedelbara början är mäktig. Peter förmår namedroppa en stor del av den samtida kändiseliten redan innan första refrängen. En lysande uppvisning. Singer/songwriter med fäbless för lyx och tvångsmässigt skryt. En fullblodsmytoman med gitarr. Det kunde ha blivit hur bra som helst. Tyvärr så blir fortsättningen mest ett tafatt försök att upprepa framgångsreceptet. Fantasin tryter (mytomanen går antagligen in i väggen) och sångens tema börjar upplösas i andra versen där solbrännor och ansiktslöst jetsetfolk intar en alltför dominant roll, och den havererar slutligen då ett malplacerat "ha ha ha" får stå som slutord i en märklig hästaffär som inkluderar någon Iman av något slag. Sedan blir det bara gnissligt tröskverk fram till slutackordet. 

Känns en aning forcerat, uppgivet och rumphugget, men vad göra? Det är som det är och det är sannerligen synd på så rara ärtor. 

Men frisyren! Vilket hår! Så tjockt! Så omslutande! Håret äger
Peter och Peter har ingenting att säga till om! Peter behöver ingen hjälm när han kör motorcykel, håret dämpar vilken krasch som helst. Vägverket sänder en hälsning och tackar för insatsen. Nollvisionen är i Peters fall uppnått. Fantastiskt. 

Jag har redan fått melodin på hjärnan. Catchy. "Ha ha ha!"

Fan också.

Smooth criminal.

 

Visste vi inte bättre skulle vi kunna anta att det här är en person som precis har tagits in till förhör på någon polisstation någonstans. En förhärdad brottsling som antagligen gjort sig skyldig till en förseelse som renderar ett strängt straff på vilken skala som helst. En riktig gangster. Chicago-style. Capone. Valentine's Day med Tommy Gun. Morr. 

Men det är det alltså inte! Det råkar vara jag! Och jag är ingen gangster, jag är snäll och harmlös som Nalle Puh. Fantastiskt hur man kan luras med dämpad belysning, sömnlöshet och skägg.

Bilden visar mig när jag är på arbetet och ser jag inte lite hängig ut? Som synes har jag en gosig och lättantändlig fleeeeece på mig och jag längtar förmodligen till sydliga breddgrader.
Eller så är jag förlorad i drömmeri och hågkomster. Vet inte så noga. Svårt att säga i fallet Waldestål. Han är så mångsidig när det handlar om verklighetsflykt. 

Men jag tycker det är av vikt att vi vågar visa upp varandra i alla olika skepnader. Goda som dåliga. Man ska känna sig så pass trygg i en relation att man vågar ställa ut sig själv till betraktelse utan att vara rädd för hur domen ska falla.

Ibland blir man dock osäker på hur domen egentligen föll och hur man ska tolka den.
Som ikväll, när jag var och hämtade sonen på fotboll. Näst yngsta dottern hängde på. Jag ville lyssna på P1, hon ville lyssna på skivan med Melodifestivalen. För en gångs skull gick jag segrande ur striden.

Näst yngsta dottern valde då att kalla mig ett "asshole"...

Jag tror icke hon visste vad hon sa, men om hon nu visste vad hon sa så tröstar jag mig med tanken att hon redan i så unga år äger en sådan välutveckad engelsk vokabulär. Jag tror att det blir juryns klubbade utslag.

Kanske...

Fan tro't.

Pyjamasproblem.

 


Vi åker till månen. Vi botar dödliga sjukdomar. Vi har blivit tilldelade psyken som står ut med att lyssna på Swedish House Mafia. Människan är i mångt och mycket en enastående varelse. 

Men ändå... ändå väljer hon att konstruera barnpyjamsar som är utrustade med helknäppning - från fot upp till huvud. Omöjliga att få ihop. Kräver en ingenjörsutbildning för att sammanfoga. Utan rim och reson. 

Varför gör hon det? Varför agerar mänskligheten enligt detta ologiska mönster? Varför syr hon upp plagg som skapar blott oreda och irritation? Som leder enskilda individer (Jonas) in i galenskapens förmak? 

Jo, naturligtvis för att spela den där apdumme fyrabarnspappan på Barrvägen ett litet spratt...
Självklart det så. Låta honom svettas över omöjliga knappkombinationer. Få honom att kämpa i en timmes tid och sedan låta honom gråta sig matt över sina trötta fingrar och sin förnedring. Uträknat in i minsta beståndsdel. En djävulsk plan... 

Utan tvekan är det så!

Förbannade pyjamas att krångla!

Osmaklig förfrågan.




Jag vill passa på att redan här be om ursäkt för nu är jag självfallet ute och steppar på anständighetens gräns när jag med berått mod visar upp mitt dekolletage på det här viset. En närbild som i det närmaste visar mina hårrötters genuppsättning.
En simpel Burt Reynolds-wannabe i glesbygd. Vidrigt! Oförlåtligt! 

Men det finns en mening och en berättelse bakom denna osmakliga utfläkning av mitt nakna kött.

Nämligen den här:

I dag vid tiotiden fick min yngsta dotter fatt i den här dragkedjan och innan jag hann reagera drogs den upp med små döttrars vesselsnabba hastighet. Allt som stack ut och hängde emellan fastnade. Det gjorde ont. Jätteont. Jag grät floder av smärta. Det var fruktansvärt.

För att göra en lång historia kort: nu skulle jag behöva en rosa One Piece utan dragkedja. Finns det?
Och om så är fallet: var hittar jag den?

Tack på förhand.

Med Vänlig Hälsning:
Småhårig i glesbygd.

Att kamma flint.


(I den här fina bilden använde jag mig av den mobila effekten "Glimra" för att min personlighet, flint, finmejslade näsa och rosa One Piece verkligen skulle framträda i bra dager. Jag tycker att jag lyckades över all förväntan. Tack.)

Dag tre med diarré!

Lägg lite sköna rhymes signerade Petter, några gubbiga handklapp av Lasse Berghagen och ett par vassa ackord från en sommarbrun Tomas Ledin till den refrängen så har vi en låt som kommer att stanna på svensktoppen till nästa millennieskifte. En säker hit.

Men Jonas, undrar förstås den uppmärksamme läsaren, är du inte orolig för det här, du som är alla hypokondrikers moder (fader, men vi ska inte mecka med gamla talesätt), är du inte rädd för att det här kan vara något allvarligt? Jo, tanken har naturligtvis föresvävat mig, men då ett stort antal övriga familjemedlemmar lider, och har lidit av samma åkomma, så vilar jag relativt gott i förvissningen om att det inte är något ominöst som gör att jag mellan toalettbesöken får sitta på kuddar för att spara mina lilla röda och svidande bakdel. Jag börjar misstänka att badhusets vatten bär skuld till min/vår belägenhet. Vår lördagsvisit i plaskdammen börjar utkristalliseras som ensam gärningsman. 

Ett litet tips således: undvik, i möjligaste mån, att släcka törsten med kommunalt badvatten. Jo, jag vet att det är svårt, många av oss är smålänningar och gratis är måhända inte alltid gott, men det gör plånboken på särdeles gott humör och det är inte lätt att motstå en sådan morot.
Men! Snälla ni! För ert eget bästa! Inga mer kallsupar när ni tror att ingen ser! Det får konsekvenser!     

Men nä, nu ska vi inte ägna mer tid åt att gräva ner oss i och gotta oss åt mina abdominala bekymmer, det är tradigt att lyssna på i längden, för att inte tala om att uthärda. Men nu är det som det är och det är inget att göra något åt. Nu glömmer vi det här. Nu vädrar vi ut stanken. Nu går vi vidare! Skönt! Äntligen!

Annars är det bra. Håret växer sig frodigt på sidorna av huvudet och för var dag som går utan att jag plockar fram trimmern blir jag mer och mer lik Lasse Kronér. Inget fel i det, Lasse är en bra karl och ingen skugga ska falla över honom, men det ligger något vemodigt i att så vördnadsfullt förvalta den lilla växtlighet man har kvar. Att kamma och föna och lägga tillrätta när odlingstäppan egentligen borde ha övergivits för längesedan på grund av jordmånens usla kvalité. Men å andra sidan ska man kanske hylla de sista kämparna för deras mod och envishet. Finns det liv så finns det hopp, liksom.
Jag kan bara inte skaka av mig känslan av att Lasse börjar överväga en överkammad flint, och där någonstans går gränsen för hur långt mina sympatier mäktar med att sträcka sig. En överkammad flint är sista fasen innan den totala galenskapen slår ut i blom. Förträngningens och förnekelsens allra eländigaste manifestation. Själv vill jag påstå mig vara relativt nöjd med min utbredda flint. Det är praktiskt (och billigt) att med jämna mellanrum dra den elektriska frisören över svålen. Sanningen å säga fick jag aldrig riktig fason på min frisyr när jag var begåvad med hår. Det blev liksom aldrig bra. Det var virvlar här och det var lockigt där. Yvigt och bångstyrigt. Icke kompatibelt med mitt övriga yttre som är skönt och lätt att älska...

Men man vet aldrig med sådant här. Det är lömskt. Plötsligt kanske jag befinner mig i ett annat själsligt läge, jag kanske börjar nära en oemotståndlig längtan efter en heltäckande frisyr?

Vem fan vet vad framtiden bär i sitt sköte?  
 
Därför vill jag, som en försäkran inför kommande tider, be min älskade sambo om en enkel tjänst:

Linda, min älskling, om du en vacker dag ser mig stå framför spegeln med en kam i handen, om du ser mig lägga huvudet på sned och om jag drömskt börjar dra några lockar från högra sidan, över flinten, till den vänstra, samtidigt som jag ler och mumlar något i stil med "Vad fin du är, Jonas, verkligen jättefin är du" då måste du lova mig att du låser in mig i garaget. Snälla, gå mig till mötes på den här punkten, det är allt jag begär. Låt mig inte glida över i det hopplösa tillståndet utan att det möts av radikala åtgärder. 

Nåväl. En dag i taget. En tanke åt gången. Gott så. Så måste det vara.

Sådeså.   

Krönika: Panik i liten provhytt.

Panik i liten provhytt


Vi har varit på en liten tur. En kort utflykt till det nybyggda affärskomplexet som lockar med drömmar och låga priser Jag minns inte vem som presenterade den här storslagna idén om att ta sig vatten över huvudet, men tidigt en fredagsmorgon skulle det ske. Pappan suckade tungt, andades djupt efter mod och blåste revelj. När trupperna efter en evighet droppat in under fanan, grupperade han dem hjälpligt i storleksordning och placerade dem därefter i den smått vanvårdade, blå minibussen. Resan hade tagit sin försiktiga början.


Ekipaget gungade makligt på och när det med bensintankens sista suck (jag är nämligen snål till den småländska bristningsgränsen och tankar aldrig mer än vad dagens bestämda sträcka kräver) parkerades i en ledig lucka utanför kommersens oblyga glaspalats brast jag ut i stränga förmaningar: ”Går nu någon vilse i denna djävulska labyrint, så stå då helt och hållet still! Rör er icke och invänta räddning!” Näst yngsta dottern nickade i ofrivilligt samförstånd och var försvunnen innan jag hunnit ljuda den sista uppmanande vokalen. Sådan är en gång för alla ungdomen och som på en given signal spred sig sedan övriga familjemedlemmar som frö för vinden. Ensam kvar stod pappan. Ensam kvar med ett uppdrag: han skulle köpa byxor...


Sambon hade försett mig med uppgifter om rätt storlek. Jag var tänd, taggad och beredd på det värsta. En lämplig affär nosades upp och jag klev med oroliga steg in på främmande mark. Dock fann jag snabbt ett par som stämde med siffrorna på sambons fusklapp. Jag slet åt mig fyndet och tog plats i en smärtsamt liten provhytt. Vad bra det här går! jublade jag inombords och började tråckla på mig byxorna. Jag stannade upp och ... så här skulle det väl ändå inte vara? Nej, skulle det inte! De var på tok för långa och vad allvarligare var ... vad trångt det blev i grenen! Den del som var tänkt att gömmas förevisades nu med syndig tydlighet! Efter ett par minuters meningslöst kråmande framför spegeln försvann plötsligt all känsel i den inklämda kroppsdelen. Under panik slet jag av mig det klaustrofobiska helvetestyget och försökte osedd smita från platsen. Rödkindad och starkt gripen av det inträffade hastade jag ut i folkhavet, spårade upp de spridda familjemedlemmarna, kastade in dem i bilen och drog i väg med en för mig okarakteristisk rivstart.


Efter ett antal kilometers färd sänkte sig ett behagligt lugn över den överlastade minibussens sönderstressade passagerare. Några nynnade på melodifestivallåtar, andra ägnade sig åt att skärskåda dagens inköp, ett par längst bak torkade tanklöst snor över bilstolarnas klädsel; det var bara föraren själv som brottades med ett bekymrat sinne när han under stigande förtvivlan och med sviktande hopp sökte livstecken i sitt avdomnade underliv...


(Publicerad i Smålandsposten)


Jonas Waldestål och hans innersta väsen.



Här har jag tagit på mig strumpor alldeles själv. Ingen har hjälpt till och då blir det så här. 
Det här är min essens. Det här är jag. Den här bilden beskriver personen Jonas Waldestål mer än vad en samlad ordekvillibristisk intelligentia skulle mäkta med under loppet av en livstid. 

Så är det bara, liksom. 

Sjuklig problemlösning.




Näst yngsta dottern och jag hamnade i en besvärlig förhandlingssituation. Jag hade på grund av viss moralisk svaghet erbjudit yngsta dottern en godisbit, fast det inte alls är lördag. Hon accepterade erbjudandet utan diskussion, fattas bara annat, och det dröjde inte länge förrän hon avslöjat våra förehavanden för sina syskon. Ett efter ett sökte upp min ringa person i syfte att avkräva mig de sötsaker jag tillhandahållit deras yngsta syster.


Eftersom jag är för rättvisa, men kanske framförallt för att jag befinner mig i mental obalans då min mage på obestämd tid beslutat sig för att göra mitt liv surt och min bak röd med sina eviga eruptioner, gick jag dem till mötes. Godisbitar delades ut till var och en, utom till den näst yngsta som vid tillfället befann sig på övervåningen framför någon datorskärm - vilket jag tyckte var skönt eftersom det lilla godis jag hittat helt enkelt tagit slut. Emellertid dök hon snart upp med frågor om varför hon blivit förfördelad. Jag svarade så gott jag kunde och försökte förklara att jag nog hade ropat men att hon inte hade uppfattat mina rop eftersom hon varit uppslukad av spel och nöje.


Hon lät sig inte blidkas. Naturligtvis inte. I panik kastade jag blickar runt köket i förhoppning om att hitta något sött att lägga i den lilla barnahand som sträcktes mot mig. Inget där... Inget där... Men där! Uppe på frysen stod en spann med överblivet påskgodis! Och med näst yngsta dotterns namn på! Vilken välsignelse! Jag gick för att hämta spannen (sakta, ty häftiga rörelser kan göra att jag i nuvarande skick gör på mig, och det vill jag inte) och gav henne en bit, en kola med citronsmak. Hon sken upp och började genast skala av papperet. Kastade biten i munnen och slukade den nästan hel. Knappt hade hon svalt innan hon frågade efter, eller snarare begärde, en till. Jag log snett och sa att det går rätt inte för sig eftersom hennes syskon bara hade fått en bit var. Det skulle bli orättvist, och hennes bit hade varit större än deras så ur ett perspektiv gällande myckenhet var hon faktiskt hela historiens vinnare, även om hon inte fick någon mer sötsak. Men, sa hon, det är mitt godis. Mitt namn står på spannen. Jo, svarade jag, och visste inte hur jag skulle fortsätta, men...ibland är det inte så enkelt...för det är nämligen som så här att...äganderätt är inte alltid självklar...


Och precis där mullrade det till i min mage och jag fick springa på toaletten, gudskelov.
Bra det där med orolig mage när man är konflikträdd och står inför svåra problemlösningar.


Ville bara säga det.


Amen.


Att bygga broar mellan generationer är ingen skitsak.

 
Äldsta dottern kommer hem från skolan. Jag öppnar dörren till toaletten där jag för tillfället tillbringar en stor del av min tid och berättar - sittande på porslinsholken, starkt framåtlutad med stöd från handtaget för att inte tippa över - att jag fick tårar i ögonen när jag imorse tittade igenom ett fotoalbum från när hon var liten. Bilder från när vi var på Öland och när vi besökte Astrid Lindgrens Värld. Jag berättar att hon var så söt och, jovisst, det är hon fortfarande, men ändå!

Hon reagerar inte precis som jag har förväntat mig. Mer med tveksamhet än uppriktig glädje. Vi blir liksom låsta i den här positionen under några sekunder. Vi tittar på varandra i väntan på att den andre ska få för sig att bryta isen och dyrka upp låsningen. Inget händer... Till slut, efter vad som känns som en mindre evighet är det jag som tar första steget. Jag stammar fram ett par stavelser innan jag får för mig att fråga henne hur hon graderar just det här ögonblicket i vår tolvåriga relation. Och mycket riktigt svarar hon, som i en dimma av upplöst förtroende:
- Det är inte bland de främsta, pappa. Det är det inte.
- Ok, säger jag och stänger dörren väl medveten om att man inte alltid lyckas med sitt uppsåt, men att man samtidigt måste få med beröm godkänt när man trots allt gör så gott man kan. Eller nåt...

Det är inte lätt det där med diarré, varma känslor, en missriktad god vilja och döttrar några meter från pubertet. Det är det inte. Sannerligen inte...

Bakverk och oförsvarligt slöseri.




Att tvesovla. Jag ägnar mig åt överdåd och syndigt leverne. Se hurusom gossen har lagt två pålägg på sina färdigskivade smörgåsar! Tunt skuren skinka och snålt hyvlad sula i otuktig förening. Det här strider mot alla tänkbara regler. Kanske är det med anledning av detta uppenbara slöseri som Luther kontaktade Montezuma och övertalade honom att uttala en liten förbannelse över min mage?

Det är kanske därför som jag hänger på muggen med samma frekvens som en fjunig fjortonåring söker barnförbjudna sidor på det där nätet alla pratar om? Jag lämnar frågan hängande tills den torkar till ett direkt påstående. Äktsvensk upproriskhet. Att utmana smålänningen inom sig. Människans kamp mot sina naturliga instinker. Jag går i bräschen. Vacker så det förslår. Torkar tåren. Fan tro't





Min yngsta dotter har bakat kringlor med sambon. Hon är mycket duktig. Kringlorna smakade suberbt och jag antar att den snoriga näsan förde med sig positiva smaksensationer. Jag har jobbat på dagis och är därmed invigd i en del av de hemligheter som gömmer sig bakom fenomenet "att baka med små individer". 

Jag kan avslöja så mycket som att de sega ingredienser ni trodde var russin när ni bet i kakan på den där julfesten som dagis bjöd på, kanske inte alltid var ett russin. Mjukt och sött, förvisso, men av helt annat ursprung. Framplockad och adderad till degen efter ett febrilt grävande och petande i svårtillgängligt område. Lite som tryffel och det betingar ju faktiskt ett enormt pris i förhållande till utseende och vikt, och med det i åtanke faller saken i annorlunda ljus. Själv åt jag aldrig av kakorna. Det trugades, men jag lyckades på något sätt komma undan bakverken med de hemliga tillsatserna. Jag skyllde väl på allergi eller annat.

Men de här kringlorna tänker jag äta - snor, Luther och Montezuma till trots.
De är nämligen bakade av en liten ängel. Och sådant kan man inte motså.

Dessutom vågar jag inget annat...

Sådeså.

Vad fan svamlar pojken om?




Småland. Stengärdsgård och hela paketet. Seniga armar, astrakaner, en straffande gud, barnadödlighet, dåliga skördar och linluggsförsedd Emil i snickerboa. Inte utan att man blir lite sugen på att flytta dit. Men det får allt vänta tills rågen rågat och vetet slagit ut i blom, eller nåt.

Jodå, så är det med att. Jajamän...

Annars är det inte så bra! Magåkomma som gör att mina dagliga toalettbesök stigit i höjden som en It-aktie runt millenniskiftet. Lätt fånget, lätt förgånget som Lasse Winnerbäck sa och skrev en visa marginalskatten. Inget vidare det här med risig mage. Det tycker jag nog att vi utan vidare diskussion kan fastslå, här och nu. Om man synar det lite närmare i sömmarna så är det faktiskt en liten pina i oskön maskering. Man känner sig aningens ofräsch och man gör bäst i att hålla sig på hemmaplan, ty man vet icke när nästa ilskna gäst knackar på den inre dörren och vill ut.

Och jag som hade tänkt ta mig till Östregårds vitt berömda antikhandel nu i eftermiddag. Det hade jag bestämt. I ett obevakat ögonblick kastade jag ut frågan till mig själv och blev uppriktigt förvånad när jag antog erbjudandet innan jag själv visste ordet av. Gnida höft med tanter och farbröder och titta på gammal lump. Doppa gammal skorpa mjuk i lankigt kaffe. Det hade jag verkligen sett fram emot. Inte. Men ändå. Nu sitter jag mest här och inväntar Montezumas nästa hämnd. Och det är väldigt, väldigt tråkigt. För att inte tala om doftrikt.

Det är svårt det där med att släppa sig när man inte riktigt kan lita på hur lilla maggen sköter sina uppgifter. Det är ett vågspel, en chansning som vid varje enskilt tillfälle kan leda till en katastrof i underbyxorna. Åh, det blir så mycket snack om underliv och kroppsutsöndringar när man bokstavligt talat sitter i skiten.
Buskis! Nå, inget att göra åt. Och vi befinner oss trots allt i glesbygdens yttersta utkant. Här är buskis ledord och religon. Jag tar kanske bara seden dit jag kommer, eller alltid är... Nä, nu blev det surrigt, snurrigt och helt uppåt väggarna här. Fattar ingenting! 
Tyst nu, Jonas! Jo, det ska jag strax bli, men det är något jag känner att jag måste berätta först:

I går natt drömde jag att jag tittade på tv. Inget unikt i det, men det blev en rafflande tillställning vill jag lova. Det var en talk-show där Gunnar Arvidsson (googla gärna) satt och intervjuade Lennart Hyland och där Gunnar efter en del mankemang hade lyckats drivia Lennart in i fållan och fått honom dit han ville. Ett avslöjande var på gång! Lennart svettades ymnigt och torkade upprepade gånger flinten med näsduken som stack upp ur bröstfickan. Han skrattade nervöst och såg oändligt pressad ut. Gunnar tryckte på och stasi-lampan reflekterades i Lennarts flackande blick. Man kunde ta på spänningen.

Sedan vaknade jag.
Vilket antiklimax. Vilket ofattbart antklimax.
Vad var det Lennart ville dölja? Varför agerade den annars så timide Gunnar förhörsledare av tionde graden?
Så många frågor och inga svar att tillgå. Alltid ska man vakna vid fel tillfälle.
Har inte återhämtat mig än.
Kände att jag måste dela med mig. Snurrig i bollen. Förbannade diarré!

Oj! Nu ringer Montezuma på dörren! Måste avlägga visit på muggen!

Fan också. Dubbelt fan!

Badpojke.



Jonas har varit på Sävsjös familjebad. Där har han badat, stilat och hoppat. Han har åkt vattenrutschbana, varit snygg i badbyxor och låtsats simma med fötterna i bassängbottnen. Dragit ett par ordentliga kallsupar och tillverkat egna bubblor i det kommunala vattnet. En dag på jobbet helt enkelt.

På hemvägen hittade han till sin glädje en gubbig rockkanal på radion. Radion spelade Whitesnake. Jonas sjöng med, viftade händer och följde David Coverdale ända upp i den bredbenta gentlemannens höga register.
Där tog det dessvärre stopp när en kraftig hostattack lät meddela att nu hade stämbanden minsann prövats till det yttersta. Han hostade, blev tårögd och höll på att köra av vägen strax innan Vrigstad. Barnen undrade vad han sysslade med. Sambon betraktade honom genom ett filter av överseende.

Men nu är han fräsch igen! Sjunger och lagar mat. Springer, hand i hand med yngsta dottern, fram och tillbaka mellan hallen och köket i en tävling de har kokat ihop. Han dricker en liten öl och trivs. Han är en djävla fin kille som försöker vara som folk är mest.

Jonas Waldestål - en manlig man för alla syften.

Tummen upp för lördagkvällar.

Amen.


Blixtattack med kam.


Nej, det här är inte vad det synes vara. Det är alltså ingen bild av ett manligt kön där genmanipulationen spelat forskningen ett hårigt spratt. Nej, det är det definitivt inte. Det råkar föreställa min (muskulösa) högra överarm, taget inne på toaletten med min vänsterhands assistans, en hand som är fullständigt värdelös när det kommer till praktiska göromål. Jag har försökt snygga till den aning med hjälp av mobila kameraeffekter. Tycker ändå att jag lyckades ganska bra.

Nåväl.

Tidigare idag, eller imorse för att vara korrekt, när jag med tidning i hand satt och frukosterade, smög sig min äldsta dotter upp bakom min rygg. Jag satt med bar överkropp (själv, ty alla andra hade flytt fältet vid åsynen av min blekfeta torso) och skulle precis bita ett litet bett av den smörgås jag brett för just detta ändamål när hon plötsligt drog en kam genom det osmakliga krullet. En attack utan synbar anledning. Ett blixtangrepp från klar himmel. Jag skrek av smärta eftersom kammens små tänder fastnade och drog med sig en ansenlig del hårrötter när den plogade igenom min högra överarms utsmyckning.
Jag reste mig häftigt och skrek med saliven sprutande ur munnen: - Även du min Sofie! Varför?! Varför?! 

Hon hade ingen riktigt bra svar på det. Hon visste inte riktigt. Bara ett infall, liksom. Kolla om det, typ, gick.

Nä, det gick inte. Det gick inte alls. Det gjorde mycket ont, Sofie. Pappa är blässerad. Hårresande hårlös och du är arvlös.

Jag är mycket upprörd.

Fan också.

  

Klockan slår tolv.

De är något särskilt med att sitta ner framför skärmen när alla andra har gått och lagt sig. Sätta sig ner och trycka igång den gubbiga spotifylistan och höra hur Ulla Billquist med skickligt spelad käckhet sjunger om att äga soldater på existentiellt obestånd i kronans kläder. Sitta där med vetskapen om att man egentligen borde törna in bland lakan, ungar och försvunna örngott. Ett vetskap som det konsekvent blundas för med självförbrännande intensitet. Istället för att söka den sömn och vila som man i den hjärt- och kärlsjukdomsdrabbade släkten Waldestål borde anamma för att inte glida långt alltför långt ut på skalan för kardiologiskt välmående och rent världslig fortlevnad, sitter man här och blundar för de lurande farorna med en småländsk surbondes meningslösa envishet.

Det är illa. Särskilt för en kille på snart trettioåtta som i sin hypokondri knappt kan hosta utan att slå upp Fonus i telefonkatalogen. Det rimmar illa med alla ångestdrivna spöken av hälsokaraktär som dagligen hemsöker det skalliga huvud som tronar överst på Waldeståls yngsta pojk.

Gå och lägg dig, Jonas... Jo, om det ändå vore så lätt. Det är svårt att bryta gamla vanor, särskilt om de gamla vanorna är dåliga. Man sitter gärna där man sitter när man när man inte har verktyg att bända sig loss med. Snart trettioåtta och väntar på att bli upptäckt av någon eller något som man inte vad vad det är.
Djävla drömmare. För det är väl egentligen det som har varit problemet hela tiden: att man inte har haft en klar bild av vad man har för förväntningar på det lilla liv som levs utanför familjesfären. Karriär. Utbildning. Ja, just det säger han som är blyg, försagd, kalvig och stelbent i okända miljöer. Han som har dåligt självförtroende och armbågar lika vassa som bomullstopsar. Inga direkta ambitioner har han haft heller, den där Waldestål. Han har väntat, svävat på målet, sagt att det löser sig nog ska ni se. Men det löser sig inte. Inte fan löser det sig utan effektivt investerad energi. Lite jävlar anamma på bankboken som ger avkastning i ett senare skede. Har han investerat det? Icke då. Icke alls.

Och nu sitter han här, år senare, på en ginglig stol, klockan är strax efter tolv, han är snart trettioåtta, han lyssnar på Ulla Billquist och han undrar vad fan som hände då när det inte hände något.
Skyll dig själv, Waldestål! skriker världen med tordönsstämma. Skyll dig själv! 

Ja, om det ändå vore så lätt. 

Vad lär vi oss då av detta, ungdomar? Antagligen ingenting. Sin egen lyckas smed. Agera mera. Jag letar fortfarande efter karta och kompass. Snart trettioåttta och inte en aning. Vad fan ska det bli av Waldeståls yngste pojk?

Inte en aning. Inte en djävla aning.
Nu går jag och lägger mig.
God natt.

Rosa gick åt det hållet.

Se här! En oblyg bild av en ojämförbar klåpare.

Kospillning. Fläckvis. Jag skäms. Jag skäms något oerhört. 

Hur tänkte jag här då? Tänkte jag alls? Nej! Jag agerade efter bästa (sämsta!) förmåga! Uselt. Jag mår illa. Carl von Linné vänder sig i sin pampiga grav. Sveriges samlade husägare sticker näsan i luften och fnyser unisont.

Det här var ju tråkigt. Det här var ju riktigt, riktigt tråkigt...

Fan också...

Att formulera en teori och kultivera sin trädgård.

En gång när jag hade kräksjukan och - som seden brukar - i morrande vargtimma låg och hulkade över toalettens skinande porslin, hörde jag sambons röst inifrån vårt gemensamma sovgemak. Hon sa (skrek): - Jonas! Måste du spy så högt! Vi kan inte sova! 

Det tycker jag var en opåkallad och fräck anmärkning från en person som jag bara anser gott om och älskar in i minsta molekyl. Den där frasen har fastnat i min hjärna främst för att den på ett alldeles utmärkt sätt visar vad som sker med människor när sömnrytmen rubbas och den primala delen kickar in. Man blir inte riktigt sig själv. Man bollar bort sin egentliga personlighet och släpper fram en variant av sitt personnummer som lämnar oändligt mycket mer att önska på ett socialt plan.

Själv har jag inte sovit en hel natt sedan hösten 1987. Stötvis och då och då naturligtvis, men en hel natts sömn har gäckat mig. Nu ska jag låta det vara osagt om det allena kan stå som förklaring till de annorlunda delar av min karaktär som manifisterar sig i tid och otid, det är bara min lilla obevisade teori som luftas här (jag är exempelvis sällan arg, utan mer förvirrad, blyg och bortkommen) men det finns rutiga och randiga själ till att jag är social analfabet och exempellös skyddsrumsexcentriker som aktar sig väldigt noga för att slå sig i slang med främlingar eller för den delen lämna huset innan mörkrets inbrott. Det är sömnens fel. Så måste det vara. Alldeles säkert är det så.

Men annars är det bra! Tippelitopp och ändan opp! Det är fredag och frihetens klocka klämtar mäktiga slag. Jag känner mig som Janne Malmsjö efter tisdagsgroggen. Finnen som tiltade mitt huvud åt vänster sida med sin blotta storlek och tyngd är på väg att försvinna, maten är tuggad och svald och i soffan väntar tre tjejer av olika mognadsgrad på att jag ska komma och sätta mig i all min rosa, one pieciga härlighet. Sonen är på fest. Äldsta dottern likaså. Känns underligt med så få stämmor i det lilla blå (grå?) huset.
Att tystnad kan oroa själen så. Märkligt på min tvivelaktiga ära. Mycket märkligt.
Det var väl allt...

Jo, förresten! Innan vi slutar: jag sådde gräs igår. Som en högrest odalman gick jag med bestämda stövelsteg och kastade ut stora nävar jord på blottade och bara delar i gräsmattan, sedan fördelade jag frön över de mängder mull som mina stora nävar givit min trädgård till gåva. Jag stampade ner fröna, vattnade och gick in. Jag var mycket nöjd med dagens tunga trädgårdsarbete. Idag är jag inte lika nöjd. Det ser för djävligt ut. Som om en ko vandrat över vår mossiga gräsmatta och nonchalant släppt några små mockor på väg mot viktigare ting. Min manligt utkastade jord ligger som minimala öar i ett hav av brun/grön blandning som är så långt ifrån en golfgreen man kan komma. 

Hoppas ingen såg mig när jag lekte månskensbonde. Trädgårdsarbete är direkt skadligt för ett vacklande självförtroende. Är det någon som vill hyra en villaträdgård? Jag betalar bra.

Nu blir det soffan.
Sådeså.         

Lilla mamma och Sofie.



Här ligger jag i mitten (och under) alla barn som har direkt anknytning till mig. Jag är den midjebreda, flinande individen som syns bakom den stilige pojkens hand. En mycket vacker pojke. Han måste släpa runt på en smått magisk genuppsättning. Sannerligen måste det vara så.

Till detta noteras, när jag nu ser min valliknande lekamen så här från ovan, att jag har blivit alldeles hårlös om benen. Märkligt. Jag som hade vader som en kentaur när jag var ung. Muskulösa och toviga som breda buffelryggar. Och nu? Släta och friktionsfria som huden hos mjölkvita dalkullor i valfritt Zorn-kludd. Besvärande faktum, minst sagt. Jag vet att min bror Tomas påpekade just det här fenomenet för många herrans år sedan, men vem hade väl kunnat ana att det skulle drabba även mig? Ingen. Allra minst jag. Men så är en gång för alla det mänskliga förfallet: grymt och oåterkalleligt.

Tidigare ikväll var jag ute på en promenad runt Mohedas sockengräns. Jag stannade till vid kyrkogården, sa hej till mamma och pappa, drog lite ogräs som vuxit upp jämte de liljor som broder Tomas planterat på gravarna, blev lite ledsen och tänkte att nog fan är det för djävligt det här med den förbannade döden.
Bara för djävligt rakt igenom. Jag får fortfarande ruska på huvudet och tala mig själv till rätta när jag cyklar hem från jobbet på eftermiddagarna. Jag tror att jag ska se lilla mamma utanför Ica i livligt samspråk med någon. Den svarta väskan runt handleden, det grå håret på rufsig tur i vinddraget och de slitna, vita lågskorna på fötterna. Hon tittar upp, ser mig och börjar vinka febrilt. Jag stannar och hon frågar hur det är med Sofie. Alltid: Hur är det med Sofie? Hennes lilla ängel. Första flickan i släkten på mannaminne. De hade något speciellt ihop de två. Ett osynligt band som knöt dem samman. Hur är det med värdena? Har dom varit bra idag? Hur är det med Sofie?

Det är bra med Sofie. Hon kämpar på. Hon är duktig. Hon är bäst. Hon är vår ängel. Men ibland, lilla mamma, ibland saknar hon dig så mycket att hon nästan kvävs. Hon säger ingenting, försöker hålla det för sig själv, men vi märker och ser. Vi försöker prata, men det är svårt. Och det är så synd att det skulle bli på det viset. Hon hade behövt dig och din värme några år till. Övernattningar med nattlinne till långt in på eftermiddagarna. Förtroliga samtal som ingen annan fick höra. Din trygghet, ditt skratt och din vänskap. Hon hade behövt dig, lilla mamma. Det är så tråkigt att du är borta.
Så tråkigt, så sorgligt och så outsägligt trist.


I morgon är jag ledig. Det ska tydligen bli fint väder i morgon också. Jag tänker lägga mig på filten och invänta barnaskaran. Sedan ska vi äta glass och skratta.

Sådeså.  


Att inte komma ihåg vad man har glömt.

Glömt betala räkningarna. Glömt deklarera. Glömt lämna tillbaka böcker till biblioteket. Jag glömmer allt. Mina barns namn och personnummer. Om och om igen glömmer jag. Finns inte en chans att jag lyckas hålla något av vikt i minnet. Jag lever i fel tid, i fel sammanhang.

Jag kan inte leva i en miljö som förutsätter att jag ska komma ihåg saker och ting. Där min överlevnad är beroende av att jag ska hålla koll och betala och lämna tillbaka inom föreskriven tid. Deadlines är underliga saker som ligger utanför min fattningsförmåga. Jag skulle ha ingått i en flock neanderthalare. Gått i skynke och målat på grottväggar. Ingen tidspress där inte. Det hade passat mig som hårig hand i handske av djurhud. Men då hade jag väl antagligen glömt nån bajsbaserad, hemmagjord färg nära elden och elden skulle ha nafsat tag i min bajsbaserade väggfärg och sedan skulle hela grottan ha stått i lågor. Alldeles säkert hade det blivit så.

Urartat. Fullständigt.

Typiskt mig.

Att gräva en grop tillsammans.


Sandigt lådhäng med yngsta dottern. Vårsolen bränns. Tänk på det, ungdomar. Vi skyddar våra känsliga små huvuden med varsin bakvänd keps. Hip hop i Moheda. En gubbig Tupac i glesbygd. Bättre än så blir det inte på en tisdag.

Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt?

Ostig backe.



En torr ost av märket Herrgård. En riktig sula. Den ser till och med ut som en sula. Men det är en utav de få sorter som barnen pular i sig. Det är det här med för mycket smak, ni vet. - Starkt! skriker de små liven och skrynklar ihop ansiktena till russin. Svenska barn är överbeskyddade mot kraftiga smaker och näshårsbrännande kryddor. Mer chili på Sempermenyn, anser jag beskäftigt med gubbsurt eftertryck. Bränn ut smaklökarna i tidig ålder så kanske vi slipper Herrgårdsost på de torftiga mackorna i fortsättningen. Jodå, så är det med att. Just det. Jojomen. 

Men varför köper du ingen egen ost då, Jonas? undrar säkert någon näsvis. Varför köper du inte en egen du gubbsure gubbstrutt som klagar på allt och alla. Agera! Gör något åt saken! Nå, vet DU vad, du näsvisa person som gömmer dig bakom en präktig attityd och fagert tal om att allt visst går att lösa, vet DU vad en ost kostar i dagens läge? Ja, precis... Multum. Som ett mindre centraleuropeiskt land. Lika mycket som Kenny Rogers lagt på skönhetsförbättrande ingrepp de senaste tio åren. Jättemycket. Jätte, jättemycket. Och jag är smålänning, för fan. Många bäckar små, och så vidare i all evig oändlighet.  

Nå, i alla fall: det jag ville komma till är att den här osten har det karakteristiska utseendet av en "skidbacke". Och när jag steg upp i morse och skulle ta mig en torftig frukostsmörgås stod den här stackaren redan på bordet. Barnen må tycka om Herrgårdsost, men de är inte lika förtjust i att förtära den lite hårdare, tjockare delen som ligger närmast kroppen när man hyvlar av Herrgårdseländet. Därav förvandlas mejeriprodukten inom kort till en olympisk störtloppsbacke och vem är det som får rätta till och nivellera backens hissnande brant? Jo, pappan. Pappan som inte ens tycker om Herrgårdsost måste alltså äta, inte bara Herrgårdsost - utan även dess hårda utkanter. Jag är mycket upprörd. Ska det verkligen behöva vara på det här viset? Det var allt jag ville säga.
 
Fan också.

Nu ska vi äta. Sedan ska vi gå ut. Hoppas det är varmt ute.


Dagens outfit. Sommarskön senior.



Den sommarklädde farbrorn firar modetriumf i en kreation som med största säkerhet kommer att leda till kuttrasju med brunbränd dam mellan sanddynerna när kvällen sänker sig över den långsträckta stranden.
En läcker ung senior med glödande ambition i blicken. Festens självklara centralperson.

Upptill:
T-sjört.

I mitten:
Ordentligt uppdragna khaki-shårts av lång modell med trasig dragkedja.

Nedtill:
Varma stödstrumpor som håller både åderbråck och liktornar på plats.
Läckande trätofflor från sent 80-tal till det.

Het så att det bränns. Håll er på avstånd.
Aj.

RSS 2.0