Toalettkonst.



I snart sex år har jag samtidigt som jag gjort det jag ska på toaletten på övervåningen suttit och tittat på några blyertsstreck som någon av husets tidigare ägare ritat på dörren. Det rör sig om en så kallad "andratoalett", den av mindre modell som sällan används av någon annan än oss som bevistar huset på daglig basis och som därför inte kommit i direkt behov av renovering. Ett undanskymt hemlighus för få utvalda. Lite nedgånget, lite åttiotalsrosa, lite lämnat åt sitt oblida öde. Följaktligen är dörren av gammal sort, klädd i fnasig fanér och med hängande handtag, och alldeles ovanför golvet har någon, någon gång, alltså roat sig med att utveckla konstnärliga ambitioner. Denna någon har likt en grottmänniska, på tillgänglig yta, ristat bevis för sin existens för eftervärlden att beskåda. Sådan är en gång för alla människans våldsamma vilja att bli uppmärksammad fastställd. Jodå, så är det rätt med att. 

Sitter man en god stund på toaletten (vilket man som jagad flerbarnspappa ofta gör) börjar man urskilja konturer i de där barnsligt utförda cirklarna av blyerts. Det är nästan som att betrakta bortglidande molnformationer, fast inomhus. En hobby som ännu bara fångat ett litet fåtal. Finns intresse att bilda förening är det bara att höra av sig. Vi kan ha sammankomster i mitt rymliga garage.

Nåväl.

Jag har kommit fram till att det är Kalle Ankas näbb som syns där på dörren. Efter en stunds intensivt betraktande råder inga tvivel om att det är Ankeborgs förnämsta nästipp som träder fram i ångorna av min tarvliga sysselsättning där på toaletten. Är det en sittning som dragit ut ordentligt på tiden och som på grund av trög mage berett mig vissa svårigheter kan syrebristen från det hårda arbetet göra att jag så smått börjar hallucinera och då har det hänt att näbben börjat röra sig och format både ord och uppmaningar. Den har förmanat och sagt sanningens sak om min flathet och mitt håglösa svärmeri för drömmar som aldrig uppfylls. 

Men jag har glömt vad den sa. Jag gör ju det. Glömmer. Eller så lyssnar jag inte alls. Det har väl varit ett av mina stora bekymmer. Slå dövörat till om informationen blir för svår att hantera. Kung av prokrastinering, det är jag det. Jonas Waldestål, killen som snackar med vad han tror är tecknade ankor på en nedsliten "andratoalett" på övervåningen. "Skjut upp till morgondagen, det som du icke mäktar med idag." Så har den stavats, min programförklaring. En usel taktik, ungdomar, följ inte den. Gör inte det. Lova farbror Jonas att ni tar tag i det svåra och vinner någonting ur det till synes oöverkomliga. Gör så istället. Gör det, för Guds skull. Annars kan det hända sig att ni strax innan fyllda fyrtio sitter framåtlutad på muggen och pratar med en imaginär anka. Det vill ni då rakt inte göra. Sannerligen inte.

Gott Nytt År, ungdomar.

Kram farbror Jonas. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0