Nyårslöfte.

Före...


Åt en pepparkaka och avslutade därmed förra årets resursslösande frosseri som varit kroppens och plånbokens bane. Ja, inte bara förra årets, utan jag har de facto fimpat det beteende som färgat min fest och vardag upp till den dag som är idag. Nu ska jag sluta äta. Helt. Inte en smula fast föda ska i fortsättningen komma över mina välformade (sexiga) läppar. Jag tänker bara dricka vatten, möjligtvis ljummet på helgen för man vill trots allt - djup därinne i den misshandlade kroppen - känna ett gram av den total som är livets goda för gemene man. Man måste få fuska, om än så fruktansvärt lite. Man är icke mer än en jämmerlig människa när allt kommer omkring. 


Jag ska låta skägget växa. Långt och frodigt ska det nudda mark när jag alltmer sällan väljer att visa mig offentligt. Jag ska skrämma små barn och ungmöer med mitt håriga yttre. Skägget ska vara så långt att jag snubblar på de snåriga testarna när jag hasar fram över golvet. Jag ska börja springa. Fort och utan kompass och pannlampa. I mörkret ska jag fara fram som ett blekt spöke med mitt frodiga skägg som en svepande skugga bak ryggen. Jag ska sälja huset och flytta in i en ekonomiskt fördelaktig skreva högst uppe på Klintaberget. Takdropp ska jag ha. Takdropp som ger vätska och svalka den varma sommardag som vanligtvis blir just en i det här bedrövliga landet. Jag ska tukta min kropp och genom renlevnad ska jag lämna det här förgiftade blodomloppet bakom mig och efter stormen ska jag resa mig som en ny och på alla plan förbättrad människa!! En kärnfrisk eremit! Jag ska bli en formidabel glesbygdsasket! Den främste av dem alla!


Eller så skiter jag i det och kör på som vanligt. Ja, jo, jag gör nog det. Det är så jobbigt när mustaschen börjar växa över läppen och in i munnen. Pallar inte det. Blir så förbannat irriterad av den där mustaschen. Vet precis hur det känns när den sticker mot tungan och lever allmän jävel där i munhålan. Fruktansvärt irriterande och ytterst obehagligt. Tycker att vatten i sin naturliga form är relativt äckligt. Det måste vara bubbel, och det blir tungt och svårt att frakta upp en ny kolsyrepatron till Klintabergets topp varenda gång som den tar slut. Gillar ju mat. Lite för mycket. Kan fan inte vara utan mat. Det går ju inte. Blir hungrig bara jag tänker på att vara utan mat.

Nä, får ändra livsstil nästa år. Då jävlar. Då jävlar ska ni få se. Då ska jag ta tag i det här kroppsliga och moraliska förfallet som accelererar för var minut som passerar. Jodå. Så får det bli. Så gör jag istället. Det blir bra det.

Amen. 

...efter.

Toalettkonst.



I snart sex år har jag samtidigt som jag gjort det jag ska på toaletten på övervåningen suttit och tittat på några blyertsstreck som någon av husets tidigare ägare ritat på dörren. Det rör sig om en så kallad "andratoalett", den av mindre modell som sällan används av någon annan än oss som bevistar huset på daglig basis och som därför inte kommit i direkt behov av renovering. Ett undanskymt hemlighus för få utvalda. Lite nedgånget, lite åttiotalsrosa, lite lämnat åt sitt oblida öde. Följaktligen är dörren av gammal sort, klädd i fnasig fanér och med hängande handtag, och alldeles ovanför golvet har någon, någon gång, alltså roat sig med att utveckla konstnärliga ambitioner. Denna någon har likt en grottmänniska, på tillgänglig yta, ristat bevis för sin existens för eftervärlden att beskåda. Sådan är en gång för alla människans våldsamma vilja att bli uppmärksammad fastställd. Jodå, så är det rätt med att. 

Sitter man en god stund på toaletten (vilket man som jagad flerbarnspappa ofta gör) börjar man urskilja konturer i de där barnsligt utförda cirklarna av blyerts. Det är nästan som att betrakta bortglidande molnformationer, fast inomhus. En hobby som ännu bara fångat ett litet fåtal. Finns intresse att bilda förening är det bara att höra av sig. Vi kan ha sammankomster i mitt rymliga garage.

Nåväl.

Jag har kommit fram till att det är Kalle Ankas näbb som syns där på dörren. Efter en stunds intensivt betraktande råder inga tvivel om att det är Ankeborgs förnämsta nästipp som träder fram i ångorna av min tarvliga sysselsättning där på toaletten. Är det en sittning som dragit ut ordentligt på tiden och som på grund av trög mage berett mig vissa svårigheter kan syrebristen från det hårda arbetet göra att jag så smått börjar hallucinera och då har det hänt att näbben börjat röra sig och format både ord och uppmaningar. Den har förmanat och sagt sanningens sak om min flathet och mitt håglösa svärmeri för drömmar som aldrig uppfylls. 

Men jag har glömt vad den sa. Jag gör ju det. Glömmer. Eller så lyssnar jag inte alls. Det har väl varit ett av mina stora bekymmer. Slå dövörat till om informationen blir för svår att hantera. Kung av prokrastinering, det är jag det. Jonas Waldestål, killen som snackar med vad han tror är tecknade ankor på en nedsliten "andratoalett" på övervåningen. "Skjut upp till morgondagen, det som du icke mäktar med idag." Så har den stavats, min programförklaring. En usel taktik, ungdomar, följ inte den. Gör inte det. Lova farbror Jonas att ni tar tag i det svåra och vinner någonting ur det till synes oöverkomliga. Gör så istället. Gör det, för Guds skull. Annars kan det hända sig att ni strax innan fyllda fyrtio sitter framåtlutad på muggen och pratar med en imaginär anka. Det vill ni då rakt inte göra. Sannerligen inte.

Gott Nytt År, ungdomar.

Kram farbror Jonas. 



Högtidstankar.


Så sitter man där på annandagen som så många gånger förut. Inlåst på toaletten med kraftiga kramper i en mage som i flera dagar jobbat på högvarv för att kunna ta emot och behandla de enorma kvantiteter slaktavfall och flottiga potatislådor vi slafsat i oss ur pyntade tråg. Köttbullar trillar från öronen, sillstanken sitter med hulling i näsborrarna och mellan de regelbundna kväljningarna hostar man upp halvsmälta prinskorvar som man snabbt sväljer igen för att inte verka otacksam över gudens goda gåvor. Där sitter man på avträdet och grimaserar och försöker massera den ilsket protesterande magen med stora rörelser och darrande händer. Ångerfylld, utfattig och med molande tandvärk efter kolan som slet två plomber ur överkäken redan under den tålamodsprövande uppesittarkvällen, då Lotta Engberg sjöng medley så käckt att klockorna stannade och vintern vände i tamburen.

 

Den kan vara lite intensiv i sin attack, den emotsedda julen. Nästan aggressiv i sin framtoning. Konsumtion och stress. Iphones till femåringar. ”Glöm inte att stänga av mobilerna under fruktstunden, barn!” Traditionsbundna måsten som till varje pris ska genomföras för att alla ska bli nöjda på olika håll. I sin nuvarande form lämnar den inte mycket plats åt det där otvungna umgänget inom familjen som är målet för varje högtid. Med femtiosex rätter i ugnen, trettioelva på spisen och en puls på etthundraåttio kan det vara förenat med vissa svårigheter att föra eleganta konversationer över generationsgränserna. Jag överdriver en aning, det gör jag väl för det mesta, men det hela äger stråk av sanning. Sedan skiljer det sig gudbevars ofantligt i hur man väljer att tackla högtidsproblematiken.

 

Jag hamnar alltför lätt i stresscirkeln. Jag låter det Fanny och Alexander-färgade julidealt utgöra fond för mina mer begränsade resurser. Hög puls, handsvett och stirrig blick är mina verktyg. Min pappa var av en helt annan sort. Det här var hans hemmaplan. Ja, herregud, vad han älskade julen och dagarna precis innan ledigheten. Kylskåpet fyllt till bredden, granen klädd, klapparna inslagna, skinkan kokande på spisen och en liten whisky och cola i farfars papperstunna grogglas som han var så rädd om. Påtagligt närvarande och ständigt med det där underfundiga leendet på läpparna. Inte en antydan till stress eller irritation. Istället såg man honom allt som oftast ta små muntra danssteg vid spisen iförd de där blå långkalsongerna med det oefterhärmliga gällivarehänget. Ingen har någonsin burit ett par långkalsonger med samma värdighet som min pappa. Hemligheten bakom en harmonisk jul kanske vilar i ett par blå underbyxor av längre modell? Jag ska testa nästa år. Ska bara varna äldsta dottern först...


 
 

Att upptäcka en rynka.

 

 

Jag står framför spegeln och konstaterar att jag har fått ännu en rynka. Ja, nu har jag många små rynkor på mer eller mindre lustiga ställen, men just den här tvärställda åldersmarkören har funnit sig tillrätta på väldigt synlig plats. Fenomenet uppenbarar sig strax till höger om min knytnävsstora näsa. Där kind möter överläpp bryter numera en hudens motsvarighet till Grand Canyon fram och det är ett nytt inslag att ta hänsyn till i mitt i högsta grad redan diskutabla yttre. Den andra ansiktshalvan är än så länge opåverkad och därför uppstår en olustig asymmetri när jag ser mig själv i spegeln. Den högra sidan känns aningen äldre än den vänstra och följden blir att jag inte riktigt vet hur gammal jag ska känna mig i relation till hur jag ser ut. Vad jag däremot vet är att rynkan är ett förebud om att jag är på väg in i nytt skede av livet och tidigare erfarenheter säger mig att varje sådant steg innebär att något invant och tryggt går förlorat. Jag tycker inte om när saker och ting förändras. Trygghetsnarkomanen Waldestål vill vara slät i hyn och evigt ung.

 

Men oavsett vad jag tycker och tänker så fortsätter det här underliga livet att rusa förbi och aldrig blir det tydligare än när jag ser på mina barn. De förändras och växer med en sådan förbluffande hastighet att jag inte sällan sätter någon matbit i halsen när jag ställs inför ännu en fullbordad utvecklingsfas. Det räcker med att jag lämnar tv-soffan för att hämta en kvällsmacka så har två av ungarna hunnit växa ur sina skor. När jag frågar sambon om det var vid klockan två jag skulle hämta sonen på dagis svarar hon att visst var det vid klockan två, men att det kanske vore bättre om jag hämtade honom vid skolan eftersom han går i tredje klass. Det är inte lätt att vara grubblande känslomänniska och att ständigt hamna i konflikt med tiden. Jag dröjer mig gärna kvar och kastar förstulna blickar efter det som varit.

 

Ibland kan jag fastna framför ett gammalt fotografi föreställande ett av mina barn. Jag kan sitta där och känna en enorm och egoistisk sorg över att jag inte längre kan krama just den lilla versionen av min hysteriskt växande unge. Jag kan känna en bottenlös saknad efter den där lilla varma handen i min. Jag kan längta ihjäl mig efter de där ögonblicken när de somnade i mitt knä framför tv:n och när de ville att jag skulle bära dem tills mina armar började krampa. En saknad efter stunder och ögonblick som oåterkalleligen passerar förbi. Olika skeden av livet. Det är något du måste lära dig att acceptera, Jonas, tänker jag och tycker mig skymta ännu en rynka i ögonvrån.

 

 

 


Vi sjunger en sång med tysk eftersläpning! God jul!

Vi sjunger en sång med eftersläpning! God jul!


RSS 2.0