Att vilja vara Robinson Crusoe.



Det är så tråkigt, så himla, himla tråkigt när man äntligen har bestämt sig för att klippa gräsmattan och saker och ting händer som i sin tur gör att gräsklippningen blir en anhalt på väg mot avancerad psykvård.
 
Här går jag, Jonas Waldestål, glad i hågen, till mitt garage och hämtar min gamla Klippo av gengasmodell, jag startar den, tänker att jag behöver nog inte fylla på bensin (misstag två, misstag ett inträffade när beslutet om gräsklippningen klubbades igenom i mitt obetänksamma och dunkande huvud) och börjar så att med oefterhärmlig stil och avundsvärd finess att ansa min högresta gräsmatta.
 
Det går bra. Jag nynnar på "Säkert" och jag håller på att hamna i den trans som är endast oss trädgårdsfantaster förunnad. Jag hinner halvvägs innan motorn hostar till och gör mig uppmärksam på att något är på tok. Som det motorgeni jag är inser jag sekundsnabbt att det rör sig om ett bensinslut. Ja, det är vad jag önskar, för är det något annat så kan jag naturligtvis hälsa hem. Till min glädje är det just ett bensinslut som hindrat mitt ålderdomliga tröskverk från vidare arbete. Jag skruvar av locket och släcker min brummande kompis törst med några rejäla skopor soppa (som vi motorfantaster kallar det) och sedan drar jag i det snöre som är till för att den törstiga kompisen - vars törst nu är ordentligt släckt, faktiskt så släckt att halva bensindunkens innehåll hamnat i gräsmattan - ska få den tändande gnistan till fortsatt, yster dans.
 
Han vill inte starta. Ingen fara med det. Så brukar han bete sig. Tjurig kille att umgås med. Det vet jag sedan gammalt. Jag drar igen...och då står jag helt plötsligt, och mindre lustigt, med det här livgivande snöret i handen. Ingen fara med det heller, egentligen. Det ska placeras i handen. Eller snarare: klumpen som sitter i änden ska placeras i handen. Men nu är det som så att jag har klumpen i handen medan den andra änden inte längre är fäst i min kompis. Det har lossnat från något som befinner sig långt inne i kompisen. Nu är det värre. Mycket värre. Jag blir alldeles kall och jag är på klara med att jag står inför ett avgrundsdjupt problem. Halva mattan är klippt och det verkar som om den andra kommer att förbli oklippt. "Jävla jobbigt läge", tänker jag högt och sliter det hår jag inte äger. Ett väsande: "Fan också", undslipper mina läppar innan jag förtvivlat börjar söka genom mitt kognitiva inre efter möjliga lösningar på mitt bekymmer. Jag hittar ingenting. Mitt intellektuella förråd är helt tomt. Där finns ingen utrusting som är avsedd att hantera ett sådant här predikament av praktisk natur.
 
 
Jag hämtar en skruvmejsel och petar lite försynt på locket till något okänt. Men det hjälper inte. Inte alls. Mitt intellektuella inre rämnar. Vad fan ska grannarna säga när gräsmattans frisyr är halvklippt? De kommer naturligtvis att med skoningslöst eftertryck jubelidiotförklara idioten med redan etablerat idiotrykte. Funderar på att ta en öl, men jag förstår att det vore kontraproduktivt. Det skulle bara leda till att jag försvann in ett tillstånd av jaså-gräsklipparen-är-sönder-det-skiter-väl-jag-i och det vore absoult inte att rekommendera. Sätter mig på en stol. Andas. Försöker verkligen anstränga mig för att komma på något. Går fram till gräsklipparen. Sparkar på den. Nä, det hjälper inte. Sätter mig igen. Får huvudvärk. "Jävla jobbig sits", säger jag och är på väg in i psykos.
 
Men så slår det mig! Andreas! Grannen! Han har en röd, präktig maskin! Den har jag sett honom framföra flera gånger. Med ett flertal mindre familjemedlemmar i släptåg går jag över och knackar på. "Visst får du låna gräsklipparen!" säger Andreas som är i färd med att installera en nyköpt tv. Självklart får jag det. Jag ska bara trycka på en röd knapp tre gånger, hålla in något som kallades död mans grepp och sedan dra i det här snöret som berett mig så mycken olycka i relationen med min egen maskin. Med vördnad och under rädsla för jag hem den lånade dyrgripen mot vår trädgård. Jag trycker på knappen tre gånger, ber ungarna att för Guds skull flytta på sig för nu smäller det, och sedan drar jag i snöret. Inget händer. Ingenting. Tyst. "Ska den inte starta?" frågar sonen och tittar på mig. "Jo", morrar jag och svettas ymnigt. "Men det gör den ju inte", replikerar sonen. "Nä, jag tycker mig märka det", säger jag och vill svälja tungan bara för att slippa ifrån världen och allt vad världen innefattar. "Du kanske skulle hålla in den andra grejen", säger en dotter. "Vilken grej", frågar jag. "Den där död mans grepp." "Det är ju för fan den jag håller in!" skriker jag med rösten högt uppe i kastratfalsett. Mitt ordval är en aning vasst eftersom jag vid det här laget är mycket upprörd. "Nä, du håller in den andra", hörs från den lilla kör som står samlad omkring mig.  

Och det gjorde jag ju. Naturligtvis. Det är så jag gör. Jag gör fel. Jag höll in en annan bygel. Tekniken hatar mig och jag hatar tekniken. Jag höll in en bygel som hade en helt annan uppgift. Jag ska inte syssla med motorer och saker som rör sig runt det tekniska. Jag ska sitta för mig själv på en öde ö och drömma om något odefinierat. Det är vad jag ska göra. Inget annat. Helt själv. Inte ens någon Fredag att förstöra för. Isolerad från övrig mänsklighet. Mol allena, där jag inte kan orsaka skada och irritation. Det är vad som passar mig.  

Men gräset blev klippt! Det blev oerhört fint. Ett tilltalande grönområde som lockar till lek och skratt.

Tack för lånet, Andreas! Jag har tankat. Tror det var i rätt hål...

 
Nähä...nu säger ungarna att jag ska hjälpa dem att sätta upp ett tält. Lite annat att göra några timmar framöver.
Det ska bli riktigt roligt...och intressant...och skrämmande...för grannarna att titta på.
Många snören att dra i när man sätter upp tält...
 
 
Är det någon som har direktnumret till psykakuten?



Fan också.

Dubbelt fan.

 
     

Huvudsak.

Gubbvärk
 
Ligger i sängen och har huvudvärk. Det är något migränbetonat som dyker upp när man minst anar det och som mot min vilja brukar stanna till och söka bostad i min huvudknopp i ungefärligen två dagar. Den är ett gissel. En malande historia som både irriterar och smärtar. Gör mig illamående. Tagit en tablett. Har lagt mig en stund, men hoppas inte på några mirakel.

Lite melankolisk idag. Huruvida det beror på huvudvärken eller ej låter jag vara osagt. Men hösten närmar sig. Det stora svarta står för dörren. Vet knappt om jag pallar nio månader i undanskymd förvaring i mänsklig källarmiljö. Just nu känns det mig övermäktigt. Bara tanken får mig att vilja vända ut och in på kroppen. Förbannade huvudvärk. Man blir passiviserad och bortfjärmad från verkligheten när det där dova växer sig allt starkare i skallen. Hotbilden växer och det finns inga skyddsrum att söka tillflykt i. Portarna är stängda och reglade. 

Sonen har tandvärk. Ingen olycka kommer ensam. Semestertider inom vården gör att vi blivit hänvisade till Lammhult. Efter middag ger vi oss av. Till Lammhult. Fan också. Avskyr när barnen mår dåligt. Sonen är en känslig pojke. Låter sig påverkas av smärtan. Förstorar och förvärrar. Inte bra det där - att tänka för mycket. Man kan få huvudvärk. Har jag hört och förstått.

Tycker hemskt mycket om den där lille gossen som håller på att bli stor. Som håller på att bli stor med en rasande hastighet. Jag blir så glad varje gång han kommer och sätter sig i mitt knä i soffan. Sätter sig i mitt knä och söker min hand. Jag drar tummen över hans handrygg och luktar i hans blonda kalufs. Nosar, sluter ögonen och vill stanna tiden för någon sekund. Han drar i mitt öra. Det har han alltid gjort. Men då drack han välling. Nu spelar han tv-spel. Håller honom nära. Känner värmen. Nyss var han liten. Nu är han snart för stor för mitt knä. Tiden går för fort. Snart höst. Min lille pojk växer ur mitt knä. Min grubblande lille pojk med tandvärk och bångstyrig, blond Emil-kalufs. Snart är han stor och på väg bort. Och det är väl bra på sitt vis. Motvilligt får jag övertala mig själv att det är bra. Men inte än. Jag vill hålla den där varma handen i min ett litet tag till. Vill inte släppa den än. Men det finns det hopp. Han har avslöjat att han vill ha en t-shirt där han får bestämma tryck. Jag ska vara på t-shirten. En t-shirt med pappa på. Något har jag gjort rätt. Älskar den lille gossen som snart är stor.

Tror att huvudvärken börjar släppa. Måtte det inte vara något hål i den onda tanden.

Amen. 
 
Man vet aldrig när syndafloden kommer. 
Begåvad och förutseende pojk.
 
 

Tidstudie.

 
Steg upp. Först av alla. Ovanligt. Kokade kaffe och ägg. Drack kaffe. Åt ägg. Katten Bill var borta. Kom inte in när äldsta dottern ropade på honom. Sa till henne att han kommer nog. Blev tveksam. Det är det jag blir. Han brukar alltid komma till dörren på morgonen. Lyssnade på "Säkert". Samma låt sjuttioåtta gånger. Det är så jag gör. Gick en promenad. Fick jobbångest. Valde min väg med omsorg. Ville inte bli påmind om kommande elände. Tog en runda förbi den stora vägen. Ingen platt katt där. Tur. Handlade. Potatis och köttbullar. Kom hem. Skalade potatis. Lagade mat. Katten Bill kom plötsligt gående över altanen. Jag ropade på äldsta dottern. Hon blev glad. Jag blev glad. Höll igen. Ville inte visa att jag varit orolig. Gav honom mat. Vi åt. Svärfar kom förbi och lämnade en spann med vinbär. Familjen sa att vi skulle åka till Grand Samarkand. Nej, sa jag. Jo, sa dom. Det tror jag inte, sa jag. Det tror vi visst det, sa dom. Det har jag inte hört något om, sa jag. Jo, vi sa det innan, sa dom. Fan också, sa jag. Satte mig i bilen. Körde sällskapet till Växjö. Var i affärer. Många affärer. Köpte en blus. Undrade om jag köpt rätt storlek. Trodde jag köpt fel. Tvivlade. Det är det jag gör. Åkte rulltrappa med yngsta dottern. Etthundrafemtioåtta gånger. Minst. Började bli trött på affärer. Ville åka hem. Barnen ville ha glass. Dom köpte glass. Jag köpte några öl. Hämtade bilen. Körde till parkeringen. Familjen var där. Dom åt glass. Ville åka hem. Familjen åt färdigt sina glassar. Ville åka hem. Sambon ville åka och köpa hygienprodukter. På lågprisvaruhus. Jag ville hem. Trött på affärer. Sambon och barnen insisterade. Jag blev sur. Tog pulsen. Det är det jag gör. Ville hem. Körde till lågprisvaruhus. Sambon och yngsta dottern försvann in. Vi andra väntade. Länge. Sedan kom dom. Med hygienprodukter. Tandvärk. Tandsten. Måste gå till tandläkaren. Vill inte. Det är sånt jag inte vill. Körde hem. Hemma hade det regnat. Körde till Ica. Köpte lax. Körde hem. Sprang till dörren. Kissnödig. Äldsta dottern var redan där. Kissnödig. Sprang till övervåning. Kissade. Gick ner. Sambon kokade saft. Hon försatt ingen tid. Fick huvudvärk. Började tillreda lax. Lyssnade på "Säkert". Femton gånger. Minst. Någon ställde en fråga. Lyssnade jag verkligen på den låten än? Jag svarade ja. Lyssnade en gång till. Det är så jag gör. Tog en öl. Saften kokade över. Drog grytan av plattan. Räddade saften. Åskan går. Skriver det här. Slut.    

Att vara en hel del brickor i Pippis spel.


Men va fan ska jag gå här mellan köket och toaletten som en osalig gubbe för? Varför går jag inte bara och lägger mig? Vad har världen för nytta av att Waldestål går runt med bar, bränd överkropp och gnider hakan i väntan på något som ingen kan formulera? Ingen nytta alls. Så gå då och lägg dig, Jonas! Gå och svalka din yppiga, brända kropp mellan svala lakan! Låt oss slippa ha dig i vår åsyn. Gå och lägg dig! Gubbe!

Jo, jag ska. Alldeles strax. Det var bara en sak jag ville berätta först.

Innan idag lekte jag med min yngsta dotter. Hon var Pippi Långstrump och jag var alla andra. Det var festligt. Ett litet tag. Sedan är det lätt att man tappar förmågan att hålla fast vid fantasin. Det är lite svårt för oss svårmodiga människor över trettiofem att gestalta apor, hästar, poliser, pirater, piratskepp, piratpappor, bovar, skattkistor, Tommysar, Annikasor, Prussiluskor och annat löst folk och vitt skilda specimen ur den sagolika faunan. 

Men jag kämpade på. Jag får nämligen ta till vara på varje sekund som min mammasjuka yngsta dotter släpper mig inpå skinnet. Vanligtvis är jag inte sådär självklart välkommen. Jag är lite av det som katten släpat in. Tredje benet i relationen mellan föräldrar och yngsta dottern på Barrvägen. Jag tycker att det är väldigt tråkigt och eftersom jag inte får någon mer chans att agera Pippis hela entourage tillsammans med små egna döttrar så vore det väl själva den om jag inte skötte mina gestaltningar så att svetten lackar när jag väl får chansen. Trots att fantasin tröt och att jag egentligen inte hade repliker så det räckte till mer än en tvåsekunders-show så gav jag allt jag hade.

Och jag skötte mig! Jag skötte mig med bravur! Jag imponerade och excellerade. Var faktiskt riktigt andfådd efter det att jag inom loppet av några få minuter spelat samma intrikata skådespel (som innehöll samtliga ovan nämnda figurer) inte mindre än minst 10 gånger. Jag tror inte jag ljuger. Bara lite, men jag tycker att det har jag gjort mig förtjänt av. 

Min belöning kom när äldsta dottern (som sett min vildsinta kamp för att blidka min stenhårda regissör) frågade min stenhårda regissör hur mycket hon tyckte om pappa. "Jättemycket!" blev svaret och det var en recension som sände den utpumpade aktören till sjunde himlen. Till saken hör att regissören (som lynniga regissörer nästan alltid gör) helt hade ändrat uppfattning när aktören ett par timmar senare satt sig upp mot överheten när han bad regissören äta upp maten innan regissören möjligtvis skulle kunna få en överbliven godisbit EFTER maten.

Men det är så det fungerar även i den bästa av världar. Man kan icke vara på topp för jämnan. Popularitet är en färskvara. Den kommer inte gratis. Det krävs enorma investeringar.  

I morgon tänker jag vara griseknoe, dräng, Fru Petrell och allt tänkbart Knohultsrelaterat. Jag tänker bli populär igen! Mitt spel ska förtrolla! Sannerligen. 

Jag tänker ge min lilla publik, medaktör och regissör en rollgestaltning hon sent ska glömma!

Nu ska jag gå upp och ge Pippi en puss medan hon sover.
 
God natt. 



Demonregissör i arbete.


Fiskafänge i motvind.

 
Det är något fel med de blusar som jag köpte innan semestern. De är nämligen för små. Det var de inte innan semestern. De smiter åt och skaver på ställen där de inte borde. Det hela lämnar mig ingen ro. Jag vill klaga. Jag vill reklamera. Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Någonting har hänt med mina blusar. De sitter så spänt över magregionen. Det gjorde de inte för några veckor sedan. Förbannade blusar till att krympa. Man kan inte lita på någon nuförtiden, allra minst blustillverkare verkar det som. Jag är mycket besviken. Måste ta mig en liten mumsbit för att lugna nerverna. Något sött. Något som täcker större delen av tallriken. Jag kan inte begripa varför jag inte kommer i mina blusar? Det var inga som helst problem med det innan semestern. Kanske skulle ta en öl till det söta på tallriken? Ja, det ska jag göra. Förbannade blusar att krama luften ur mig. Kan inte förstå varför de inte passar. Oerhört märkligt. Jag måste reklamera.
 
 
Felsydd blus.
 
 
Nåväl.

Idag gjorde broder Kenth och jag äntligen slag i saken och gav oss ut på en fisketur. "Det blåser inte alls", sa Kenth när han ringde på morgonen. "Det är kav lugnt. Vi står inför en perfekt dag på sjön. Det kommer att nappa mer än vi kan hantera", lovade han vidare.
 
Nu är det som så att det här är vad broder Kenth alltid brukar säga i de här sammanhangen. Det är vad de gamla sjöbusarna och väderbitna fiskarna har för vana att hävda. Jag förde på tal att jag tidigare (igår) hört honom säga att Furen är slut som fiskesjö. Att det inte finns ett liv i den pölen. Att det var mycket bättre för några år sedan och att de fiskeställen som förr om åren kunde mätta hela samhällen nu var steniga grund där inget existerade förutom död och hopplöshet. Men om det ville han inte höra. Han påstod med emfas att dagens förutsättningar var radikalt annorlunda och det rådde inga som helst tvivel om att just idag skulle vi kunna fylla båten med sprattlande fiskar av alla de slag.

Eftersom jag var fruktansvärt sugen på en liten tur i båten svalde jag betet (!) med hull och hår och gjorde mig redo för avfärd. Vi hade bestämt att åka efter lunch och när biltutan ljöd ute vid brevlådan sprang jag raskt dit med spänstiga steg. Jag hann knappt sätta mig i broders Kenths mörkblå bil förrrän de första regnstänken syntes på vindrutan. När vi kom till båten regnade det ordentligt. Kraftig nederbörd sköljde över våra besvikna och småskäggiga ansikten. Vi tittade på varandra och i broderligt samförstånd beslöt vi oss ändå för att prova vår lycka. I med prylarna i båten och så for vi ut på böljan den blå. Inget skrämmer en Waldestål. Jo, en hel del faktiskt, men det talar vi tyst om annars blir jag rädd.
 
 
 
 
Vid första vasen var det ingen hemma, ja...ingen fisk i alla fall. Den var tydligen på annat håll. På konferens och diskuterade fiskdöd, eller nåt, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att den inte var där för tillfället och därför sökte vi oss bort mot nästa inrutade, vattniga område som skulle ge oss fjällig mat på bordet. För det är som sagt som så med riktiga fiskeentusiaster (läs Kenth) att de vägrar se det som alla andra omkring dem ser: nämligen att i den här sjön som vi befinner oss flytande på finns det ingen rimlig chans att få napp denna sidan domedagen. Ingenting, jag upprepar: ingenting! tyder på att vi ska få kroka av fisk på nästa ställe vi besöker. Men jag älskar den här absorberande hängivenheten som finner uttryck i fraser som: "Det kanske inte var så bra här! Men vänta bara till vi kommer bort till Härlöv-sidan! Där du! Där kommer vi att plocka massor!"
 
Jag älskar den blinda tron på det omöjliga och den gör mig alldeles varm inombords. Pappa var likadan och att höra Kenth uttala samma hoppfulla välsignelser som pappa alltid gjorde ger ett behagligt eko från flydda tider. 
 
 
 

Vi blev blötare och blötare för varje stopp vid fisktomma hållplatser. För varje utlovat Shangri-La som vi modfällda lämnade bakom oss frös vi mer och mer. För det var inte bara som så att det regnade vådligt utan det blev dessutom kallt något så förbannat. Fingrarna kunde knappt dra tillbaka bygeln och i och med att ögonen frös fast i sina hålor spred vi kasten i alla riktningar utom i de vi ville. Det började närma sig armod. Men broder Kenth höll oförtrutet fast vid sina positiva prognoser: "Bara ett ställe till! Jag vet ett ställe till där vi garanterat kommer att få fisk!" Till sist var jag nästan beredd att tro honom. Kölden rev bit för bit ner min känsla för hur sannolikhet påverkar verkligheten. Men bara nästan...
 
 
 
 

Vi fick ingen fisk. Jo, vi fick några stycken som vi tog med hem till katten Bill. Men det gör ingenting. Fisken spelar mindre roll. Nästan ingen alls om jag ska vara ärlig. Det är att jag och Kenth får hänga en stund tillsammans som betyder något. Det är en fantastisk känsla att glida runt där på sjön med sin gamle bror och snacka strunt och lite allvar. Skoja, skämta, ge lite gliringar och prata minnen. Släppa en brakskit där ingen hör och dricka kaffe med lite dopp. Det gör mig gott. Jag blir en bättre människa. Ingen stimulantia i världen förmår höja humöret mer än några timmar på böljan den blå med broder Kenth.
 
Jag älskar den mannen och jag skulle kunna höra honom försäkra mig om att vi vid nästa vase kommer att bli rikligt belönade med fisk hur många gånger som helst. Ändå in i evigheten faktiskt. Jag hoppas innerligt att det blir precis på det viset. Men det är klart...ett och annat napp på vägen skulle inte skada...

Tack för idag.

Amen.

 

Att få vara barn.

 
Jag tog ett kort på min vackra äldsta dotter och jag sa till min vackra äldsta dotter att det var ett synnerligen vackert kort på en synnerligen vacker flicka. Det tyckte inte hon. Hon tyckte att hon var ful. Jag skrattade och viftade bort kommentaren som skoj och ett uttryck för hur vackra äldsta döttrar väljer att svara sina åldrande fadersfigurer med hår i öronen och inget på huvudet. Men hon sa det igen: "Vad ful jag är." Jag log fortfarande, men jag såg att någonstans i hennes ögons gröna glans fanns en övertygelse om att det hon hävdade var sant.   

Jag visste inte om jag skulle ge henne en kram eller om jag skulle nypa henne i näsan och småskrika: "Vad är det du säger, barn! Har du tittat dig själv i spegeln? Bredvid dig bleknar all samlad världslig skönhet! I din närhet stannar själva tiden upp för att låta sig hänföras av din uppenbarelse!"
 
Hon tycker alltså att hon är ful. Och det gör mig fruktansvärt ledsen. För det är hon inte. Inte för ett ögonblick.
 
Hur kan hon tycka det? undrar jag när hon har satt sig på sin cykel för att trampa upp till farbror Kenth. Hur är det möjligt för flickan på bilden att med ett stänk av vemod påstå en sådan sak? Vad är för värld vi lever i som skapar sådana förväntningar på hur vi ska se ut? Vad är det för människor som skapar idealen som avgör om vi ska känna oss accepterade eller inte? Förbannade mänsklighet och dess elitistiska synsätt på sina systrar och bröder. När det kommer till att älska vår nästa är vi en sorglig samling indvidualister som sätter oss själva främst. Otäcka och orimliga krav skapar en förvriden självbild.          


Är det inte underligt ändå hur djupt vi låter oss påverkas av alla föreställningar om hur vi tror att världen vill att vi ska se ut för att vi ska duga till? Och är det inte bedrövligt hur långt ner i åldrarna dessa föreställningar har spridit sig? Har du inte rätt jacka på dig när terminen börjar förlorar du i mänskligt värde. Du faller handlöst i hierarkin. Har du fortfarande inte rätt jacka på dig när terminen går mot sitt slut har du inget mänskligt värde kvar. Och bakom står vi föräldrar och kastar bensin på lågorna när vi förser våra barn med smartphones, kläder, väskor och andra prylar av senaste snitt som skapar klyftor som blir till revor och sår i det unga medvetandet. Vi borde tänka efter. Vi borde skämmas. Vi är ju för fan föreblider fastän vi inte tror det när trotsen är som värst och den verbala smockan hänger i luften. Och inte bara för våra egna ungar, vårt beteende påverkar även andras i lika stor utsträckning. Vi borde se konsekvenserna och handla därefter. 
 
Men det gör vi inte. Vi låter oss övertalas, vi böjer oss och vi glider med och bidrar till att cynismen och föraktet ökar. Vi orkar inte stå emot för vi är fullt upptagna med att renovera köket och låna pengar till nästa resa som ska visa upp att vi minsann inte är sämre bemedlade än någon annan. Man vill ju inte uppfattas på fel sätt, liksom. Man vill behålla och helst förbättra sin position. Man vill inte sjunka i hierarkin. Man vill ju ha rätt jacka på sig, liksom.
 
Det är inget fel på dig min dotter. Inte på några andra barn heller. Det är vi vuxna som har skapat de förväntningar som tynger er. Du är fin och du duger precis som du är. Barn ska få vara barn. De ska inte hetsas in i kvävande konkurrenssituationer där välmåendet är begränsat till något så simpelt som materiell status och ett fördelaktigt yttre. Vuxna blir ni tids nog och länge ändå och när allt kommer till kritan så slår barndomen vuxenlivet med hästlängder i nästan vilken tävling som helst.
 
Du är finare än finast, Sofie. Glöm aldrig det.

Sådeså.

 
        

Dagens Outfit/Mode: Baddjävel

Redo för strandliv.

Ett marint tema som skär sig på alla håll.

Gubbröra med snits.



Krönika: Sommaren som alltid säger nej.

 

Så, då var det äntligen dags. Hammarslagen ekar renoveringsiver över nejden. Gräsklipparna sjunger kanon i närliggande trädgårdar och ur radion strömmar Berghagens uppmaning till alla morfädrar att spotta ut snuset, slänga den skrynkliga kavajen på marken bredvid midsommarstången och rusigt dansa sig rakt in i ett svårläkt brott på lårbenshalsen. Jag klappar förtjust och orytmiskt takten till den välbekanta melodin, där jag sitter på altanen med ett flugfyllt, ljummet glas öl nära till hands om törsten skulle bli för svår. Blodet sjuder och vinden viskar upphetsade förväntningar genom björkarnas lövverk.

 

Trots min djupa hänförelse är jag en försiktig pojke som i vanliga fall aktar sig för högmod. Men just den här sommaren kommer bära med sig omvälvande förändringar i min karaktär - och det är vid vattnet det sker.

År efter år hamnar jag förr eller senare i det kaos som går under benämningen svensk badstrand. Jag vet inte om ni har märkt det, men det är ett mikrokosmos utan fungerande regelverk. En solbesudlad skärseld i miniatyr där kaffet alltid är slut, ryggen ständigt är brännande röd och där varje individ är utlämnad till sig själv och sina tillkortakommanden.

 

Den här vintern har jag med kärnvapenbestyckad energi kämpat för den perfekta kroppen. Fettintaget har strypts (chipspåsen rasslar endast fem dagar i veckan), och varje lördag (istället för varannan) har det verkställts en lång promenad till en brevlåda som dignat under sin egen tyngd. De här insatserna borde naturligtvis ha givit resultat - men inget har hänt!

 

Trots den uteblivna framgången så förväntar jag mig ändå positiv respons för investerat intresse. På en okänd badplats nära dig, hasar jag snart nonchalant fram i vattenbrynet med mitt lösa hull hängande som en oformlig deg över mina tighta speedos i neonrika färger. Då vill jag höra applåder, busvisslingar och tung andhämtning från mammorna på första bänk - allt annat vore fräckt och otänkbart.

 

Men om applåderna nu mot all förmodan uteblir, så får jag väl sätta mig på altanen och dränka mina sorger i några påsar chips. Stilla betrakta flugornas ostyriga dans. Andäktigt lyssna till björkarnas lögner och lyckligt klappa mina flottiga händer i otakt till Berghagens benbrytande sommarmelodi, ända till solen behagar gå ned bakom det flagnande garaget.

 

 

 

(Publicerad i Smålandsposten.)


Kraftgång.

 
Har varit ute och kraftgått. För första gången på en vecka. Svetten sprutade. Magen rörde sig i vågor. Spyan hängde i luften. Mitt i alla vedermödor stannade jag till vid affären. Sprang in som en furie. Rev ner halva fruktavdelningen i mitt adrenalinstinna tillstånd. Danskarna tittade på mig som om jag var från vettet. Tyskarna sträckte sig efter kylvaror att försvara sig med. Mina landsmän hukade mellan hyllorna. De gömde sig för den galne mannen i hatt och svettfläckade kläder. Köpte grönsaker och knäckebröd. Det ska bli soppa!
 
Med körv i! Körv! Potatis, purjolök, morötter, broccoli, rotselleri...och körv!
 
Körv! Det kan inte vara sant! 

Och ja, jag har bytt blus. Äntligen. Vi lossade den försiktigt från kroppen med en filékniv. Stilla. Sakta. Knappt en skråma. Nu är jag svettig igen. Förbannade kraftgång. Ska aldrig gå igen. Inte en meter till. Danskar, tyskar och svenskar är informerade. Ni kan komma fram från era gömställen nu. Faran är avblåst. Waldestål är hemma på gården. Han sitter under eken och pustar och funderar på att kanske byta blus någon gång i framtiden. Han kom som ett yrväder en julimorgon och han försvann lika fort. Han är hemma på gården och laddar om. 

Kraftpromenaden väckte alltså tankar på att byta blus så nära inpå det förra bytet. Men så blir det inte. Inte idag. Ty idag är jag transpirerad och livfull. Tänker inte göra mig några hygieniska besvär. Tänker bara vara den jag är i skuggan av ett träd. Det sägs att det ska bli varmt. Fan tro't. Någon måste luras. Det blåser något sanslöst. Fast mest här, på vår sida byn. Underligt. På min kraftpromenad blev jag medveten om att det knappast slog en vindil mot min strävande kroppshydda neråt centrum till. I centrum stod det still. På fler sätt än vi egentligen vill här i glesbygd eftersom ett levande centrum motverkar den avfolkning vi fruktar allra mest. Vi vill inte bli lämnade ensamma. Isolerade från civilisation och iskall medmänsklighet som hör tätorter och myllrande stadskärnor till.
 
Inte en vindstöt. Men när jag så började närma mig min sida av stan blåste det storm. Hatten höll på att blåsa av flinten. Skönt var det. Slapp jag duscha. Vinden torkade mig ren. Frisk och stark är livsviljan. Många timmar till grottekvarn. Det är inte lätt att vara dum i huvudet, men det underlättar, som drängen sa när husbonn kapade ved med lien.

Väl mött i sommarland.

Tack på förhand.

Amen. 

Dagdrömmar.

 
 
 
Fyrabarnspappan Waldestål sitter i en gammal brassestol och söker sig några minuters välförtjänt vila. Solen stryker hans skäggiga kind med samma intensitet som hos en gammal löpekatta. Vinden blåser upp små pustar av allehanda sommardofter i hans näsa, ända upp till något cerebralt belöningscentra där de små pustarna initierar en kedjereaktion av välbehag. Han lyssnar på sin gubbiga spotify-lista. Frank Sinatra pumpar igång "Come fly with me" och han ligger där och skvalpar i ett ingenmansland beläget i trakterna mellan sömn och vaket tillstånd. Tankarna dras ut, de rinner åt sidorna och förlorar skärpa. De glider över varandra, hakar i varandra, blandas ut med varandra och tappar all logisk struktur.

Ljud någonstans ifrån. Barnskratt. En bli kör iväg. En dörr blåser igen. Barnskratt och sus i björktoppar. Någon skriker att spannen har vält. Det susar i björktoppar och väldofterna sticker behagligt i näsan. Jonas Waldestål blundar en liten stund.

Pappa sitter i köket. Konstigt, men ändå självklart. Men är inte han... Nä, det kan han ju inte vara. Han sitter ju där. Jag ser honom klart och tydligt. Han sitter där och dricker kaffe. Han sitter ju där. Ser ni honom inte? Jo, jag ser. Vad pigg han ser ut! Korpsvart hår och brunbrända händer kring kaffekoppen. Jag känner igen kaffekoppen. Den är svart med röda blommor på. Just det, det var ju dom vi hade när vi bodde på Vegbyvägen. Dom som jag drack te ur. Te med mjölk och med alldeles för mycket socker i. Fyra bitar. Kan det verkligen ha varit fyra bitar? Inte klokt. Mamma skar formbröd med ost i två delar och sedan doppade jag bitarna i den där söta, nästan vita vätskan som låg och höll värmen i dom svarta kopparna med röda blommor på. Och brödet löste upp sig och jag fick fiska upp resterna med en tesked. "Är du mätt och belåten nu, Jonas?" "Jadå, mamma, jag orkar inte en bit till." 

Frank Sinatra sjunger. Varför gör han det?

Är inte pappa död? Vad gör han i vårt kök? Han hann ju aldrig komma hem till oss i huset innan han dog. Nu sitter han här. Jag ser honom. Har han tagit med sig en egen kopp? Varför har han tagit med sig den gamla koppen med röda blommor på? Vi har ju köpt nya på Ikea. Han hade inte behövt ta med sig den gamla koppen. Men vad pigg han ser ut. Inte alls som när jag såg honom senast där på sjukhuset. Korpsvart hår och brunbränd. Ung och frisk. Han kan inte vara mer än femtio. Vad glad jag blir. Nästan tårögd. Det känns bra.

Vi pratar. Jag hör hans röst. Det var så längesedan. Jag hör inte riktigt vad han säger, jag vet inte riktigt vad jag svarar, men vi pratar och jag hör hans röst. Han skrattar. Sa jag något roligt? Jag vet inte. Frank Sinatra sjunger och pappa skrattar. Det är underbart. Han skrattar högt. Han skrattar högt och skrynklar ihop ansiktet. Så som han alltid gjorde när något blev för roligt. Fick inte fram ett ord, skrattade så tårarna rann. Det gör han nu, här i mitt kök. Han skrattar så att tårarna rinner. Han är inte död. Det kan han inte vara. Han sitter ju här och skrattar i mitt kök. Märkligt.

Han måste få träffa Linnea innan han går. Han har aldrig träffat Linnea. Linnea har aldrig träffat sin farfar. Hon måste få träffa sin farfar innan han går. Var är hon? Jag hör henne. Frank Sinatra sjunger och jag hör Linnea.
 
"Pappa!" ropar hon. "Pappa!"

Och jag vaknar. Solen har gått i moln. Frank Sinatra sjunger "The Girl from Ipanema" och min yngsta dotter står och petar mig på näsan.

Pappas skratt ekar i huvudet. 

"Vi går in, Linnea. Det börjar bli kallt."
"En godisbit, pappa?"
"Ja, en liten, då. Säg inget till mamma. Det är inte bra med för mycket socker."

Vi skrattar.



 

  


Krönika: Länets frestelser.

Länets frestelser

 

Ibland vill man bjuda familjen på något extra. Man vill ta ut svängarna och ge medlemmarna en upplevelse de sent ska glömma. Man vill få barnen att häpna över pappas uppfinningsrikedom när det kommer till att presentera de guldkorn till utflyktsmål som kan förvandla en helt vanlig dag till en sprakande föreställning långt bortom mänsklig fattningsförmåga. Man vill klä sig i sambons uppskattande blickar och höra henne kvittra fram kärleksfulla formuleringar som gör gällande att en sådan duglig, påhittig och (kanske framförallt) snygg karl finner man inte denna sidan ättestupan. Man vill leverera. Man vill briljera. Man vill stoltsera med sina i hemlighet förvärvade kunskaper.

 

När man har kommit så här långt i sin planering, uppstår ett litet problem. Vi bor nämligen i ett geografiskt område där möjligheter till upplevelser är lika vanligt förekommande som ödmjuka nordkoreanska diktatorer. Alltså inte särskilt vanliga, snarare mycket ovanliga, för att inte säga direkt sällsynta. ”Men snälla, Jonas!” skriker nu en mängd tidningsläsare och spottar i vredesmod ut kaffet över köksbordet. ”Det finns väl hur mycket som helst att se här i Kronoberg! Gå genast ut och låt dig förföras av, låt oss säga, som bara ett exempel bland många andra...vår vackra natur! Gå ut och njut, Jonas!”

 

Men nu är det ju som så jag har sett den här bländande naturen i snart fyrtio år. Träden blir inte grönare, stenarna blir inte stenigare, fågelsången blir inte vackrare för att den har drillats under fyra decennier. Den där skogen bländar inte längre, den har snarare bleknat en aning i kanterna. Dessutom är jag så förbannat rädd för skogens alla djur att jag finner det bäst att hålla mig på avstånd. Vem vet vad de anser om att jag går där och gör mig till på deras mark utan tillåtelse.

 

I somras, efter några veckors semester, började jag hitta familjemedlemmar i gräsmattans olika hörn. Det var svårt förvirrade individer, märkta av långa dagars ledighet utan mål och mening och jag insåg att det var dags att anordna någon form av aktivitet. Jag tog internet till hjälp och upptäckte till min glädje en sida där olika resmål i länet rekommenderades. Jag klickade mig vidare och till slut rullade en topplista upp på skärmen. Min blick naglades fast vid texten, jag höll andan och blev så informerad om att ett av länets hetaste resmål för tillfället var... Ja, vad då?! Jo, Begravningsmuseet i Ljungby...

 

Efter ett kort övervägande beslöt vi oss för att stanna hemma. Kära medmänniskor, vad kan vi då lära oss av det här? Jo, ibland är det som så att man vill bjuda familjen på något extra, men då och då kan något extra faktiskt visa sig vara riktigt dödstråkigt.

 

 

(Publicerad i Smålandsposten.)

 


Blod, svett och blåbär!

Man vet att man börjar bli gammal när det första som man gör på morgonen efter man har vaknat är att lukta på blusen som man bar föregående dag för att på så vis försäkra sig om att den går att använda ytterligare en dag. Man sitter där på sängkanten och väger för och emot. Så gjorde jag i morse. Satt där och hukade och masserade den värkande korsryggen samtidigt som jag mumlade för mig själv att "nja...den kanske luktar lite för mycket svett ändå...kanske skulle ta byta och byta den i alla fall..."

Det enskilt största beviset på att ålderdomen redan annekterat kroppen är att man vid varje tillfälle som det här inträffar, oaktat tidigare betänkligheter, väljer att ta på sig blusen. Man luktar på den igen, fryner på näsan, tvekar, luktar en gång till, rycker på axlarna och trär den sedan saktmodigt över huvudet. Onödigt att plocka fram nytt ur garderoben när det gamla bara luktar lite illa, resonerar man. Synd att göra sig det besväret för en sådan i grunden världslig sak. Lite svett har väl inte skadat någon?
 
 
Behöver inte byta blus idag heller.

Nej, det har det inte och här sitter jag nu i min väl ingångna blus och skriver. Redo att möta människors näsor och blickar. Men jag har inte varit ute så mycket idag. Har liksom inte blivit av. Den här dagen tenderar bli en sådan där innesittardag, en sådan man hade relativt ofta när man var ung och fågelfri. Ja, nu kanske jag låter mina erfarenheter färga av sig på hela mänskligheten. JAG brukade ta mig sådana dagar. Jag var nämligen inte så begiven på friluftsliv och andra aktiviteter när jag var ung och fågelfri. Jag var lite av en ensamvarg som mer än gärna tillbringade tid i eget sällskap. Fan tro't. Blyg var jag också. Tyckte det var lite besvärligt att hänga i grupp och vara så där skönt avslappnad som man förväntades vara. Mer om det en annan gång. Det hör liksom inte hit för tillfället.

Men vänta nu! Jag glömmer! Jag har visst varit ute idag! Herregud, vi var ju och plockade blåbär! Jag, sambon och yngsta dottern. Näst yngsta dottern skulle ha följt med men hon blev aningen försenad eftersom hon råkade ut för ett raseriutbrott när vi stod i begrepp att lämna hemmahamnen på Barrvägen 17. Hon får ofta små anfall av liknande karaktär och vi har lärt oss att det bästa är att ignorera dramatiken och avlägsna oss tills det har blåst över. Vi lämnade den lilla krutdurken i hallen, och mycket riktigt, efter ett litet tag mötte hon upp vid fångstplatsen, leende och med drag av solsken i blick, nåja...
 
 
Arbetsfläckad hand! Blod, svett och blåbär!       
 
 
Flickorna tog sig friheter från arbetet. 
 

Vi var duktiga! Vi plockade massor! Ja, sambon plockade massor. Jag och flickorna fick inte riktigt till det trots att vi till synes plockade bär efter bär. Jag stod där framåtböjd med halva stjärten exponerad mot en väg där det tack och lov knappt passerar en människa. Den synen vill jag inte utsätta min värsta antagonist för. Fick inte upp brallorna hur jag än försökte. Drog och drog, men lik förbannat kasade de ner och blottade den kroppsdel som jag efter min obscena näsa är minst stolt över. Det var kanske därför min plockning blev en smula lidande. Hade fullt upp med att hålla byxorna på plats. Jag fick faktiskt lite skäll när jag visade upp vår burk för bedömning. Den nagelfors och fick betyget underkänd. "Det är knappt två deciliter i den där...", sa arbetsledaren med anklagande röst och stirrade mina ögon till mos. "Jo...men", stammade jag. "Det är jättestora bär...och söta...som du!"

Det gick inte hem... Istället tog jag med mig min kumpan, yngsta dottern, och åkte ner till affären för att inhandla middagsmat. Vi hade mycket trevligt i affären. Vi samtalade om ditt och datt och hon fick bestämma middag. Hon valde korv i ugn och Bondgårdskex. Igen... Vi är förtvivlat trötta på korv i ugn. Det sprutar korv i ugn ur våra öron. Korv i ugn står oss upp i halsen. Vi drömmer mardrömmar om korv i ugn. Men vem är jag att sätta mig upp mot yngsta dotterns kulinariska viljor? Det gör sig bara inte. Jag gör det inte. Det går inte. Jag vågar inte. Inte en chans.
 
 
 

Dotter med Pucko (inte jag, utan drycken).
 
 
Hon åt naturligtvis ingen korv i ugn när den väl var färdig för då hade hon redan ätit sig mätt på alla bondgårdskex i roliga djurskepnader som jag dumt nog öppnade när vi tog en liten snabbfika vid affären innan vi åkte hem.
"En till, pappa! En gris denna gången!"
"Nja, vi kanske ska vänta till efter middagen?"
"EN TILL, PAPPA! EN GRIS!"
"Men det är snart mid..."
"EN GRIS!"
"Ok..."

Vi kom hem. Vi åt. Ja, alla utom yngsta dottern som hade smulor av bondgårdskex i hela ansiktet och defintivt inte var i stånd att äta så mycket som en liten snutt processad korv. Efter maten bjöd sambon på en vidunderligt god blåbärskaka. En kaka bakad på de blåbär som vi så envetet och idogt hade plockat under förmiddagen. Ja, vi (jag och barnen) hade ju bara plockat två deciliter så det magnifika slutresultatet kanske inte ska tillskrivas vår småskaliga insats, men ändå liksom, vad gör väl det! Vilken kaka!
 
 
Mätt och oerhört belåten tog jag steget ut i den slokande och vattensjuka trädgården där solen mot alla odds faktiskt sken från en klarblå himmel. Fantastiskt, tänkte jag och slog mig ner i en brassestol. Jag hann knappt placera min voluminösa bakdel på den grälla stolen innan första regndroppen föll mot kinden. Det blev beckmörkt och minusgrader. Jag förstod vinken och den var ofin. Vädergudarna visade med all önskvärd tydlighet sitt förakt mot Waldeståls yngste pojk.
 
På återseende.
 
Fan också.
 
 
Före.
 
 
Efter.
 
 
 



 

Vi badar bland fågelskit och professionella föräldrar.

Vi åkte till stora staden Växjö. Ja, vad annat är att vänta när regnet öser ner och man bor i en obygd där man omöjligt kan roa sig på nykter kaluv? Där det är långt mellan sevärdheter och där ledan blivit norm för längesedan. Man sitter i sin kalla, vindpinade stuga med vatten upp till knäna och längtar sig bort. Det brinner en eld i bröstet, man måste ta sig ut, iväg, bort till andra scenerier, till mer tilltalande landskap...
 
 
Strandbjörket. Detta Eldorado för stojande barn.
 
Och var åker man då om man inte är utrustad med tjock plånbok, fantasi och uppfinningsrikedom? Jo, man åker till Växjö, europas grönaste stad. Man åker närmare bestämt till Strandbjörket där det finns saker för barnen att hänga i och ett litet cafe där barnen kan kräva glass och annan förtäring. Dit åkte vi. Till Strandbjörket. Jag är inte riktigt förtjust i Strandbjörket. Ja, vi kan väl säga att jag har lite delade känslor inför Strandbjörket. Å ena sidan är jag glad över den ringa sträcka som behöver tillryggaläggas till sjukhuset om det onämnbara skulle inträffa, å andra sidan gör den korta sträckan till akutens blinkande lampor och tjutande sirener mig orolig och mörk till sinnet. Det är inte lätt det där med att vara neurotiker i semestertid, inte annars heller för den delen.

Sambon och äldsta dottern hade ärenden på annat håll och därmed blev jag lämnad med tre mindre barn i min vård. Väl vid parkeringsautomaten upptäckte jag att det bara fanns en usel femma i fickan att stoppa i det glupska hålet och bara det föranledde vissa nervösa tics hos Waldestål. Det innebar att tiden i Strandbjörket var knapp, endast en ynka timma tillät den usla femman vår eländiga bil att stå still. Pulsen ökade. Den rusade.
Vi vandrade in på det lekfulla området där proffspapporna och proffsmammorna, ur enorma kylboxar, redan dukat upp lunch på väl tilltagna filtar och satt och åt sig mätta på hela kostcirklen. Vi hade inte med oss något, förutom ett glatt humör (nu ljuger jag lite) och ett lekfullt sinne (nu ljuger jag för egen del). 

Den dag som var idag började fint. Det var soligt och det beredde väg för mina små telingar att föreslå ett lite dopp i Växjösjön. Ja, inte ett fullskaligt dopp, för det var vi inte utrustade för, men ett dopp som åtminstone räckte ända till fotlederna. Jo, ja, varför inte resonerade jag och ledde min lilla styrka ner till sjön genom fågelskit, joggare och uppsparkade grusgångar.
 
Åh! som de badade sina fötter! Den minsta blev faktiskt så till sig att hon halkade på en sten och badade hela sig! Med kläder och allt! Åh! vad pappa blev glad! Inte... För det är ju som så att det, trots många investerade år i pappayrket, är svårt att förbereda sig för det oväntade som man väntat på hela tiden. Man ser risken, man bedömer den som stor, men man hoppas in i det sista att den här gången kommer det att gå bra. Men det gör det aldrig. Om vi ska ärliga mot varandra har det inte gjort det en enda gång...
 
Här uppehåller vi oss strax innan det ofrivilliga badet.
 
Men en gammal pappa är inte en gammal pappa om han inte finner lösning på varje uppkommet problem! Är man dessutom lite slarvig och glömmer tömma bilen på den senaste resans förbrukade klädesplagg finns det ingen anledning till oro!

Med min yngsta dotter (endast iklädd blöt blöja) i famnen smög jag längsmed tennisbanorna, förbi proffspapporna och proffsmammorna, och hamnade till slut vid bilen där jag inom loppet av några sekunder kunde plocka fram en klänning som näst yngsta dottern i ett anfall av ysterhet kastat av sig under vår senaste utflykt. Den var kanske några nummer för stor och lite skrynklig i sin textila framställning, men den dög gott för våra syften.
 
Jag tror till och med att några proffsmammor tyckte att den var chic och att de nästa vecka kommer att klä sina döttrar i liknande plagg.
 
Vi Waldestålare är trendsetters. Vi rår inte för det.

Sådeså.
 
 
 
Här ser vi Waldestål inne på en stor klädkedjas trosavdelning.
Han svettas, han känner sig obekväm och malpalcerad.
Det är det ok man får bära i en familj med många shoppande döttrar.
Fan ska vara pappa i den kvinnodominerade flerbarnsfamiljen.
 

Livtag.

Att ha en modig storasyster att klamra sig fast vid när tillvaron snurrar lite för fort, det är fint, det.
 
 

Babs i nattlampans sken.

Jag kan inte påstå att den är särskilt bra. Men den fyller en funktion. Den lugnar och den söver. Alice matar mig med anekdoter och hågkomster. Lättviktig kultur lägger sig som varm välling i upprorsmagen.
 
 
Jag har alltid gillat biografier och memoarer, helst från nöjets estrader. Jag har nämligen en dragning åt scenen till. I Waldestål bodde en liten kille med artistiska ambitioner. En kille som bakom sina blyga ögon dolde en längtan till det teatrala. En pojke med smak för olikartade dramatiska utspel. Det här är en böjelse som jag aldrig låtit komma allmänheten till del i någon större utsträckning. Tack och lov, får vi nog drista oss till att säga. Allmänheten bugar och bockar. Allmänheten drar en lättnadens suck. Men vissa kvällar får alltså gamla fixstjärnor likt Alice skvallra i mitt öra. De får tala om vad jag missat då mina livsval varit långt ifrån deras.
 
 
Nu kör vi. Swing it, Alice. Swing it.
 
 

Blusblues.

Här har man all glädje i världen inom räckhåll och allt man kan tänka på är att man har upptäckt ett hål i den nya ljusblå blus man köpte på Dressmann. Tre till priset av två. Jag försöker övertyga mig själv om att det är den tredje som det har gått hål i, den som var gratis, men det är fruktansvärt svårt att slå (ljus)blå dunster i de egna ögonen. Självbedrägeriet får inte fäste. Jag mår dåligt. Drama. Varför just den ljusblå? Den som var så fin. Vi fick inte mer än några veckor tillsammans. Jag hann knappt svetta ner den ordentligt innan den gav upp en söm och vandrade vidare. Vi hade så mycket kvar att uträtta.
 
Livet är grymt.
 
Känner mig som en av alla tjejer i ett av alla "Top Model"-programmen som går på televisionen dygnet runt. Eller som en av alla designersersernanana i ett av alla "Project Runway"-programmen som går på televisionen dygnet runt. Jag känner mig som en av dem. Jag står på podiet redo att falla samman. Jag har tagit emot beskedet. Det är över. Drömmen om en ljusblå blus i sommarland är släckt. Finito. Fimpad. Tillintetgjord står jag och hulkar med ansiktet begravt i händerna. Bra liknelse, Jonas. Inte. Men ändå.
 
Min fina blus. Min fina, fina blus.

Fan också! 
 
Jag och den ljusblå blusen.
När det fortfarande fanns hopp om livet.
Den var så fin, så himla, himla fin.

Att åka land och rike kring och till andra världar.

Vaknade i natt. Frös så jag skakade. Hade hamnat utanför täcket. Det är inte bra att hamna utanför täcket i juli. Man kan förfrysa någonting. Något viktigt om det vill sig illa. Drog snabbt in mina gubbiga ben och fick igång blodcirkulationen innan något hann hända med något viktigt. Tur att vi har fjärrvärmepunpen och ett par element påslagna så att själva huskonstruktionen inte får frossa och skakar sönder på något vis. Det vore ju förargligt...i juli, menar jag. I januari hade det varit mer åt det naturliga hållet. I juli vore tråkigt. Rentav sorgligt.
Men så är det nu en gång för alla organiserat och lagt på hyllan, den här sommaren som Gud råkade glömma.

Nog om denna sommars eviga gissel för denna gång.
 
Idag jag har varit ute och promenerat (precis som jag lovade att jag skulle göra varje dag) och under min promenad såg jag några får. Sedan har det inte hänt så mycket mer. Jo, vi bjöd broder Kenth på middag och jag brände gräddsåsen. Då blev jag arg. Sedan har det inte hänt så mycket mer. Skönt. 
 
Jag och några får.

I går tog vi däremot ut svängarna ordentligt. Vi kastade in hela den stora glesygdsfamiljen i det haveri som har fräckhet att våga kalla sig fordon och körde genom stora delar glesbygd för att ta oss till annan glesbygd åt ostkusten till.
 
Vi åkte till Vimmerby och där skulle vi träffa Pippi, var det tänkt. Och Emil och alla de andra kisarna och spättorna som Lindgrens Astrid givit upphov till. Ibland kan jag tycka att det är lite av en nationalpsykos det där med Lindgrens Astrid, men det är en psykos som kan rubriceras positiv, så det kan väl gå på ett ut om man jämför med vad masspsykoser normalt sett resulterar i. Men vilka tråkiga värderingar jag än lägger på det Lindgrenska arvet så är det som så att det enda som min yngsta dotter vill titta på och höra om är berättelser som behandlar Astrids digra persongalleri. Det kan knappast ifrågasättas. Och va fan, jag älskar Hallströms version av Bullerbyn (Hellboms däremot suger så hårt att det inte går att suga mer än så, på ett dåligt vis, vill säga)

Och är man ett hängivet fan i koltåldern och strax däröver är Lindgrens värld i Vimmerby en värld att förlora sig i. Men när jag, som vuxen cyniker, går där bland röda stugor, Mattisborgar, Hoppetossor och Junibackar kan jag inte låta bli att undra om Lindgrens Astrid verkligen ville ha det så här. Om det här kommersiella anslaget verkligen ljöd vackert i hennes öron där hon satt på Dalagatan 46, lite till åren och i händerna på personer (familjen?) med annan syn på hur man bäst tar tillvara småbarnsfamiljers fascinationer och ekonomiska intressen.
 
Nu kanske hon, på ålderns höst, satt som modern Vimmerby-variant av Jake "Greasy Thumb" Guzik och räknade kosing tills fingrarna värkte, vad vet jag - men jag betvivlar sådana misstankar och jag vägrar dra förhastade slutsater här på min egen bloggelliblogg. Men, som jag brukar säga när ingen hör: det skaver en aning i tankegången. Det skaver och det skevar och jag undrar som sagt ändå om hon verkligen gick i god för ett sådant kostsamt spektakel eller om hon föll till föga på grund av stigande ålder och bristande intresse för hur varsamt hennes livsverk skulle hanteras. 

Fan vet. Jag vet det då rakt inte.
 
Jake "Greasy Thumb" Guzik       Astrid Lindgren
Alla likheter bör tagas med en nypa salt.
 
Yngsta dottern (hängivet fan i koltåldern) har dessbättre inte drabbats av sin gamle fars cyniska dubier, utan hon roade sig kungligt och drog nytta av alla evenemang som brakade loss till höger och vänster. Hon såg Emil få en soppskål över huvudet, hon hjälpte till att plocka bär så att Lina skulle bli frisk från en plötsligt påkommen åkomma (jag fick lite ångest över den odiagnosticerade åkomman och fick sätta mig i skuggan en stund), hon såg Mattis och rövarna dansa rövardans, hon såg Nils Karlsson Pyssling ligga och snarka i sin säng och hon såg alldeles tydligt hur Pippi vinkade till just henne. Till just henne... Den lyckan kan man inte sätta ord på, ungdomar. Och det är sådana ögonblick man som förälder är beredd att betala dyra pengar för. Att få titta in de barnaögonen och få spegla sig i glansen av den oförställda och rena glädjen.
 
En sådan lycka kan inte kosta för mycket, som Lindgrens Astrids företrädare, kanske, resonerar i ett styrelserum någonstans...och där kom cynikern fram igen, ja...

Nåväl!
 
 

Min näsa och Lottas hus.                                           
 
.
Sambon håller lite skräp i handen.                           
 
Trots mina som synes småsura gubbreflektioner hade vi mycket trevligt, det hade vi faktiskt...ja, kanske inte äldsta dottern som när vi avslöjade att vår nästa destination skulle bli Vimmerby brast ut i ett väldigt syrligt: "Kul... Då kan jag svara att jag har varit på en lekpark när dom frågar i skolan vad jag har gjort på sommarlovet..."
 
Yngsta dottern blev Emil. Bara så där! Magi!
 
När det regnade tog vi skydd i Bullerbyn.
Där var det torrt, men trångt då även
en tysk familj kom på samma tanke.
Raus, liksom.
 
Men man kan inte glädja alla på en gång! Det är omöjligt! Nästa gång blir det hennes tur att välja. Då åker vi till Hasse & Tage-museet i Tomelilla, för det tror jag att hon vill och det skulle hon tycka vara mycket roligare. Inte. Men ändå, liksom. Livet är inte lätt alla gånger. Lika bra att i tidig ålder lära sig villkoren. 
 
Och bilen, då? undrar den trogne läsaren. Hur gick det med bilen? Höll den hela vägen?
Jo! Se, det gjorde den faktiskt! Både fram och tillbaka!
Fantastiskt! Jag älskar bilen!
 
Inte. Sannerligen inte.

Jo, en liten sak till innan jag loggar ut. Jag skulle vilja rikta ett par ord till mina medtrafikanter av den mer otrevliga typen:

Kära Medtrafikant.

För min del spelar det ingen som helst roll om Du söker spänning i livet och om Du tycker att en intjänad sekund på varje längre resa är värt att riskera livet för. Det rör mig inte i ryggen. Jag bryr mig inte om att Du anser dig stå över alla lagar och kör i hastigheter dubbelt över det tillåtna. Jag lägger ingen vikt vid att Du anser att alla förordningar är till för att brytas och att Du anser dig vara en fartfantom och Guds gåva till bilkörningen, det gör jag inte.
 
Vad jag däremot bryr mig om är att Du vid varje livsfarlig aktion riskerar mitt och andras liv. Och framförallt att Du riskerar mina barns liv med dina vansinnesomkörningar i kurvor och vid heldragna linjer. Och för varje gång Du gör det, ditt as, förbannar jag din existens och hoppas i mitt inre att både Du och din förbannade bil ligger i diket efter kurvan där Du nästan skickade en oskyldig familj i döden med din sinnessjuka idiotmanöver. Jag förbannar dig enligt konstens alla regler där jag sitter med en puls på över tvåhundra, har ett isblock i magen och kramar ratten med knogar som vitnar. Jag förbannar dig till och med när jag hör barnen skratta i baksätet, tack och lov lyckligt ovetande om vad som alldeles nyss höll på att ske.  

Jag förbannar dig. Ditt ojämförliga as.

Så nu var det sagt. Nu kan vi gå vidare. Själv går jag på grillfest ikväll.


Väl mött i regn och sydväst.

Mvh/

Farbror Jonas.
 
 

Krönika: Avstigning verkligheten

Avstigning verkligheten

 

Jag är inte så överdrivet förtjust i hur tiden opåverkad tickar på. Jag hinner liksom inte med i svängarna. Förbryllad och med låg svansföring stiger jag med jämna mellanrum av på livets olika perronger. Där står jag sedan och tittar upp mot siffertavlornas tidsangivelser, kliar mig på flinten och tänker att de måste väl ändå visa fel. Urverken måste vara ur funktion. För så kan det väl inte vara? 2011...det kan inte vara möjligt. Jonas Waldestål, trettiosju år gammal? Någon måste behaga skämta om allvarliga ting. Var är filmkamerorna? Dolda kameran. Kom fram nu! Det är inte roligt längre...


Det här med att vara förbryllad över det mesta som händer omkring mig är förvisso mitt naturliga tillstånd, men ibland ger den konstiga verkligheten samma kvävande effekt som en för hårt åtdragen slips efter ett påkostat julbord och man finner sig utlämnad åt att med knipande känslor i magen få kippa efter den lilla luft som tillåts passera den sönderkramade strupen.

 

När mina föräldrar talade om gamla bekantskaper och tider som flytt fanns det tillfällen då de kunde ta miste på femton år när de försökte relatera händelser till årtal. Vi snackar alltså om en förskjutning på nästan två decennier, och när jag råkade höra en av dessa minnesmalörer kunde jag i ungdomligt oförstånd inte låta bli att skrocka överlägset åt de tokiga felaktigheterna. Nu tar jag själv miste. På nästan tio år. Tiden går fort. Nu skrockar jag inte. Inte alls. Det är inte roligt längre...

 

Att vara hjälplöst vittne till hur tiden far fram i sporrsträck är en smula oroande. Särskilt för oss som inte alltid ser framtiden an med lättsinne och tillförsikt. Vi återhållsamma pessimister som samlar minnen på hög och som har svårt att gå vidare och acceptera de förändringar som vi ständigt utmanas av. Vi som har besvär med att bortse från livets gråskalor och som låter våra förluster överskugga möjliga vinster.

 

Jag har alltid haft problem med att omfamna det uttjatade begreppet ”Carpe Diem”. Att fånga dagen är så mycket enklare i teorin än i praktiken. De flesta dagar bjuder inte förfärligt mycket att fånga: man stiger upp, arbetar, kommer hem, äter, pratar och går och lägger sig i (förhoppningsvis) samförstånd. Utrymmet för minnesvärda upplevelser är begränsat i det vardagliga livet.

 

Men så, när jag häromkvällen satt och masserade sonens växtvärkande ben insåg jag att det är det här som verkligen betyder något. Min lilla insats gör skillnad. Värken försvinner. Sonen mår bra. Det känns bra. Bättre kan man inte ha det. Det är nu vi lever. Om morgondagen vet jag ingenting och vill heller inget veta. Det är antagligen inte dagen som ska fångas, det är ögonblicken. Till och med de som bor i ett värkande litet ben.


(Publicerad i Smålandsposten)


Delad bak.

Jag läser godnattsaga för näst yngsta dottern:
 
- Jag tycker att den där gubben på bilden ser läskig ut, pappa
- Jag tycker nästan att den jämte ser läskigare ut 
- Det tycker inte jag, pappa.
- Nä, men smaken är som baken, Lovisa.
- Hur då?
- Jo, baken är ju delad för att man ska kunna...bajsa. Och om jag tycker en sak och du en annan så tycker vi olika. Då är våra åsikter olika och delade. Som bakens skinkor! Förstår du nu?
- Nej.
- Inte jag heller. God natt.

Trams och underligheter.

Far och son är på promenad.

- Pappa.
- Ja, min son. Vad vill du mig?
- Jag skulle vilja ha en sån där.

Sonen pekar på en trädkoja.

- Jaså... Varför vill du ha en sådan, då?
- Jo, det vore kul att sitta i en sån.
- Sitta?
- Ja, sitta.
- Sitta kan du göra på marken.
- Jo, men jag vill sitta på kanten och tänka och låta fötterna hänga fritt och dingla.
- Sätt dig på köksbordet, dingla med benen, blunda och tänk att du sitter i en trädkoja. Vi ska inte göra det svårare än vad det är.
- Men pappa...
- Pappa mig hit och pappa mig dit. Fantasi är underskattat. Det är bra att fantisera har jag hört. Och billigt! När vi kommer hem lyfter jag upp dig på köksbordet och sätter på en skiva med valsång. Sedan är det bra med det. När du har fantiserat färdigt lyfter jag ner dig igen.
- Det behövs inte, pappa... Jag kan spela lite tv-spel istället.
- Ännu bättre! Utmärkt! Då är du inte i vägen och jag hinner göra lite annat under tiden! Många flugor i en smäll! Vill du ha en cigarett?
- Jag röker inte pappa. Jag är bara nio.
- Vad fan säger du?. Är du inte äldre? Kunde ha svurit på att du var åtminstone fjorton. Din mammas svaga gener som gör att du inte växer fort nog. Som dessa kvinnor beter sig och hur de skämmer bort sina ungar. Pjosk, säger jag dig. Det är pjosk och blödigt klemande. Illa! Hårda nypor är vad som formar karaktär!
- Kanske det, pappa. Kanske det... 

Under avdelningen:
Trams och underligheter. 

Mitt sommarlov: i glädje, synd och skam.

Som på daglig beställning dyker han upp:
Åskjäveln.
 
Regn och åska. Denna sommars irriterande signaturmelodi. Ingen djävla dans i Folkets Park här du, Stig Olin. Sommaren som Gud glömde. Sommaren som inte ens hann börja innan den regnade bort. Far åt fanders med dina plastsandaler och din smältande glass, Tomas Ledin. Du fick åtminstone ett par dagar i gassande sol.
Inga bröst som ser ut som häckande svalor mellan hägg och syrén. Inte så långt ögat kan nå.
Bara regn, regn, regn och lite mullrande åska däremellan.
 
Och kallt är det också. Alldeles förbannat kallt. Vi har slagit på luftvärmepumpen och aktiverat ett element i tv-rummet (heter det så eller är mina beskrivande begrepp för evigt förankrade i ett avlägset 80-tal?). Jag upprepar: vi har slagit på luftvärmepumpen och vi har aktiverat ett element! I juli!
 
 
Här värmer sig några barn vid den varma ugnen.
I juli!
 

Fan också.
 
Men om vi bortser från väderfrågan så är det bra. Faktiskt alldeles förträffligt. Det är det här med att ha semester. Jag trivs med semester. Nä, jag inte bara trivs med semester, jag fullkomligt älskar semester. Helt villkorslöst. Semester är det jag lever för. Det är det tillstånd jag är skapt att verka i. Ja, det är kanske inte enbart under semesterflagg som jag vässar min personlighet och är som mest stridsduglig, det är det inte (men nästan). Det finns andra tillfällen (försvinnande få) då mina bästa sidor bläddras fram i den tummade kiosklitteratur som kallas livet, men det är när jag styr min egen tid, det är när jag handlar under eget ansvar och är utom räckhåll för väckar- och stämpelklockor som jag börjar närma mig idealversionen av mig själv. Jag blir en människa värd att lägga tid på. En umgängesfantom med löd i dojan och verserat snack.
 
Dessutom tenderar jag att bli pigg när jag har semester. Tre timmars sömn utökas till minst åtta och de svarta påsarna under de förföriskt gröna ögonen slätas ut och min bleka hud antar en charmant rosa ton. På mindre än en vecka går jag från levande död till livs levande och det är en förvandling som alla i min omgivning är betjänta av. Jag måste agera i frågan.

Agera mera, Waldestål! Det är mitt alltför sällan utnyttjade valspråk. Lite för bekväm, lite för feg, lite underdånigt respektfull mot det redan etablerade.
 
 
Så här glad var jag igår. Bliden ljuger en aning. 
Egentligen var jag glad. Jag är bara lite chockad 
och konfunderad över att solen råkade titta fram
ett par sekunder. Det är man inte van vid, liksom.
Nyklippt, nyrakad och fin.
Under semestern är jag så himla, himla fin.


Nåväl! Nog om mitt renrakade yttre.
Fåfänga, stig åt sidan!

Vad har vi då sysslat med i denna novembermånad mitt i sommaren? 
Jo, i väntan på sol har vi vår vana trogen tagit en och annan promenad i närområdet. Nja, inte så många faktiskt... Jag måste erkänna att jag har försummat mitt löfte om att hålla igång, att ge midjefläsket en rejäl match om bucklan. Jag hänger mot repen och fläsket börjar hänga över byxlinningen. En vecka in på semestern och jag har redan fått öka bältet ett pinnhål. Han expanderar, Waldestål. Mer av Waldestål till folket!
 
Härligt! Nej, inte särsklit. 

Men igår tvingade jag ut mina mellanbarn på en vandring runt Moheda. Det var mest ett sätt att få dem att lämna den tv-soffa som har deras bakändar gjutna i stoppningen, men vem kan å andra sidan klandra dem deras ovilja att gå ut när snön piskar mot fönsterrutorna och meterlånga istappar hotar liv och lem när man passerar under taken?
 



Vi gick utan mål och hamnade till slut vid den bensinindränkta Moheda-ån. Där stod vi en stund och betraktade naturens underverk. Ingen var särskilt imponerad. Men jag tycker inte att man behöver bli imponerad, jämt och ständigt. Ibland räcker det bara med att allt är vardagligt i största allmänhet. Den positiva insikten i att allt är som vanligt och att ån flyter åt samma håll även idag. Det vackra i glesbygdens beständighet. Trygghet i det lilla. Det är bra att vara trygg när man är barn.


 


Bakom gamla Ullmans såg vi något som förbluffade oss. En oas mitt i ett industriområde. En tuff liten tuva i en ogästvänlig miljö. Jag försökte mig på att föreläsa för barnen. Något i stil med att: "Där ser ser ni barn, man ska aldrig ge upp! Det finns alltid hopp om liv!" - ni vet, något sådant där dravel som man gärna vill pådyvla sina barn för att ge dem en stabil grund av falska förhoppningar att stå på. Med de bara tittade på mig och sa:
 
- Men du brukar ju säga att nu ger jag upp, pappa.
 
Jag svarade med tystnad
 
Sedan gick vi vidare.
 
Vi blev kissnödiga och tog skydd bakom en annan gammal industrilokal. Det är underligt. Man bor i glesbygd och man kan dagligen konstatera att det knappt är en människa i rörelse, men så fort som man i all hast behöver lätta på trycket så står det folk och trycker i varenda buske. Man knäpper upp byxorna och är precis på väg att blotta sig när man i ögonvrån ser att någon (nyfiket) står och blänger. Den blyga blåsan sluter sig omedelbart och låter sig inte luras till aktiv handling. Snabbt upp med brallorna och så får man leta vidare. Ända tills man kommer hem och i panik tvingas släppa sin last på altanen eftersom man är så behovstyngd att det inte längre går att hålla tillbaka kroppsvätskorna. Inte en meter till. Och sedan ligger man där i en fuktigt oskön blandning av lättnad och skam. Oförklarligt fenomen!
 
 
Som jag tidigare avslöjat såg vi även ett litet badkar.

Åh, det finns så mycket mer att berätta!
Men jag känner att vi ska inte slösa allt krut i en salva.
Den som väntar på något gott! 
 
Familjen Waldeståls värld må vara begränsad, men den är oerhört fascinerande i sitt minimala tilltal.
Fast sanningen å säga vågar jag inte sitta här längre. Är lite rädd för att de åskmoln som dominerar utemiljön ska ta sig in och lägga sig som ett lågtryck över sambons sinnelag.
 
Och det vill vi då rakt inte!
 
Så till nästa gång!
Väl mött i sydväst!

Utropstecken!!
Jättemånga!!


 
 
 
 

Livets mysterier.

- Va, ett litet badkar! Kan man bada i det här, pappa?
- Nja...valda delar, kanske...
- Vilka delar då, pappa?
- Ja, jo...nä, vi tar det en annan gång, Lovisa. Vi tar det en annan gång.

Lepra.

Igår tryckte jag en matig pormask som satt mitt på min näpna lilla näsa. Nu har jag en stor krater mitt på näsan. Ett stort hål som förfular min vackra snok.

Känner mig spetälsk och illa åtgången.
Vill gömma mig för världen.


Skojar bara.
Tänker ha ett eget tält på Kiviks marknad. Jag och skäggiga damen. En trevlig tjej från Örebro som heter Lena.

Väl mött!
 

Sommarvals.

 
 
 
Det här med att det regnar alla dagar i veckan och att vi har en dygnsmedeltemperatur på strax under 10 isiga grader är något jag skulle vilja reklamera. Det här är icke människovärdigt. Någonstans måste det finnas en myndighet av något slag som mal sådana här frågor genom sina långsamma byråkratiska kvarnar. 

Så... Vem ringer jag? Vem bär ansvar?
 
Jag skulle förstås kunna ringa meterologen och dystopikern Per Holmgren, men det vore en felaktig handling eftersom han i själva verket varnar för det som jag vill ha och efterlyser: nämligen ett Sverige i onormalt varmt och djävligt skick. Jag vill leva mitt i Per Holmgrens helvetsscenario. Jag vill förgäves försöka sova i en sängkammare så varm och fuktig att en kula för pannan synes vara den enda utvägen. Jag vill bada i vatten som bubblar i närheten av kokpunkt. Jag vill svettas vid minsta rörelse. Jag vill vara uttorkad och i behov av dropp efter en promenad mellan garaget och huset. Jag vill försmäkta i en hänsynslös och brännande sol.
Kom igen då, Växthuseffekten! Visa vad du går för! Ta med din kompis Global Uppvärming till festen, så ska vi leka och dansa oss svettiga fram till dygnets sena timmar! 
 
Det är det jag vill. Dansa mig svettig i solens obarmhärtiga sken.
 
Är det för mycket begärt? Nu är förvisso den svenska sommaren av tradition en riskinvestering utan like, men den här avkastningen börjar likna inget annat än fars och buskis. Löjligt. Jag skulle lika gärna kunna ha lagt hela min förmögenhet på en Fermenta-aktie...om den fanns. Men det är väl ungefär samma sak med den svenska sommaren: den finns inte, den är en illusion, en hägring, en dödsdömd förhoppning. Den är en påstådd doktorshatt. En kejsare utan kläder.
 
Jag tror jag måste kräkas. 


Jag har precis begrundat ännu en femdygnsprognos och resultatet är nedslående. Mitt humör befinner sig i höjd med mina hälar. Förvånande nog. Inte.

"Opp med mungiporna!" säger sambon. "Det är inte hela världen att världen är kylig och grå!" Men jag hör henne inte. Jag vill inte lyssna. Det är för mycket att begära av en medelålders man med tredagarsstubb, regnvåta kläder och sur andedräkt.

Åka till badhus - i juli...

Fy fan...

 
 

Att se sitt förflutna rivas, att shoppa sig svettig och att döda igelkottar med välvilja.

Min gamla skola är jämnad med marken. Där gjorde jag mina första lärospån. Det var där jag formades till den fantastiska individ jag är idag. Det var där min oomstridda (?!) briljans grundlades. Det var där jag lärde mig vad ordet respekt innebär och det var där min hela framtida gärning kom att utstakas. 





Jag undrar om de hann plocka bort bronsplaketten som förkunnade att skolan haft mig som elev. Jag betvivlar det. Här fanns ingen tid att ta tillvara guldkantad historia. Knappt hann ordern ges innan grävmaskinerna slet sönder fasad och drog larvfötterna genom vad som en gång varit ett kunskapens tempel. Traditioner och minnen blåstes ut för att ge syre åt en låga av okänd natur.
(I föregående stycke har jag tagit i så att det smakar tydligt av bajs i munnen; författarens anm.) 

Vegbyskolans saga är all. 
Sörj ni människor som varit en del därutav.
Eller gläds. Vad vet väl jag.
Smaken är som baken.
 
Nä, nu går vi vidare.

Vi har en längre tid varit utan bil...men idag vågade sig familjen Waldestål på att använda sig av det as som givit oss så många grå hår och bedrövelser den senaste tiden. Vi vågade däremot inte bege oss ut på några längre resor utan vi nöjde oss med att åka till Grand Samarkand. Växjös egen stora stolthet, Grand Samarkand...
 
En glaskoloss på stabila fötter som slukar alla  plånböckers innehåll inom mils radie. En brutal verklighet för barnfamiljer och annat som har det knapert redan som det är. Att jag inte riktigt tycker om Grand Samarkand är en liten underdrift som jag bjuder på så här strax innan allsång. Det är en vedervärdig plats som kan driva vem som helst till vansinne och konkurs, men nu var det som så att det var ett av få alternativ som fanns tillgängliga med tanke på att vi inte vågade pressa (skit)bilen för hårt efter dess dryga sjukdomstid. Dessutom regnade det något så förbannat att tak över huvudet överskuggade alla moraliska betänklighter.
 
Och naturligtvis var det på det viset att äldsta dottern behövde nya kläder... Och skor! Och en massa annat! Och här sitter jag och raljerar över Grand Samarkand när jag i själva verket nyttjar dess innehåll och innanmäte till max!
 
Hyckleri, Waldestål! Hyckleri!
 
Vem är det jag försöker lura?!
Grand Samarkand is the place to be!
Utan Grand Samarkand vore vi förlorade!

Förbannade Grand Samarkand att vara behändigt och locka mig till strunta i väl etablerade principer!
Stackars min plånbok!

Nåväl.
 
 




Hur smidigt det än kan vara att ha allt under samma gigantiska tak är det likväl förenat med en hel del problem. Bland många andra den lilla damen på bilden ovan. Hon är överallt. Hon försvinner på en sekund och det finns oerhört många lockande gömställen att uppslukas av i alla de tusen affärer som hukar under det gigantiska takets tyngd. Och har man som jag kommit upp i en respektingivande ålder är det enorma svårigheter och alarmerande besvär man står inför när man försöker tämja det lilla vilddjuret. Det krävs både kondition och förslagenhet för att hänga med i svängarna.
 
Här har jag för ett kort ögonblick lyckats fånga henne inne på H&M. Med mina (små) till buds stående medel (en lustiger lånad hatt, en kamera och en spegel) anstänger jag mig till mitt yttersta för att distrahera henne från vidare bus och förargelsväckande beteenden. Jag nödgas ta till alla trick i pappaboken för att det inte ska gå alldeles överstyr och vippa över kanten. Jag lyckas mycket sällan. För att inte säga aldrig. Men jag försöker och det har jag hört är självla huvudsaken. Fan tro't.

Det är inte utan att man vid hemkomsten får lugna nerverna med en stilla öl. Helst inne på toaletten bakom låst dörr. Man behöver vara för sig själv ett litet tag efter en sådan kraftansträngning. Sannerligen.



Jag passade också på att utöva ett av mina intressen: att flukta på 
damer i springan mellan provhytternas dörr och golv.
Eller inte. Vem vet? Och vem VILL egentligen veta om
påståendet äger sanning?


Yngsta dottern och näst yngsta dottern tog tillfället i akt att 
förbereda sig för vuxenlivet. De var däremot inte intresserade
av att lägga tillbaka provexemplaren. Det fick jag göra.
Med blossande kinder och under halvkvävda ursäkter till kunder
och anställda som passerade förbi.


Men när vi kom hem blev det genast trevligare att vara människa och pappa. Då stod nämligen jag och den lilla upprorsmakaren en lång stund och tittade på igelkotten Sigge som under de senaste dagarna har agerat husnära djur hos familjen Waldestål. Har har under denna tid kommit oss oerhört nära. Han går som barn i huset (ibland nästan bokstavligen då han understundom är och nosar på köksgolvet och inredningen). Vi stod där en lång stund och betraktade det lilla livet när han rumsterade runt i trädgården. Jag och yngsta dottern. Jag på två fötter och hon tryggt förankrad i min famn. Vi matade kotten med allehanda produkter av vilka han åt med synnerligen god aptit.

Men...nu mår jag lite dåligt eftersom jag inte kommer ihåg vad det var vi gav honom... Igelkottar är ju kända för att ha en aning känsliga magar och nu kan jag inte bli fri från tanken på att Sigge ligger i en buske och kämpar med ett pågående tarmvred... Fradga kring den lilla nosen och det näpna ansiktet förvridet i plågor...

Aldrig får man vara nöjd...

Fan också...



 
 
 
 
 
 

Dagens Outfit/Mode! Streetstyle!

 
 
Sågverksarbetaren tar sommarmodet till nya höjder.
I tuff mundering tar han glesbygden med storm.
På dammiga grusvägar drar han bondska blickar till sig.
Det agrara samhället blir aldrig mer sig likt.

 
Sådan grace! Sådan skönhet! Sådan svansföring!
Hurra! Hurra! Hurra!
 
Byxor: Dotterns.
Linne: Dotterns.
Strumpor: Hans egna. Med hål på hälen.
Solglasögon: Q8


Stekhet!

Born to be wild.

 
 
Don't fuck with the Waldeståls där de sitter på sina rostiga små cyklar...
 
Inga hastiga rörelser.
 
Vänd om. Vänd om innan det är för sent...


Att vandra runt i semesterland.


Leonid eller Jonas?
 
Så var då semestern inledd. Första dagens daggiga gräs är nedtrampat. Än så länge är jag mycket nöjd. En hel del (inget) har blivit uträttat och många (inga) planer har dragits upp!
 
Precis som jag vill ha det. 

Vi tjuvstartade redan i går kväll med ost, vin, sjjjjjjjjeeeeeeex och läskig läsk på altanen. Vi hade mycket trevligt. Jag beklagade mig över att min tidigare så fasta hud börjat släppa vid benen och att jag är på väg att bli en replika av Leonid Brezjnev (Barnen/Sambon: "Vem fan är Leonid Brezjnev, liksom?") och att jag måste göra någonting åt det innan allt är för sent. Ingen tid att förlora. Jag såg en rulle tejp som något barn tagit fram och glömt lägga tillbaka (surprise!) där det barnet hade hittat det och skred genast till verket. Jag tejpade och klistrade och kom fram till en lösning som jag tycker har alla chanser att bli trendskapande. En hemmagjord ansiktslyftning som inte står Hollywood långt efter.
 
För att fatta mig kort: det blev ett mästerverk i den lilla skalan.


"All right Mr. De Mille, I'm ready for my close-up." 
 
 
Barnen ville trots sin ringa ålder inte vara sämre:
 
 
 
 
Vad vi dessvärre inte hade tänkt på var att det gör ont att dra bort tejp från ansiktet. 
Behöver jag säga att vi skrek?
Nej, det behöver jag för jag tror att det hördes ända till Paris.
Typ, aj, liksom.


Något annat som jag hade glömt ta med i beräkningen är att det är svårt att dricka vin med mungiporna vid ögonbrynen.
 
 
 
 
Vid närmare eftertanke var det kanske inte någon bra idé ändå...
Nä, jag tror att vi lämnar lyften åt kungligheter och kändisar. Känns tryggast så.
 
 
Vi gick och la oss i god tid och jag somnade relativt sent. Allt var som vanligt. Ingen förändring, där inte. Men semester innebär inte automatiskt att livet hamnar på rätt köl. De gamla vanorna hänger i och gör sig gällande. Men skillnaden är att nu behöver jag inte stiga upp så gruvligt tidigt och att jag rent allmänt kan andas lite lättare.

 
Efter att vi gnuggat sömnen ur ögonen blev det semesterstämning i den gamla furubingen. En stor del av den expansiva fyrabarnsfamiljen hamnade på min sida av sängen och vi var ett ögonblick från att braka genom madrassen, genom golvet och ner till soffan på undervåningen.
 
 
 



Det ser oerhört idylliskt ut, men ett par sekunder efter det att bilden togs fick näst yngsta dottern ett präktigt utbrott på grund utav att hon, enligt en högst subjektiv uppfattning, inte fick tillräckligt med täcke. Skadad av hög decibel och ett par blåmärken rikare kom jag ändå ner till frukostbordet. Jag tog mig en kopp kaffe, ett par ägg och en smörgås. Jag avslutade frukosterandet med en liten rågkringla på altanen.
 
 
Mums!
Kram!
Kärlek! 
 
 
Efter frukosten kände jag mig av oklara skäl manad att googla finländska hockeybackar. Det är en sysselsättning som väldigt få människor har förståelse för, men som jag alltså då och då hänger mig åt. Nu stannar det inte enbart vid finländska hockeybackar, jag kan utan vidare söka efter en gammal kanadicks slutspelsstatistik, sån är jag och jag vet inte riktigt varför. Har ingen hållbar förklaring. Jag bara konstaterar och redovisar fakta.

När jag som bäst höll på att fördjupa mig i Lasse Kukkonens karriär så dök min yngsta dotter upp i mitt knä. Hennes mor hade dessförinnan spolat av den lilla på toaletten. Hon luktade som en nyponros och var oemotståndlig när hon uppenbarade sig med blött hår och heltäckande One Piece. 

Förtjusande liten varelse. Hon har (liksom jag har gjort för finländska hockeybackar) utvecklat ett sjukligt intresse för att googla youtube-klipp med Pippi Långstrump. Det har blivit hennes dagliga fix och jag har på något vis blivit hennes kran. Jag fick omedelbart lägga mitt eget sökande åt sidan för att tillgodose hennes behov.
 
Jag kan inte med ord beskriva hur trött jag är på Pippi Långstrump. Särsklit de klipp som ligger på Youtube. Jag har sett de här klippen fler gånger än vad som rimligen kan rekommenderas. Dottern har också tröttnat på de vanliga klippen, de på nordiska språk och engelska, och nu är vi ute och begapar de mer ovanliga, de på koreanska och swahili. Det är inte lätt att vara lindad runt ett litet lillfinger. Det frestar på. Det gör det sannerligen.
 
 
 
 
 
Kondition är en färskvara. Det har jag många gånger blivit varse "the hard way". Senast i våras hade jag kommit igång ordentligt med fysiska aktiviteter. Ja, jag var ju inte ute och sprang i tights och skor i tusenkronorsklassen, det var jag inte. Men jag var ute och gick. Varje dag. Raska promenader. Jag hade faktiskt fått upp lite flås och ett icke oansenligt behov av att röra på fläsket när en förkylning under ett par veckor satte stopp för mina ambitioner.
 
Efter det var det svårt att komma igång igen. Tungt att få fart på den åldrade kroppen.
Men nu, när jag har ledig tid över, tänkte jag komma tillbaka i gammal gott slag igen (säkert...).
 
Därför tog jag, vid elvasnåret, en glesbygdspromenad i den glesbygd jag har tillgång till. 
 
Det gick fruktansvärt långsamt. Kraftpromenaden blev till ett sköldpaddsmaraton. Men jag är igång igen och det är det viktigaste. I morgon går jag på nytt. Om jag inte är förkyld. Känner mig lite svullen i halsen...
 
 
 
Flintskalle i centrum. Rusning i avfolkningsbygd.
 
 
Svettig och gråskäggig gubbe efter kraftpromenad.
 
 
 
 
 
Under promenaden kom jag att tänka på att jag har pappa Lars gamla, fina Ambassadeur i garaget. Rullen som han fick av sin broder Arild någon gång på 60-talet. Den är en av de många personliga prylar jag hängde undan när han gick bort. Hade svårt att se den utan att få en klump i halsen. Det brände i händerna när jag höll i den. Den fullkomligt pulserade av pappa Lars. Så många gånger som vi var på sjön och pappa Lars förmanade mig att "håll nu tummen mot rullen när linan går ut" och "släpp på bromsen efter hugget, glöm inte det för annars så går linan direkt".
 
Vill smågråta bara jag tänker på det. Gör det också. Torkar en tår i detta nu. Jävla död att stjäla glädje.

Men det är dags att plocka fram och damma av den här klassikern. Den ska få känna gädda igen. Den ska få rycka mothugg och slira. Den ska få kämpa. Den ska få bekänna sin röda färg.
 
Ska bara byta lina och ge den lite omsorg först.  
 
Och ja, pappa. Jag kommer att hålla tummen mot rullen och jag tänker inte glömma att släppa på bromsen.
 
Sådana förmaningstal glömmer man inte. Sådana minnen bär man med sig.
 
Inte en chans att man glömmer dem.
 
Sådeså.
  
 
 
 

En barnorienterad mugg vin till pappa.

 
Ett gott glas vin till kexen och ostarna. I den barnrika familjen går alla glas åt i en ryslig fart. Alla är i diskmaskinen. Även de som har barnförbjudna ändamål. Det är svårt att få de små att inse att ett glas inte är förbrukat efter en användning. Det är inte bara svårt, det är fullständigt omöjligt att slå in den revolutionerande tanken i en förpackning av övertygande argument. De små är icke mottagliga för sådan saklig framställan.
Inte alls.
 
Men det här är å andra sidan en praktisk modell som är lättare att föra till munnen. Använd båda händer och undvik onödigt spill.
Man vill gärna hålla vinfläckar borta från kläder och haka. Särskilt eftersom tvättmaskinen allt som oftast redan är full med den stora familjens smutsiga persedlar.

Synd bara att själva pipgrejen ha gått förlorad. Hade blivit som en vuxennapp med lugnande innehåll.
Nyttoföremål för semesterfirande individer runt fyrtio.

Men man kan inte få allt här i livet. Så är det där livet en gång för alla skapt och tillrättalagt.

Skål och god natt.
Tack.

Kort rättelse.

Jo, det var som så att några fick åka bil medan andra fick cykla. Vi är så många medlemmar i familjen att det krävs bussar för att ta oss från plats A till plats B. En vanlig bil rymmer en knapp fjärdedel av oss.
 
Vi äro tusenden.
 
Äldsta dottern fick cykla...och vem mer? Jo, jag...förstås, bör väl tilläggas.

Nu vill jag inte ha beröm för min kondition och min offervilja (jo, det vill jag naturligtvis ha) utan jag tycker att vi hyllar farbror Kenth som fick skjuta på sin egenfångade gösmiddag för vår skull.

Hurra för Kenth!
 
Oerhört trevlig karl, det där.
 
Hoppas ingen såg mig där jag cyklade på mammas gamla cykel med bakvänd keps på huvudet. Mammas gamla cykel är en egen liten historia som hålls ihop enbart med små öar av rost. Den låter som en en gammal pråm. Den gnisslar, skriker och hörs på mils avstånd. Den går icke att smyga med. Men jag har inte hjärta att göra mig av med den. Den är förknippad med lilla mamma på ett sätt som värmer hjärtat.

Svettig och uppgiven trampade jag på. Med bakvänd keps och sammanbitet underbett. Jag kände mig som Stellan Skarsgårds karaktär i "Den enfaldige mördaren". Sven. Jag var Sven och jag var svettig och uppgiven.

Gnissel, knarr och rost.

Men vi kom hem. Till slut.

Nu ska vi äta kex och sådana där konstiga ostar.

Kan inte skaka av mig känslan av att vara Sven...

Fan också.
 
 

  

Att åka med alternativa alternativ.

Den här bilden har ingen relevans.
Vi har ingen häst. Jag är rädd för hästar.
Men jag hittade ingen annan med badmotiv.
Jag ber om ursäkt.
 
Vi har ingen bil. Förlåt, vi har ingen skitbil, ska det vara. Barnen vill åka till sjön. Jag vill flexa och stretcha vid strandkanten. Sambon vill gärna se mig flexa och stretcha vid strandkanten. Antar jag på svaga grunder.

Men vi har ingen bil.

Vad gör vi då?

Jo, vi ringer till Kenth och ber om skjuts. Han har inte accepterat vårt envägserbjudande än, men vi tror att det blir en positiv respons.

Tänker Kenth bada?

Nej, det tror vi däremot inte. Kenth har inte badat sedan han, pappa Lars och mamma Ingegerd var på tältsemester på Öland 1960.

För övrigt senaste (och förmodligen sista) gången någon människa såg Kenth i kortbyxor. Större chans att Reinfeldt röstar på Sjöstedt i nästa val än att det återupprepar sig.

Förhoppningsvis blir det alltså bad. Blött och äckligt...
Vem vet, vi kanske syns på bryggan?
 
Om så blir fallet:
Väl mött!
 
Om inte:
Glöm inte att värma upp och sträcka ut innan badet.

Ett litet tips från en kille av det rätta virket.

Kram!

Att bada (nästan) naken, (skit)bilar och mer därtill.

Av allt att döma har jag semester. Folk omkring mig påpekar att nu är jag ledig i fem veckor. Jag har svårt att ta in fakta.
 
Inte kan jag väl vara ledig i fem veckor? Ska jag få sova ut? Är det möjligt och genomförbart?
 
Jag känner mig som en maratonlöpare som stapplar över mållinjen, knappt medveten om att loppet är slut. Snurrig i skallen. Yr av utmattning. Utpumpad kropp och urkramad själ. Men nu är det alltså dags - säger de som vet.  
 
Semester... Detta underbara tillstånd. Vila. Göra vad man vill. Ta den där dagen som den kommer. Feelgood-mantran och floskler står som spön i backen. Men vem fan bryr sig om det när man tydligen har...semester! 
 
Jag kan inte nog poängtera hur välbehövligt det är för Waldestål att ledighet infaller just nu. 
En dag till och han hade varit förlorad. Och det är det väl ingen som vill? Beröva världen en sådan personlighet på grund av en åkomma som kallas arbete. Så dumt. Så kan vi då rakt inte ha det. Inte alls.
 
Före semester. Trött gubbe i neon. De starka 
färgerna återspeglar inte humöret.
 
 

Semester inledd. Se hur den unge pensionären
iklädd stilig skjorta och byxor i alarmerande
kastreringshöjd skiner ikapp med den
frånvarande solen!
Inte ett öga torrt. Sannerligen inte!


Ett av semesterns tydligaste kännetecken är sol och bad. Vi har inte varit bortskämda med sol, det har vi inte, men skam den som ger sig! tänkte den väl tilltagna familjen Waldestål och packade in sig i (skit)bilen och åkte till glesbygdsbeachen. 
 
Vi skulle minsann suga musten ur den lilla sommar som skymtar mellan ihållande molnighet. Det gäller att ta för sig, annars blir man inga erfarenheter rikare. Snart är det höst. Drivis och storm. Nu är det väl ingen större skillnad på oktober och den sommar vi just nu upplever, men ändock och likväl...sommaren är kort, som han sa Stikkan Anderssons måg och åkte till Karibien för svärfars pengar. 
En lätt picknickkorg gjorde oss sällskap och snart stod vi med fötterna djupt begravda i sand strösslad med mängder av gåsskit. Vi var redo för plask och lek. 

Nåja. Alla barn var redo. Själv är jag är en badkruka av stora mått och jag kräver minst 35 grader på land och 28 i vattnet för att överhuvudtaget överväga ett dopp i böljan den blå. Jag anser att bad ska vara något frivilligt. Ett svalkande alternativ när solen står som högst och bränner köttet av benen. Man ska liksom vilja hoppa i. Känner man sig tvingad är det något som inte står rätt till. Det går emot djupt liggande mänskliga instinker.
 
Men har man, som jag, satt många barn till världen så spelar det ingen roll hur mycket man skriker att man inte vill - ty de kräver likväl att man klär sig i grälla badshorts och bryter ytspänningen med sin bleka lekamen. 
Naturligtvis gick jag mina barn till mötes. Jag offrade mina principer för deras glädjes skull. Jag är en fin kille i lyxförpackning.

Här ovan värmer jag upp inför debutdoppet.
Notera hur den medelålders kroppen
ledigt spänns i en vacker båge.
 
På många (inga) damers (och herrars) begäran
lägger 
jag upp ytterligare en bild på den 
stretchande atleten från Moheda.
Vilken grace! Vilken skönhet! Vilka åderbråck!


Sent omsider kom jag i. Man kan inte stressa fram ett bad hur som helst. I min ålder tar det tid att bli mjuk i muskler och leder. Sedan ska man försiktigt försöka få i en kroppsdel i taget. När man kommer till grenen blir det akut kris och hjärtstillestånd utlyses. Könet drar sig tillbaka till mjälten. Man ber böner och åkallar gudar man inte trodde man visste namnet på. Det är en pinsam uppvisning i minimalt mannamod. Men trägen vinner och i kom jag. Visserligen efter en oändlig massa om och men. Men sådan är en gång för alla mannen beskaffad.
 
Jag skulle kunna ljuga och säga att det var "härligt! och "underbart!" men det var det inte, så det gör jag inte. Barnen badade däremot tills vi fick bända loss dem från bryggan, där de hade frusit fast, allihop. Yngsta dottern stod för en beundransvärd insats i samband med räddningsaktionen.
 
Yngsta dottern frigör näst yngsta dottern från frostens grepp.
 

Som ni ser är sambon fullt påklädd och visar inga tendenser till bad.
Mellan er och mig kan jag avslöja att hon aldrig doppade mer än en tå.
Vi (jag) är mycket besvikna på utebliven naken hud.


Och sedan då, Jonas? Vad hände sedan? frågar sig en nyfiken allmänhet. Jo, vi hade tänkt åka till stora staden Växjö och shoppa ny grill och fotriktiga skor. Men av det blev intet för plötsligt blinkade det varningslampor överallt i den nyservade bilen. Instrumentbrädan var ett hysteriskt pulserande disco. Dessvärre var det inget som lockade till dans och rörelse. Snarare var det som så att vi blev en smula irriterade eftersom vi redan lagt ett relativt stort U-lands utlandsskuld på det förbannade åbäket. Vi tog oss hem med nöd och näppe. Precis på uppfarten hostade (skit)bilen till och drog en sista suck.

Jag har tidigare upplyst omgivningen om min åsikt i bilfrågan. Den är otvetydig och glasklar.
Men för att med ytterligare emfas ge mitt ställningstagande en tydlig fingervisning väljer jag att publicera följande foto:
 
 
 
 
Ja, det är ett elände att framleva sina dagar i ett motoriserat samhälle. Det frestar på. Framförallt så kostar det på. Jättemycket. Jävla bilar. Biljävel. Satans avkommor. Och så vidare i all oändlighet.

Men jag tycker att vi kan trösta oss med bilderna av en stretchande Waldestål. En halvnaken man i sina bästa år. Ett praktexemplar. Något att sukta efter. Härliga Jonas. Underbara Jonas. 

Det finns en anledning till att han är fyrabarnsfar. Oemotståndlig. Ställföreträdande gudom. 
Den som damerna (och vissa herrar) vill ha, och den herrarna (och vissa damer) vill vara. 
Köns- och gränsöverskridande. Ett gåva till mänskligheten.
 
Jonas Waldestål.

Tack för att du finns.

Sådeså.

Fan tro't.
 
 
 
 
 
 
 

Om min pappa.

Telefonens tystnad

 

Jag är trött på döden. Jag är trött på hur den godtyckligt och utan vidare mening tar sig rätten att tränga in i min privata sfär. Trött på hur den plockar med sig personer jag tycker om. Trött på dess definitiva konsekvens och på all tomhet den lämnar efter sig när den svept genom rummet. Trött på dödens lurpassande och oresonliga natur.

 

Det är tystnaden som är värst. Och telefonens tystnad är värre än någon annan. Vi ringde varandra varje dag, pappa Lars och jag. Så småningom blev det till en underförstådd överenskommelse att vi inte skulle gå och lägga oss utan att byta ett par ord om allt och absolut ingenting. Det var inte samtalets innehåll som var det viktiga, det var vetskapen om att vi fanns där, på armslängds avstånd om något skulle hända. Vi var rädda om varandra. Jag saknar den känslan. Jag saknar den mer än jag har förstått. Jag vet inte hur många gånger jag lyft luren för att ringa det telefonnummer som fortfarande blixtsnabbt och automatiskt rinner genom tanke och fingrar, bara för att strax därpå inse att ingen kommer att svara. Det är tyst. Pojken ringer förgäves. Men pojken minns.

 

Det går inte att gradera människors betydelse utan att snubbla ned i diskussioner om oväsentligheter. Men min pappa var som en riktig pappa ska vara. Exceptionell. Varm och unik. Jag överdriver inte. Jag skulle inte kunna överskatta hans personlighet ens om jag försökte. Alltid till hands. Alltid beredd att hjälpa. Inga problem för stora för att lösas. Han kommer alltid att vara min förebild. Men det var det där förbannade hjärtat. Han var fyrtiotvå när jag anlände. Sladdbarnet. Den första infarkten hade smugit sig på honom redan vid trettiosex. Kärlkramp. En ny infarkt när jag var fjorton. Ständig oro. Men min pappa var fantastisk. Jag älskade honom. Han fyllde sjuttio och hälsan blev bara sämre. Det där förbannade hjärtat.

 

Vi firade alltid midsommar ihop. Den sista midsommaren stod jag som vanligt vid grillen. Fullt upptagen med lågor som svedde dåligt marinerat kött. Jag svor över min otålighet och tittade upp från glödbädden. Pappas blick innanför altandörren. Matt och sorgsen. Han visste och jag visste. Två månader senare var han död. Ett kort avsked vid en sjukhussäng, min varma hand mot hans kalla panna, sedan var det över.

 

Men vi träffas varje natt. I drömmen är allt som vanligt. Där känner jag doften av pappas Lars mörkblå Taxi-kostym. Det är en bra doft, en god doft, en trygg doft och det är en doft som envist klamrar sig fast och dröjer sig kvar till efter jag vaknat. Måtte den aldrig låta sig tunnas ut och försvinna helt. Pojken glömmer aldrig sin pappa.

 

Han minns, han lovar.

 

 

 


I sista sekunden.

Nu är väntan nästan över.  Det är svårt att hia se, som vi säger här i småländsk glesbygd. Man är som barn i baksäte på väg till efterlängtat resmål. Man sträcker hals och tittar stort efter det slutgiltiga tecknet på att man är framme.  Nästan förblindad av förväntningar.
 
60 Minuter. Mindre än 60 minuter till semester. 
Semester... Det smälter i munnen.
 
Bara minuter kvar...
 
Fan tro't.

Att ha en hädangången kalmarit som idol.

 
 
I morgon: semester.
Nu: Hans Villius ljuva stämma i mina känsliga öron.

Som balsam för själen.
Folkbildningens okrönte konung.
Kalmars främste medborgare genom alla tider.

Hans Villius - min garant för ett snart insomnande.
Inte på grund av högtravande tråkighet, utan på basis av en förtrollande förmåga att fånga mitt intresse med sådan intensitet att jag förlorar medvetandet.
 
 
Hans Villius må vara till stoft betingad, men i mina hörlurar lever han starkare än någonsin.

God natt, Hans.
God natt, var du än månde vara.

En krank konversation.

Sambon kramar om mig och påstår att jag är varm. Hon säger det på det där kärvänliga viset som man ibland gör när man kramar sin sambo. Hon säger att jag är en riktig liten kamin. Skön att värma sig mot.

 

Varm, tänker jag. Varför skulle jag helt plötsligt vara varm utan anledning? Jag måste ha feber. Har jag inte lite hög puls, tänker jag. Slår inte hjärtat lite fort, tänker jag. Visst är jag varm, tänker jag. Herregud, så varm jag är! tänker jag och tvekar ett ögonblick innan jag frågar sambon:

 

- Brukar jag inte vara lite kallare?   

 

- Nej, svarar sambon. Du är varmblodig. Det har du alltid varit.

 

- Är det farligt, tror du? frågar jag sambon.

 

- Nä...det tror jag inte, svarar sambon. Du har alltid varit varmblodig, Jonas. Det hade varit konstigare om du var kall.

- Ok... Tycker jag fryser... Är det någon dörr öppen? Känns jag kall? Känn här, här på armen, känns den inte kall?

- Nej, du känns varm, Jonas. Precis som vanligt.

- Varm, säger du, ja...är det farligt, tror du? 

- Nej, det tror jag inte, Jonas...det tror jag verkligen inte.

- Ok. Jag går och lägger mig nu. Tycker jag fryser lite. Svettas också... Kallsvettas... Är det farligt, tror du?

- Gå och lägg dig, Jonas. Nu!

 

- Ok...

 


Det blir alltid bättre framåt natten.

Det blev bättre. Ja, jag menar än det var när vi nåddes av beskedet om att skitbilen skulle kosta mer i akut underhåll än vad vi hade trott. Jag hatar fortfarande bilen och jag kommer aldrig att förlåta den för hur den har betett sig mot mig, men ju längre dagen och kvällen fortskred, desto mer mental distans lyckades jag lägga mellan mig och den blå Quisling jag närt vid min barm. 

Vi gjorde nämligen en utflykt i närområdet som fick mig distraherad från den bistra verklighetens brutala villkor och nedslående överraskningar. Jag, sambon och våra två yngsta barn tog oss friheten att eftermiddagssemestra i glesbygd. De äldre barnen befann sig i Vislanda hos mormor och morfar, och kvar fanns vi med våra kval och vår irritation över den där blå saken som jag inte längre nämner vid namn. 

Vi packade (under viss möda och visst munhugg, det ska erkännas) en liten korg med godsaker och gav oss av mot hembygdsparken, detta makalösa monument över...ja...hembygden... 
 
Jo, så kan det gå. Och så gick det till innan vi kom dit. Men när vi väl kom dit släppte alla hämningar och vi gav oss hän åt allt vad hembygdsparken har att erbjuda i form av...ja...hembygd...

 
 
Här har vi precis kommit fram och yngsta dottern rastar sina ben efter den långa resan medan mamman tar kort på något okänt motiv i bakgrunden. Det ska ju fotograferas nåt så förbannat nuförtiden.
 
 
 
 
Yngsta dottern äter jordgubbar som dessvärre hamnade under termosen i fikakorgen och därmed blev en aning åt det mosiga hållet. Men vem bryr sig om det när magen skriker efter röda bär med betydande sötma! (Nu var jordgubbarna relativt sura men det finns det ingen anledning att basunera ut det här.)
 
 
 
 
Döttrarna snaskar kycklingben. Eftersom min sambo, tillika deras mamma, inte äter kyckling blir det alltid mycket över till oss andra. Man får inte vara dum, som Caesar sa och köpte en kniv i födelsdagspresent till Brutus.


 
 
Som tidigare redovisats var jag under dagen som gick oerhört upprörd över saker som rör ting som jag av förklarliga skäl inte längre nämner, och för att lugna mina stormiga nerver tog jag några minuter för mig själv. Jag har hört att det ska vara den rätta medicinen för att sänka puls och blodtryck (mår dåligt bara jag skriver det).
Jag la mig på filten och stirrade upp mot den för dagen behagliga himlen. Och ja, det var väl inte så dumt. Jag såg moln och ett blått valv som sträckte sig så långt jag orkade vända på huvudet. Jag vet inte om jag blev överdrivet harmonisk, men jag kunde se Japan avteckna sig bland molnen och sedan tyckte jag mig se Mussolinis överlägsna profil i en formation som drog åt det mörkgrå hållet. Då blev upplevelsen lite för axelmaktsrelaterat för min demokratiska smak och jag tog en promenad i parken istället.
 
 
 
 
Så här såg jag ut när jag tittade på himlen. Usch. Tur att himlen inte är en spegel för då kanske jag hade mått illa. Och det ville jag då rakt inte må. Hoppas att även ni klarar er trots att bildets motiv retar kräkreflexen till den milda grad. Notera även hur mungiporna strålar av kycklingbenens
grillkryddiga flott. Nobelklass.
 
 
 
 
Hembygdsparken lite från ovan. Nere till vänster har vi stökat till det. Vi gör ofta det när vi besöker ett ställe. Ja, för den delen gör vi detsamma när vi är hemma så det kan väl gå på ett ut. Men vi städade upp efter oss. Att vi inte gör det när vi är hemma är en annan femma. Så kan det som sagt var gå.
 
 
 
 
Yngsta dottern red på ett rådjur av sten. Det är en pjäs som även jag brukade rida på när jag var liten. Allt går igen. Hoppas inte hon blir hypokondrisk som sin pappa, bara. Men det har kanske inte så mycket att göra med att hon sitter på samma rådjur som jag gjorde när jag var liten... Förlåt, det är sent och jag är en aning osammanhängande i tankegången.
 
 
 
 
Här ligger jag på filten och poserar. "Ikväll blir det inga barn gjorda, Jonas", sa sambon och jag kan förstå hennes ståndpunkt. Vi ser ingen manlig fägring som sparkar igång den kvinnliga lusten, direkt. Fast jag anser nog ändå att jag är lite söt i min tafatta oskuld. Fötternas vinkel gör mig faktiskt nästan lite rörd.
 
 
 
 
Näst yngsta dottern har gjort mig sällskap och jag har bättrat på mitt poserande med ett benlyft och ett osmakligt leende. Djävla fin kille. Näst yngsta dottern är alltid fin, dock lite arg, men man kan inte få allt här i världen.
 
 
 
 
Sedan cyklade vi hem. Jag tog det vansinniga beslutet att klippa gräset mitt i högsommarlyckan. Men klipper man gräs får man dricka en öl som belöning för väl utfört arbete. Jag antar att jag hade en baktanke med min oväntade arbetslust. 
 
Titta så fin jag är där jag sitter med mitt rosa ölglas. Glad och nöjd med min nyklippta gräsmatta. Svettig och i färd med att släcka törsten med en skummande maltblandning.

Jag är så fin. Så himla, himla fin.

Men jag hatar fortfarande bilen, tro inget annat.

Sådeså. 

Att hata bilar i allmänhet och sin egen i synnerhet.

En död bil är en bra bil.

 

Fördelen med att ha bilar som står still när de är på service är att bensinen blir billig eftersom de står still. Nackdelen är att när de står still på service uppdagas det ytterligare brister som kostar fler tusenlappar än vad som redan var för några (läs: många, många, många) tusenlappar för mycket.

 

Fly mig en plånbok av grosshandlarstorlek. Tjock och fet och med ett uttänjt gummiband omkring det nötta lädret. Var hittar jag den? På Stadshotellet under smörgåsbordet? Under en av sängarna på närmsta bordell? Jag åker dit redan i eftermiddag. Kommunalt, då vill säga, för bilar har jag slutat nyttja. De är svekfulla skojare med enbart problem under sitt metalliska yttre. Beräknande och manipulativa femtekolonnare på fyra hjul. 
Inget annat att erbjuda sin ägare än gråa hår och bekymmersrynkor.

 

Jag hatar bilar. Har alltid hatat bilar och jag kommer alltid att hata bilar. Det fanns orsak till att jag inte tog körkort förrän min tjugoåttonde födelsedag inföll. Jag visste att de här relationerna bara har elände i bagaget (obs: Göteborgshumor) och att det alltid slutar i tårar, förvecklingar och ekonomisk ruin. Den där förbannade Herbie är en bluff. Blixten McQueen likaså. Lömskt utplacerade av hjärtlösa lobbyister för att leda våra intet ont anande barn i fördärvet. 

Bilar... Fy fan...
  

 

Vad drar vi då för slutsats av det här, ungdomar?

 

Jo, att bilar är ett djävulens påfund och att de borde plockas bort från jordens yta. De borde skrotas allihop, till sista kaross. Till sista förbannade spak, vindruta och bromsskiva. 
Summarisk rättegång. Ställ upp dem på led och gör processen kort. Jag vill att samtliga, inom kortare tid än kortast möjligt, ska vara sådana där ihoptryckta kuber som man ser på filmer. Allihop. Nu! Genast!

 

Ni ska inte låta er tjusas av krom och snitsig lack, ungdomar. Det är bara ett spel för gallerierna. En påfågeldans med lånta fjädrar. Under glansen väntar död och pina.  Bilar ska skrotas innan de lämnar fabriken.
För att uttrycka det än mer kraftfullt:

Satans djävla bildjävlar, dö.

 

Så nu var det sagt. Nu kan vi till priset av en enorm kostnad gå vidare. Jag är inte bitter. Jo, det är jag. Lite. Och arg. Lite mer.

Med Vänlig Hälsning 

 

Före detta bilburen medborgare i slutfasen av en förtroendekris.

 

Amen.


Att vara FN.

 
 
Två sekunder efter att de slog upp ögonen i morse ägnade sig sonen och näst yngsta dottern åt intensivt svärdskrammel. Invektiven flög och knytnävar knöts. Vi var ett ögonblick från fullskaligt krig. Hade pappan inte intervenerat i sista stund hade vi stått inför fullbordat faktum.
 
Ofta är det som så att pappa får agera FN i rådande krisläge. Beväpnad med diplomati träder han in i handlingen och löser alla uppblossande konflikter. Han står där som en granitklippa mellan oroshärdarna. Han gjuter olja på de fräsande och skummande vågorna. Han är pappan. Han är glesbygdens Dag Hammarskjöld. 
 
Men...
 
Två sekunder, ungdomar. Efter ett relativt lugnt uppvaknande tog det alltså två sekunder för mina ättelägg att kasta sig efter varandras strupar. Det finns definitivt anledning till oro. Mohedas Västbank pyr och brinner. Vad som helst kan hända. Och det händer på ett ögonblick.
 
 
Bådar gott inför semestern...

Fan också.

Att vara trött.

 
 
 
"Jag tycker inte att det ankommer på Jonas Waldestål att fälla sådana yttranden här! Jonas Waldestål ska veta hut när han är här!"

En rivig röst i mitt huvud förmanar mig att hålla mig på min plats. Det är inte Anders Björk som låter sin förfinade Nässjödialekt piska vett i mig utan det är någon annan stämma, någon okänd, som blåser min lugg (haha...) ur ögonen med hjälp av en salivindränkt lungeruption. Kraftig åthutning med besk eftersmak. Smakar galla i mun.

Så kan det vara ibland. Man sitter i godan ro med benen i kors och visslar på en enkel sommarmelodi. Man öppnar den lilla munnen och brister ut i ett:

"Här var det gudagott att vara!" 

Då dyker den upp. Rösten.

"Jag tycker inte att det ankommer på Jonas Waldestål att fälla sådana yttranden här! Jonas Waldestål ska veta hut när han är här!"

Jo, han ska väl det, kanske. Men han måste väl samtidigt få sjunga en stump i sommartid? Det kan han väl få? Vara lite munter och återhållsamt nöjd med tillvaron? Det kan han väl få vara? Han är inte det så ofta så att det stör, precis. Han kan väl få vara lite munter och nöjd? Nu när det snart är semester och allt. Det kan han väl få vara, Rösten? Rösten? Rösten...? 
 
Jo, han ska ta sig friheten att vara lite nöjd. Det tänker han sannerligen göra. Hör du det, Rösten! Det tänker han fan ta mig göra. Han ska bara försöka sova en smula först. Sova så han kan jämna ut den eländiga och dryga sömnbrist som för tillfället håller honom i herrans tukt och förmaning. Som nyper honom i skinnet. Som inte lämnar honom ifred. Som retar själen ur honom. 
 
Det är tråkigt att vara trött. Jättetrött hela tiden. Trött dygnet runt. Man blir arg, sur, grinig och man orkar ingenting. Man vill ingenting. Man är bara trött. Trött, trött, trött. 
 
Snart semester. Då får du sova, Jonas.
 
Alldeles snart, Jonas...alldeles snart...
 
Zzz...
 
 
 
 




 

Att dela stöldgods med sin sambo.

Igår, efter maten, blev jag plötsligt attackerad av ett oresonligt sockersug. Ni vet ett sådant där som det är omöjligt att motstå fast man verkligen försöker i minst ett par sekunder. 
 
Som sig bör letade jag igenom varje tillgänglig kökslåda och varje överbelamrat köksskåp för att där, någonstans, finna lindring för den envetna klåda som drabbat min kropp och mitt sinne.
 
Till min sorg hittade jag mycket lite, för att inte säga absolut ingenting. Sockertillförseln var tydligen strypt efter lördagens (tillfälliga) legala excesser och ingen langare fanns i närheten. Där stod jag, i mitt armod, med snålvattnet rinnande och var nära till gråt.
 
Då slog det mig att jag dagen innan sett ett par dubbelbitar Japp i kylskåpet, ett par bitar tänkta att stilla det pundarliknande och omedelbara lördagsbegär efter snask som barn alltför ofta blir slavar under i mycket tidig ålder.
 
Jag stod alltså i begrepp att beröva barnen deras knark - på en söndag därtill. Jag skäms och blir pionröd i detta nu över mitt osunda och skamliga tilltag. En simpel brottsling är jag!
 
Ve mig!
 
Ve dig, Jonas Waldestål!
 
Nå, alla kan inte kandidera till helgon. Det finns inte plats i den fulltecknade katolska agendan för att kanonisera var och varannan människa. Några dåliga äpplen måste det få finnas i korgen. Och här råkar det maskstungna äpplet vara jag. Nu är det inte alltid så, men ibland är det så. Åtminstone när det handlar om spörsmål av tvivelaktig moralisk natur, såsom godisstöld och intagande av en liten whisky, då och då. 

Nåväl!

Jag hittade mycket riktigt två Jappelijapps i kylen. Jag tog dem i min hand. De var precis som jag vill ha dem: lite kalla och härligt sega. Precis då kom sambon in i köket. Chocken lamslog mig och jag kunde nästan känna hur en ridå slog i marken framför mig. Ertappad med byxona nere. Ingen chans till upprättelse här inte.

Men! En liten muta, tänkte jag! Det kan väl aldrig slå fel? Vi delar på bytet!
Ja och jo! Naturligtvis! Så gick jag också tillväga och till min oförställda förvåning accepterade sambon min tarvliga kohandel utan vidare diskussioner.



"Du får börja", viskade jag och gav henne den chokladdraperade stycksaken som nu var hetare än Modern Talking på en återträff för gymnasister födda mellan 1965 och 1970. Hon tog emot den, gick ut på altanen och återvände med den här:
 
 
 
 
Behöver jag säga att jag blev väldigt besviken? 
 
Nej, det behöver jag inte.

Man kan inte lita på en jävel, allra minst sina partners in crime.

Fan också. Dubbelt fan.
 
 

Konstig stämning.

Jag stötte på äldsta dottern i köket. Konstig stämning uppstod. 

- Säg något då, sa äldsta dottern och tittade på mig.
- Vad ska jag säga då? frågade jag och placerade armarna i kors. 
- Vad som helst. Jag vet inte. Hon la undan en hårslinga som ramlat ner över ena ögat. Hon försökte le.
- Kan inte du säga något, mumlade jag fram och kliade mig på hakan. Jag försökte le tillbaka.
- Nej, du får säga något. Hon lät bestämd.
- Hur var det i plugget idag?
- Vi har sommarlov, pappa.
- Åh fan. 
 
Så stod vi där ett tag och lät avståndet mellan pappan och den snart tonåriga dottern växa. 
Tysta och med begynnande panik sökte vi efter ord att mötas i.

- Konstig stämning, sa jag.
- Ja, sa äldsta dottern och försvann ut i hallen. 

Krönika: Klagorop

Klagorop

 

Oktober blir snart november och det kluckar olycksbådande i min skalle. Månadernas tvära lappkast har fått mina sunda vätskor att skakas om och det får den strikta vanemänniskan Waldestål att fullständigt tappa koncepterna. Till råga på allt har den omilda omskakningen orsakat en otrevlig personlighetsförändring. Nej, det är inte så att jag springer naken runt och skriker om jordens stundande undergång, det gör jag inte - ty jag är en aning fåfäng och de kalla höstvindarna skulle ha en alltför negativ inverkan på min mandom. Barfotajoggar gör jag inte heller. Min fotfobi och känsliga fotsulor förbjuder mig. Aktier håller jag mig fortsatt ifrån och Mia Törnbloms böcker om falskt självförverkligande har inte tagit plats i den Waldestålska bokhyllan. Det är inte på så vis min alternativa personlighet manifesterar sina snedsteg.

 

 

Men vad är det då, Jonas?” ropar nu alla med dåligt spelat intresse. ”Vad är det för nya personlighetsdrag som oroar dig och som gör att ditt vackra huvud hotar knäcka dina späda axlar med sin bekymmerstyngd?” Jo, kära vedersakare och fjärran vänner, det är nämligen som så att jag har börjat gnälla. Ett oupphörligt gläfsande. Ett småsint lamenterande över allt och alla. Gubbgnäll i sin renaste form. Mitt beteende kan inte fullt ut skyllas på höstens intåg, det vore missvisande och orättvist mot naturliga skeenden. Med största sannolikhet skulle förvandlingen inträffat ändå, men kontentan kvarstår: jag har börjat gnälla något så förbannat. Jag knarrar och kverulerar tills tungan slår knut på sig själv. Nu börjar jag visserligen närma mig en ålder då det är fullt ut legitimt och nästan lagfäst att låta andra lida för ett dåligt humör. En ålder då man inte kan hålla sina fördomsfulla tråktankar innanför den dubbelknäppta koftan ens under pistolhot. När man med fodrade morgontofflor och surstinkande galla i mungipan låter sina ilskna svador förgifta alla som kommer i närheten. Jämmer och tandagnisslan. Waldeståls klagorop väcker befogad oro.

 


Fast man ska väl egentligen inte gnälla. Tänk om man hade framlevt sina dagar i ett land där politiker skor sig på generösa förmåner och pensioner. Där förhoppningsfulla ungdomar på bästa sändningstid blir hånade av bedagade tanter och farbröder i maskeradkostymer. Där nyast bil och flådigast hem vinner och där personlig framgång mäts i plånbokens köpkraft. Ett samhälle som nedmonterar vården och där man knappt kan andas mellan alla krav på att vara bättre än alla andra. Tänk om man hade levt i ett sådant samhälle, då hade det minsann funnits anledning att klaga, gläfsa och gubbgnälla så öronen trillar av. På tal om att gnälla, ja:

”Linda! Jag fryser! Var fan har jag ställt mina tofflor!”



(Publicerad i Smålandsposten)


Dagens Outfit: Sommar på jobbet.

 
Arbetsbyxa, upprullad till piratmodell. Längd väljer man själv.
 
Glömda skyddsskor ger utrymme åt trätofflor med åtminstone 150 år i varje klack.
 
Olika strumpor i samma färg binder samman outfiten på ett tjusigt vis.
 
Glöm inte det glada humöret! Utan det spelar kläderna ingen roll!
 
Kram
Jonas

Ombyte förnöjer icke.

Jag bytte tillbaka redan ikväll.
 
Stod inte ut med det ljusa och freeeescha.
Kröp innanför skinnet, det där ljusa och freeescha.

Usch.

Nu känner jag mig som mig själv igen.

Svart, grå och lite grön.

Utveckling är sällan bra.

Tack.


Kulturskymning.

På mångas (ingens) begäran har jag valt att lägga till en bloggkategori. Nämligen en som går under benämningen "Kulturskymning".

Här kommer jag att lägga upp hudlösa kulturyttringar som garanterat kommer att sätta spår hos den som vågar klicka på länkarna.

Eller som Waldestål formulerat det i ett tidigare sammanhang:

"Jag är blott ett redskap i kulturens varma, omfamnande händer. En liten bricka i det stora skådespelet. Jag brister och ur min smärta föds vacker konst. Det är mitt öde."

Adjö.

Teaterstämning. Del 2.

 

Sömnsvullen kulturarbetare ger sitt yttersta. Bravo! Applådåska. Tack.


Teaterstämning

 

I kökslampans obarmhärtiga sken sitter jag, blek, svullen och påsig efter en veckas arbete, och vill leeeeeesa något. En man och hans kamp för sin musa Thalia. Inte ett öga torrt. En hjärtskärande och brutal skildring av den begynnande medelåldern. Se och frukta, ungdomar. Se vad kronisk sömnlöshet kan göra. Se och frukta.


Ljust och freeeeeesccchhtt!!

Jag har bytt sådant där tema på min blogg!!

Jag är så duktig och modern.

Ljust och freeeeeessccccht!!

Min blogg är så himla, himla fin.

Och freeeesscch.
 
Men det bästa av allt är att jag har en härlig matta högst upp.
 
Och vem vet, jag kanske byter tillbaka imorgon.
 
Helt crazy.

Att laga en cykel i motvind.

 
Så sitter man då där igen. Mellan regnskurarna och håller på med något som man inte har en aning om hur det går till. Med den alltför bekanta känslan i kroppen som tydligt berättar att nu är du ute på djupt vatten, Jonas. Nu har du tagit dig samma vatten över huvudet, Jonas. Nu drunknar du snart, Jonas.
 
 
Ungefärligen samma känslor och tankar som far genom huvudet varje morgon man stämplar in på jobbet och finner sig stående med en skiftnyckel i handen och ett frågande ansiktsuttryck målat över den tomma ytan under flinten. Hur fan gick det här till, liksom? Hur hamnade jag i den här situationen? Skomakaren kom aldrig till sin läst. Och någonstans står Livet och skrattar gott på min bekostnad.


Nåväl och i alla fall!

Efter många om och men lyckades jag med benägen hjälp från mina yngsta döttrar få hjulet av cykeln (heter det så?). Det tog tid, det krävde blod, svett och svordomar och det var en alltigenom otrevlig upplevelse. Vår pump var naturligtvis sönder så vi lånade pump av våra trevliga grannar. Så långt, allt väl. Vi stoppade ner slangen i en spann för att se om det läckte. Det gjorde det inte... Hade vi bara provat att pumpa upp däcket medan det var kvar på fälgen så hade vi antagligen inte behövt ta oss an den monumentala uppgift som gummislangsföretaget utvecklade sig till.  
 
 
Fan också... 
 
 
Men sådant är en gång för alla det där livet och inte ska vi gråta över det. Bara lite. Kanske mer. Kanske lite mittemellan. Fan vet. Det beror lite på läge och aktuell dagsform. Men nu hänger däcket på tork. Vi avvaktar för att se om det håller luft. Det är fruktansvärt spännande. Luften darrar av förväntningar. Inte.


Väl mött i glesbygd! Förhoppningsvis på två hjul.


Tack.


Yngsta dottern visar upp en oväntad talang för olja och verktyg.
Jag är mycket stolt.

Att sälja en humla.

 
 
 
Har man många barn som varit i en viss ålder (vilket de ofta är under olika perioder av livet) så finns det en risk att man har många sådana här prylar liggande, hängande och skräpande lite varstans i det egna boendet.
 
Jag talar om pysselsaker. Jag hittar ingen bättre beskrivning än den lite för breda paraplybeteckningen "pysselsaker". För det här är prylar som man egentligen inte vet vad de föreställer (den på bilden föreställer en humla...tror jag...), det enda man med säkerhet vet är att de oftast består av piprensare, toarullar och flörtkulor i olika former.
 
Vi har minst 65000 objekt i huset. Hemsläpade av generationer barn med det Waldestålska efternamnet som enda skydd mot omvärldens hårda blickar och orättvisa fördömanden. Stackars barn.

Är det någon som är intresserad av en humla, eller något annat som har toalettrulle som ram, så är det bara att höra av sig. Ring min sambo. Jag har så förtvivlat svårt att prata i telefon. Det blir pannkaka av alltihop.

Väl mött!
    

RSS 2.0