Att upptäcka en rynka.

 

 

Jag står framför spegeln och konstaterar att jag har fått ännu en rynka. Ja, nu har jag många små rynkor på mer eller mindre lustiga ställen, men just den här tvärställda åldersmarkören har funnit sig tillrätta på väldigt synlig plats. Fenomenet uppenbarar sig strax till höger om min knytnävsstora näsa. Där kind möter överläpp bryter numera en hudens motsvarighet till Grand Canyon fram och det är ett nytt inslag att ta hänsyn till i mitt i högsta grad redan diskutabla yttre. Den andra ansiktshalvan är än så länge opåverkad och därför uppstår en olustig asymmetri när jag ser mig själv i spegeln. Den högra sidan känns aningen äldre än den vänstra och följden blir att jag inte riktigt vet hur gammal jag ska känna mig i relation till hur jag ser ut. Vad jag däremot vet är att rynkan är ett förebud om att jag är på väg in i nytt skede av livet och tidigare erfarenheter säger mig att varje sådant steg innebär att något invant och tryggt går förlorat. Jag tycker inte om när saker och ting förändras. Trygghetsnarkomanen Waldestål vill vara slät i hyn och evigt ung.

 

Men oavsett vad jag tycker och tänker så fortsätter det här underliga livet att rusa förbi och aldrig blir det tydligare än när jag ser på mina barn. De förändras och växer med en sådan förbluffande hastighet att jag inte sällan sätter någon matbit i halsen när jag ställs inför ännu en fullbordad utvecklingsfas. Det räcker med att jag lämnar tv-soffan för att hämta en kvällsmacka så har två av ungarna hunnit växa ur sina skor. När jag frågar sambon om det var vid klockan två jag skulle hämta sonen på dagis svarar hon att visst var det vid klockan två, men att det kanske vore bättre om jag hämtade honom vid skolan eftersom han går i tredje klass. Det är inte lätt att vara grubblande känslomänniska och att ständigt hamna i konflikt med tiden. Jag dröjer mig gärna kvar och kastar förstulna blickar efter det som varit.

 

Ibland kan jag fastna framför ett gammalt fotografi föreställande ett av mina barn. Jag kan sitta där och känna en enorm och egoistisk sorg över att jag inte längre kan krama just den lilla versionen av min hysteriskt växande unge. Jag kan känna en bottenlös saknad efter den där lilla varma handen i min. Jag kan längta ihjäl mig efter de där ögonblicken när de somnade i mitt knä framför tv:n och när de ville att jag skulle bära dem tills mina armar började krampa. En saknad efter stunder och ögonblick som oåterkalleligen passerar förbi. Olika skeden av livet. Det är något du måste lära dig att acceptera, Jonas, tänker jag och tycker mig skymta ännu en rynka i ögonvrån.

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0