Bloggarens anmärkning.

När jag tar mig tid att läsa igenom inläggen upptäcker jag alltid irriterande felslag på tangenterna.
 
Det blir alltid småfel i text när man har bråttom. Tyvärr. Den heltidsarbetande fyrabarnspappans tid är knapp.
 
Ha överseende. Jag rättar och redigerar så fort jag ser.
 
Tack för visat intresse.

Att vara på väg till fotbolls-cup.

 
 
Sonen har varit på fotbolls-cup. I Gransholm. Det är ju också ett ställe att åka till en lördagsmorgon i slutet av den regnigaste juni sedan Hedenhös...kan man tycka...om man är ogin och otrevligt lagd. Men det är inte jag, så det tycker jag inte. Men vi stod inför ett annat problem. Eftersom vår bil (satans djälva bil) för tillfället är ett stillastående fordon i väntan på service och kamremsbyte (hur skulle jag kunna veta det, liksom, att det finns kamremmar i bilar och att de behöver bytas vid ett visst milantal) ringde vi till den i periferin ständigt närvarande broder/farbror Kenth för att snåla till oss en skjuts.
 
 
Broder/farbror Kenth är väldigt intresserad av fotboll. Och det i kombination med att han sällan säger nej till en rak förfrågan från den barnrika familjen på Barrvägen innebar att vi (jag, sonen och broder/farbror Kenth) var på väg till Gransholm för att se just sonen spela cup i Gransholm en tidig morgon i den regnigaste juni sedan Hedenhös. Att Kenth dessutom känner till varenda grusplan inom en omkrets av tio mil försämrade inte saken. 

 
Vi hade mycket trevligt under färden. Vi körde gamla vägar på väg till vår destination. Samtalet flöt på som porlande bäck i töväder. Det är som så att när man är ute och åker med gamla bröder så har man himla mycket att tala om. Man halkar tillbaka i det förflutna och man finner sig allt som oftast betande av något minne där någon släkting gjort sig gällande. Anekdoterna flyger fram och tillbaka och de är en aldrig sinande källa till muntration och för den delen även melankolisk eftertanke och bottenlös saknad. Saknaden gör lika ont som minnet av de saknade värmer.
 
 
Vi körde förbi Lekaryd och där passerade vi morbror Götes hus. Göte är död sedan några år, men vi var rörande eniga om att hans trädgård var en av de finaste vi visste och att det är synd att den har fallit i träda. Vi pratade om hur pappa Lars och mamma Ingegerd under tidigt sextiotal brukade ta bilburna söndagsutflykter med Kenth i baksätet. Det var planlösa exkursioner som kunde sluta var som helst. Det var så man gjorde i en tid då bensinen var billig och bilkörning ett folknöje. Kenth berättade och jag och sonen lyssnade.
 
 
Kenth avslöjade (på skämt) att han skulle vilja göra om sin barndoms bilburna irrfärder genom att ta sin lilla Saab neråt skåne till. Där skulle han köra genom skuggande pelargångar av bokträd. Brösarps backar skulle begåvas med finfint smålandsbesök av bästa sort. Han skulle stanna närhelst andan föll på och han skulle köra hem när intresset tröt framåt kvällen. Jag uppmanade honom (på allvar) att förverkliga idén. Den lät lockande och riktigt fin och kanske framförallt genomförbar för en broder som knappt varit utanför länet och som inte gärna kastar sig huvudstupa in i socialt krävande aktiviteter, såsom spontana restaurangbesök och liknande. Jag hoppas att broder Kenth tar sig an uppgiften - men jag hyser inga direkta förhoppningar om att så blir fallet. Inte alls.

 
Han lovade emellertid tänka på saken och innan han hunnit ångra sig var vi framme i Gransholm.
Här och nu skulle jag naturligtvis leverera en ingående beskrivning om hur cupen utvecklade sig och om hur vädret var vackert och mycket annat därtill. Men se, jag hinner inte ty vi ska snart äta kvällsmat. Är det inte förargligt, så säg.
 
 
Men jag kan avslöja så mycket som att Moheda vann alla sina matcher. Att sonen var mycket duktig. Att han gjorde sitt livs andra mål (en snygg löpning in i straffområdet och en klinisk avslutning på den). Att solen sken. Att jag brände nacken, halkade i en backe och att Kenth tyckte att korven var god. Det kan jag göra, för det hinner jag innan jag försvinner till bords.


En bra förmiddag i glesbygd, således. Det är bra det där med bröder man tycker mycket om. Det är bra med söner som gör mål och blir glada. Det är bra det där med att prata gamla minnen. Det är bra det där med att levandegöra minnet av personer man tycker mycket om men som inte finns med oss längre. Det är helt enkelt bra det där med att åka bil till Gransholm en tidig lördagsmorgon i slutet av den regnigaste juni sedan Hedenhös.

 
Sådeså. 
 
 
 
Match mot Grimslöv i vilken sonen nätade.
Broder/farbror Kenth syns till vänster i keps.
   

Mina barn åker på tur med sin morfar, men bara ett kommer med.

 
 
Hampus köpte en clowntuta i Växjö. Det var väl roligt? Nej, det var det inte... Den låter nämligen jättemycket och ofta.
 
 
Idag skulle två av mina barn, de äldsta, ta en liten tur till Växjö med sin fantastiska morfar. De skulle åka buss. Det var planerat sedan länge. Ett barn kom med. Det andra, det äldsta, hittade inte sina diabetesprylar (mätare och annat) innan bussen avgick och fick därför, vid cirka 11:05, se sin bror vinka adjö i bussens bakruta.
 
Nästan lite filmiskt, och ja, jag överdriver en smula. Men ändå. Ibland måste man ta i för att som jänkarna säger - make a point.
 
 
Men! Ingen stor sorg i det för det blir snart en ny chans eftersom näst yngsta dottern (Dirty Harry-kopian med det häftiga humöret) blivit lovad en tur till Växjö med morfar å det snaraste (vi vågade inget annat) och då får den slarviga äldsta dottern alltså följa med. Hon är så lik mig, äldsta dottern. Fullständigt förvirrad och disträ i världsklass. Men jag kan liksom inte klandra henne för att hon glömmer när jag knappt kommer ihåg varför jag skulle klandra henne. Det ligger i vår natur. Man kan inte be Alexander Lukas att ha otur. Det går ju inte. Inte alls. Det vore rentav en formidabel dumhet att bara försöka. Medfödda egenskaper är besvärliga att sudda ut. Och vi vill inte - för då vore vi inte vi.

Hur gick det då i Växjö? Jo, Hampus köpte en clowntuta (fan också!!) och fotbollsbilder. Han och morfar blev uppvaktade av en berusad man som ville ha stålar. De såg en orkester bestående av vinddrivna existenser spela upp till dans. De åt på kinakrog och tog en bakelse till efterrrätt. En oerhört lång man kom i deras väg och de åt säkert mycket mer godis än vad de berättade.

En bra dag för en gosse på nio och en på sjuttioett.

Det är bra det där med morfädrar som finns till. Med morfädrar som alltid finns där. Med morfädrar som det är lättare än lätt att tycka om.

Sådeså.

 

Att sjunga i regn med hjälp av video.

 
 
 Vi köpte video ganska tidigt. Jag kan väl ha varit åtta-nio år, det var tidigt åttiotal och tv-serien "Dallas" var populärast på planeten. På den tiden, ungdomar, var en video en stor sak. Det var världens åttonde underverk och den toppmatade lådan stod högst upp på alla ungars önskelista.
 
 
Men en video var dyr. Och att spendera fyra månadslöner på en mojäng som verkade lika avancerad att använda som en NASA-relaterad uppskjutningsattiralj var ett steg som många konservativa föräldrar inte ansåg sig redo att ta. Videon lockade och skrämde i samma utsträckning - fast i olika väderstreck.
 
 
Det var den nya tiden som knackade på dörren och den kom alltså med varor som man inte sett maken till i glesbygd. Många var tveksamma till om det här verkligen var möjligt: Spela in och titta på det senare? Inte kan väl det fungera? Hur skulle det gå till? Nä, det vill vi då rakt inte ha in i huset! 
Andra var mer framstegsvänliga och såg potential i den underliga fyrkanten med tillhörande band som såg skräckinjagande ut i jämförelse med de små kassetter med Jan Sparring och Ingmar Nordström som vi var vana vid att lyssna på. Dessutom skulle det på något vis komma blid ur dem. Underligt på gräns till otänkbart. 
 
 
Vi (jag) hade länge använt familjens klumpiga bandspelare till att spela in fnitter och pruttar med, och att helt plötsligt stå inför möjligheten att lira in Barnjournalen samtidigt som pappa Lars och mamma Ingegerd tittade på Aktuellt, det var en tanke som svindlade. Det verkade långt mycket bättre än att bevara pruttar med efterföljande fnitter åt eftervärlden.
 
 
Framtiden var här och av någon anledning valde pappa Lars att omfamna den nya tidens idéer. Vi tillhörde inte den ekonomiska eliten, långt därifrån, men med pappa Lars var det som så att han understundom kunde ta sig lite vatten över huvudet när det kom till hålla balans i sluträkningen. Han kunde ta ut svängarna ordentligt utan att riktigt ta hänsyn till konsekvenserna. Nu kommer jag inte ihåg om så var fallet den här gången, men plötsligt en dag stod det en video jämte tv:n i det Waldestålska hemmet.

Det var en upplevelse utöver allt annat. Mina bröder hade en bekant som skaffat video ännu tidigare än oss och han hade hunnit skrapa ihop en ansenlig mängd titlar i bokhyllan. Kopierade filmer. Spännande filmer. Otäcka filmer. Roliga filmer. Något helt annat än Nils Poppe och Åke Söderblom. Himmelriket för en kille som inte ännu fyllt tio. Filmer från USA... Herregud...filmer från USA, gott folk! USA! Filmer som: Dirty Harry, Benknäckargänget, Deltagänget, Blues Brothers, Tjejen som visste för mycket, Skyskrapan brinner och Grease. Kanske framförallt Grease.
 
Under ett års tid tror jag att jag tittade på Grease fyra gånger om dagen. Jag kunde inte få nog. Jag utveckalde ett nästan sjukligt intresse för den skruvade musikalrullen där några åldrande (Oliva Newton-John var trettio när filmen hade premiär) skådespelare försökte agera high school-elever med romantiska bekymmer. Jag kunde varje replik utantill och jag försökte utan framgång kamma Danny Zuko-frisyr med sockervatten innan jag gick till skolan. Jag har för mig att jag till och med började gilla bilar med eldsflammor på. Det höll på att ta en ända av förskräckelse.
 
Men det som etsat sig fast mer än något annat i det lilla minnet är ett klipp med Gene Kelly. Vi - jag tror att det var pappa Lars - hade spelat (det var antagligen någon annan som fick trycka på inspelningsknappen för såvitt jag kommer ihåg så dröjde det ända in på nittio-talet innan han lyckade med det konstycket på egen hand) in en film där Metro-Goldwyn-Meyer hyllade sina musikal- och filmstjärnor genom att visa klipp från diverse framgångsrika produktioner som lämnat deras klippbord. Bland allt godis fanns det ett klipp som stack ut lite mer än de övriga, ett klipp som skickade rysningar av välbehag genom den unge herr Waldeståls kropp.
 
Singin' in the rain
 
När Gene Kelly rycker på axlarna, fäller ihop paraplyet och börjar sin rytmiska vandring längsmed den våta trottoaren, då, då vill man vara där, man vill springa och dansa sig blöt i snitsig femtiotalskostym och hatt. Och då får man ta i beaktande att jag i vanliga fall skyr allt vad dans heter. Jag ryser fortfarande när jag ser det. Gene Kelly's regndans. Ett av barndomens allra ljuvaste minnen.
 
Nä, nu tycker jag att vi tittar och ryser.

Sådeså.  
 
 
 
 

Att bli en grekisk gud.

 
 
 
 
Jag hade lagt mig till med lite bantningsambitioner. Jag tänkte bli tittad på när jag med knyckiga steg rörde mig på stranden i sommar. Damerna skulle kasta trånande blickar efter min välsvarvade kropp. Inga hängtuttar här inte. Fast rumpa och spelande muskler. Högt buret huvud och magrutor som en grekisk gud utan förarglig statsskuld.
 
Men tyvärr kom hösten tidigt i år och omintetgjorde mina planer med hård vind och minusgrader i juni. Djävla sommar att göra damerna besvikna. Det får man nog säga fast de inte vet de har gått miste om. Waldestål fick aldrig chans att väcka lust och åtrå, vid och omkring smålandska insjöar.
 
Eftersom sommaren i år tydligen säger nej för gott gav jag i helgen upp mina föresatser och tryckte i mig sådana kvantiteter av onyttigheter att Janne Stenbeck hade betraktat mig med avund. Men ikväll tog jag åter upp stafettpinnen som den hälsosamme Jonas kastade i diket strax innan midsommar. Tonfisksallad i massor. Med bönor och paprika. Med ruccola och saftiga tomater. Med majs och vattnig gruka. Ikväll var vi ytterst nära att drunkna i en framstormande våg av nästan hälsovådlig hälsa.
 
Gud vad vi åt! Sambon och jag, vill säga... Barnen däremot fnös och rynkade på näsan. De åt annat och ansåg oss vara mer eller mindre galna som hängav oss åt havets frukter draperade i grönt. Barn tycker inte om nyttigheter. Barn vill ha sådant som biter hårt i Anna Skippers skenheliga och skönhetsopererade näsa.
Barn är bra. Barn vet bäst. Men å andra sidan lider barn sällan av högt blodtryck och stegrande kolesterolvärden som vi Waldestålare förr eller senare blir alltför bekanta med.
 
Nu blir det tonfisksallad ända fram till jul. Strandhäng eller ej. Jag tänker åtminstone slå sambon med häpnad med min fysik. Och kanske leder det till ett ökat skatteunderlag som säkerställer statens finanser och i förlängingen även till utbyggnad för att hysa en större barnaskara på Barrvägen i Moheda.
 
Vem vet. Inte jag.

Vi får rätt se hur det utvecklar sig.

Sådeså. 

I bilen som snart havererar. 15:25.

Sitter i en bil. En bil som visar tecken på att haverera. Väntar på att dottern ska lära sig simma. Inte ute i en vattenpöl, utan i simhallen bredvid. Det regnar och det åskar. Tropisk värme i bilen. Immiga rutor. Folk tror att jag ägnar mig åt självbefläckelse om de tittar åt bilen som snart havererar till. Det gör jag dock inte. Svettas naturligt. Åt en äcklig glass innan. Magknip. Funderar på semestern. Var ska vi åka? Bordlägges. Behöver inte fundera eftersom bilen ändå snart havererar. Det regnar och det åskar.
 
Batterier slut.
 
Över and ut.
 
Tack.

Spökdam i glesbygd.

 
 
 
 
Varje morgon när jag cyklar till jobbet möter jag en kvinna som likt mig trampar runt på två hjul i arla morgonstund. Det är en äldre kvinna utrustad med cykelhjälm, vindtät jacka och nystrukna byxor. Hon har ett beslutsamt ansiktsuttryck när hon passerar mig. Hon hälsar aldrig (det gör inte jag heller, det känns inte som om hon vill bli hälsad på) och hon tittar alltid rakt fram utan att möta min blick som trots allt söker hennes i ett fåfängt försök att nå något slags samförståd i morgonstund. En lätt nick eller ett försiktigt leende som bekräftar att vi tillhör samma utsatta grupp som måste stiga upp tidigt för att sätta oss på sadel och trampa. Men hon tittar rakt fram och låtsas som om jag inte fanns. En kylig vindpust och sedan är hon försvunnen. 
 
 
Det underliga är att det finns ingen destination värd namnet åt det håll hon cyklar. Det finns inget arbete att ta sig till i det väderstrecket. Ändå är hon där varje morgon, exakt vid samma klockslag. Där sveper hon förbi mig i cykelhjälm, vindtät jacka och nystrukna byxor. Tyst och målmedveten. Rak i ryggen och metodiskt trampande mot något okänt.  
 

Jag börjar nästan misstänka att hon inte finns, att hon är en hallucination frammanad av mitt sömndruckna undermedvetna där i brytningen mellan gryning och dag. Eller så är hon ett spöke. Spöktanten på två hjul. En vålnad i glesbygd. Dömd att cykla Mohedas gator fram och tillbaka till domens dag. En gudsförnekare och blasfemiker. En missdådare vars brott har höljts i det mänskliga minnets dunkel, men som en gång mottagit sin eviga dom vid de högre makternas omutliga instanser. Den flygande Holländaren i damig version på velociped.
 
Nästa gång vi möter varandra ska jag sträcka ut handen och röra vid hennes gestalt. För att se om den har fysisk form. För att se om hon finns. Jag ska ropa en hälsning för att se om hon reagerar.
 
 
Den cyklande damen. Legend i glesbygd. Spöke i cykelhjälm.

 
Fan tro't.

Musikalstämning!!

På mångas (ingens) begäran - och som ett test på att det nya systemet fungerar - lägger jag upp den här glättiga videon på bloggen. Inte ett öga torrt. Sågverksarbetare firar att arbetsdagen är slut med lite Judy Garland. Trots usel filmkvalitet och dålig textinlärning stretar han på i omklädningsrummet. Ända in i kaklet. Lite glamour på sågverk! Grovarbetarnas Git Gay. Glesbygdens Liza Minelli. Jazzhands medborgare!! Upp med era jazzhands!!


Safari i glesbygd.

 
 
Vi har varit och tittat på kor. Det är de där sakerna med rosa näsa och svart/vit hud som står och avvaktar bakom taggtråd och annan avspärrning. Som stadsbor (Moheda är tätort i Alvesta kommun och är man tätort i glesbygd så är man i princip innehavare av alla stadsprivilegier som finns att tillgå i ... ehhh ... glesbygd...) blev vi lite perplexa och rädda när dessa gigantiska djur ville göra oss närmare bekantskap.
 
 
Jag och sambon höll oss vid sidan av medan våra barn visade upp en helt annan våghalsighet. De ville prompt fram och mata de vilda och frustande djuren med gräs och annat smått och gott som växte och frodades i den regniga miljö som vi kallar Sverige och som vi av outgrundliga anledningar väljer att lyfta fram som ett föregångsland på fler områden än vad som är möjligt enligt alla tillgängliga tabeller och parametrar.
 
 
Det regnar i Sverige. Hela tiden. Bara regnar. Konstant. Och regnar det inte så snöar det. Hela tiden. Ibland blåser det. Hårt och skoningslöst. Sverige är ett osedvanligt skitland när det kommer till väder. Det måste vi enas om. Gör vi det inte nu så gör vi det aldrig. Nu har vi enats om det. Det har jag bestämt. 
 
 
Så, det var bara en liten passus. Nå, var var vi nu igen? Jo, det var så sant! Kossor! Denna skapelsens krona! Detta imposanta däggdjur och därtill leverantör av mänsklig föda och dryck.

 
Barnen valde alltså att närma sig kossorna med varsitt gräsigt strå i handen och kossorna tittade på de gräsiga stråna och på barnen och sedan bestämde de sig för att mina barns gräsiga strån inte var något för dem. En av dem gick så långt att den vände sin ansenliga bakända mot oss och kissade. Yngsta dottern uppskattade gesten medan jag tyckte den var oförskämd i överkant.

Sedan gick vi och fikade. Det blev dyrt. Jättedyrt. För det är nämligen som så att om man är en fyrabarnsfamilj så kostar det därefter. Det kostar, och det hörs att man har fyra barn i familjen - det hörs oerhört väl. Särskilt om man har en näst yngsta dotter som har temperament som en bakrusig Dirty Harry och är framfusig som en kolerisk telefonförsäljare med ett provisionsbaserat löneavtal i ryggen.
 
Det blir rörigt och kladdigt när alla vill byta kaka med alla fast ingen egentligen lämnat godkännande att genomföra de söta transaktionerna. Den som skriker högst brukar stå som slutgiltig segrare. Överlägsen vinnare med två kilo extra kring midjan och socker i hela ansiktet. Så ligger det till bland större barnaskaror i det regniga skitlandet Sverige. 

Men både vi och personalen på stället överlevde. Kossorna likaså. Stiliga djur det där. Men farliga. Och kissnödiga. Fruktansvärt kissnödiga. Kissnödiga i överkant om ni frågar mig. Nästan skrytsamt kissnödiga. Att jämföra med killarna som kissar med händerna bakom huvudet vid pissoarbesök.
Lite show-offs, liksom.

Nu ska vi se om det här fungerar, Zandra...

Gud bevare oss väl.

Amen.


Det här går ju inte.

Det skulle ha varit kul att blogga lite. Men eftersom min bloggplattform har bytt design och upplägg till ett som av någon anledning inte tillåter mig att lägga upp bilder och text samtidigt så tänker jag inte göra det. Jag kan inte. Djävla skitbloggplattform. Jag hatar den. Usch, fy och blä. Blörk.

Jag rasar. Jag brusar. Jag är mycket upprörd och jag lägger ner.

På återseende.

Hej då.

Krönika: Fiskelycka.

Fiskelycka

 

Då och då råkar man på ett minne som skickar stötar av välbehag genom kroppen. Det händer inte så ofta som man kanske skulle vilja, men när det inträffar är det underbart. Hos mig finns det ett som dyker upp med jämna mellanrum: Vi ska ut och fiska. Det är ljummen sommarmorgon och pappa Lars står i köket och förbereder äggsmörgås och kaffe, samtidigt som broder Kenth och jag packar bilen full med fiskeprylar. Vi är på väg mot spegelblankt vatten där abborrar jagar hoppande sil vid vasar som bryter vattenytan med gott och väl en halvmeter. En heldag på sjön med pappa Lars och broder Kenth väntar. Ett äventyr jag skulle ge min högra hand för att få uppleva igen. Nu går det ju inte, för döden och verkligheten har kommit emellan, och det är fan och skit och allt därtill, men trots att det förhåller sig på det olyckliga viset får jag önska och drömma så mycket jag vill. Det kan varken död eller påstådd verklighet ta ifrån mig. Men broder Kenth finns kvar. Och ingen svingar spöet som min broder Kenth.

 

Broder Kenth tillhör den lilla procent av mänskligheten som utan förbehåll kan kallas genomsnäll och god. Att han är en kvalificerad medlem av den här ovanliga sammanslutningen kan bekräftas av alla som någon gång har träffat honom. Han är inte bara min storebror. Han är även en av mina bästa vänner. I vissa stunder kanske till och med den bästa. Jag är mycket stolt över min storebror. Han är en unik människotyp. Han är som alla människor borde vara, för då skulle ingen människa behöva vara rädd för någon annan människa. Han är lugn, eftertänksam och han gör det mesta i sin egen takt. Medan världen snurrar fortare och fortare går broder Kenth bredvid och bestämmer sitt eget tempo. Han låter sig inte skyndas på. Kenth är Kenth och det är så bra som det möjligen kan vara.

 

Han är tjugo år äldre än vad jag är. En stor åldersskillnad mellan bröder. Men den har aldrig varit oss till nackdel. Inte för ett ögonblick. Snarare är det som så att vi dragit fördel av hur siffrorna drar åt olika håll i prästbetygen. Vi trivs tillsammans. Jag kan inte minnas att vi någon gång har varit ovänner. Inte en endaste enda gång. Mina barn avgudar honom lika mycket som jag. Han äger nämligen den speciella förmåga som innebär att han kan tala till barn på barns vis. Älskade farbror Kenth. Han är fullständigt unik.

 

Och nu är det snart dags. Fiskepremiären. Plockar du med spöna så steker jag äggen. Silen slår, sjön ligger blank och pappa tittar säkert på och önskar oss lycka till. Nu drar vi till sjöss och skapar nya minnen. Kom nu, broder Kenth, abborrarna väntar.

 

Broder Kenth i färd med att tömma båt med hjälp av mina barn. Han visar i vanlig ordning ett oändligt tålamod.

 

(Krönikan publicerad i Smålandsposten)


Photo a day - nature.

Småländskt sommarstilleben. Älskat av allt och alla. Från dansk över tysk och tillbaka till urbaniserad, utflyttad glesbygdsbo. Ett nostalgiskt ögonblick att eftertrakta. Själv ser jag det knappt. En ko är en ko och en äng är en äng, hur grön den än må vara. Man blir hemmablind. Men man borde öppna ögonen. Man borde hänga lite mer med kossor och göra gräsänglar på gröna ängar.
Det borde man sannerligen göra.

Att träffa en gul kompis.

I glädjeyran över att bilen var tämligen frisk åkte pappan och köpte en liten dator för de pengar som han egentligen hade öronmärkt för reperation av trasigt fordon. Men ingen direkt lycka i det. Man vet att man är smålänning när man mår fysiskt illa och vill kräkas så fort man lämnat kassan och lagt det brinnande kvittot i fickan. Ingen risk för kontokortsmissbruk här inte. Walle håller hårt i stålarna.


Mår faktiskt fortfarande lite illa.
Kan också vara grillkryddan med hamburgare som jag köpte nere på stan. Aldrig har så mycket grillkrydda samlats på ett runt stycke kött som väger 150 gram. Oerhörd överdosering. Vilken prestation. Han ville aldrig sluta strössla. Tydligen billigt med grillkrydda i år. Man kan dölja många skämda smaker med stark kryddning... Jag är mycket imponerad. Och illamående. 
 


På varuhuset där tekniska mojänger samlas och säljs träffade yngsta dottern en kompis. Hon ville aldrig sluta krama honom. Vi höll knappt på att komma hem.


Puh äger. 


Tiddelipom.

 


Att besiktiga bil och goda grannar.


En vanvårdad, blå minibuss.


Vi har besiktigat bilen. Det gick bra. Det trodde vi inte. Långt därifrån. Allt under 5000 pix var otänkbart. Nu handlade det bara om någon lampa någonstans (jag vet inte så noga var, för min eufori över allt annat som blev godkänt stod i vägen för min förmåga att tillskansa mig viktig information) och en liten lampa med bristande funktion får man nästan räkna som en odiskutabel succé när det handlar om familjen Waldestål/Nyh och deras relationer till bilar och besiktningsmän/kvinnor/hen.


Annars har jag mest varit arg idag, tycker jag. Fräst och fnyst så mycket jag kommit åt. Trött och tråkig. Efterdyningar av förkylningen, kanske. Ledig fyra dagar och så blir det bara snörvel och host av hela projektet. Inte konstigt om man blir lite snäsig då. Lite vass i tonen och allmänt grinig. Eller så behöver jag semester. Eller jag behöver verkligen semester. Det tar illa på gubbar det där med att inte kunna sova på nätter och stiga upp tidigt. Sannerligen är det så. Trött, trött och lite mer trött om man vänder på steken.


Igår var jag också arg, men av lite andra anledningar. Eftersom vi har ett halvt fotbollslag på matlistan så har vi införskaffat en blå minibuss i syfte att transportera runt vårt sällskap var det nu månde vilja söka sig, och i den här lilla vanvårdade bussen finns det två säten längst bak som är borttagbara. Eller som påstås vara borttagbara. Jo, de går alldeles utmärkt att ta bort, men det har visat sig att det är betydligt svårare att sätta tillbaka delar av den flexibla interiören. Vid besiktning måste sätet vara på plats, sägs det i slutna sällskap och kretsar, och eftersom vi inte alls var sugna på att besiktiga om eländet så gjorde jag och sambon gemensam sak och gick ut i hällande regn för att sätta en av juvelerna på plats.


Men det gick ju inte. Det var omöjligt. Den första månlandningen var en barnlek i jämförelse. Obegripliga instruktioner och underliga uppmaningar att göra saker som stred mot naturlagar. Vi slet och kämpade i gott och väl tio (?) minuter innan jag såg rött och lämnade slagfältet för att springa in och gömma mig på toaletten. Där satt jag sedan, ilsket gråtande över all satans mekanik som helvetes alla makter placerat ut i vår omgivning för att försvåra vår existens i så stor utsräckning som möjligt. Sambon fortsatte streta på utan min obefintliga assistans. Medan jag vätte toalettgolvet med mina bittra tårar lyckades hon komma i kontakt med ett par grannar som slog sina kloka huvuden ihop och på mindre än en minut var sätet på plats.


Sambon ropade ut mig och snart nog stod jag där på min garageuppfart och snörvlade fram otydliga tacksamheter till de hjälpsamma pojkarna. Jag erbjöd dem min hjälp nästa gång de stötte på problem (vilket som helst!) men de bara klappade mig på axeln och sa att " Nä, den tror vi nog inte att vi behöver, Jonas. Men det blir nog bra med det ändå, Jonas. Det blir nog bra med det ändå."

Sedan gick de in till sitt.

Men bilen går bra. Det gör den verkligen.
Bara en lampa som är sönder. Vet bara inte vilken.
Får nog ringa grannarna.

Nähä, nu ska jag titta på fotboll. Oklart varför.

Snart är det semester. Bara tre veckor kvar.

Tre veckor? Bara?

Fan också...




Nattdjur i glesbygd.


Och så var det det här med egentid i den sömnlösa fyrabarnsfamiljen.
Ingen risk (chans) för utökning till fembarnsfamilj så långt ögat kan nå.

Gå och lägga sig? Sova? Vad är det? Humbug och förbannad dikt, det är vad det är,
tänker de små och de aningen större och låter sig inte luras av något så simpelt som lite tunga ögonlock.

Vi vakar in den nya dagen tillsammans. Det är så vi Waldestålare spelar spelet. Hängivet och fyllt av nattlig aktivitet. Nattdjur i glesbygd. Vargtimmans virila väktare.

Men jag är glad att min näst yngsta dotter visar tecken på att bli en passionerad anhängare av One Piece-idealet.
Jag är mycket stolt över hennes förmåga att bli totalt uppslukad av rosa tyg. Det lovar gott.

One Piece - One Love. Om det så råkar vara mitt i natten.  

Sådeså.

Sångglädje i One Piece.

På mångas (ingens) begäran lägger jag upp min jubelsång på bloggen. Jag tycker att Jan Sparring har fått en värdig efterföljare. Det är så fint. Så himla, himla fint.


Photo a day (part two) - in your fridge.



Här ovan står vi och försöker fiska i vårt eget lilla kylskåp kallat Sverige.

Vi hade lite tråkigt framåt söndagseftermiddagen så därför beslöt vi oss för att ringa broder/farbror Kenth. Ja, nu var det inte tänkt att broder/farbror Kenth skulle komma och muntra upp oss med diverse gycklarkonster eller så. Det var inte tänkt han skulle jonglera eller stå på näsan för att väcka vår trevnadskänsla, nä, det var det inte. Det begär vi inte och jag tror inte heller att han behärskar de konsterna särskilt väl. 

Däremot hade jag lagt fram en idè om att lite fiske kanske skulle kunna pigga upp våra sommarfrusna själar en smula och då är broder/farbror Kenth rätt person att sätta i arbete.

Jo, han var intresserad av att delta, lät han meddela när han svarade i sin hemtelefon, det var faktiskt lägligt att frågan kom just då eftersom han precis var på väg att köra ner till båten för att tömma den efter gårdagens intensiva regnande. Vi bestämde möte nere vid båtplatsen och glada över det positiva svaret gav sig jag och yngsta dottern genast ut bakom garaget för att leta mask. Vi hittade minst tre magra stackare som verkade lida svårt av rigor mortis redan innan de hamnat på kroken.

Nåväl.

Hemma hade vädret varit dugligt men så fort vi steg ur bilen för att möta upp med Kenth som stod i båten och kastade regnvatten överbord medelst spann började det blåsa upp. Mörka moln tornade upp sig och hotade oss från vilket håll vi än vände våra blickar. Det slog om. Det blev kallt. Kylskåpskallt. 

Men inte gav vi upp inte! Vi gick ner till strandkanten där löddriga vågor stänkte ner våra byxben. Vi gick vidare ut på några hala stenar och tänkte just kasta ut vår metrev när äldsta dottern upptäckte en snok två decimeter från våra fötter. Jag hoppade en meter rakt upp i luften och skrek högt och gällt som riktigt små flickor brukade göra när jag var liten. Det hela var mycket obehagligt. Mina barn behöll lugnet och bar mig därifrån. Jag var ytterst nära kvävning genom svimning framkallad av svår chock. Sedan åkte vi hem.

Hemma var det kallt. Jag satte mig på altanen och höll på att frysa ihjäl. Två minuter till och jag hade frusit ihjäl. Det var kylskåpskallt. Nästan minus. 

Ja, jag klagar igen. Kan inte låta bli.

Kallt. Jättekallt. Hela tiden.

Djävla sommar.

Fan också.


Photo a day - light.



Så kom det då till slut. Ljuset.

Om än bara för ett par sekunder innan molnen åter tog kommando och återställde den grå ordningen. Jag tänker inte klaga mer på vädret. Jag tänker inte ondgöra mig över den svenska sommaren. Jo, det tänker jag alldeles säkert göra, men inte idag. Orkar inte. Det är som det är.

Man kan dra självklart trista paralleller till vår inställning till det svenska fotbollslandslaget. Vi hoppas mot bättre vetande på en annan utgång än vad all statistisk fakta tillhandahåller. Vi vet, men ändå vägrar vi inse. Vi vill inte, för då finns det liksom inget kvar. Försvinner hoppet dör själva meningen med det mesta.

Men man ska nog inte ha för stora förväntningar på sådant som man rent intellektuellt vet aldrig kommer att infrias. Man ska inte låta sig dras med i den allmänna hysterin. Man får försöka skydda sig så gott det går mot bångstyriga emotioner. Man får stilla sig till ro och acceptera att ibland är det bara som det är. Man kan inget göra åt situationen. Den svenska sommaren bjuder bara på glimtar av ljus. Det svenska fotbollslandslaget sprattlar till vart femtonde år.

Ljuset.

Nu kom det igen! En liten reva i de mörkaste av moln!

Nu kanske det vänder?!

Eller...?

Att komma ut.



När jag var liten låtsades jag att jag gillade hårdrock. På den tiden, ungdomar, delades den unga mänskligheten upp i två läger bestående av "Hårdrockare" och "Syntare". Vi läste tidningen OKEJ, vi klippte ut bilder och fyllde våra väggar med posters av håriga läderklädda män och finlemmade androgyner beroende på vilket lag vi tillhörde. Då hade vi inget internet som kunde ge oss råd, riktning och mångfald utan vi var hänvisade till vår omgivnings begränsade smakpalett. 


För det stora flertalet var det där hur man hamnade där man hamnade lite av en slump. Bestod klassen till övervägande del av jeansjackor med ryggmärken föll man för grupptrycket och köpte sig ett nitarmband i den källarhålsplacerade diversebutiken "Collage" i Växjö. Fanns där en majoritet av Howard Jones-fanatiker skaffade man sig en synthfläta och en svart kavaj och försökte hänga med så gott man kunde bland alla de lågstadiekonnässörer som befolkade skolgården i vad som skulle bli avfolkad glesbygd.


Jag var hårdrockare...påstod jag och bad pappa Lars köpa Motörhead-skivor till min tionde födelsedag. Jag lyssnade på skivan en gång. Sedan lånade jag ut den till en kompis som slarvade bort den. Inte fan blev jag ledsen för det. Inte fan var jag hårdrockare. Jag var en sån som följde strömmen. Jag vände min lilla kappa efter vinden och lät den fladdra tills den fransade sig i kanten.


Egentligen var jag helt främmande för att låsa mig till en genre. Jag gillade melodier. Det var melodierna som var det väsentliga. Det skulle beröra. Det skulle kännas. Sedan spelade det ingen roll om det var The Pinks, Madonna, Ebba Grön, Sonya Hedenbratt eller AC/DC, det skulle bränna till i magen för att det skulle vinna gehör hos Waldeståls yngste pojk.


Det är bra det där med mångfald. Det är dåligt att låsa sig i gamla positioner. Det är dåligt att samlas kring något som någon annan hävdar är bäst. Det är dåligt att vara rädd för det okända. Det är dåligt att vara rädd för att hävda sin särart. Men samtidigt är det (i vilken ålder som helst) inte lätt att våga stå för sin identitet när man i slutna sammanhang är beroende av vad andra tycker för att överleva socialt. Det är inte lätt, det är djävligt svårt. Man behöver liksom vara förbannat stark för att våga klättra utanför, på och vid sidan av ramarna.

Fråga den unge Waldestål som bad pappa Lars köpa skivor som han egentligen inte ville ha.

Det finns många anonyma hjältar i alla åldrar där ute som vågar och som är starka nog att gå sin egen väg. Jag lyfter på hatten för dessa modiga fritänkare. De är samhällets verkliga förgrundsfigurer när det kommer till utveckling.


Nu ska jag inte överdramatisera. Jag har aldrig känt mig förtryckt, herregud, långt därifrån. Men jag vill ändå, som en lätt vägande olycksbroder, dra mitt lilla strå till stacken. Som en liten hommage till alla som verkligen kämpar för sin personlighets existensberättigande vill jag säga en sak. 

Nu kommer jag ut. Nu säger jag det.

Jag tyckte att "Like a Virgin" var bättre än "Fuck Like A Beast"... 

Så, nu är det offentligt.

Nu kan jag gå vidare.


Krönika: Martin Timells mardröm.

I skuggan av händiga män

   
  Jag är paria. En stackars förtappad individ i ett land befolkat av händiga män som iförda snickarbyxor av tåligaste sort, minutiöst och direkt njutningsullt dammsuger varje byggmarknad på jakt efter framtida projekt att sätta oxeltänderna i. Dessa denimklädda tusenkonstnärer som med ett opåkallat gott humör tar sig an intrikata ritningar och vinklar i olika grader. Män med tummen placerad på rätta stället, som utan svårighet lyckas balansera ett bekymmersfritt familjeliv med oändliga och tidsödande renoveringar. Jag talar om de brädgårdscowboys som i sin hantverksiver inte ens hinner – eller för den skull finner det nödvändigt – att ta av sig ett par oljiga skor innan de kliver över tröskeln till den egenhändigt tillyxade boningen för att intaga en stadig måltid. Jag försöker belysa de orädda personer som inte backar för vare sig kakel eller klinker, klickgolv eller reglar av olika sort och dimensioner. De praktexemplar som kan tillbringa timmar i varandras sällskap inbegripna i alltmer animerade diskussioner om spackel, panel och högblank färg.

  Och mitt i denna kakofoni av mullrande röster står lilla jag och skrapar förläget med foten mot mitt halvfärdiga altangolv som en utstuderad symbol för Martin Timells absoluta mardröm. Men dessa utgjutelser är helt enkelt inget annat än resultatet av en djupt rotad avundsjuka. Jag vill inget hellre än att hänge mig åt initierade samtal om hur skruvdragare har revolutionerat min tillvaro, men det saknas alltför många färger i min personlighetspalett för att jag inte ska dra ett löjets skimmer över mig i dessa strikt hierarkiska sammanhang. Jag anstränger mig till det yttersta för att hitta nyckeln till denna mytiska värld, men mina ansatser faller platt till marken när verkligheten knockar mig med en Tyson-kryddad uppercut.

  
  Mina närmast sörjande ser med välvilligt överseende på den övermodige – även om sambon suckar uppgivet när husets herre står på en ranglig stege, två hårresande meter upp i luften, med skakande ben, i ett fåfängt försök att rensa de igenslammade hängrännorna.

  Men det är hos barnen jag söker min källa till hopp och förtröstan! Mina underbara barn som fria från vuxenvärldens förutfattade meningar ser mig som den jag egentligen vill vara! Storögda och fyllda av beundran ser de sin kraftigt transpirerande far under häftig andhämtning klafsa färg i köket med en halvtorr roller. Den far som när han möter och besvarar deras kärleksfulla blickar med ett höjt ögonbryn och ett stolt leende samtidigt målar över den blänkande, vita taklisten med en giftgrön väggfärg.

Måtte mina små tillbedjare aldrig komma till insikt om att den förmodade glorian hänger betänkligt på sned...



(Publicerad i Smålandsposten) 

 

 


Photo a day - lunch.



En matig sörja i en grön skål. 

När vår äldsta dotter fick sin diabetesdiagnos sa vi till henne att hon skulle få den katt som hon längtat efter så länge. Naturligtvis fick hon det. I det läget kunde hon ha önskat att jag skulle fånga solen i handen utan att bränna mig och jag hade försökt, men hon ville ha en katt. Och så blev det. Närmare bestämt blev det katten Bill. En liten gråspräcklig fästingmagnet med ett oerhört bekräftelsebehov.

Han är minikissen med glaskäken som allt som oftast får pyngel av kvarterets mer bastanta medlemmar av släktet hankatt. Vi snackar bjässar med BMI som en mindre brunbjörn. Tungviktare med mord i den gröna blicken. Bill har upprepade gånger försökt mäta sina krafter med dessa morrhårsförsedda rötägg (främst då Svarta Murre, en fullblodsgalning på fyra tassar som håller en hel glesbygd i skräck med sina psykopatiska infall) och det slutar alltid illa. Varje gång. Jag vet inte vad han försöker bevisa. Kanske har han sett "Rocky" i smyg och förväntar sig att han, till slut, ska gå segrande ur kampen mot sina övermäktiga motståndare. Eller så kanske han bara är rejält korkad, vad vet jag. Jag har så förtvivlat svårt att bedöma katters intellekt och mentala tillstånd. 

Vi har givetvis försökt tala med honom om det här, försökt påpeka att husse inte är intresserad av skyhöga veterinärskostnader bara för att han vägrar inse att vilja inte alltid försätter berg. Men han duckar skickligt för alla frågor och sätter sig istället och slickar sig på ryggen eller något liknande som katter behagar göra på sin fritid. 

Men vi tänker bygga upp katten Bill. Han ska bli ett kraftpaket. Vi ger honom rikliga mängder med klafsig sörja som luktar apa bara för att han ska lägga på sig de kilon som krävs för att han ska kunna ge sina antagonister på moppo. Vi dopar honom. En vacker dag är Bill herre på kvarterets täppa. Barrvägens Thomas O'Malley.
En knockoutkung på egna premisser.

Whiskas - en mästares val.

Vi hoppas. Vi misströstar. Och vi klöks varje gång vi fyller den lilla gröna skålen med den matiga sörjan.

Håll upp garden, Bill. Håll upp garden för husses plånboks skull...



Kissen med glaskäken vilar inför nästa batalj.



    

Photo a day - color


På mitt jobb har vi många gröna saker - som den här.

Nog pratat om det.
Nu går vi vidare.

Tack gode gud för det.

Amen.

Dagens Mode/Outfit.

Glömmer man sina arbetspjuck får man improvisera. Stålhättefritt och tjusigt.
Pris: 99 kr.
Var: Ica Maxi.
Varför: Det var väl billigt.
Jag är så fin. Så himla, himla fin.

Jag anklagar Sverige.




Jag är förkyld. Det är synd om mig. Snoret rinner och hostan rister mitt kycklingbröst i bitar. Nä, nu är det kanske inte fullt så illa ställt med Waldestål, men nästan. Om det råder inga tvivel. Host. Jag hostar en gång till för att förtydliga mina plågor: Host!

Och även om jag nu skulle behaga överdriva min situation en aning så är det fortfarande synd om mig, mycket, mycket synd. Ofattbart synd om ni frågar mig och det förutsätter jag att ni gör så att jag får klaga ännu lite till över min nedsatta fysik.

Man vad fan är att begära? Ärligt talat! Vad fan är mer att begära när man cyklar till jobbet i tre grader plus och med mössa på huvudet!

Mössa! I juni!

Är det inte straffbart, så säg. Eller skrik! Skrik av indignation och bottenlös besvikelse!

Någon måste ta ansvar och eftersom Pohlman (för er ungdomar vill jag bara snabbt påpeka att John Pohlman var min generations väderguru och som sådan stod han på bästa sändningstid och skojade om ditt och datt samtidigt som han levererade vad vi ansåg vara väderfakta hugget i granit. Pohlman ljög aldrig - han spelade tradjazz och var fryntlig istället) i skrivande stund är pianolirande pensionär och står utanför synligt skottfält så ämnar jag lägga all skuld på landet Sverige. Sverige får klä skott för min vibrerande irritation. Allt är Sveriges fel. Sverige är ett skitland. Så nu var det sagt. Nu är mina åsikter på pränt och därmed oåterkalleliga. Fyra dagars sol och trehundrafemtioen innanför lyckta dörrar där stormvindar och iskalla regn inte kommer åt en. Det är bevis nog. Men det är inte jag som ska ställas inför rätta anklagad för blasfemi, det är Sverige, den taskspelaren! som ska svettas framme vid skranket, väl medveten om sina vädermässiga förbrytelser mot sina invånare! 

J'accuse!!

Jag köpte blommor! Jag köpte blommor i massor och planterade dem under visslande barfotadans i krukor och i gödslade land. Som en småländsk Ernst Kirsccssssteajger med flint petade jag ner lökar och frön i min gröna omgivning samtidigt som små, söta fåglar gjorde luftpiruetter runt om mig där jag dansade runt på tå. Fina blommor, dyra blommor, röda blommor, gula blommor - och nu står mina blommor i meterhögt gräs och förfryser...i juni!
Jag köpte cafémöbler, ställde dem på altanen i en pittoresk vinkel som skulle innebära en grandios utsikt över trädgården när vi intog vårt morgonkaffe. Jag la ut färgglada mattor på altanen som fick den att smälta samman med prakten som växte strax intill. Jag gjorde så mycket. Jag ville så mycket. Och nu sitter jag inomhus och fryser jämte ett element på max. Altanen är blott ett smärtsamt minne. Något som kunde ha blivit så vackert, men som bara blev intet.  

Sverige är ett skitland. Tveklöst är det så. Bedragaren Sverige som luras med vackra dagar i maj för att få oss att tro att det är så här det är. Djupgröna trädkronor och gula maskrosfält används som lockbete för att få oss att svälja bluffen med hull och hår.

Tre grader. Mössa. Förkyld. Hosta. I juni.

Hrmpff!!

Jag är mycket upprörd.
Och förkyld.

Fan också.






Photo a day - something you made.



Jag har inte så många intressen. Har aldrig haft. Jo, jag gillar förstås hockey, men det är mer ett gift än ett intresse. Egentligen mår jag mest dåligt av att titta på och engagera mig i den där förbannade sporten, fast det skulle jag aldrig kunna erkänna för mig själv... 

Jag har alltid varit en gosse som mer ägnat mig åt att fundera på om jag inte borde skaffa mig intressen än att  utöva intressen i verkliga livet. Jag är en teoretiker på området. En försiktig teoretiker som sällan prövat sina teorier i praktiken. En liten fegis med skygglappar på. 

Men ända sedan jag var liten har jag gillat ord. Ord har varit mina kompisar och med ord har jag känt mig bekväm på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Jag har alltid läst mycket. Inte just för tillfället eftersom det är så många andra ting som pockar på daglig uppmärksamhet, men förr, när jag hade tid att tappa bort mig i ett litterärt myller av karaktärer och förvecklingar kunde jag tillbringa hela dagar på rygg med böcker i hand. 

Jag har skrivit lite då och då, mest för byrålådan och alltid med tvivel om det som jag skrev verkligen var någonting att ha. Självkritiken har varit förödande. Inte kan väl jag? Nä, det kan du inte, Jonas. Inbilla dig ingenting. Sluta upp med det där. Genast. 

Och det var vad jag gjorde tills jag fick chansen (tack Bettan) att skriva en sommarkrönika för några år sedan.  Då insåg jag att det är det här jag tycker om. Det är det här jag vill göra. Jag älskar att skriva. Det var lite som att hitta hem. Efter ytterligare några turer blev jag engagerad som fast krönikör. Nu kan jag inte låta bli att skriva. Jag måste på ett eller annat sätt formulera mig, annars mår jag inte riktigt bra i vare sig den lilla kroppen eller knoppen. 

Det dåliga självförtroendet kretsar fortfarande som en hungrig gammal gam över mig när jag skriver, jag tycker sällan att något är speciellt bra, men det spelar liksom ingen roll längre för jag skriver ändå, oavsett hur lågt gamen flyger i syfte att förstöra det jag håller på med.

Jag önskar bara att jag hade vågat tidigare. Att jag hade försökt följa mina instinkter. Att jag hade slagit dövörat till när rösten sa till mig att jag inte dög. För jag duger. Människor säger att jag kan. Människor läser det jag skriver, de kommer fram till mig och de säger att de tycker att jag kan.

Människor anser att något som jag gjort är bra.

Det är jag oerhört tacksam för. 


Photo a day - guilty pleasure.

Ibland följer jag det svenska landslaget i fotboll ... tyvärr...
End of story.
God natt.

Dagens Outfit/Mode

Här sitter jag i soffan. Jag ser så gosig ut med mitt lilla runda, truliga ansikte. 
Man vill bara krama mig.

På mig har jag en av de tre ärmlösa blusar jag köpte idag.
En blå med vita ränder. 

Jag är så fin. Så himla, himla fin.

Photo a day - something old.


En gubbe som eftermiddagsvilar i den gamla furusängen och som gömmer sin degiga dubbelhaka bakom sin - förvisso nyinköpta - svarta blus med vita ränder. Någonting gammalt som blir äldre för var sekund.

Stofilen på Barrvägen. Mohedas Metusalem.

Ligger han inte där och härsknar rentav, gubben Waldestål.

Jo, visst gör han det. Man känner hur det stinker ända hit. Usch. Stäng dörren och släck lyset.

Ättestupan har söndagsstängt. Den öppnar imorrn. Vi hivar ut honom då.

Stäng dörren och släck lyset så länge.

Tack.

My Fair Lady i glesbygd.

Vi försöker arbeta bort vår småländska ton med beprövade knep från scenen. Eliza blir här Lovisa.

 

Det går mycket dåligt. Våra tungrots-r sitter som Excalibur i sten.

 

"Kööörrrrka", ungdomar. Bättre än så blir det inte bland gödsel och grep.

 

Tack för visat intresse.


Photo a day - your shoes.


Hinner inte blogga idag. Hinner faktiskt inte med att göra någonting som inte innefattar sporten fotboll.

Skorna som bilden så vackert förevisar är förvisso inte mina, men de tillhör min näst yngsta dotter som har ärvt dem av min son. Indirekt är de således mina eftersom jag står som upphovsman till dess innehavare.

Nä, jag hinner verkligen inte med det här för vi har tillbringat hela dagen på Moheda IP där barnen tämligen framgångsrikt deltagit i cupspel (mer om detta vid senare tillfälle) och nu är det EM-fotboll på los televisionos.

Man hinner med inte hur mycket som helst. Man är inte mer än människa. Man är inte mer än Jonas, och det är svårt nog att hinna med att vara enbart det.

På återseende. När tid finns.

I löööööööve you, som Liberace sade och okynnesköpte sig en sobelpäls och några nyslipade diamanter. 

Amen och tack för kaffet.

Jag hinner verkligen inte med det här. Verkligen inte.

Photo a day - reflection.




Jag står i fönstret på mitt jobb och tittar ut. Det är på många sätt en fruktansvärt deprimerande utsikt.
En akvarell med gråskalans alla toner representerade. 

Regn, regn, regn och regn.

Det är det här vi går och väntar på under nio månaders tid. Under mörk höst, sträng vinter och slaskig vår.

Nio månader.

Under den tiden hinner en graviditet fullbordas. En ny människa vandrar från ingenting till någonting.

Nio månader.

Och vad gör vi då själva under denna årstidernas sorgesång? Vad gör vi redan levande? Jo, vi går och väntar i nio månader på att få födas på nytt. Att få återuppstå långt bortom december. Vi väntar på den där sommaren som ska frälsa oss från tunga tankar, frostskador, elräkningar, isiga vindrutor, bleka anleten och raggsockor som slirar på dragiga golv. Vi väntar och vi bygger upp förväntningar.

"Solen skiner! Solen skiner på sommaren och då är det varmt, må du tro! Vänta du bara så ska du får se!" 

Feberdrömmar och hallucinationer.

Men det är vad vi sitter och säger till varandra samtidigt som vi torkar våra snoriga näsor med remsor av den lokala livsmedelsbutikens billigaste papper. Det där som som rivs och lämnar röda märken mellan näsborrar och läpp. Där sitter vi och tror och hoppas, fast egentligen har vi bara glömt hur det var och hur det oftast är.

Regn, regn, regn och regn. Bara nio månader till nästa chans.

"Då skiner solen, må ni tro!"

Så fan heller.

Dripp, dropp. Dripp, dropp.


Greve Moltkes osedlige kusin.

Jag vet inte om jag ska äta päronet eller om jag ska anmäla det för förargelseväckande beteende.
Fruktvärlden visar upp sidor av själv som skulle få danska nudister att rodna.

Gud bevare mig väl för grevar och deras saftiga kusiner


Photo a day (part two) - someone you love.



Elljusspår i sommartid. Vi är ute på promenad. Nå, vissa sprang mer än de gick, vilket gjorde att de var så trötta när vi lämnade elljusspåret att de fick bäras hem den sista biten. Det här gäller främst den lilla raketen som stormar fram på grusstigen ovan. Mycket energi här - mindre på vägen hem. Snedfördelad förbränning på grund av övertändning. Så kan det gå. Även för oss vuxna. Många (alla) är de fester där jag har gått ut för hårt och somnat innan halv tio. Ingen skugga ska falla över den lilla tösabiten.

Tittar vi riktigt noga på bilden så ser vi - förutom då den lilla tösabiten - en kvinna i rosa jacka. Hon står bredvid tjejen i rosa tröja som hon samspråkar med om något som vi inte kan uppfatta härifrån. Den kvinnan är min sambo och jag älskar henne. Hon är mor till mina barn och hon är min bästa vän. Vi delar allt. Motgång och medgång. Sorg och lycka. Vi håller fast vid varandra. Ibland är vi arga på varandra och då grälar vi. En liten stund. Sedan är vi kompisar igen. Vi hör liksom ihop med varandra. Som sylt gör med våfflor och surdegsbröd med trendängsliga hipsters. 

Under sjutton års tid har vi vaknat upp jämte varandra...ja...nu är väl det en sanning med viss modifikation för de senaste tolv har det legat åtminstone en unge emellan oss och att vi överhuvudtaget har hittat utrymme att tillverka fyra stycken är ett sällan skådat mirakel. Men nöden är uppfinningarnas moder och tack gode gud för att tvättstugan aldrig är fullbokad i det egna boendet... 

Min Linda.

Utan henne vore jag förlorad och ställd utom hopp om överlevnad.

Jag älskar henne. Tills den där döden knackar på. 

Måtte det dröja länge än.

Att gilla bajs.



- Kom grabbar! Jag har hittat bajs!
- Lugn! Knuffas inte! Det räcker till alla!


Att vara rädd för att leva.




Vissa dagar kan man inte hålla verkligheten på avstånd hur man än försöker. Vissa dagar är det som så att det spelar ingen roll vilka medel man använder sig av för att besvärja demonerna, de kommer ändå emot en i flock. Dääääämonerna, som han väste den gamle Bergman, fick ont i magen och tog en promenad på Fårö. Vissa dagar låter de en inte vara ifred. De kastar ut sina revar och fast man anstränger sig för att undvika de hullingförsedda krokarna så fastnar man och då gör det ont. Alldeles förbannat ont. Jag är skapt som sådan att jag inte är en gås. Saker och ting rinner inte av mig. Jag är en ömhudad pojke som på tok för lätt tappar balansen och ramlar nerför slänten när jag ska ta mig över och förbi smala passager. Det krävs så helvetes lite för att jag ska trilla dit och då ligger jag där i horisontalt läge och ser allt i kulören svart. Allt hamnar i melankolisk skugga och jag vill bara dra mig undan, vara tyst, stänga in mig, gå och lägga mig, somna och hoppas att det känns bättre när jag sent omsider vaknar. Då är jag svår att leva med och jag skäms för den jag är när jag försvinner in i mig själv och stänger alla andra ute. Skäms så in i helvete.

Ständigt dessa rädslor och denna oförmåga att ta lätt på saker och ting. Tungsinne och pessimism. "Det går inte!" ropar Jonas över nejden. "Så enkelt kan det väl inte vara, Livet, så enkelt kan det väl inte vara att leva dig?!" skriker Jonas till Livet och hoppas på ett eko. "Inget går med inställningen, Jonas. Skärp till dig nu, Jonas", studsar Livet tillbaka och himlar uppgivet med ögonen någonstans där borta i horisonten. 

Nej, men det är så jag är och det är inte lätt att ändra på något som alltid varit som det fortfarande är.
Ständiga tankar på att om jag hade gjort så istället för så kunde det ha blivit på annat vis än det blev.
Bitter insikt och apati.   

Och denna hypokondri. Detta satans gissel. För ett par år sedan var jag övertygad om att jag skulle dö. Dö. Precis som mamma och pappa just hade gjort. Jag låg och skakade i en säng och var fullständigt övertygad om att jag hade högst ett par år kvar att leva. Kramade barnen när de hade somnat och jag grät. Jag grät och skakade. Det var illa. Det var riktigt illa. Ett förhöjt blodtryck och vetskapen om att i stort sett hela min familj har drabbats av hjärt/kärlsjukdom drog igång stormen. Det ena hjärnspöket ledde till det andra och misstolkningar av kroppsliga signaler ledde till det tredje. Allt filtrerat genom obearbetad sorg och saknad efter människor jag tyckte så mycket om. 
Trodde jag skulle dö. Var övertygad. Fruktansvärd upplevelse. Helt igenom fruktansvärd. Vill aldrig hamna där igen. Aldrig.

Ibland är jag på väg åt samma håll som då, men jag försöker stanna upp i tid. Oftast lyckas jag, det är bara vid enstaka tillfällen som jag finner mig på väg mot det riktigt mörka. Igår var en sådan dag. Idag är en sådan dag.
Har tagit pulsen lite för ofta för att det ska kännas bra. Balanserar på gränsen. 

Men nu tänker jag vända om och söka mig tillbaka till det upplysta huvudstråket igen. Inget går med den här inställningen, Jonas. Skärp till dig nu, Jonas.

Jo, jag försöker. Varje dag.

Livet är inte lätt. Sannerligen inte. 
Men det ska levas, och helst med glädje.

Det blir så mycket roligare då.

Sådeså.

Photo a day - sweet.



Hade först tänkt att vända lite på begreppet med en annan bild, men så råkade jag knäppa av en den här. Och då tänkte jag att va fan, låt mig vara lika förutsägbar som sportjournalisten som utnämner Zlatan till landslagets viktigaste spelare.

Ibland kan man helt enkelt inte blunda för det uppenbara. Ibland finns svaret precis framför nosen på en. Min yngsta dotter, lite yvig i manen och med napp i mun.

Sweet. Söt.

Sådeså.

Krönika: En sjuk hobby.

En sjuk hobby

 

Allt är Jan Bergqvists fel. Det är Jan Bergqvist och SVT:s brunmurrigt kolorerade barnprogramsestetik som bär skuld till att jag inte har varit fullt frisk sedan 1980-talets inledning. Under 1980-talet (för er som inte hade förmånen att vara aktivt deltagande under detta decennium, kan jag avslöja att inget av det ni tycker är festligt idag fanns att tillgå då. Tv:spel bestod av två streck som man styrde antingen upp eller ner, och i övrigt gick man mest runt och fruktade att hotet om ett stundande kärnvapenkrig skulle bli radioaktiv verklighet) levde vi stackars mindre medborgare fortfarande i efterdyningarna av 70-talets kvävande utbud av uppbyggliga barnprogram som man tvunget skulle lära sig något av. Pedagogik... Ja, ni hör: pedagogik … gud vad tråkigt. Bara ordet retar gäspnerven till övertidsarbete. Jan Bergqvist var alltså upphovsman och programledare för en sådan här undervisande serie som gick i omgångar och i olika varianter. Den som specifikt gav upphov till just min problematik sändes under titeln ”Sjukt, sa kroppen”. Minnena får hjärtat att rusa en smula.

 

Det har inte alltid varit lätt att vara jag, Jag oroar mig för att jag oroar mig för mycket, och oroar jag mig inte alls så oroar jag mig för det. Jag behöver något att hänga upp tillvaron på, jag måste ha riktning i livet och genom ”Sjukt, sa kroppen” fann jag en ledstjärna av monumental storlek. En supernova. Det första avsnitt jag i brist på annan underhållning såg (kottdjuren kanske var på lagning, vad vet jag) behandlade ämnet blindtarmsinflammation. Se, detta var en revolutionerande händelse i mitt unga liv! Jag uppslukades raskt av det informativa tilltalet och lärde mig därtill ett flertal nya glosor på köpet. Appendicit. Visst är det är så vackert att det borde förbjudas.

Nåväl.

När jag morgonen efter slog upp mina oskyldiga blå, var det något som var annorlunda. Något hade förändrats. Kände jag inte ett sting av smärta mellan navel och ljumske? Var det inte så det kändes om... Jo! Sjukt, sa kroppen! Föräldrar tillkallades och försattes i oro över den lille där i sängen och hans oförklarliga plåga. ”Appendicit!” skrek jag och de visste inte vad de skulle tro, ovetande som de var om sonens förkovran i medicinsk terminologi. Snart nog kunde min fader dock ge lugnande besked eftersom han i sin ungdom faktiskt fallit offer för blindtarmsinflammation, och jag blev informerad om att ett kirurgiskt ingrepp var aktuellt endast om smärtan utgick från den högra sidan där blindtarmen och dess maskformiga bihang nu en gång för alla är placerad.

 

I linje med det här har det dessvärre fortsatt. Jag har besökt otaliga vårdcentraler i syfte att få en sjukdom bekräftad och återvänt hem med fyra nya eftersom jag i väntrummet nervöst bläddrat igenom alla broschyrer om våra vanliga och ovanliga åkommor och insett att jag är innehavare av samtliga symtom som redovisas. Min hypokondri har med tiden blivit min tidsslukande lilla hobby, och med den nya teknologin till hjälp så är man bara en Google-sökning bort från en ny krämpa att lägga till meritlistan. Allt innan man ens hinner utropa: "Appendicit!"


(Publicerad i Smålandsposten)


Photo a day - something you bought.



Tv-spel.


Här ser vi en ynka bråkdel av alla de titlar jag köpt till barn som med bedjande ögon och uppfordrande röster övertalat mig att öppna plånboken på vid gavel för att det kommit ut något nytt som lockar till eskapism och andra världsfrånvända känslolägen. Hemma hos oss finns det hundratals, nej, tusentals med silverskimrande cd-skivor under mattor och mellan soffkuddar, alla bortglömda av en eller annan anledning som är fördold bakom allehanda ursäkter och bortförklaringar.


Playstation 2, liksom. Vem fan spelar Playstation 2 längre? Inte många tydligen eftersom jag hittar repade exemplar av den insomnade föregångaren till nuvarande kronprins i tv-spelsvärlden lite varstans.


Och...jag förstår väl till viss del denna slit-och-släng-mentalitet. Jag vet väl för guds skull själv hur det var. Inte behandlade jag mina grejer med silkesvantar när jag var liten. Det där äpplet faller inte långt från det spretiga trädet. Men nog vore det trevligt om det fanns någon bland alla ungar Waldestål på Barrvägen som valde att frångå sin pappas dåliga exempel när det kommer till ordning, reda och duglighet och som visste att uppskatta de gåvor som givits dem till priset av de surt förvärvade penningar som smålänningar i allmänhet, och jag i synnerhet, anser värdefulla i överkant.

Jag vill se alla titlarna uppradade i bokstavsordning och helst i obruten originalförpackning. Är det för mycket begärt? Nä, det kan det väl inte vara. Så får det bli. Så ska vi göra.

Sådeså.

- Kom nu barnen! Pappa vill prata med er. Sätter ner och lyssna på vad pappa har att säga!

Nähä... Inte det, nä...

Fan också.

Kall som is.

Imorse bar jag mössa på min väg till jobbet. Mössa. I juni. En röd mössa av dammodell. Jag hittade ingen annan. Jag såg ut som ett smultron. Ett skäggigt smultron. Jag var så fin. Jag var så himla, himla fin. Och kall.

Om hurusom min äldsta dotter slår knock på sin diabetes.



Det här är min äldsta dotter. Hon är modigast i världen. Men det vet ni redan, och visste ni inte det innan så vet ni det nu. Vill liksom bara försöka få alla att förstå att det är så det verkligen förhåller sig. Här befinner vi oss utanför mammons tempel numero uno: den fruktansvärda glaskolossen Grand Samarkand och vi är på väg in för att köpa några tunna byxor (till skolavslutning) av något slag som egentligen heter något på engelska som jag har glömt.

Den uppmärksamme läsaren noterar att min äldsta dotter gör ett prydligt V-tecken på bilden. Det är en fullständigt korrekt iakttagelse och anledningen till att två fingrar markerar framgång på Grand Samarkands parkering är den att vi har varit på ett litet återbesök hos diabetesläkaren. Det är ju så med Herr Diabetes att han inte alltid är att lita på. Han kör sina små tricks oberoende av hur man än väljer att behandla honom, och trots att man understundom räcker honom hela handen så är han en synnerligen otacksam tingest att ha att göra med. Herr Diabetes är helt enkelt en halsstarrig rackare utan några som helst försonande drag. Vi tycker inte om honom, vi försöker bemöta honom med vänlighet men i längden är det svårt att visa god vilja när man inte får någon respons. Men vi försöker. Vi kämpar. Och särskilt mycket kämpar min äldsta dotter.

Förra gången vi befann oss hos diabetesläkaren hade Herr Diabetes varit irriterad under en längre period. Han var på fortsatt uselt humör och min äldsta dotter hade väl inte riktigt haft kraft att ta den dagliga striden mot sin allestädes närvarande antagonist. Hon var trött på att hela tiden ha honom hängande i ryggen. Dåliga värden och hängande huvuden blev resultatet av det besöket. Herr Diabetes hade äldsta dottern nere för räkning och vi stod vid sidan av och kände oss maktlösa och uppgivna som man gör när det man älskar över allt annat inte får må bra. 

Men nu! Denna gång har vår vackra lilla krigare mosat allt motstånd! Vilken comeback! Högersläggan talade klarspråk i rond två! Knockout! Och hon fixade det på egen hand. Med jävlaranamma och våldsam övertygelse om sin egen förmåga! Världsklass!

Med bra värden, gott om tillförsikt och med ett yttre som gör alla stilbloggare i världen gröna i nyllet av avund står hon stark och rak i ryggen och gör V-tecken på Grand Samarkands parkering.

Min kämpe. Min fina Sofie.

Du är bäst! 

  

Att hitta en fyrklöver.



Min son har hittat en fyrklöver. Vår lycka är gjord, tänkte jag.
Sedan skrek jag högt så att hela kvarteret hörde:

- Vår lycka är gjord! 
- Önska dig något, Hampus! fortsatte jag och undvek med nöd och näppe att svälja tungan i upphetsningen. Vad som helst!
- Hur då menar du, pappa?
- Jo, hittar man en fyrklöver så får man önska sig något och då går den önskan i uppfyllelse!
- Så jag får önska mig precis vad jag vill?
- Ja! Javisst!!
- Precis vad som helst?
- Ja! Nå? Vad önskade du dig? Jättemycket pengar? Ett stort hus? Slut på världssvälten? Fred på jorden? Att prinsessan Madeleine ska få städa tunnelbanetoaletter tills hon fyller sjuttiofem? 
- Ehh...jag vet inte riktigt... Jo förresten, en sådan där tapet med världskartan på!
- Jaha...ok... Ja...det var ju roligt, Hampus... Verkligen jättetrevligt... Jag är väldigt glad för din skull... Väldigt, väldigt glad.

Fan också. Dubbelt fan.

Brunbränd och grann.

Brände flinten på Liseberg. Jo, så vackert väder var det på västkusten när jag var där. Jag ljuger icke. Det solskenet tillskriver vi karmakontot. Min snällhet genererar goodwill. Äntligen. Den är röd på väg mot brun. Flinten, alltså. Jag är så fin. Så himla, himla fin. I övrigt funderar jag på att börja tala på krämig lundaskånska. Bara för att jag vill. Den lärde från Moheda. Den pipskäggige professorsepigonen med spetor i fingrarna. Jag liksom lyser upp min arbetsmiljö med min snart bruna flint. Lundensiska på det.
Jag är så fin. Så himla, himla fin.

Photo a day - water.

Det här är Mohedas främsta turistmål. Den storslagna publikmagnet kring vilken folkmassor samlas vid framgång inom sport och lek. Vår fontän. Blundar man riktigt hårt kan man nästan föreställa sig en bystig Anita Ekberg halka runt på de grönalgiga stenar som bildar fontänens botten. Ett praktfull pjäs mitt i glesbygd.

Mina personliga minnen rörande världens åttonde underverk är av tråkigare sort. Ett av mina absolut första minnen (jag kan ha varit fyra, kanske fem) består av att jag cyklar runt den här fontänen med min trehjuling. Emellanåt är den tömd på vatten och då tillåts telingar i nappålder att nyttja den till en enklare form av speedway. Eller kanske snarare tilläts, då små barn av idag tack och lov har andra, mer givande, intressen än att cykla runt, runt på liten och begränsad yta. 

Hursomhelst. Jag cyklade alltså runt fontänen och det bar sig inte bättre än att jag cyklade omkull (av yrsel?) och slog upp ett litet jack i pannan. Det blev ilfärd till farbror doktorn och på vägen dit passade jag på att kissa i pappas knä. Och vid det avslöjandet ställde sig ögonblickligen landets samlade psykoterapeuter mangrant upp och applåderade! Vilket väntat sammanträffande! skrek de. Sök i din barndom, Waldestål! fortsatte de i jublande kör. Sök i din barndom och du skall finna svaren!

Nä, så enkelt ska det inte vara. Pyttsan. Lite mer motstånd än så krävs allt för att skingra de dimmor som döljer orsak till blyga blåsor och andra underliga beteenden. Seså, sätt er nu ner gentlemen och invänta eftertexten innan ni börjar skriva ner er recension angående Waldeståls yngste pojk och hans märkliga förehavanden.
Lugn i stormen.

Jag har fortfarande kvar ett litet ärr i pannan. Märkt för livet. Allt på grund av en fontän utan vatten.
Ödets orimliga ironi.

Magiskt.

Livets nödtorft.

Någon hade glömt kvar sin inköpslista i min korg på Ica. Denna någon har funnit sina prioriteringar. En inköpslista som visar på innehavarens pragmatiska inställning till livet. Inga krusiduller. Inga utsmyckningar. Inget finlir. Inga livscoacher så långt ögat når. 

Treo och cigg - om livsnjutaren själv får välja.

Att åka till Liseberg, blyg blåsa och att låtsas vara Christer Fuglesang.



Vi har varit på Liseberg, närmare bestämt igår och de här två bilderna är vad jag har att visa upp i form av dokumentation från den resan. Två snapshots tagna på muggen nere vid barnkarusellerna. En söt flicka och en spöklik gestalt i gubbjacka. Rätt sorglig insats av hovfotograf Waldestål. Lär inte bli någon nominering till "Picture of the year award" i år heller heller. Knappast.

Men toaletterna var fina! Även om jag har oerhört svårt för att se storheten i de här urinoarena som är så populära på herrarnas. Ett par hål i väggen och låt det flöda, sida vid sida, tillsammans hjälps vi åt...eller nåt. Jag förstår att det långt tillbaka, på romartiden exempelvis, var ett bra sätt att finna ro och tillfälle att diskutera sånt som kanske inte var för var mans eller kvinnas (hens) öron. Det gemensamma avträdet skapade ett rum där väsentligheter kunde avhandlas samtidigt som man gjorde sig av med all överflödig kroppslig ballast. Två flugor i en ljudlig, stinkande smäll. Det kallas väl hemlighuset av fler anledningar än en. Etymologiskt skitsnack. Begreppshumor. Det är tillåtet att fnissa nu. Kanske.

Men har vi inte med våra moderna hjälpmedel, såsom mobiler och annat, kommit förbi det här med momentet då förtroenden och planer måst viskas i samma rum för att komma fram på säkert vis? Kan vi inte kosta på oss att skrota det här systemet, denna praktiska och politiska kvarleva från ett avlägset förflutet, där vi män radar upp oss i linje med några centimetrars mellanrum, knäpper upp byxorna, plockar fram det lilla vi har och låter det skvala samtidigt som vi belåtet ger ljud åt den lättnad som kisseriet och gud vet vad ger upphov till?

Jag känner mig alltså inte riktigt bekväm med det här upplägget. Att kissa i grupp och känna sig naturlig, avslappnad och skön. Min blygsel förbjuder mig. Minns när jag var på fotboll en gång. Vi satt på läktaren och det dracks öl. Vi hade mycket trevligt, men som så ofta sker när man hänger sig åt intensivt ölande i glada vänners lag så blev jag efter ett tag kissnödig. Väldigt kissnödig. Akut nödig. 

Det här var en match som spelades i glesbygd och det fanns således gott om skog och träd att gömma sig bakom om man så ville. Och det ville ju jag för min blyga blåsa tillåter inte en droppe komma över bron om den inte befinner sig långt utom synhåll. Jag drog mig följaktligen undan bakom ett buskage och var precis på väg att låta mitt vatten gå när en ytlig bekant dök upp två centimetrar vid min sida. Han liksom bara uppenbarade sig ur tomma intet och chocken över det plötsliga uppdykandet gjorde att att jag nästan kissade ner mitt vänstra byxben. Ja, det hade jag kanske gjort om jag nu hade kunnat kissa. Allt låste sig nämligen. Omedelbart och definitivt. Inte droppe syntes glimra i vapnets mynning. Snustorrt. Min ytliga kamrat däremot visade inga betänkligheter utan från hans sida kom en stråle så kraftig att han nästan urholkade den sten som han beklagligtvis valde att använda som riktmärke för sin överdådiga bevattning.

Jag blev vittne till en skvättande, mäktig uppvisning som inte gjorde mitt dilemma särsklit mycket lättare att uthärda. Så medan den här killen kissade mängder, pratade vidlyftigt och med den fria handen då och då dunkade mig i ryggen fick jag inte fram en teskeds mått som bevis på mitt ärende där i skogen. När han var färdig drog han upp gylfen och började så sakteliga bana väg tillbaka till matchen genom snår och sly, men innan han försvann bakom den lilla höjd som skiljde storskogen från gärdsgårdsplanen på andra sidan stannade han upp, han vände sig om och tittade på mig några sekunder där jag fortfarande stod med byxorna nere, för att sedan klia sig fundersamt i huvudet med sin otvättade hand. Han såg ut att undra vad som nyss hade hänt - eller för den sakens skull inte hänt - och jag log ansträngt och gjorde tummen upp. Han besvarade tafatt min hälsning och gick så äntligen vidare. Han måste ha trott att jag var i skogen av andra anledningar än vad jag var. Det var inte heller läge att förklara min situation. Det fick bero. Som så mycket annat. Hoppas han har glömt.



Men det var ju inte för att berätta det här som jag är här idag. Gud vad jag glider från ämnet. Förlåt. Nä, jag skulle berätta om vår Lisebergsresa! Vi åkte alltså till Göteborgs stolta nöjesfält igår! En liten resa arrangerad av Diabetesföreningen i Kronobergs län. Trevligt initiativ som vi försöker följa med på så ofta det går. För mig är det bara förenat med fördelar eftersom jag då slipper att framföra motorburet fordon på egen hand. Är inte så förtjust i att köra bil. Kör helst kortare sträckor, som mellan hemmet och Ica, fast helst inte alls om jag ska vara ärlig.

Jag tog körkort sent. Jag var tjugoåtta och hade det inte varit för att lilla pappa ställt upp med en grundplåt och gjutit mod i den arbetslöse sonen så hade jag väl antagligen inte haft körkort nu heller. Glömmer aldrig lilla pappas glädjetårar när jag kom ut på parkeringen efter framgångsrik uppkörning. Stort. Bra minne. Jag lyckades. Min pappa blev alltid så glad och stolt när jag lyckades med något jag hade företagit mig. Bra pappa. Saknar honom så det gör ont varje dag. Bra pappa. Den bästa. 


Nu är jag ute och svävar från ämnet igen, förlåt. Jo, i alla fall, vi var på väg till Liseberg och jag var skräckslagen där jag satt i bussen och läste Alf Henrikson. Skräckslagen eftersom jag visste om att jag skulle tvingas åka berg-och-dalbana. Och då menar jag inte de där stora monstrena som susar fram i överljudshastighet och som jag inte skulle sätta mig i om så jordens existens stod på spel, nä, jag menar den där barnvänliga varianten som ser ut som ett lok och som tillåter nyfödda bebisar som passagerare. Trodde först att jag hade sluppit ur fasans grepp när tre av mina barn gjorde gemensam sak och ställde sig i den ringlande kön till den gnisslande attraktionen, men jag hade knappt hunnit sätta mig på en bänk och pusta ut innan sonen åter dök upp i köns svans, på väg mot fel håll, på väg mot mitt håll. Fan också, tänkte jag och försökte gömma mig bakom några heliumballonger med kaniner på.


Men det var naturligtvis förgäves, ty barn har en radar i skallen som leder dem direkt till sina föräldrar när föräldrarna minst önskar det. Aldrig annars, bara då. Sonen och näst yngsta dotterns hade blivit ovänner (som vanligt) om sittplatser och nu var jag utsedd till bänkkamrat på väg mot ett okänt öde. Jag förbannade min existens men lät mig (som vanligt) övertalas och vi ställde oss längst bak i de fördömdas kö. För varje meter vi tillryggalade på resan mot det som jag på goda, empiriska grunder antog skulle bli den sista resan blev jag svettigare och svettigare. Jag blickade upp mot den enorma backe där tvååringar skrek i högan sky när deras magar vändes ut och in av djävulska centrifugalkrafter. Jag ville kräkas, men det fanns inget kräkas upp. Munnen var ökentorr och jag ville bara bort, bara försvinna bort någon annanstans där inga felbyggda stålkonstruktioner hotade mitt förstånd och min överlevnad.

För sonen spelade jag ett spel. Jag låtsades vara modig, jag låtsades vara Christer Fuglesang. Jag skröt och skrävlade om mina förmågor och så satt jag plötsligt i den där där trånga lilla vagnen och stålarmen som skulle hålla mig på plats under den vådliga färden fälldes över mig och loket började rulla. Sedan minns jag inget mer. Allt blev svart. Sonen påstod att jag hade skrattat. Sonen påstod att jag hade skrikit av glädje. Själv minns jag ingenting. Jag måste ha blivit temporärt galen. Vad jag däremot visste var att jag hade kissat ner mig. Offentligt. Mitt bland andra människor. Men det sa jag inget om. Det bevisar att det enda som hjälper mot blyg blåsa och fobi för kisseri i folksamling är ren och skär skräck. Men det är inget jag rekommenderar. Gör inte om det ungdomar. Snälla, gör inte om det. Det finns säkert bättre sätt än så. Det måste det finnas.

Men vädret var bra. Det var varmt och skönt. Byxorna torkade fort och ett par varv i Kaninresan lugnade nerverna. Det blev en bra dag, trots allt. En bra dag mitt i livet.

Tack.
Amen.
Nu går vi vidare. 



Photo a day - morning

Bilden är arrangerad och genmanipulerad. Vanligtvis slocknar jag inte förrän framåt tredraget på eftermiddagen och jag är mycket snyggare i verkligheten.


Jag är en kvällsmänniska. Man skulle nästan kunna kalla mig nattmänniska. En nocturnal buckanjär med ståndaktig fjäder i pirathatten. En rebell i skydd av mörkret. En ljusskygg Nosferatu i glesbygd. Jag är ingen nattfjäril, för då snackar vi andra inriktningar, men jag kvalar med råge in i klubben för de sena timmarnas okritiska beundrare.
Så har det alltid varit. Det var liksom ingen mening med att försöka få mig i säng när jag var liten för min inre klocka var inte ställd som hos övriga barn i samma ålder. Jag löd under andra biologiska betingelser.

Mina bästa timmar börjar efter klockan tio på kvällen. Då är jag (gud förbjude) som mest kreativ och det är då jag lever upp och inser att livet inte är så tokigt ändå när allt kommer omkring. Mina nattliga vanor gav även vissa bieffekter. Bland andra den att jag under sena tonår, då beteendet eskalerade och var som värst (bäst), fastnade i diverse tv-serier som kanalernas programläggare gömt där de trodde att ingen skulle hitta dem.

Kvinnofängelset... Jag glömmer aldrig Kvinnofängelset. Underbar serie. Vad hände med Bea? Hur gick det för Joan "The Freak" Ferguson? Jag undrar än. Hoppas det gick bra. Tidlösa karaktärer. Lysande underhållning. Särskilt mitt i natten då det enda alternativet till Kvinnofängelset var att titta på gamla filmer inspelade på slitna VHS-band som inte blev bättre av all tracking i världen och som man hade sett fler gånger än det fanns stjärnor på den natthimmel som vakade utanför pojkrumsfönstret. Inget snack. Knockout-seger för damerna från "Down Under".

Nuförtiden har jag ett arbete där det ställs som absolut krav att man ska inställa sig klockan 06:00 varje morgon. Det är en okristlig tid för en kille som jag. Mina morgnar är ett sömnigt dis där jag med röda ögon tvingas betrakta min suddiga omgivning ur ett snedställt perspektiv och där mina i grunden positiva företräden jämnas med mark i samma stund som väckarklockan ringer sin förbannade signal och med hårda lavetter driver mig ur täckets varma omfamning.

I min värld är morgon ett skällsord. Särskilt en tidig sådan. Jag tycker inte om morgnar, liksom. Inte alls.

Usch och dubbelt fy för morgnar.


RSS 2.0