Högtidstankar.


Så sitter man där på annandagen som så många gånger förut. Inlåst på toaletten med kraftiga kramper i en mage som i flera dagar jobbat på högvarv för att kunna ta emot och behandla de enorma kvantiteter slaktavfall och flottiga potatislådor vi slafsat i oss ur pyntade tråg. Köttbullar trillar från öronen, sillstanken sitter med hulling i näsborrarna och mellan de regelbundna kväljningarna hostar man upp halvsmälta prinskorvar som man snabbt sväljer igen för att inte verka otacksam över gudens goda gåvor. Där sitter man på avträdet och grimaserar och försöker massera den ilsket protesterande magen med stora rörelser och darrande händer. Ångerfylld, utfattig och med molande tandvärk efter kolan som slet två plomber ur överkäken redan under den tålamodsprövande uppesittarkvällen, då Lotta Engberg sjöng medley så käckt att klockorna stannade och vintern vände i tamburen.

 

Den kan vara lite intensiv i sin attack, den emotsedda julen. Nästan aggressiv i sin framtoning. Konsumtion och stress. Iphones till femåringar. ”Glöm inte att stänga av mobilerna under fruktstunden, barn!” Traditionsbundna måsten som till varje pris ska genomföras för att alla ska bli nöjda på olika håll. I sin nuvarande form lämnar den inte mycket plats åt det där otvungna umgänget inom familjen som är målet för varje högtid. Med femtiosex rätter i ugnen, trettioelva på spisen och en puls på etthundraåttio kan det vara förenat med vissa svårigheter att föra eleganta konversationer över generationsgränserna. Jag överdriver en aning, det gör jag väl för det mesta, men det hela äger stråk av sanning. Sedan skiljer det sig gudbevars ofantligt i hur man väljer att tackla högtidsproblematiken.

 

Jag hamnar alltför lätt i stresscirkeln. Jag låter det Fanny och Alexander-färgade julidealt utgöra fond för mina mer begränsade resurser. Hög puls, handsvett och stirrig blick är mina verktyg. Min pappa var av en helt annan sort. Det här var hans hemmaplan. Ja, herregud, vad han älskade julen och dagarna precis innan ledigheten. Kylskåpet fyllt till bredden, granen klädd, klapparna inslagna, skinkan kokande på spisen och en liten whisky och cola i farfars papperstunna grogglas som han var så rädd om. Påtagligt närvarande och ständigt med det där underfundiga leendet på läpparna. Inte en antydan till stress eller irritation. Istället såg man honom allt som oftast ta små muntra danssteg vid spisen iförd de där blå långkalsongerna med det oefterhärmliga gällivarehänget. Ingen har någonsin burit ett par långkalsonger med samma värdighet som min pappa. Hemligheten bakom en harmonisk jul kanske vilar i ett par blå underbyxor av längre modell? Jag ska testa nästa år. Ska bara varna äldsta dottern först...


 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0